december 2011 – Bondbloggen

Sorry löntagare, det blir inte mera lön i år.

Just så! Tänkte betala lite lön åt de anställda innan nyår men döm om min förvåning då Palkka.fi som jag använder för löneberäkning och -redovisning stängt för året fram till 2 januari. Nu blir inte flickorna glada eller åtminstone blir deras nyårsfirande lugnare. Dessutom påverkar det deras årsinkomst då årets resterande inkomster erhålls först i januari, blir ju lätt lite kast i skatteprocenterna på så vis.
Vågar inte betala utan att det överenstämmer med redovisningen för rubbas systemet så är det inte lätt att reda upp, det har jag bittert fått erfara efter införandet av skattekontot.

Serviceavbrottet kunde gott ha hållits i början av året, det är ju viktigare att allt fungerar inför årskiftet än de första dagarna på nytt år. Men det är väl ingen som bryr sig ifall problemen ger företagarna några sömnlösa nätter, bara skatterna och avgifterna trillar in.

Gladde mig åt att få de sista kålrötterna skördade idag men detta förstörde nog humöret för resten av året. 🙁

Summering

So this is christmas, and what have you done? Another year over, and a new one just begun…

Så börjar en av mina absoluta favoritjulsånger. Nu är det nyår igen, ett år har förflutit, men vad har man gjort egentligen? Tid att stanna upp, och ta sej en funderare…

När jag försöker tänka tillbaka till för ett år sedan så minns jag tydligast all den snö som vi brottades med nästan alla dagar. Flax var det att jag köpte snökedar till pappas mönkkiä till julklapp åt honom ifjol. Dom hade vi glädje av många gånger. ”Huvudvägen” på Ytterholm plogade vi nästan enbart med mönkkiän. Den har ett litet schaktblad frampå, och med kedar på baktossorna gick det bra att ploga snö. Smidigt och snabbt var det, men när vallarna blev för höga att inte snön kastades över vallen tog pappa över sin zetor och schaktade ut vallarna så man kunde ploga med mönkkiän igen. Men framför fårhusgrindarna var det bara att måka bort snön med snöskuff och spade. Hujeda som jag måkade snö, och ju mer snö jag måkade uppåt sidorna desto mer fanns det att måka följande dag när vinden sopade fullt med snö där igen… Men visst var det roligt med snön ifjol också. Vi la skötar ut i fjärden, paltade på oss så mycket kläder att michelingubben såg klen ut i jämförelse, när vi skulle ut och vittja i minus 20 grader. Strömmingen frös vartefter man fick upp dem ur vattnet, för att inte tala om fingrarna sen… men man blev ju i alla fall inte en ”innesittare, full med konstiga idéer” som den badande hemulen i muminfilmerna pratade om…

Så kom våren, segt var det, och sent! Minns att när Mathias fyllde 4, den 1 april, så kom gästerna med bil till oss. Men, bara några dagar senare var det slutkört på isen. En hel del lamm kom det också, någonstans runt 70st och lammningarna förlöpte lite som de skulle, lite misstag, lite svinn, men också många härliga stunder bland små ulltottar… Nånstans i vårvintervevan började jag blogga också, en mycket rolig utmaning som än håller i sej. Jag har tack vare bloggandet fått nya bekanta. Inte minst bland mina bondbloggande kollegor. Det är personer jag aldrig träffat, men som jag tycker att jag möter, känner och diskuterar mer med än grannar. Lite småtokigt kan det bli ibland också, när man möter någon man inte träffat på länge och skall börja berätta något, så känner man sej som apan, ni vet, ”alla känner apan, och apan känner ingen” 😉

Från det att jag började måla båtar på våren när isen farit, till jul är det ett enda hålligång. Visst minns man happenings på sommaren, kalas, hur vi fiskade och tvättade mattor, men det är ett sånt tempotramp att det inte finns någonting extra som man klart minns. Det rallar på som det brukar över sommaren. Börjar man fundera så kommer man nog ihåg den där första gången som man skulle se om balmaskinen hade något liv efter vintern, smånervig kopplades alla slangar, kraftöverföringen, elen och så pep dosan i hytten till och berättade vänligt men bestämt att plastrullarna inte var i position, tryckte på knappen som för dem i position, och så pep den och sade att nu var det klart för lastning. Allt funkade. Sådana stunder är lyckliga stunder. 🙂

