12 januari, 2014 av Charlotta

…och dom va så snälla…

… som satt och lyssnade 🙂

Knockad eller inte. Har man lovat så har man ju lovat. Och vad hade jag nu lovat. Jo, att på en träff nagu-bönder emellan, berätta om vad jag egentligen håller på med. JAADÅ! Sade jag då. Det var i Oktober. Jag flög på datorn och gjorde en powerpointprecentation. MYCKET nöjd med det hela sparade jag den på en liten, liten ljusblå minnessticka … …….. Trodde någon att jag skulle hitta den när December kom och Januari närmade sej?

Borta. Om nån hittat den, skratta så mycket du orkar, och slit den så gott det går. Jag har läst så många besvärjelser över den lilla stickan, att jag inte tror det kunde bringa mej någon lycka att träffa på den nånsin igen.

Nåja. Jag smäckade ihop en liten serie bilder, men naturligtvis blir det aldrig lika bra när man inte har någon månad på sej, utan några dagar. Nåja, lite text knåpade jag ner för hand i ett häfte… Men, vad skulle jag berätta om egentligen? Jag var lite i funderingar, men beslöt mej för att berätta om hur allt blivit som det blivit. Till lika är det inte direkt en miljonstad jag bor i, utan en liten bygd där alla håller koll på alla. Eller gör man det? Kanske man gör det, men, när jag började fundera,  så kom jag på mej själv med att egentligen inte känna till så mycket av någon av de andra naguböndernas livsresa ur bondesynvinkel. Lite pejl har man ju, men folks livsresor är ju så olika! Hur blev de andra bönder, var det ett inriktat mål från början, och varför håller dom på med det dom gör egentligen? Ja, skulle man börja bena och fråga allt skulle det ju ta flera fulla dagar…

Så jag tänkte, att dom vet säkert de mesta om mej, men, när saker och ting farit ryktesvägen fram brukar det inte riktigt stämma i sista änden alla gånger heller. Många vet vem jag är, men få känner mej.

Så jag försökte mej på att sammanfatta lite kort vad jag gått igenom, och hur det blivit så som det är idag. Det var ingen enkel sak blev det rätt snart klart. Jag skulle ju inte ha en hel dag att berätta heller. Men att bli, det man blivit, att utvecklats till dagens läge, och hur man utvecklar är ju det som drivit mej dit jag är idag. Det som utvecklar är inom bondevärlden långt maskiner och byggnader. Så det blev mest sånt. Det som händer omkring följer liksom ”med på medarna”. Har du ingen traktor med frontlastare så bär du för hand, eller transporterar på vagn, man lyfter inte så stora saker heller, men med en traktor med frontlastare lyfter du och kan grejja på ett helt annat sätt. Du utvecklas, förnyar, förbättrar osv… Det är självklara saker att du använder dej av grejjerna du har så långt som möjligt för att underlätta i det vardagliga arbetet. Kanske var det Kalle, som engång kläckte någonting i stil med ”det du inte kan göra med frontlastare kan också vara ogjort”. Det var inte så tokigt sagt… Och jag tänker på det nu som då när jag står och lyfter, och släpar, fast det skulle vara enklare att gå efter traktorn 🙂

När jag knåpat, funderat, och funderat en gång till började jag inse att, ”hååhhå”… Tänk om jag skulle ha tackat nejtack den där gången som jag blev erbjuden att skaffa mina 5 första får? Vad skulle jag ha gjort idag då? Nä… nu skall vi inte tänka så. Är glad att jag gjort allt det jag gjort och det är såhär nu. Till lika kan jag ju tycka att man kanske skulle fundera över en och annan grej man tagit på sej. När man står och söker rum för frukostmarmeladen i badrumsskåpet inser man att man har och haft lite drygt att fundera på, för tillfället, huvvet är trött. Men de va då det. Nu är den härliga vintern här. Eller, ja, Januari är det i alla fall och det enda jag hade i kalendern med datum och klockslag har jag nu också fixat. Och kraxat. Rösten höll trots flunsan och Mathias är antagligen glad över att mamma fick stå och babbla på en timme. Äter strepsils och låter den sjuka halsen vila med honungsvatten medan han mycket nöjd förklarade för mej att -va tyst nu du, nu är det min tur att babbla på!

Vill till sist tacka alla snälla som orkade höra på mitt osammanhängande babblande en hel timme. Då hann jag ändå bara nudda i Ytterholm-brons funderingar, bondbloggens alla krumbukter och funderingar, framtiden blev helt orörd och likaså allt det som Mats håller på med på andra sidan skiftet. Men, som man brukar säga, det får bli en annan gång… eller så struntar vi helt enkelt i det och e de nu nån som är nyfiken, så svarar jag nog på frågor 🙂 Även utan minnessticka, powerpointprecentationer och jox.

Kommentarer inaktiverade.