År: 2011

Kollektiv trafik

Ett stående bekymmer på landsbygden är avsaknaden av kollektivtrafik. Det spelar ju ingen roll hur gärna man skulle åka i gemensamma transportmedel om det helt enkelt inte finns några.  Följaktligen företas de flesta resor i egen bil och i många fall åker det bara en person per bil. I och för sig är det ingen ovanlighet i tätorterna heller, men på landet finns det sällan ens några valmöjligheter.

I den småländska orten Tolg i Sverige tröttnade man på det här fenomenet och ordnade saken själva. Man startade helt enkelt en nättjänst för samåkning. Den som skall åka nånstans matar in vilken resesträcka det rör sig om i systemet och de som vill åka med tar kontakt. Enkelt och smidigt. Smålänningar sägs ju vara företagsamma och snåla, och det här är ju både innovativt och sparar onekligen också pengar. Nån kollektivtrafik har de fortfarande inte, däremot har de kollektiv trafik.

Måhända nåt för hindersby.net, kanske? 🙂

O-Agrikulturell arkitektur

Den noggranna bloggläsaren har säkert noterat att jag värdesätter mina förfäders arbete. Det är ju mina förfäders förtjänst att jag överhuvudtaget kan skriva en bondblogg, om dom inte slitit med den steniga jord dom fått på sin lott hade inte jag heller haft någon stenig jord på min lott.

På en punkt misskötte sig dock generationen före mig å det grövsta. Resultatet av detta är jag jag och min familj får framleva våra dagar i en grön låda istället för en fin röd Österbottnisk bondstuga.

På 50- och framförallt 60talet så skulle dom gamla fina bondstugorna skatta åt förgängelsen. I stället skulle det vara nya färger, nya material och framförallt nya former på bostadshusen. Många fina hus revs och andra renoverades sönder totalt. Att man gjorde ingrepp är förståeligt, ännu första åren på 60-talet var vattenledning ovanligt och inomhus-wc en lyx.

Jag antar att det också var tanken, att man skulle visa utåt att man hade förnyat sig och kommit bort från det gamla, men tyvärr, estetiskt var det som ko-svansen; nedåt.

Den Österbottniska Bondstugan skall följa en mall både ex- och interiört. Den skall vara röd med vita knutar, gärna lite snickarglädje och så skall den ha 1½ våning utifrån sett. Dvs den övre våningen ”skollan” skall inte ha full höjd ända ut till väggarna, utan bara små halvhöga fönster på övre våningen, gavlarna undantagna. Inomhus skall det finnas ”fårston” ”köket” ”kamarin” och ”storstugon” Bara de allara största stugorna hade rum utöver dessa på nedre plan. På övre plan kunde sedan finnas rum för lite ett och annat, kanske en pigkammare.

Så kom då renoveringsivern. Även till Torp Svedjebäck. Här slogs två gårdar ihop genom köp och båda ställdes under den fruktansvärda 60-talsvandaliseringen. Det hus som jag och min familj bor i, dvs min hemgård” har en stomme från 1700-talet men den är effektivt gömd. Istället har övre våningen höjts till full höjd och, kanske det allra värsta, fönstren förstorats och ändrats till anskrämmeliga intetsägande rektanglar. Det andra huset på gården är närmare orginalskick men även här har fönstren fått ge vika för glasbågar.

Bilden nedan är vårt  hus, 1700-talsstommen är lika dold som en anka i vassen, färgen har gått från rött till vitt till grönt. Lika bra det, för i rött hade detta hus sett ut som én första-hjälpväska.

Men för all del, det är ju varmt och gott och taket håller vatten så allt är väl gott och väl. Men någon bondstuga att vara stolt över är den INTE.

Och sedan i god Monthy Phytonstil, Over to something completely different!

Idag har jag varit ute och söndagskört. Läsare med gott minne kan påminna sig att min Zetorklenod inte fick rum i härbärget i höstas utan har stått vind för våg i en snödriva hela vintern. Idag laddade jag batteriet och tryckte på startknappen – och den gick förstås direkt i gång. Zetor är Zetor fast man inte ens steker dom i smör!

På eftermiddagen puttrade jag således iväg i vårsolen till Moto-Check i Norrnäs för service och genomgång. Jag brukar föra dit den med ett par års mellanrum, Bengt-Erik har nämligen en näsa som luktar sig till fel före dom uppstått, så det är bara förebyggande service.  Och eftersom det  nästan är en timme körtid med traktor till Moto-Check så man hade tid att njuta ett bra tag- Både av Zetorn och av solen.

Slut på lovet

I skrivande stund är det söndag kväll och dessutom sista kvällen på sportlovet. I morgon är det dags för fru och son att söka sig tillbaka till skolan och dags för mej att öka takten i arbetet igen. En av fördelarna med att vara sin egen är att jag i viss mån själv kan påverka hur mycket jag jobbar. En del arbeten skall utföras varje dag, men de som går att skjuta fram behöver man ju inte göra just när den övriga familjen är ledig. Djuren skall skötas, foder köras hem o.s.v. men veckan har också bestått av rätt mycket pulkåkning, simhallsbesök m.m.

