Det vädret, det vädret …

Bonden är aldrig nöjd med vädret – är det inte för kallt så är det för varmt. Eller regnar för mycket eller för litet. Och verkar det annars bra så blåser det för mycket …

Inte så underligt egentligen för vi är så beroende av vädret – men vädret bryr sej inte. Här stönade man över den fina pudersnön och i går blev det varmt och vattnet började droppa från takena. Och då blev det rena paniken att få bort den blida snön innan den fryser för då får man vänta på johanni innan den försvinner.  Speciellt framför dörrar gäller det nu att sopa rent  så man inte behöver stå och hacka is där då det blir kallare igen. Kom ihåg att det först är början på januari.

Jag hade kört upp de viktigaste vägarna men då började det snöa igen så idag är det bara att elda upp 165:an och köra snö med schaktbladet igen. Till all tur har jag nu nya bakringar och lappade ihop kättingarna i förrgår. I alla fall är det trevligare att köra snö i det här vädret än att vara i skogen. Där skulle man kvickt bli genomblöt och skogskläder skulle ligga på tork i långa rader. Men det är åtminstone bra att snön nu rasat ned från träden.

Om det bara kunde bli kallt utan att det kommer mera snö så skulle skogsarbetet gå an. Men tiodygnsprognosen hotar med snö på onsdag och man får bara hoppas att den har fel. Annars så blir det -10 grader i slutet på veckan och det låter ju fint. Men vädret blir vad det blir oberoende av hur vi suckar och stönar och gormar …

Bondens fritid del ll

Den som väntar på något gott väntar oftast för länge heter det. Själv lever jag ofta efter ordspråket ”bättre sent som alltid” och även detta inlägg bor i den kategorin.

I höstas lovade jag en trilogi om mitt liv och leverne utanför traktorhytten. Del 1 handlade om mitt bilintresse och då främst om den tunga trafiken. Detta till trots så förblev inte detta mitt liv mer än ca 10 år utan på konstiga vägar landade där jag är nu, nämligen som brandbyråkrat.

Att skriva om ett heltidsjobb under rubriken Bondens fritid kan te sig märkligt, men eftersom det  handlar om vad jag gör när jag inte jordbrukar, alltså har Fri Tid från bonderiet, blir det väl mer lättfattligt

Efter inspelningarna hos Bettina och Strömsö fick jag ta emot endel kritik om att jag uttalade mig som heltidsbonde, vilket jag då inte är. Jag försvar mig med att jag deltar i Bondbloggen som just deltidsbonde och att det var i egenskap av det som jag satt i respektive soffa. Inte som brandbyråkrat.

Vad är då en brandbyråkrat och vad gör en sådan. Vägen dit har för mig gått via bilintresset till ambulansen till brandkåren till Sverige till brandman till ett skrivbord.

I början var det skiftesarbetet som drog mig till branschen. Ett dygn i jobb och tre lediga var manna för en ung bonde. Jag blev kompetent ambulansförare 1986 (8 veckor på den tiden) och fick sommarjobb på brandstation. Sommarjobbet blev höst- vinter och vårjobb med tiden, men inget fast jobb. Det kunde man inte få utan brandmannaexamen. 2001 kom jag mig äntligen iväg till Räddningsskolan i Sandö i Sverige. Eftersom detta gav mersmak sökte jag till underbefälskursen i Stockholm 2003 och blev brandförman.

Allt detta gjorde sedan att karriären gjorde ett riktigt lappkast 2006 när vi skulle delas upp som brandmän kontra ambulansförare. Jag hade nu bättre skolning på brandsidan och placerades där – i dagarbete. Att vara brandman på en liten ort idag betyder inte att man håller i en slang speciellt mycket, utan att man gör brandinspektioner och håller skolningar och föreläsningar – därav benämningen brandbyråkrat.

