18 april, 2013 av

Det här var väl ändå lite onödigt?

Börjar så småningom få ut det sista virket ur skogen, det är väl ett par lass kvar längs dikeslinjerna och hade egentligen tänkt ta mig dit idag för att avsluta. Hade till först lite att ta hand om i växthuset innan jag skulle åka men sen blev det lite onödigt regnigt så jag iddes inte väta ner mig. Lasset jag tog med mig hem igår kunde jag i alla fall lasta av trots regnet tänkte jag men på väg till vedtraven såg jag att allt inte stod rätt till. Så gott som hela traven hade stjälpt 🙁

Traven är placerad i ost-västlig riktning och nu hade solen värmt så pass på sydsidan att underlaget gett vika. Jag märkte nog för ett par dagar sen att den börjat luta lite men tyckte att det verkade ha stabiliserat sig så jag räknade med att när det börjar smälta på nordsidan av traven så rätar den upp sig igen.

Nåå, ingen eller inget kom till skada men det går väl ett dagsverke till spillo innan jag har ordning på hopen igen. Och tid råkar nu vara en bristvara………..

WP_002171

flisved på rymmen 🙁

 

Lite uppdatering…..

Konstaterade när jag började reda upp oredan att det inte enbart var solen och tjällossningen som var orsaken till att traven stjälpt. En av battingarna (en halvrutten asp) som jag använde som underlag för att få lite luft under hopen hade gått av. Det gjorde att hela hopen som balanserade som en gungstol fick övervikt och stjälpte.

En delorsak till olyckan?

En delorsak till olyckan?

 

Etiketter:

2 svar till “Det här var väl ändå lite onödigt?“

  1. Andreas skriver:

    Det är såna där gånger som man får lite ”leidon” och skulle helst ville spola tillbaka tiden lite…

  2. Kimmen skriver:

    Det är konstigt hur allt som man trodde var väl radat och stabilt tenderar att falla helt oförklarligt. Radade tallstumpar på stugan för en månad sedan snyggt och prydligt på varandra, men vid besöket där nyss hade en hel del rasat omkull trots att inget borde ha rört på dem och de var såpass tunga att vinden inte heller borde ha kunnat rubba dem. Spöken?
    Minns också från barndomen att då man radade huggen ved i staplar kors och tvärs för att torka var det inte en och två gånger som någon stapel rasade ”av sig själv” helt plötsligt.