Visst hände det omrörande saker i somras också. En stor förebild och idol gick ut tiden, min farmor. Tomrummet är stort och frågorna man aldrig kom att fråga är många. Hon föddes 1919 och upplevde många stora händelser i sitt liv. Mycket fick jag lära mej av henne, inte bara hur man lagar bondost och hulikapumpa, utan också ett helt underbart sätt att se på saker och ting och livet.

Vidare så fick vi ordnat med lägenhet åt min mommo i sommras. Så nu på hösten flyttade hon dit. Det betyder inga större omställningar, men lite tommare är det på holmen när hon bara kommer ut nångång, några dagar ibland. Jag gick nästan alla dagar till henne på kaffe förut, så lite tomt är det nog allt, men småningom kommer min syster och hennes familj att flytta ut till holmen. Dom har renoverat ett hus på holmen, och snart är det så pass färdigt att man kan bo där. Så, sen kommer det småningom att bo tre barn under skolåldern på Ytterholm. Då inräknat min Mathias som bor på holmen halvtid.

Fårklubben har på stapplande ben kommit igång. Det är någonting som också håller i sej än, och som jag hoppas att aldrig tar slut. Dock kommer nog inte jag att svinga ordförandeklubban i evighet…

Men sen då? …. Inget speciellt egentligen. Sommaren rallade på. Det går så hastigt! ”Sommaren är kort” sjunger Tomas Ledin, och han har nog sant i det 😉

Hösten, (som jag inte vet om den tagit slut ännu,) svischade iväg den också. Slaktningarna gick bra. Ensilage har jag hemma vad jag behöver. Allt kom ur jorden och allt är plöjt. Men inte en snöflinga och inte många dagar påstelnat på marken. Men vatten… Vatten vatten vatten… Tänk om allt skulle ha kommit som snö… Det är vått och träckigt överallt och nu när det blåst har det stulpit bra mycket skog. Vi har klarat oss hyggligt, men men… Enda fördelen är ju att det nog finns vatten i marken att man inte behöver vara rädd att brunnen skulle sina…

30 år. En milstolpe nådde jag också under året. Många får 30 års kriser och går upp i spinn, hör den stora klockan som tickar på i bakhuvudet och en panikkänsla infinner sej. Men, jag vet inte, tyckte det va rätt roligt att fylla år. En av de bästa dagarna på året var det garanterat. Men krisen hinner ju komma ännu, även om jag inte tror det. Orkar inte spänna mej så mycket.Även om jag aldrig blir nöjd med detaljer, så är jag ändå rätt nöjd med vad jag åstadkommit på mina år. När folk pratar om vad de uträttat och vart de siktar tycker jag att det ofta låter som om de siktar på stjärnorna, eller trädtopparna… Jag brukar säga att jag är nöjd om jag kommer till första kvistvarvet. Så länge jag inte sitter med rumpan på backen är jag nöjd.

Gott nytt skördeår 2012 till er alla!

Slutet nära.

Det är inte enbart året som börjar vara till ända. Också skörden får väl börja avslutas, visst finns det ännu lite kvar men nu utlovar meteorologerna minusgader flera dagar i sträck så jag är illa rädd att marken tar ihop efter i morgon.
Idag har jag och frugan, förutom en del andra sysslor, i alla fall skördat ett ton kålrot och det återstår väl ungefär lika mycket på åkern. I lagret har vi nog tillräckligt med kålrot för att förse våra stamkunder fram till ny skörd och priset på kålrot åt storpartikunder är inte mycket att hurra för. Egentligen har vi ingen förtjänst på att skörda de sista kålrötterna om vi skall försöka sälja dem i storparti men på nåt vis sitter det i ryggmärgen att man skall skörda det som går att skörda. Och ännu idag gick det bra att skörda kålrot så håller värmen i sig till i morgon bitti plockar vi väl bort de sista då.

