Månad: februari 2011

Sista resan

På måndagen svängde slaktbilen in och tog med sig Trisse på hans sista resa. Avfärden skedde med en statsmans värdighet, lugnt och utan minsta spår av rädsla för varken lastbilen eller chaufförena. Det var trots allt tredje gången han åkte bil, så det var ju ingen amatör som gav sig iväg. Bilen var helt tom så han fick trona i ensamt majestät åtminstone den första delen av färden.

Lite ledsamt är det onekligen att göra sig av med honom. Trisse hade en gammal tjurs lugn och sävlighet, dessutom kombinerat med ett sagolikt gott lynne, och det har varit väldigt trivsamt att ha honom i ladugården. Hursomhaver, oavsett hur trevliga de är och hur mycket man gillar dem måste alla tjurar bytas ut förr eller senare och i Trisses fall var det dags nu. Men hans personlighet lämnar helt klart ett tomrum efter sig.

Det löser sig

Chills problem börjar lösa sig, bokstavligt talat. Efter några kaffekoppar paraffinolja och en joggingtur på lördag morgon började magen fungera igen. Mitt framför vår postlåda, för att vara exakt… Trots det fick hon stanna kvar i sjukstugan för att jag skulle kunna följa upp henne ännu lite till. På eftermiddagen tog Hannes och jag ut henne på ytterligare en promenad och sen fick hon återförenas med sin mamma.

Genast Chill kom innanför ladugårdsdörren råmade hon till och i nästa sekund formligen kokade det i ladugården. Precis vartenda djur kom rusande för att se den ”förlorade” kalven som återvänt. Det är fantastiskt hur de kan känna igen varandra. Cheryls pysslande och slickande var inte heller att ta miste på.

Traktorfabriken

Jag har varit lite bloggfrånvarande en tid nu. Detta har inget att göra med bloggtrötthet eller annan avmattning utan helt enkelt att jag tillfälligt har fått ett återfall av min ”åksjuka”

Jag har varit kilometerdammsugare nu i några dagar och sett ett flertal finska städer. Först var det midvintersemester på Eden i Uleåborg med familjen och efter byte i kappsäcken en tredagarskurs på Räddningsinstitutet (eller Alcatraz) i Kuopio. Till saken hör ju att jag trivs lika bra på vägen som på åkern så veckan har varit rolig, ut och in.

På vägen mellan Kuopio och Närpes finns mest skog. När man börjar bli skogstokig och börjar tro att hela världen består av tallar och barr så händer något överraskande. Man kommer till Suolahti och Valtras fabriker. Mitt i skogen längs en relativt liten väg ligger hela rasket och ser intressant ut. Motortillverkningen och hyttillverkningen sker på annan ort, men annars är detta hela Valtras blodomlopp med reservdelslager, fabrik, affär mm.

Direkt jag snavade in över tröskeln där på fredagseftermiddagen så märkte jag att världen är liten, och Närpes stort. Det var en hel busslast med folk från NTM som vimlade mellan hyllorna, och det hade jag förstås inte väntat mig. Det är ju så att man både som traktorkund, men även annars kan besöka fabriken och titta på tillverkningen. Det var faktiskt så jag kom att bli Valtra-ägare, jag körde ett gäng dit och blev imponerad av fabriken och fast.

Till saken, jag är nämligen sur på hela Valtra-etablissemanget. När jag besöker Valtra så gör jag det för att jag vill se nyheter, lite traktomanisk ögonfröjd och kanske botanisera i tillbehörshyllan. Inget av detta lät sig göras, inte en traktor, inte ett tillbehör och inga nyheter att beskåda. Bara som på Halpa Halli, kläder och leksaker. Leksaker är okej, det är kul att barnen kan leka med märkestrogna modeller och riktiga redskap och vissa av den funkar t.o.m som samlarobjekt, men alla dessa kläder går mig på nerverna, av ren marknadsföringsprincip. Arbetshalare, finskjortor, jackor, slipsar, babykläder, fleecetröjor, you name it, alla förstås med Valtras logo väldigt synligt. Det är något i hela iden som stör mig, kläder med reklam skall man få som gåva, man skall väl inte betala för dom. Varför skulle jag vilja betala för att få göra reklam för Valtra? Om dom därmot vill ge mig som traktorkund en jacka så skall jag med nöje och stolthet bära den. Men betala? Nej, där kör min logik av vägen. 

Under skrivandets gång kommer jag färresten på att det inte bara fanns kläder och leksaker där. Om man ville se 20 liters oljeburkar fanns det en hel del ögonfröjd framställd.

Jag gick ut lika klädlös som jag kom, ingen xenoninfo som jag var ute efter hade jag heller och framför allt hade jag inte sett någon ny Valtra A-serie, en traktor som verkar intressant.

