25 juni, 2010 av Nisse

Sprutspår

Nån kanske undrar varför det finns spår på sina håll i åkrarna dvs. osådda rader. Det är sprutspår som används för att få bättre precision i sprutandet. Då man sår så stänger man två billar vart femte varv (om man har en så maskin som är 250 cm bred och en spruta som är 15 meter bred). Helst bör billarna vara på samma avstånd som spårbredden på spruttraktorn.

Sprutandet är inget stort arbete men krångligt. Det får inte regna, det får inte blåsa, det får inte vara dagg och det får inte vara för hett med starkt solsken. Då man beaktar alla dessa krav så börjar det vara svårt att hitta en enda dag som passar. Vanligen blir det tidiga morgnar och sena kvällar – om det inte slår dagg förstås. Ett år så körde vi nästan hela midsommarnatten för det var enda möjligheten och regn var på kommande. Bondens midsommar firas då vädret det tillåter och det blir inte alltid tillika med det officiella firandet.

I år gick det ganska bra även om dagg ställde till litet problem. Jag försöker spruta så litet som möjligt men efter att försökt låta bli ett år för 30 år sedan insåg jag kvickt att allting måste besprutas varje år – hellre kan man då halvera dosen. Det blev nämligen en riktig ogräsexplosion och det stod klart att det var en kamp på liv och död mellan ogräset och mej. Den som i misstag lämnat en sträng tistlar obesprutade får lätt en primitivreaktion på hösten då det står två meter höga stänglar och sprida mängder av frön omkring sej. Och trasslar in sej i tröskans haspel så att man får gå loss på dem med kniven för att få bort dem. Då svär man att köpa alla de värsta gifter som mänskligheten frambringat nästa vår och vräka ut dem alla på eländet. Till all tur brukar man lugna sej och glömma tistelkräkena som verkar vara så långt borta då man ser den skira vårbrodden.

I alla fall har jag återgått till MCPA som verkar vara det enda medel som verkligen biter på tistlar. Det är billigt men inte så bra mot andra ogräs så jag brukar förstärka det med något s.k. ”grammedel” (de kallas så eftersom de kommer i små 20 grams påsar). Andra ogräs som plågar oss är ”leidärgres”, ”nata” och snärjmåra. Det tog lång tid innan jag fattade att svinmålla var det fina namnet på leidärgres och våtarv på nata. Till all tur så är leidärgres lättbekämpade för de sprider tusentals frön per planta medan natan är besvärlig ett vått år för då kan den växa alldeles förskräckligt och snärjmåran sticka upp högt över säden. Då man tröskar så tvinnar snärjmåran runt haspeln så hårt att lagren kan bli brännheta. Och man får hacka länge med kniven för att få bort den.

Det är säkert mindre ogräsproblem där man har vall i växtföljden men då måste man ha djur och i vår bydel finns det inte en enda kossa kvar mer. Så det blir att spruta även om det inte är så trevligt. Hur man än försöker så andas man in sprutångorna och det är inget vidare roligt. Men konsumenterna kan vara lugna – vi har fått miljoner gånger större doser och är ännu i livet. Jag har sprutat i över 40 år. Fast gärna skulle jag slippa hela eländet.

Sprutan är en gammal Hardi på 600 liter men ombyggd med fjärrkontroll och rampen förlängd till 15 meter för att passa med en 2,5 meters såmaskin. Ursprungligen hade jag byggt  mer fjärrkontroll med magnetventiler men de har hamnat i den stora skothopen med misslyckade uppfinningar. Det var för 30 år sedan och då hade fabrikanterna ännu inte elektrisk styrning så jag satte in vanliga mässingsventiler men de klibbade fast efter en tid. Men tryckregleringen med en gammal vindrutetorkarmotor fungerar fint. Se bilderna nedan:

motorstyrning mätare och styrlåda

hälften vete, hälften ogräs sprutan

Och då sprutandet är färdigt börjar solen gå ned

Etiketter:

Kommentarer inaktiverade.