Lite palsternackor har vi också kvar i jorden men dom lämnar vi nog till våren, dom klarar oftast kylan bra. Värre är det om sorkarna hittar dem för palsternackor hur till deras favoriter. En del morot finns också kvar på åkern men blasten har gått så det är handskörd som gäller härefter, kollade dem idag och dom är fortfarande helt OK men blir nog högst troligen oskördade.

Plogen sitter fortfarande i traktorn, jag plöjde ett par hektar i förrgår men det började bli i blötare laget så resultatet blev inte riktigt enligt mina normer så de tiotalet hektar som fortfarande är oplöjt lämnar jag nog till våren, så det är väl slut för i år på den fronten med.

En nervös bonde.

Den yngsta dottern fyllde aderton redan i våras och började bli otålig över körkortet. Med fyra barn i hushållet så blir körkort en dyr affär så jag lovade då när den förstfödda fyllde aderton att jag kan ställa upp som trafiklärare om dom så önskar. Alla barnen har tacksamt (tror jag) tagit emot erbjudandet och nu började det vara högaktuellt att infria löftet för den yngsta. Tidsbristen i sommar har lett till att starten uppskjutits gång på gång.

För att få fungera som ”privat trafiklärare” bör man anhålla om undervisningsstillstånd och för att få det så måste ”läraren” avlägga körprovets teoridel plus 10 frågor rörande själva undervisningen. Och det är här det nervösa kommer in, för det vill ju gärna gå lite prestige i fråga om att klara provet. Så det är nog till en del det som orsakat att saken förhalats i det längsta. Nu kunde jag nog notera att tålamodet började svika för jäntan och det började också bli svårt att hitta nya orsaker till varför jag inte hade passligt att skriva tentamen. Lite lugnare har det ju också varit i några dagar så jag har kunnat inleda den mentala förberedelsen som aktualiserades då när jag bokade tid för provet. Känner mig relativt säker i trafiken men ägnade i alla fall senaste natt åt att plugga lite på ”nätet” för att uppdatera minnet. Det har ju i alla fall gått 6 år sen jag sist tentade frågorna inför Erik’s B-körkort.

Totalt har jag avlagt teoriprov för körkort 6 gånger börjandes med traktorkörkortet. Då liksom för motorcykel- och lastbilskortet var det enbart fråga om skriftliga påståenden som man skulle svara rätt eller fel på. Frågorna läste man tills man kunde svaren utantill vill jag minnas. Men de tre senaste gångerna jag skrivit provet så har det gjorts via dator med bilder som beskriver olika trafiksituationer. Tycker faktiskt att denna typ av prov är svårare än att köra bil i praktiken ty all information kommer på en gång och inte lite anefter som i trafiken till vardags. Sen är det stressande med timglaset som visar återstående tid att svara på frågan också, 10 sekunder känns sällan så kort som vid dessa tillfällen. Provet gick bra denna gång liksom de tidigare tenterna, nervositeten leder väl till att man skärper sig lite.

Själv tog jag lastbilskortet i Helsingfors och i teoriprovet är också bilderna därifrån så en del platser är fortfarande bekanta. Tror faktiskt det hjälper till lite att i praktiken ha delat utrymmet på gatorna med spårvagnarna och dessutom hade jag väldigt bra lärare på bilskolan i Grankulla. Förutom att lära ut trafikvett så fick jag fin ”turistguidning” under de timmar vi rattade lastbilen i storstadstrafiken.
Körprovet som företogs vid besiktningskontoret i Malm blev en kort historia eller närmare bestämt mer eller mindre endast ett varv runt kvarteret. Jag är väl fortfarande inte nån begåvning då det gäller det andra inhemska och förstod nästan ingen finska alls på den tiden. Besiktningsmannen kunde ingen svenska men fick mig i alla fall ett varv runt kvarteret, att göra en backstart och en fickparkering. Han bad mig också utföra något då vi fickparkerat men jag förstod inte vad så jag rev i alla spakar och knappar och slog ut med händerna, varpå han bad mig återvända till kontoret. Jag var säker på att det gått åt skogen så jag blev mäkta förvånad när han slog stämpeln på pappret och tackade för sig. 🙂

Annars så är det väl bara bra att repetera trafikreglerna, borde kanske vara obligatoriskt för alla förare? För visst kommer det ett och annat nytt. Följande märke gav mig faktiskt 2 felanmärkningar i dagens protokoll. Hade inte sett det tidigare men efter tenten hittade jag det faktiskt på nedre torget i Vasa …… man lär så länge man lever…….