För traktorer, det kan klädhandlarna i Suolahti bygga!

Vaktombyte

Efter åtskilligt velande av och an fattades till sist beslutet och det blev traktoraffär. IH 956:an åker iväg och en Case CS 110 från 2002 får ersätta den. Min andra traktor är också en Case vilket kan väcka misstankar om någon form av märkestrohet. Jag bestrider dock ivrigt alla såna anklagelser genom att påpeka att det här egentligen inte är nån Case utan en Steyr. Den har närmare släktskap till Kalles Valtra eller Sonjas Deutz än med min gamla Case 845.

Steyr är ett anrikt österrikiskt traktormärke som köptes upp av Case IH i mitten av 90-talet. En av de sista serier fabriken utvecklade i egen regi vad 9100-serien, som efter övertagandet på vissa marknader såldes som Case CS. När modellen utvecklades var trenden att allt fler traktorfabriker slutade tillverka egna komponenter för att istället köpa in delarna och Steyr hörde till dem som gick längst i det här hänseendet. Motorn är en Sisu Diesel (samma som i Valtras Mezzo-serie), växellådan kommer från transmissionstillverkaren ZF (samma låda som i vissa Deutz Agrotron) och hytten tillverkades på underleverans av Case. Österrikarna monterade bara ihop delarna och smackade på lite klistermärken.

CS:en var en rätt vanlig traktor i Mellaneuropa men blev aldrig nån storsäljare i Finland, antagligen delvis p.g.a. de inte var så värst väl lämpade för skogsarbete.Den har rätt låg frigångshöjd undertill vilket inte är nån särskilt bra egenskap i skogen. För mej spelar det ingen större roll eftersom jag inte sökt efter nån skogstraktor. Tanken är att den skall användas främst för tyngre dragarbeten som plöjning, harvning och rundbalning samt i vägtransporter. Case 845:an kommer att fortsätta som inomgårdstraktor och i lättare fältarbete.

Just det här exemplaret har rullat c. 2300 h, främst i frontlastararbete på en pälsfarm. Effekten är 105 hk, växellådan har 24 steg, med fyrstegs snabbväxel och hydraulisk riktningsomkastare (man kan alltså växla fyra steg och ändra körriktning utan att koppla). Hyttkomforten är förstås en annan än jag är van med, men det borde den också vara med tanke på att det skiljer nästan två decennier mellan hytterna.  Lite harmar det att CS:en inte har frontlyft som min gamla IH, men det går att ordna i ett senare skede om jag känner att det krävs.

För min del får det gärna bli vår ganska omgående. Att provköra är bra, men det är först i fält som traktorn verkligen visar vad den går för. Nu börjar det värka i vårbruksnerverna så sakteliga….

Det ena eller det andra

”Är det inte restskatt så är det förstoppning” var ett uttryck jag fick lära mej idag och det verkar onekligen ligga något i det. Skattedeklarationen avklarades i början av veckan och resulterade i att jag fick en liten återbäring, så följaktligen slog förstoppningen till istället. Som tur är drabbade den inte mej utan lillkalven Chill.

Chill hade en lätt släng av diarre för ungefär en halv vecka sedan. Egentligen är det inte alldeles ovanligt att sånt händer, låt vara att det konstigt nog inte verkade ha drabbat nån annan i gruppen. Den gick över med lite medicinering och allt verkade hel ok. Hon fick dock inte tillbaka aptiten, åt lite hö men vägrade konsekvent dia sin mamma. Hon är ungefär två månader gammal vilket innebär att idisslingen börjar komma igång, men hon behöver ändå mjölken som stöd för att få näring i sig.  Eftersom hon inte äter blir hon rätt frusen så jag tog in henne i gamla mjölkkammaren där jag ordnat en sjukstuga med kätte, halm och en varmluftsfläkt. Speciellt fläkten verkar hon gilla. Efter några veckor i kölden riktigt ser man hur hon myser när varmluften strömmar emot henne.

Chill mår bra och är i god allmänkondition, felet är bara att hon inte äter och följaktligen verkar magen inte fungera. Jag kollade med veterinären som upplyste mej om att diarre faktiskt direkt kan gå över i förstoppning, hur konstigt det än låter. Förstoppning skulle onekligen förklara det mesta i det här fallet. Veterinären rekommenderade lite paraffinolja för att ”öppna upp kanalerna”, så nu hinkar hon i sej den mellan varven. Hjälper inte det har jag ännu lavemang med ljummet vatten att dra ur rockärmen, men den behandlingen är ingen större njutning för vare sig kalv eller skötare så jag väntar och hoppas på paraffinoljan.