Arbetstiden är alltså kontorstid, med befälsdejour dygnet runt var 5:e vecka. Denna jour utföres hemifrån och innebär förstås att man inte kan ta sig an några projekt som inte omedelbart kan avslutas. Nu drunknar vi ju inte i larm trots att området består av Malax, Korsnäs, Närpes, Kaskö, Kstad, utan det brukar stanna vid ett par per vecka. Trots det måste man ju vara tillgänglig.

Det största problemet med att kombinera dagjobb och jordbruk är att all semester behöver användas i maj och september. Det vill säga någon semester som skulle innebära ledigt har jag aldrig. Bondefritiden går åt till brandkåren och vice versa.

Någonstans har jag dock läst att man skall jobba deltid med sitt största intresse och heltid med sitt näst största. Och det – det gör jag

Ny början?

Så har då läget normaliserat sig igen, i alla fall vad beträffar könet på kalvarna. 😉 Udessa fick nämligen idag en stor och fin tjurkalv. Knappast lär det nu bli 13 tjurar på rad nu igen, däremot skulle jag önska att i alla fall följande 6 st kalvar skulle bli kokalvar.

Udessas kalvning gick riktigt bra. Kalvens klövar syntes då vi gick ner till ladugården i morse, sedan tog det en knapp halv timme för Iginla att komma till världen. Det tog inte heller lång tid för honom att stiga upp, så före vi hade morgon sysslorna undan så gick han redan omkring och försökte komma åt Udessas spenar.
Detta var Udessas fjärde kalvning och hon fortsatte med sitt eget lilla mönster; hennes saldo hittills är ko-tjur-ko-tjur. Nu är det då alltså bara att vänta på hennes nästa kalvning, då det kommer en ko. 😛

Platsannons

”Då vår nuvarande tjänsteinnehavare avgår med pension söker vi nu en ny insemineringstekniker. Till Dina arbestuppgifter hör brunstkontroll och betäckning samt även uppföljning av densamma. Vi förutsätter att Du är stamboksförd med ett gott avelsvärde och har en läggning som passar för tjänsten. Tidigare, dokumenterad framgång i motsvarande uppgifter är en merit. Vi erbjuder Dej en nyckelfunktion i dynamiskt team med god kamratanda och tydlig målsättning. Utöver avtalsenlig ersättning i form av mat och husrum erbjuder vi även en väggmonterad ryktborste.”

Ungefär så skulle annonsen se ut när jag börjar söka efter en ersättare åt avelstjuren Trisse. I en liten besättning som min där alla vuxna djur går i en enda grupp måste tjuren för att undvika inavel bytas ut innan hans egna döttrar är avelsmogna. I Trisses fall börjar dessutom åldern komma emot. Då det gäller tjurar är problemet med stigande ålder vanligen inte att fertiliteten skulle bli dålig utan att bakbenen och höfterna inte håller för påfrestningarna. När tjuren skall betäcka kon går han delvis på bakbenen och för äldre djur med lite slitna leder kan smärtan bli så besvärlig att betäckningen helt enkelt inte lyckas. Så långt gången är Trisse inte, men man kan märka när han reser sig från liggplatsen att han är märkbart stel i bakkroppen och haltar ibland en stund innan har får mjukat upp lederna. När nån ko brunstar tar instinkterna över och han glömmer bort allt vad stela leder heter, men stelheten markerar ändå att han så småningom kommer att börja få problem och det är ju onödigt att skjuta upp utmönstringen tills smärtan blir direkt besvärlig. Dessutom kommer hans egna döttrar att bli betäckningsdugliga under 2011, så även av den orsaken börjar hans saga vara all.

Fast lite svider det nog att göra sig av med den godmodige Trisse. Han är inte stamboksförd och skulle om han bokfördes knappast ha så rysligt bra index, men han har ett lynne som är sagolikt. Chansen att få tag i en lika snäll tjur måste vara obefintlig. Men det hjälps inte, förr eller senare är det hans tur att åka också.