”Dedär skrålandet…” från andra sidan

Ibland är det värre än vanligt. Och snart är det riktigt galet!

Jag menar min matte och hennes skrålande som hon kallar sjunga…

Hon brukar sjunga, allt från hårdrock till dansband, men nu när det varit juletid och det spelats mycket tralliga juliga låtar i hennes lurar har det nästan spårat ur! Ibland kommer jag riktigt av mej och blir bara att stå och titta på henne och ibland undrar jag nog om hon inte bara kunde ge oss maten och sen gå, utan hallåandet!

Att det varit jul har även vi fått lektion i, även om jag inte bryr mej det minsta om det är jul eller inte. Men matte har hängt upp och tänt små små lampor i taket. Dom är så söta och lyser riktigt lagom om man vill fortsätta äta även efter att matte gått hem till sitt. Det blir ju mörkt ”mitt i dagen” och då är det bra att vi fått lampor inne, för vi ser lite dåligt. När det blir lammningstider är dom ovärderliga. Det behöver inte jag bekymra mej om, men för dom som väntar lamm är det skönt att veta, att lamporna finns 🙂

Nu lär vi i alla fall få vila öronen lite. Några dagar framåt är det inte matte som kommer till oss två gånger om dagen utan den äldre farbrorn, som matte kallar pappa, och som bor i grannhuset. Han e snäll han, vi brukar få mycket mat när de är han som kommer, och ssscchhhh… … ibland får vi havre också… de ni! 😉

Ljus i vårt hus

Även om vi redan går mot ljusare tider så är det lämpligt att fundera på belysning. Jag har länge försökt hitta bra belysning i uthusen och i tur och ordning dragit streck över glödlampor och lysrör (inklusive s.k. ”lågenergilampor” som ju bara är vanliga lysrör). Sedan något år tillbaka experimenterar jag med lysdioder (LED) som annars är bra men har relativt svagt ljus (utom de riktigt svindyra).

Under julen funderade jag i alla fall ut ett system som åtminstone ger ledljus om än arbetsbelysningen måste skötas med pannlampa – vilket inte är så illa det heller. Då blir man åtminstone inte bländad och lampan lyser där den skall lysa samtidigt som bägge händerna är fria.

Det nya systemet bygger på 12 Volts ackur och campinglampor (som kan bytas ut mot bättre senare). Jag tänkte först också använda laddare för ackurna men då jag räknade ut att en 60 Ah acku ger belysning dygnet runt i 3000 timmar (över tre månader) med en uppladdning så tänkte jag strunta i laddaren. Om man bara använder belysningen halva dygnet så håller en uppladdning i ett halvt år. I praktiken behöver man då ladda upp ackun en gång per år.

Det här systemet ger dessutom belysning även om strömmen är borta. Dessutom är det lågspänningssystem som vem som helst kan installera, kablarna är billiga telefonledningar och lamporna blir aldrig heta.

Lysrörslampor (”lågenergilampor”) bör man undvika som pesten. De innehåller kvicksilver (problemavfall), har ofta urusel kvalitet, är dyra, går ibland sönder fortare än glödlampor och lyser uselt i köld – om de alls startar upp inom en halvtimme. Så lysdioder är framtiden även om de just nu med nöd och näppe är användbara. Inte är de så billiga heller. Men jag har över femhundra 60 W glödlampor i lager så jag hoppas klara mej tills lysdioderna börjar bli bättre och billigare. Hin håle borde ta de idioter som förbjöd glödlamporna innan det kommit fungerande alternativ.

