År: 2011

Sportresultaten

Söndag kväll och TV och radio malar på med sina sportresultat. Jag är inte så intresserad av hur det gått för Ingå Uf i damhandboll utomhus mot Replot Ik. Däremot är jag intresserad av lite andra resutltat

I veckan som gick kom resultaten från analyserna av förra säsongens spannmålsskörd. Det funkar ju så att man säljer lite i blindo och sedan göres prissättningen utgående från kvaliten på partiet. Vete blir bröd- eller fodersäd, havren blir gryn- eller foderhavre, kornet kan gå till malt eller foder, etc etc. Man kan ställa det hela lite redan i odlingsplaneringen, en mera svårodlad sort blir ofta bättre i kvaliteten, man kan också misslyckas kapitalt. Tvärtom är ovanligare, en gammal tidig havresort typ Veli blir sällan grynhavre.

Nog tjatat om detta, till resultaten från Svedjebäck 1:87 säsongen 2010:

RYPS: (Eos) Sått 4.6 Tröskat 8-16.9

Hektarskörd: 1684 kg. Ogräshalt 1%, Oljehalt 39,3% , Protein 23.9 %

Vete: (Zebra)   Sått 10-14.5 Tröskat 20.8 – 1.9

Hektarskörd: 4066 kg. Hl-vikt 82,80. Ogräs 1,9% Falltal 295, Protein 14.0% Främmande frön: 0,1%

Rypsen åkte till Mildola i Kyrkslätt för att bli margarin eller rypsolja, vetet blev vetemjöl i en påse i Seinäjoki.

Huvudsaken att jag är nöjd, och det är jag!

                                                     

Ett ord i rättan tid…eller

Mats funderingar kring traktorbyte fick mig att dra mig till minnes en liten episod som jag skrattat åt många gånger. Det måste vara ett litet helsike att vara traktorförsäljare, det kan jag förstå, man skall kunna läsa av hur folk vill bli behandlade och sedan hålla god min när en affär går till konkurrenten. All repsekt för att detta kan vara svårt, men ändå  handlar denna lilla historia om när det inte riktigt lyckas – så bra.

Året var 1989. Följande år skulle jag bli självständig bonde och drömde om något fyrhjulsdrivet att glida över hemmanet med. Vi hade en vit Case 1490 som var lite av ett hatobjekt för mig, det var ingen nybörjarbondestatus i en bakhjulsdriven traktor.

Jag ställde in siktet på en splitterny västtraktor och provkörde Valmet, Ferguson, Ford och några till innan jag vaknade och insåg att nu försöker nog fågeln flaxa mer än vad vingarna bär. 150.000 mark fanns liksom inte i sikte då. Det gjorde dock 79.900 som en ny Zetor kostade. Det blev affär på Zetor och alla tre ovannämnda försäljare korsbävade sig och talade om hur mycket ånger jag hade att se fram emot. Dock gick en av dessa herremän ett steg längre och yttrade orden: ”Om jag hade anat att du ville köpa skräp hade jag förstås kunnat sälja en Ursus till dig”  Fergusonrepresentanten hade även polska Ursus på repertoaren vid denna tid.

Nåja resten vet alla som känner mig. Det blev en liten Zetor för 79.900 och ett livslångt kärleksförhållande fick sin början, och någon ånger, det har jag aldrig märkt av.

Traktorbyte

Den senaste tiden har jag sonderat läget för ett traktorbyte. Egentligen är det en process som jag nosat på lite till och från i över ett år, men nu börjar det bli mera allvar.

Konkret handlar det om att det är min IH som ligger i läge att bytas bort. Orsaken är dels att mina två huvudtraktorer är lite väl jämngamla. Risken är stor att jag om några år står i ett läge där båda borde bytas ut samtidigt och det är ju något man gärna förebygger om det går. Dels har vissa förändringar i sättet jag använder traktorerna gjort att jag gärna skulle ha en frontlastartraktor till. Casen har övertagit utgödslingen av Forden och går nu som inomgårdstraktor, vilket gör att den är ganska smutsig och inte lämpar sig för vägtransporter. Varje gång jag hämtar ett ballass lämnar jag ett gödselspår efter mej flera hundra meter längs byvägen och det bidrar ju inte till ökad trivsel direkt. Med två frontlastare kan jag ha en ren och en smutsig traktor.

Nån splitterny traktor ryms inte i budgeten, så det får bli en bättre begagnad. Kriterierna för min del är att den skall vara 100-110 hk, ha minst 16 växlar och riktningsomkastare (betyder att man kan växla mellan fram och back utan att frikoppla, bra i lastningsarbeten).

Egentligen är jag lite kluven då det gäller hela traktorbestyret. Strängt taget är jag inget teknikfreak. Jag kan uppbåda visst intresse för lantbruksmaskiner man hänger efter traktorn eftersom de ju gör själva jobbet och därför är intressanta, men själva traktorn intresserar mej inte nämnvärt. Traktorn är mera av ett nödvändigt ont som slukar pengar och inte egentligen gör nånting, men å andra sidan klarar man ju sig inte heller utan den. Jag minns inte modellbeteckningar eller specifikationer för olika märken och modeller, det får jag läsa in mej på vartefter. Tack och lov finns det rätt gott om material på nätet även för det ändamålet, så helt bortkollrad borde jag inte bli.