Tillbaka till verkstaden

Visst åkte jag till skogen idag men fick komma hem med svansen mellan benen. Båda motorsågarna strejkade. På Jonsereden gick topptrissan sönder på svärdet och den gamla Stihlen gick inte alls att starta för startanordningen hade frusit fast på grund av pudersnön som letar sej in överallt.

Det var inte så lätt att komma fram med traktorn heller och att lyfta upp träden som blivit under snön var nästan övermäktigt. Kvistarna var för tunga och man kunde inte såga av dem för man såg dem inte under snön. Och till råga på allt så frös fläkten på Belarusen fast igen. Det blir nog att börja plocka fram uppfinnarmössan och sätta in nya fläktar för den här konstruktionen är helt felaktig. Inte får en fläkt frysa fast bara för att det kommer litet yrsnö.

Jag har ett lager med sönderbrända dyra fläktar som frusit fast tidigare och måttet börjar vara rågat. Troligen slaktar jag en gammal datamaskin (jag har ett dussin i ladan) och återanvänder fläktarna därifrån. De är gjorda för 12 Volt och drar mycket litet ström. Jag satte redan in två (nya) datamaskinsfläktar i Zetorns tak. Och så är de billiga som reservdelar, tysta så man inte ens hör dem och vissa ger ganska mycket luft.

Inte skall man tro att det går att börja skogsarbetet så där utan vidare – en hel del skall repareras (eller byggas om) och så skall sågarna putsas med tryckluft så man får bort allt skräpet. Men i morgon …

Mat eller bränsle?

Kalle funderar i ett tidigare inlägg på att oljan blir dyrare och dyrare. Dyrare olja påverkar som Kalle konstaterar uppvärmningen av bostad och byggnader och påverkar dessutom jordbruket indirekt i.o.m. att tillverkningen av både konstgödsel och bekämpningsmedel till stor del baseras på olja. Som ekoodlare berörs jag själv förstås inte så mycket av gödselpriset, men vad som däremot påverkar mej direkt är att bränslet till traktorn blir dyrare.

Ett intressant alternativ till brännoljan kunde vara att köra traktorn på rybs- eller senapsolja, för vilka man ju kan odla råvaran själv. Egenproducerat drivmedel skulle säkra tillgången på bränsle och dessutom vara miljövänligare än brännolja. Redan för ett par år sedan räknade jag tillsammans med några kollegor på ekonomin i biodiesel till traktorn. Tanken var att skaffa en gemensam oljepress och producera bränsle åt 5-6 gårdar. Tyvärr strandade projektet då på att vi inte fick nån lönsamhet i verksamheten, bränslet blev helt enkelt för dyrt. I takt med att brännoljan nu blir dyrare blir förstås också biodieslen automatiskt fördelaktigare, så kanske det vore dags att damma av kalkylerna igen och se hur de ter sig i nuläget?

Personligen vurmar jag lite för senapsolja framom rybsolja, eftersom den är enklare att framställa. Nackdelen är dock att den inte går att använda på vintern, eftersom den stelnar vid minusgrader.

Trots att tanken på att vara självförsörjande på drivmedel onekligen känns tilltalande finns det en del etiska frågetecken kring att odla bränsle på åkern.  Med tanke på att åkerarealen i världen är begränsad, och på lite längre sikt antagligen för liten, är det då acceptabelt att använda den för annat än livsmedelsproduktion? Vissa inom jordbrukssektorn hävdar med emfas att man borde ta bränsle ur skogen och låta åkern producera enbart  livsmedel och detta främst av etiska skäl. Fast å andra sidan, om marknadsläget är sådant att det lönar sig att köra traktorn på rybsolja eller bränna havre i värmepannan, varför skulle man ha dåligt samvete för att man anpassar sig? Vi bygger industriområden och handelscentrum på prima åkermark, kan det då vara fel att odla bränsle på den?