Man tar alltså en acku, minst två campinglampor (eller fyra eller sex, …), en dosa, en strömbrytare, en kopplingslist och en rulle telefonkabel. Sedan är det bara att koppla enligt bilden:

Tillägg: Som Mats påpekade så är det all idé att dessutom sätta in en liten säkring i ledningen till ackun. Om det blir kortslutning så kan en bilacku få trådarna att glöda riktigt ordentligt = brandfara !

Observera att det är skillnad på plus- och minusledningarna. Det beror på att lysdioder använder likström i motsats till glödlampornas växelström. Kopplar man fel så lyser dioderna inte. För att underlätta byggandet så anger jag beställningsnumren från Biltema även om man kan köpa material varifrån som helst. Men då man planerar vid datamaskinen så plockar man från nätet och den som har bästa informationen på sina nätsidor vinner.

Campinglamporna är för fyra 1,5 Volts AA-batterier eller ackur men jag föredrar att borra ett litet hål i lampan och löda fast två trådar i stället som jag kopplar till en kopplingslist. För ett 12 Volts system måste man då koppla två lampor i serie. Biltemas campinglampa är bra för den sprider ljuset ganska bra (nr. 21326). Telefonkabeln (nr. 22822) är 4×0,2 kvmm och finns i 50 meters rullar. Den är tunn men strömmen i lysdioderna är bara 20 mA så det behövs inte tjockare. Den här kabeln har färgerna svart, röd, blå och gul. Då den har fyra ledare så kan man ha två slingor med olika strömbrytare.

Enklast är att fästa kabeln med Rapid 36 stiftpistol och motsvarande kabelklammer i stål (bör bara användas för lågvolt). En ask kabelklammrar innehåller 1000 st. Clas Ohlson har stiftpistoler (nr. 30-6319, klammrar nr. 30-8795).

Som strömbrytare kan man använda vilken bilströmbrytare som helst men jag vill gärna ha en med lysdiod så man hittar den i mörkret (Biltema nr. 43062). Strömbrytaren kan monteras i en kopplingsdosa (Biltema nr. 44579 eller 35110 eller liknande). I den ryms flera strömbrytare om man vill ha flera slingor.

Som acku kan man använda en vanlig bilacku (som inte mera orkar dra startmotorn) eller en mindre acku på 12 Ah (Biltema nr. 80412). Den håller ”bara” 600 timmar oavbruten belysning vilket med 6 timmar per dag ger över tre månaders belysning. Fördelen med lysdioder är att de aldrig slocknar helt då spänningen går ner utan bara lyser svagare. Så man kan köra ackun nästan helt tom innan man laddar upp den igen. För en bilacku rekommenderar jag starkt snabbkoppling (Biltema nr. 351675) – det är inte alls roligt att behöva verktyg då man vill byta acku eller föra den till laddning.

Det som ännu behövs är kopplingslister (Biltema nr. 35810) och litet flatstiftshylsor (Biltema nr. 44001). Sedan är det bara att skruva ihop systemet och sätta på strömbrytaren.

I jämförelse med vanlig belysning är detta ett mycket billigt system som man kan installera själv. Man kan inte koppla in starka arbetsljus till telefonkablarna utan för dem behövs det tjockare kablar ifall de är långa. Arbetsljusen kräver nämligen över 1 A ström även om de går på 12 Volt och då sjunker spänningen i de klena trådarna för mycket.

Lysdiodlamporna utvecklas hela tiden , blir starkare och billigare så det här systemet kommer att bli föråldrat. Men där man bara behöver ledljus så man inte faller över maskiner och annat så fungerar det långt in i framtiden. Ofta ids man inte installera belysning överallt för att det är dyrt och arbetsamt och de platserna är ganska så farliga under den mörka tiden. Den här belysningen kan man dessutom installera mitt i skogen eller på kobbar där det inte finns någon elektricitet.

Ursäkta den tekniska texten men jag är ju trots allt elektronikingenjör så litet fackidioti får väl tillåtas :-).