Några särskilda märkespreferenser har jag inte heller, fast med tanke på att jag är den enda på Bondbloggen som inte kör Zetor borde de ju ligga rätt bra till. 🙂

Att åka på en blåsning

Idag såg vädret lovande ut och Jonas och jag satsade på att åka på en blåsning. Det handlade om rybsleveransen som inte blev av i början av veckan, där rybsen skulle blåsas in i köparens lager med transportfläkt.

Jonas åkte i förväg, riggade upp utrustningen och började suga upp rybsen. Till sin förvåning märke han att fläkten nog drog in varan men inget kom ut i andra ändan. Sånt känns lite olycksbådande. Det visade sig att det kommit vatten in i utmatningen och vingarna hade frusit fast. Inget hade gått sönder eftersom maskinen bara slirat på drivremmen, men det tog ju en stund att tina upp isen med värmeblåsare. (Den här gången blev alltså t.o.m. fläkten blåst!) Därefter gick återstoden av blåsandet bra, så rybsen är nu efter en del störningar äntligen levererad.

Att rybsen såldes till en ekomjölkgård är en hälsosam påminnelse om hur viktig mjölkproduktionen faktiskt är för det finska jordbruket. I de flesta regioner i Svenskfinland är mjölken på tillbakagång och korna blir färre och färre, vilket gör att många av oss tänker sig att mjölken inte kanske längre är så viktig som den var förr. Faktum är dock att mjölkproduktionen fortfarande med god marginal är den absolut största grenen inom vårt jordbruk och något av en ryggrad i verksamheten. T.ex. idag var vi tre gårdar som levererade rybs till den här mjölkgården, så visst är också vi tre beroende av en fungerande mjölkproduktion trots att ingen av oss har mjölkkor.

Med andra ord är det också möjligt att du om du om nån månad dricker inhemsk ekomjölk konsumerar en mikroskopisk del av den rybs jag odlade i somras. Hoppas det smakar. 🙂

Irandots ankomst

Igen en tjurkalv. Rädisa kalvade för sjunde gången och fick en riktigt fin kalv som tyvärr var ”fel sort”. Från en sådan hållbar ko skulle vi gärna ha tagit en kokalv, men då det nu som bekant inte alltid går som man vill.

Hon kalvade riktigt enligt tidtabellen, alltså på den beräknade kalvningsdagen. Hon såg lite rastlös ut redan på dagen, så Antte gav en dos kalsium åt henne, för att förhindra en ev. kalvningsförlamning. Då kalvningen närmade sig på kvällen blev hon bara aktivare och piggare. Vanligtvis brukar de bli lite rastlösa och irriterade då det börjar vara dags. Men inte Rädisa, hon gick omkring i kalvningsboxen och höll koll på allt och alla. Men sedan så fort vi fick alla kvällsysslor undan så att det blev lugnt i ladugården lade också hon ner sig.

Antte blev i ladugården för att hålla ett öga på henne. Tur var det, för när han gick för att kolla läget syntes klövarna. I och för sig riktigt bra, men det var frågan om bakklövarna. I en normal kalvning kommer framklövarna först, man kan säga att kalven ”dyker” ut. I en kalvning där bakbenen kommer först finns det risk för att kalven drar i sig vätska och kvävs. Men då nu Antte var i närheten gick allt bra. Han lade fast kättingar(speciellt tillverkade kalvningsredskap) i kalvens ben och drog ut den. Den satte inte direkt hårt fast, så förmodligen skulle Rädisa ha klarat av kalvningen riktigt bra på egen hand, men det är bättre att ta det säkra före det osäkra i sådana här fall.

Kalvningen är alltid väldigt påfrestande för kon, så efter att Irandot hade kommit till världen gav Antte lite energidryck åt Rädisa. Drycken hjälper henne att komma igång efter ansträngningen och bra har hon gjort det också. Både mor och son är väldigt pigga och krya 🙂

Snabb som tanken

Ibland har man orsak att beklaga sig över företags och inrättningars långsamma betjäning men ibland finns det också de som överraskar stort. Jag hade en upplevelse i den senare kategorin denna vecka.

Jag har ett tag funderat på att låta renovera min bränsletank som är från sextiotalet. Med tiden kan det uppstå små, knappt märkbara hål i tanken vilket inte nåt vidare. Dels är brännoljan för dyr för att låta gå till spillo, dels är det inte bra för miljön att den läcker ut och sist men inte minst är kostnaderna för att sanera mark som förorenats av brännolja gigantiska om man jämför med kostnaden för att renovera tanken. Jag började med att kolla priserna på nya tankar och ta en offert på renoveringen varefter jag kunde konstatera att en renovering blev billigare.

Tisdag kl. 8:30 mailade jag renoveringsfirman (som finns i Ylihärmä) och meddelade att jag godkände deras offert. Tisdag kl. 11 ringde en kille och undrade var nånstans tanken står, de har en bil i trakterna och de kan hämta den genast. När jag kom hem vid 15-tiden var tanken redan försvunnen.

Onsdag kl. 14 ringer killen igen. Jag hade nämnt att jag i samband med renoveringen vill ha en nyare pump (eftersom den befintliga orginalpumpen också var från sextiotalet) och han undrade nu vilken typ. Vi gick igenom priser och modeller, jag konstaterade att jag nog vill fundera lite och undrade hur snabbt han behöver besked om vilken pump det blir. Svaret blev: ”Tja, vi blästrar den som bäst så vi hinner ändå knappast ändå montera nån pump idag. Det duger bra om du meddelar på torsdag morgon hur du vill ha det.”

Nu återstår bara att se hur fortsättningen blir, håller  de sånt här tempo får man nästan vänta sig att tanken är hemma före helgen. 🙂