Alla på land

Ja, nu är dom alla ”på land”. Alltså alla fåren är på ”hemholmen”. De sista 22 som var ute på holme hämtades hem på lördagen, vilket inte alls verkade vara ett dåligt drag. Det har börjat blåsa lite mer sen i söndags och nu vet man inte om det kommer att bli så fina stiltjedagar mer i år som vi har haft den senaste tiden. Så när alla hade stigit iland drog jag en lättnadens suck, och kunde konstatera att alla transporter till sjös har gått (förhållandevis) bra i år.

Riktigt skönt att ha dem alla hemma, men, ” nu vet man vad man har”… När de är ute på holmarna är det lugnare på hemma backen, men nu när de alla är hemma är man ”låst”. Alltså, jag menar att fåren skall ha mat två gånger om dagen, söndag, vardag, julafton eller kalas. Fåren ska ha sitt.

Men hösten är ju också slaktens tidpunkt och just nu är jag mitt uppe i ifyllande av slaktanmälningsblanketter, kedjeinformationsblanketter, fårregistret och så mina egna anteckningar… En soppa av papper som täcker ett större köksbord när man breder ut sej. Men det betyder också att trycket ute på backen minskar, vilket känns helt rätt.

Tävling: När faller den första snön?

Nu är det dags för en ny tävling här på bloggen! Den här gången kan man vinna både en Bondbloggen-tygkasse och en Bondbloggen-mössa med varmt foder!

Tävlingen går ut på att gissa när den första snön faller på våra bloggares gårdar. Det gäller alltså att föreslå fyra datum för de olika bloggarna, det vill säga för Christer i Solf, Charlotta på Ytterholm i Nagu, Cicci i Vasa (på skolan) och Maria i Snappertuna. De som träffar rätt på ett datum vinner en Bondbloggen-mössa och de som träffar rätt på två datum eller flera får både en mössa och en tygkasse. Det är bönderna som avgör när de tycker att den första snön har fallit, men riktlinjerna är att snön bör stanna kvar så pass länge att det hinner bli vitt på marken.

Du har tid att mejla in ditt svar till bonden.blogg@yle.fi fram till den 28.11.2011. Kom ihåg att skriva ditt namn och din adress i mejlet så vi kan kontakta dig om du har vunnit.

Lycka till!

Hjul under hjulet II

En idé är ännu inte till någon nytta – den måste också förverkligas. I Hjul under hjulet funderade jag på en hjulmonteringsvagn och här ser ni resultatet efter litet borrande och svetsande.

I motsats till de dyra tjööpisvagnarna (köpta vagnar)  som väger 120 kg så kan en man lätt bära den här också med domkraften fastsatt. Genom att ta bort tre bultar kan vagnen dessutom vikas ihop (vilket tjööpisvagnarna inte kan) så den tar minimalt med utrymme då den inte används. Om man så vill kan dessutom domkraften skruvas bort (två bultar) och hela vagnen tas i fyra delar genom att man tar bort tre bultar till.

Det hade kanske gått snabbare att svetsa ihop vagnen i stället för att bulta ihop men jag vill ha maximal flexibilitet. Nu kan man lätt byta delar eller göra den större eller mindre mycket enkelt. Fyrkantrören hade jag hemma och jag behövde inte ens kapa dem. Hjulen kostade 56 euro. Domkraften är från en trasig verkstadsdomkraft (20 euro för en ny). Sedan gick det åt litet bultar (6 euro/kg) och svetspinnar förstås. Och en dags arbete. Om den fungerar som tänkt ser jag först nästa vår då dubbelhjulen skall monteras. Om man vill ha den lyxigare så kan man sätta in rullar mot hjulen ännu.

Väldigt vacker är den inte – men stark …

 

Fel man på rätt plats

På torsdagseftermiddagen förekom jag på skolbacken i Närpes för att utföra en säkerhetsbesiktning inför ett evenemang som hålls där över helgen. Ni har säkert hört om det i radion, det är någon sorts kulturkarneval som hålls där i dagarna tre. Vackert så, kultur är bra och kulturintresserade ungdomar är om möjligt ännu bättre, men det lämnar vi därhän för det är inte kulturfestivalen detta skall handla om.
Det var bara det att när jag såg ungdomarna i 15-18 årsåldern från hela svenskfinland som anlände med sina ryggsäckar och sovunderlag så kom jag att tänka på hur det var när jag själv en gång i tiden var riktigt riktigt felplacerad.
Vi skrev tidigt 80-tal, maj månad, i kalendern och jag skulle delta som delegat från Närpes Gymnasium i en sk elevriksdag i Pargas.

Tanken var väl god, man var ung och arg och skulle väl förbättra världen på egen hand. Det var bara det att redan på lördagsmorgonen blev det tvärstopp med den förbättringen. Jag ringde hem för att kolla läget och mamma upplyste mig om att pappa var på åkern och harvade. Vårbruket hade alltså börjat.

