10 februari, 2011 av Kalle

Aj

Ett modeord bland bönder. Aj! Det betyder ju att man gjort sig illa i varierande grad och det är något som händer ofta. Tack och lov är det mest frågan om en rispa eller ett litet sår eller någon liten klämskada som är glömd inom någon timme, men det kan också vara i princip hur hemskt som helst. Dödsolyckorna i lantbruksarbete har gått ner i antal de senare åren, mest pga av bättre skyddade maskiner, men kanske också lite beroende på upplysning från olika håll.

Några skräckexempel från svunnen tid:

När jag var barn kapades det mycket ved på gården. Detta skedde med en kap som hade en klinga på en meter i diameter som låg totalt fri i hela sin omkrets. Man var alltid minst två när veden kapades för att det skulle gå snabbt, en matade fram och en kastade undan. Det innebar två personer som sprang runt den friliggande klingan och ett felsteg hade kapat vem som helst i två halvor. Men det gick bra i över 30 år. Någon dag efter att jag fyllt 18 körde jag ifrågavarande maskin till avstjälpningsplatsen.

Tröskorna hade ända fram till 70-talet alla kedjor, skrivar och remmar friliggande och bla på den första tröska jag körde (MF186) skulle man knöla in sig mellan remmar för att ställa luftmängden, och det måste ske när tröskan var i gång. Ett antal armar har nog sådana maskiner tuggat i sig genom åren, och även i Närpes åtminstone en hel person.

All besprutning skedde med traktorer utan hytt och utan någon som helst skyddsutrustning. Dessutom var medlet i huvudsak ett kvicksilverbaserat ogräsmedel, så följderna kan man ju föreställa sig.

I dagens läge är det olika typer av fallolyckor som dominerar i lantbruket. Den vanligaste olyckan sker när man hoppar ur traktorn, med stukning eller benbrott som följd. Betydligt värre är förstås fallen från hög höjd som också är överrepresenterade i lantbruket. Min farbror omkom på det sättet 1989. Trots att fallskydden har utveckats massor på senare tid används dom ännu minimalt när bönder klättrar.  Dåligt sandade gårdsplaner och dålig belysning ger också andelar i statisktiken. Oskyddade maskiner och olyckor med kraftöverföringsaxlar börjar i alla fall vara ett minne blott. Förr var just kraftöverföringsaxeln en stor fara, oskyddad kan den hugga tag i kläder och dra med klädesinnehavaren in i axeln. Problemet med denna axel är att den ser ganska ofarlig ut, men är en mördarmaskin. Utöver detta är andelen bönder som omkommer under vältande traktor idag nästan noll tack vare skyddshytterna (Dom är INTE bara till för lyx).

Själv har jag haft tur så här långt. Däremot har jag i mitt jobb som ambulansförare träffat många som inte varit lika lyckligt lottade. Antar väl att dessa två hänger lite ihop, man blir väl lite försiktigare när man sett hur illa det kan gå, och snabbt.

Enligt statistiken är vedklyvar i olika former ännu den farligaste maskinen på lantgården. Detta trots att dessa maskiner är så skyddade dom kan bli.

Men skydd kan förstås tas bort, det blir ju oftast enkare att arbeta då. Åtminstone en stund.

Själv har jag som sagt klarat mig bra tills vidare. Jag fick foten i kläm engång mellan traktorbakhjulet och lunningsvinschen när jag skulle koppla den. Det gick bra pga skyddsstövlarna, men jag fick böla på hjälp för att komma loss. Detta var före ficktelefonernas tid. Vid ett tillfälle har jag också tappat en sida av en spannmålsvagn rakt på foten men även den gången hjälpte stålhättorna mig undan värre skador.

Ett tips annars till alla bondekolleger. Ta med telefonen ur hytten när ni stiger ur för att koppla ett redskap. Det är ofta då olyckorna sker och då gör inte telefonen någon nytta i hytten.

Kommentarer inaktiverade.