I år hade jag dessutom turen att få ett par dagar semester under sportlovet. Jag är med i en avbytarring och vi brukar försöka fördela ledigheter någorlunda jämnt och rättvist så alla har chans att då och då få ledigt under större högtider och skollov.

Medlemskapet i ringen gör att det är samma avbytare som återkommer till gården gång efter gång, vilket gör ledigheten lättare både för mej och avbytarna. De känner sen tidigare till huvuddragen i verksamheten och jag behöver bara instruera dem i de saker som ändrat sen förra gången. Efter det är de i stort sett självgående. Vissa gånger träffas vi bara första dagen för att gå igenom riktlinjerna och sista dagen när jag undertecknar deras arbetstidsredovisning. Det sistnämnda är egentligen lite konstigt, varför skall jag bekräfta hur många timmar de jobbat? Jag har ju ingen aning egentligen, jag har ju varit ledig…. Fast det är hursomhelst bra att träffas och kolla lite hur det gått och om det finns nåt jag behöver veta.

Jag undertecknade pappren tidigare ikväll och vi kunde konstatera att allt löpt riktigt bra. Så tack för denna gång, Kim och välkommen åter. :)

Varvet runt

Häromdagen kalvade Celin vilket var en tydlig indikation om att vi gått varvet runt och dokumenterat ett helt år i Bondbloggen. Celin var nämligen först ut av vårkalvarna ifjol och det även hon som inleder säsongen i år. Faktum är att hon klår de andra med hästlängder, jag har inga andra kalvningar beräknade på fyra-fem veckor. I fjol kalvade hon 22.3, i år blev det 2.3 så hennes kalvningsintervall är lite under ett år. Hos dikor brukar man eftersträva ungefär 12 månaders kalvningsintervall så hon får klart godkänt. Hon kalvade på egen hand och tog också hand om kalven utan problem.

Fjolårskalven fick heta Swiss, med motiveringen att mamma hette Celin (som sångerskan, men lite annan stavning) och Simmentalrasen kommer från Schweiz. Den här får kanske nåt på sångtemat eller så väntar jag och ser om den utmärker sig på nåt sätt. Det är överlag enklare att minnas kornas namn om de har en liten story eller nån motivering till varför man valde just det namnet. Ju mer långsökt och komplicerad förklaringen är desto bättre brukar namnet fastna.

På bilden ligger lillkvigan och tar igen sig i ett bås efter en upptäcktsfärd runt ladugården. Till hennes försvar skall sägas att hon normalt är betydligt renligare än på bilden, men det blev några vurpor under resans gång.

Vitsvanshjortar

Nu lyckades jag äntligen få bilder av hjortarna som håller till på hygget. De börjar bli alltmer orädda då jag kommer med traktorn på krypväxel men det har varit svårt att få bilder eftersom de försvinner då man stiger ur traktorn.

Nu blev de i alla fall kvar för att nyfiket titta på mej en stund. Men sedan satte de av i full fart över åkern. Där finns redan en ordentligt upptrampad stig som de gjort upp. Jag ser dem nästan varje dag då jag kommer till skogen – men först då de börjar springa bort. De har en otroligt bra skyddsfärg – exakt samma som färgen på gamla granars stam.

Att det är vitsvanshjortar är väl ganska klart på den här bilden:

Full fart i skogen

Det har varit en dålig vinter med mycket snö och extrem köld men nu börjar snön fästa sej och vädret är varmare – litet för varmt. Det gäller att såga för brinnkära livet nu för att hinna med vinterns hygge.

Jag har de senaste dagarna fått dubbelt mera stockar sågade än tidigare och det behövs. Snart börjar de stora granarna vara avklarade. Nu kommer de stora asparna i turen och de kan vara ganska besvärliga. Ett par fick jag fällda med lämplig vind i dag men vinden skall svänga i morgon – åt fel håll.

Jag fick igen inse att man inte kan fälla mot vinden – inte ens snett mot den. En stor gran blåste rakt in i småskogen och i den röran sågade jag av måttbandet för man såg inte riktigt nånting där. Träden måste knuffas omkull med lastarn då de lutar åt fel håll. Det går ännu men om det blåser åt fel håll så måste man hitta på nånting annat att göra. Just nu skulle jag behöva sydligt vind men det skall bli nordlig.

Om det blir riktigt omöjligt så börjar jag köra ut stockarna. Det skulle inte skada att få ut dem medan vägarna är ordentligt frusna. Solen börjar redan tära litet på vägarna men så länge det är kallt på nätterna så går det an.

Jag har inte räknat hur många träd jag fällt men något hundratal stockar finns där säkert. Det är inga små stockar. En stor del är svarvstockar på 58 dm och minst 28 cm toppdiameter. Av många träd fick jag två svarvstockar och av årets bamsegran (29 meter lång och 70 cm diameter vid roten) blev det tre. Där blir det redan kubikmetrar.

På årets hygge finns det också tallar men de är inte så tjocka som granarna. Jag var rädd för att granarna skulle vara rötskadade men med en del undantag var de förvånansvärt friska. Vi har ju problem med röta här i söder. Det finns en hel del riktigt stora aspar som absolut måste bort nu för de förstör bara mera ungskog för varje år som man väntar med fällandet. Kvistarna är grova som mindre träd. Björk är det ganska dåligt om i år.