Här satt man då. I Pargas. På elevriksdag. Lyssnade på förmodligen välmenande människor som pratade om saker som jag var fullständigt ointresserad av just då. Propositioner. Inlagor. Insyn. Demokrati. Säkert underhållande för dom andra men i mitt huvud rullade ord som harvdjup, rullharv och utsädesmängder. Inte blev det heller bättre av att vi hade en för året ny traktor (Case 1390) som jag var nyfiken på. Vårbruket hemma var igång och min enda livlina dit var Strandlinjetrafiks buss som oförhandlingsbart vägrade ta hem mig före på söndagskvällen.

Resten av helgen var jag så uttråkad att jag ännu spänner mig när jag hör namnet på någon av deltagarna som var med. Vissa av dom har uppnått ganska höga positioner i Svensk-Finland och inget ont i det eller om dem, men just då var det nog mera värt i min skalle att intressera sig för konstgödsel än för budgetförhandlingar.

Hem kom jag förstås på söndagskvällen och den kvällen lovade jag mig själv att aldrig, aldrig mera åka någonstans när det var jordbrukstider. Speciellt inte till tråkiga ställen, och det löftet har jag naturligtvis inte hållit. Fast lika tråkigt som då har jag nog aldrig haft. Inte i 48 timmar i ett kör.

Det jag vill ha sagt är att så fungerade jag 1983 och så fungerar jag ännu idag. När vårbruket kör igång eller tröskorna börjar synas på åkrarna, då vill man vara hemma och hålla på med det man gillar mest av allt. Visst är det en gåva att få vara det då. Det har upprepade gånger hänt sig under åren att man i tider av total motgång, när man ligger i leran på en åker och försöker få fast en bogservajer, eller när man tömt ut 1 ton utsäde på backen och förbannar sitt läge, då har tanken på att jag i alla fall inte är på elevriksdag i Pargas, utan här hemma, fått humöret att svänga till det bättre.  

Och om någon som deltog i ERIK-83 i Pargas mot förmodan skulle läsa detta. Troligen har Ni har förträngt den sura Närpesbon som deltog utan att någon fattade varför. Er är jag möjligen skyldig en ursäkt!

 

 

Mörkermänniska

Jag måste erkänna att jag är en verklig mörkermänniska. I går kväll satt jag i traktorn och plöjde utan lampor. Det var helt fantastiskt  med det mjuka  höstmörkret som småningom gjorde allting grått. Himlen var ganska ljus fastän det var mulet, det plöjda helt svart och vetehalmen gulaktigt ljus. För att inte förstöra det fina stämningen så körde jag utan ljus så länge jag såg bottnen på tomfåret blänka.

Kanske jag har det i generna att trivas bättre i mörker än i ljus. Skarpt ljus är närmast en plåga för mej. Rent vetenskapligt har jag troligen mycket känsliga stavar och tappar i ögat. Det gör att jag ser bra i mörker men lider av starkt ljus. Stavarna klarar svagt ljus men har svårt med färger så allting blir grått.

Som bonde och ingenjör är man rätt så prosaisk (vardaglig) men i går kväll kände man ett behov av poesi för att beskriva höstskymningen och skogens silhuett mot natthimlen.  Det är sådana stunder som man känner att man får en belöning för sitt arbete som bonde som inte kan mätas i pengar. Förstås vaknar man till verkligheten  följande dag då räkningarna dimper ned i postlådan …

Pengar är förresten inte värda nånting alls utan det är det man får för pengar som har någon betydelse. Men om man har ett fint höstmörker redan så behöver man inte köpa dyra resor och upplevelser. Andra må resa till sol och värme (usch) men jag stannar nog här för jag trivs med hösten.

Då man sitter och plöjer i timmar och det börjar gå alldeles automatiskt så funderar man på både ett och annat. Jag satt i nästan 35 år i Otnäs och jobbade i ljuset av lysrör som är ovanligt eländigt. Men det kompenserades av ett intressant jobb. Det var spännande att utforska teorins värld och småningom börja förstå teorem och matematiska system. Så annorlunda än bondelivet – men ändå likadant. Det var inget åtta-till-fyra-jobb utan ett dygnet-runt jobb.  Man funderade på teorierna och modellerna dag och natt. Om inte medvetet så undermedvetet. Att vara forskare är ett speciellt liv precis som bondelivet.

Faran är att teorierna börja snurra i skallen också på natten som en söndrig  grammofonskiva i samma spår hela tiden. Jag hade en period som 30-åring då forskarjobbet till två på natten varje dag skapade sömnlöshet. Då var det bra att bryta tankebanorna med hårt kroppsarbete hemma på bondlandet.

Ja, allt möjligt hinner man tänka på en varm och lugn höstkväll då skymningen går över i mörker. Då jag inte mera ser att vända så kör jag hem för att äta ärtsoppa och Edits (99 år) surbröd. Plöjandet kan vänta till nästa dag för det är så litet kvar och väderprognosen lovar ännu bara varmt väder.  Jag vill hålla kvar stämningen i mörkret så länge som möjligt.