Eftersom Nisse så förtjänstfullt beskrivit kalluftstorken och dess för och nackdelar så skall jag ta vid och representera den andra skolan, nämligen varmluftstorken.
På vårt torp övergick vi från kalluft till varmluft 1976. Den övergången innehöll en del intressanta detaljer som kommer att få ett eget inlägg. Hur som helst så var det ingenting att fundera över då, för arbetsinsatsen föll med kanske 700% och på den tiden kostade ju brännoljan absolut ingenting (kanske 10 penni per liter) så valet var enkelt.
Idag använder jag ännu samma tork som byggdes då, bara med några små modifieringar och den har funkat utmärkt i över 30 år. Pannan är förstås bytt, men inget annat vesäntligt har behövt repareras.
I en varmluftstork bygger principen på att säden cirkulerar medan den omges av strömmande varm luft. I dag går 99% av alla torkar med brännolja, men det experimenteras med olika värmekällor, själv har jag funderat på flis. Vissa eldar med spannmål och någon med torv. Enligt vad jag har hört så funkar det också med fjärrvärme där sådan finns att tillgå. Problemet är dock att det är stora luftvolymer som skall värmas upp till mot 80 grader så alternativen idag är tungrodda. Kanske framtiden för med sig någon trevlig lösning.
Spannmålens väg går alltså från tröskan via en transportvagn till torken. Där kippas den i en matarficka och körs upp i själva torkelemetet med hjälp av en elevator (en typ av bandtransportör, men helt lodrät och med små skopor)
Själva torkningen sker med hjälp av samma elevator. Spannmålen faller neråt med självfall och går uppåt igen med elevatorns hjälp. Normal torkning tar bort ungefär en procent fuktighet per timme och förbrukar 22 liter brännolja. För att säden skall vara saluför skall den var under 14% fuktighet och det betyder ju att varje procent den torkar på åkern ger reda pengar i bondens ficka.
Efter torkning lagars säden i silosar som finns i samma byggnad. Säden flyttas fram och tillbaka med hjälp av rör och fördelare som flyttas efter behov.
Bilden är tagen på övre plan i torken, den blåa möjängen är skräprensaren som sitter på toppen av själva torkelementet.
Lagringskapaciteten i torken är ca 200 kubikmeter spannmål, av vilket jag förfogar över hälften. Vi är två bönder som delar på denna tork. Silona är 2×2 meter och 7 meter höga sköter sig för det mesta själva. Eftersom bottnen är plan så måste den sista mängden krafas ur manuellt genom att klättra ner i dom. Under detta arbetsmoment har vi tyvärr haft ett svårt arbetsolycksfall 1989 då min farbror omkom när han föll ner i en av silona. Detta gör att man behandlar dessa med en viss respekt.
Själva klättrandet ner i bunkrarna sker vida en skranglig flyttbar stege och ett litet hål i golvet, och om det är något jag är lite sur på min salig far för så är det att han sparade bort dom koniska bottnarna som hade varit enkla att montera i byggnadsskedet och som hade sparat bort allt detta klätterelände
Sista skedet i spannmålshanteringsprocessen är utlastning på lastbil, något som går ytterst smidigt. Dels för att det sker helt mekaniserat, dels därför att lastbilsägaren är en av mina närmaste bekanta, så jag behöver aldrig råka ut för irritationen att få telefonsamtalet “Jag är där om 20 minuter” utan planeringen går smidigt. Ofta lastar jag dessutom bilen själv och då kan jag anpassa det ännu mer efter egen tidsplan.
Efter detta reser vetet oftast till Seinäjoki och rypsen till Kyrkslätt och hamnar förhoppningsvis på hyllan i en affär nära dig.
Ser ut som att du har bytt förrensarfläkten i något skede.
Vi hade en exakt likadan tork förut. Fungerar “bottenspjälen” ännu som de ska?
Jag kan inte minnas att förresarfläkten har blivit bytt. Japp, utmatarna funkar helt bra, men växellådan till dom är bytt. Den skar för några år sen.
ja, det är inte så kul att mocka ner säden för hand
Orsaken till att jag byggde ny kalluftstork 1975 var dels att vi sålde kossorna och behövde mera torkutrymme men också för att det blev ohållbart med den gamla torken där man måste skyffla ned säden genom ett lite hål.
Den nya kalluftstorken (som nu är “den gamla”) har alla transporter med luft – både påfyllning och tömning. Då jag tömmer den så tar jag bara upp rätt luckor och startar fläktarna och så börjar jag syssla med annat.
Ingår där i systemet någon slags värmeåtervinning ur utblåsningsluften, eller är det “raka rör”?
Raka rör, ingen talade om sådant 1977. Jag vet inte riktigt hur värmeåtervinning skulle gå till heller för den delen
Jag har för mej att det finns nåt system för värmeåtervinning, men det är rätt nytt. Det förutsätter nån sorts värmeväxlare. Fukten från spannmålen går ut med den varma luften och blåser man in den direkt igen återfuktar man ju bara spannmålen. Men här finns onekligen ett stort fält för nån att utveckla. 🙂
Värmeväxlare är en beprövad teknik. Det behövs bara ganska så stora för de luftmängderna. En vanlig hushållsvärmeväxlare är för liten. Man kan återvinna ca. 30 % av energin från utluften men värmeväxlaren blir stor och dyr.
Så jag använder den stora ugnen (solen) och har plåttaket som värmeväxlare :-).
Går tömmningen av en kalluftstork att göra på andra sätt än att mocka för hand i en kalluftstork eller använda nån form av “dammsugare”?
Att mocka säden till tömmningshålet och ha en vagn under är väl det vanligaste sättet eller har utvecklingen gått framåt?
Jag blåser alltså ut säden med “ögonlocksplåt” som riktar luftströmmen åt ett håll och sedn blåser jag den upp i silor med transportfläkt och 15 cm rör. Sedan 1975 har jag inte skyfflat ut någon säd. Tömningshål i golvet blev förådrade redan på 70-talet då ögonlocksplåten kom. Men den fungerar inte i gamla kalluftstorkar där luftutrymmet under plåten kunde vara bara 20 cm. Jag har över metern luftutrymme under plåtarna som dessutom lutar mot uttaget. Inga problem att tömma lårarna.
Som Nisse skriver, så är själva värmeväxlar-tekniken enkel och beprövad, och i daglig användning över hela världen, så man behöver ingalunda uppfinna hjulet på nytt.
Men precis som Nisse påpekar, så är en sädestork ett lite knepigt uppvärmnings-objekt, praktiskt & framför allt investerings-ekonomiskt sett.
Eftersom både effekten och luftmängden är rätt stor, så krävs det rätt stor värmeväxlare…och den blir då automatiskt ganska dyr.
Fastän den sedan sparar en hel del energi(räknat i %), så blir inbesparingen trots det rätt liten räknat i pengar/år, då en tork ju är i drift bara en så liten del av året. Att amortera investeringen tar därför alltså en “evighet”. (Skulle den gå mer eller mindre kontinuerligt, hela året, så skulle en värmeväxlare troligtvis nog betala sej själv på mindre än ett år)
Men hur bygger man NYA varmluftstorkar i dag, månne dom har värmeåtervinning? Har inte ens dom, så torde det vara ett rätt säkert tecken på just det där ovannämda, att dom som investering helt enkelt amorterar sej för långsamt för att vara intressanta.
Nästa fråga att fråga blir väl vad kostar egentligen en modern varmluftstork att bygga i dagens läge?
Jag tippar på 150 000€ men kanske har helt fel.