Avslutat kapitel

Hannibal har varit en långkörare på Bondbloggen de senaste veckorna, men idag tog det avsnittet definitivt slut.

Han hade repat sig från diarren, börjat idissla på nytt och föreföll att ha kommit på spåret igen. Igår blev han dock plötsligt sämre, började kura ihop sig och verkade ha buksmärtor. Idag diskuterade jag med veterinären som konstaterade att det finns en del följdsjukdomar som kan komma efter en svår diarre, t.ex. löpmagsförskjutning eller tarmvred. Exakt vad det nu är fråga om spelar inte så värst stor roll, hans allmäntillstånd är ändå så pass dåligt och han är så försvagad av de tidigare åkommorna att han förmodligen inte klarar en pärs till. Dessutom har han en del konstiga biljud i andningen, han liksom snarkar, så tydligen är inte lungorna helt ok heller. Hans mått börjar vara rågat och att påbörja nån ytterligare behandling är sannolikt bara att förlänga lidandet. I djurhållningen ingår att man ibland måste dra ett streck för när livsuppehållande blir mer plågsamt än skonsamt och för Hannibals del gick strecket här.

Klövverkaren Bernhard hjälper också till med att avliva sjuka djur så jag ringde honom och fick saken åtgärdat nästan omgående. Nu återstår bara att anmäla Hannibal till kadavertransporten. Man får nämligen inte gräva ner döda nötkreatur på gården utan de skall gå till en landsomfattande destruktionsanläggning i Honkajoki.

Trots att jag är säker på att beslutet är det rätta känns det definitivt inte alls bra att bli tvungen att ta det. Visst finns det förklarande omständigheter, antagligen hade han på något sätt nedsatt immunförsvar eller liknande eftersom han samlat på sig alla tänkbara sjukdomar som nån värre svamp, men det är ändå mitt jobb att ta hand om djuren och den här gången kom jag till korta. Hursomhaver, nu är den här pärsen över för Hannibals del och jag slipper fundera på hur han mår och om han har ont.

Positivt är att alla andra kalvar mår som små prinsar och prinsessor, samt att Trisse jobbar på nästa generation så svetten lackar. Livet går vidare.

Författare: Mats

Jag är 42 år, gift och har en son på nio år. Min fru jobbar som lågstadielärare, så mitt jordbruk är ett enmansföretag. Jag har varit jordbrukare sedan 2001. Innan dess hann jag jobba 6 år som lantbruksrådgivare inom växtodling och ekonomi. Gården har ända fram till hösten 2009 varit en mjölkgård, men numera bedriver köttproduktion med dikor och en del växtodling. Det är känslosamt att lämna en produktionsform som funnits på gården i generationer, men samtidigt spännande att ge sig i kast med något nytt och lite obekant. Tanken är i första hand att sälja kalvar vidare till specialiserade uppfödare, i framtiden kan också egen uppfödning komma i fråga. En riktigt intressant tanke är att själv slakta och sälja köttet direkt till konsumenter, som jag börjat testa i liten skala. Växtodlingen har bedrivits ekologiskt sedan 1995 och husdjuren sedan 2010. Ekoodlingen passar gården rätt bra och gör enligt min mening produktionen lite mer spännande. Spänningen är visserligen på gott och ont, går det bra är det extra kul men går det åt pipan svider ordentligt. Visa alla inlägg av Mats