Höet bärgat

På tisdagskvällen balades det sista höet, vilket var mitt eget. Balaren har nog rullat både måndag och tidigare på tisdag, men det har varit sånt jag balat åt andra. Ur höbärgningens synvinkel har vädret de senaste dagarna varit snarast sanslöst bra. Termometern har visat mellan 25 och 30 grader och vinden har legat på 5-6 m/s. Mycket bättre än så blir inte. Enda smolket i glädjebägaren var att väderprognoserna envisades med att utlova regn på onsdag. Ju närmare onsdagen kom desto säkrare föreföll  regnet dessutom bli. Skall man då bala höet på tisdag med risk för att det inte är riktigt torrt eller låta det regna i det nästan torra höet och hoppas på fortsatt torkväder i slutet av veckan? Eller skall man fega ur helt, bala och plasta in på tisdag? Inplastat står sig höet även om det är lite fuktigt.

Vi beslöt att “vända brett”, alltså vända höet ännu en gång men göra strängen så smal att man i nödfall kan bala den också. Lite av en kompromiss mellan strängläggning och vändning. Pappa tog hand om den biten och hoppade av traktorn med jämna mellanrum och kollade hur torrt gräset var. Efter vändningen kunde han meddela att det mesta var tillräckligt torrt för att balas, det var bara längs skogskanterna där vind och sol inte kommit åt att torka lika bra som det ännu var lite fuktigt. Det är förefaller ju onekligen dumt att låta det regna i flera hektar därför att några strängar längs skogskanten inte torkat färdigt, så vi beslöt att bala det. För att slippa mögligt hö från de fuktiga strängarna körde jag dem först och lät Pea plasta in de balarna. Resten balades till torrhö. Faktum är att det blev c. 60 balar av vilka endast fem var så våta att de behövde plastas.

Efter att ha kört dryga tio balar upptäckte jag plötsligt att jag tappat min mobiltelefon! Jag hade varit ur ett par gånger, dels för att kolla balaren och dels för att … tja, låt oss säga att jag bättrade på kvävegödslingen på skiftet. Telefonen hade endera trillat ur fickan i en dikeskant eller ramlat i själva hösträngen när kröp under balaren.  Jag letade i dikeskanten, men hittade den inte. Om den ramlat i strängen innebar det att den åkt in i balaren och då är oddsen rätt små att den klarat sig. Även om den mot förmodan skulle klarat sig hel genom snittaggregatet är det inte alldeles enkelt att luska ut vilken bal den finns i.

Jag balade klart, åkte hem, lånade min frus telefon och åkte tillbaka till åkern. Och när jag ringde upp mitt eget nummer hittade jag tack och lov telefonen i det höga gräset vid dikeskanten! Jag hade bara letat lite för dåligt. Ibland har man tur. 🙂

Författare: Mats

Jag är 42 år, gift och har en son på nio år. Min fru jobbar som lågstadielärare, så mitt jordbruk är ett enmansföretag. Jag har varit jordbrukare sedan 2001. Innan dess hann jag jobba 6 år som lantbruksrådgivare inom växtodling och ekonomi. Gården har ända fram till hösten 2009 varit en mjölkgård, men numera bedriver köttproduktion med dikor och en del växtodling. Det är känslosamt att lämna en produktionsform som funnits på gården i generationer, men samtidigt spännande att ge sig i kast med något nytt och lite obekant. Tanken är i första hand att sälja kalvar vidare till specialiserade uppfödare, i framtiden kan också egen uppfödning komma i fråga. En riktigt intressant tanke är att själv slakta och sälja köttet direkt till konsumenter, som jag börjat testa i liten skala. Växtodlingen har bedrivits ekologiskt sedan 1995 och husdjuren sedan 2010. Ekoodlingen passar gården rätt bra och gör enligt min mening produktionen lite mer spännande. Spänningen är visserligen på gott och ont, går det bra är det extra kul men går det åt pipan svider ordentligt.