Nästa stödansökan går inte mera i mitt namn utan Henrik kan titulera sej “primär odlare”. Jag är åtminstone i byråkratins ögon bara “övrig odlare”. Nåja, en gång är det slutodlat för oss alla.
Fast det kanske inte ändrar så mycket i praktiken. Ungdomarna har så bråttom med sina jobb och studier och familj att jag säkert får “hjälpa till” ännu en tid. Men Henrik arrenderar också min halva och har alltså besittningsrätt till gårdsenheten som det heter så fint på byråkratiska. Men inte sitter han i stan och latar sej utan är nog här och gör en massa så fort han har tid. Och det är ju trevligt.
Vi har länge haft långsam övergång mellan släktleden. Min farfar ägde länge halva gården och min pappa ägde halva till sin död. Det är enkelt eftersom det är två “numror” 9:7 och 9:8. I början på 1800-talet delades Bos-Sestu (en fjärdedel av Bosas rusthåll) i två delar: Bos-Sestu-Stuvus och Bos-Sestu-Kamars. Vi har ju traditionen att benämna stället efter boningshuset. Det delades nämligen också och den som fick stuvu-delen kallades Stuvus medan kammardelen blev Kamars. Vanligen högg man litet stockar och utvidgade sitt delade hus så det blev lika stort som vanligt. Men i slutet på 1800-talet så flyttade den som hade den andra Bos-Sestudelen till sitt hemställe eftersom brodern hade blivit sjuk. Och så köpte Moofa (min farmorsfar) den andra delen.
Den äldre generationen har vanligen fortsatt att arbeta så länge de orkat. Och visst var det skönt att veta att farsan skötte om det han orkade med då jag jobbade i Otnäs även om jag var hemma så mycket jag hann. I mitten på 80-talet flyttade vi hit till hemstället men jag jobbade ända fram till 2004 i Otnäs.
Hur känns det nu då jag inte mera är “primär odlare” ? Inte märker jag än speciellt stor skillnad. Fortfarande är jag “sista instans” och får se till att det fungerar. Men det känns bra att någon är intresserad av att fortsätta. Jag har inte försökt pressa Henrik att fortsätta och inbillar mej åtminstone att det är av eget intresse. Inte lever man av jordbruk numera men inte dör man av det heller. Jag har trivts utmärkt med bondelivet och man klarar sej om man gör allting själv och inte har några större krav.
Henrik har också hamnat in på forskarbanan vilket har sina sidor. I motsats till mina föräldrar vet vi bra vad det innebär: Mycket arbete och dåliga inkomster. Men det är intressantare än ett 8-5-jobb och ger en viss frihet (ofta att jobba nätterna igenom …). Många förundrade sej att jag jobbade som forskare och bonde tillika men det är en utmärkt kombination. Man är van att arbeta som en dåre då det behövs och det är absolut nödvändigt att syssla med kroppsarbete som motvikt till hjärngymnastiken. Ibland hakade hjärnan upp sej och fastnade i ett och samma spår och då hjälpte det bäst att arbeta kroppsligt tills man var så trött att hjärnan stängde av sej helt enkelt.
Nu gäller det bara att orka tills ungdomarna kommer över det värsta, barnbarnen växer upp och de yngre orkar ta över. Jag minns att det var tufft då barnen var små men det blev betydligt lättare då de inte mera behövde skötas om utan tvärtom hjälpte till. 80-talet gick mej förbi ganska grundligt men på 90-talet återvända man till de levandes skara.
För 40 år sedan började jag bygga torken på ladugårdsvinden (1975) och med det så tog jag allt mer över ansvaret för stället. Visst jobbade jag i Otnäs ännu närmare 30 år men det gör dagens unga bönder också ganska ofta. Jag tänkte orka i tio år ännu men kanske jag innan dess blir så gaggig att jag måste sättas på undantag :-). Och tio år är vad jag behöver för att få mina påbörjade projekt “färdiga” och stället uppstädat … Även om jag svagt misstänker att nästa släktled kommer att riva allting och ändra om – så gjorde jag också.
Den som lever får se.
Hej Nisse! Har med intresse följt dina inlägg, många gånger tänkvärda. Att rulla almanackan tillbaka som Du gör i inlägget är ju intressant och jag tror även att det skulle vara nyttigt ibland för lite envar att stanna
upp och se vad som hänt under en lång yrkeskarriär. Blir bara inte gjort. Är övertygad om att du har mycket att ge som coach och “konsult” åt nya husbonden i framtiden!
Berätta gärna om du har erfarenhet av Quarna vete. Kommer att så huvuddelen av detta torp med nämnda
vetesort så om du har erfarenheter att dela med dig så tas de gärna emot.
Nya husbonden och hans syster gick inte ens i skolan då de började plocka stenar och flyghavre på åkrarna enligt gammal tradition. Inte blev det så mycket plockat men de fick vara med i arbetet ända från små och lära sej göra allt möjligt. Systern var fenomenal på att gräva med vår lastare med grävutrustning. Och på vårarna bytte de olja i traktorerna. Inte alltid så förtjusta. Dottern blev sedan elektronikingenjör som fadern och disputerade om hjärnforskning. Men hon kom vid disputationen ihåg oljebytena och hur de fick lära sej att ta reda på nya saker och utföra dem självständigt. Även om hon inte mera byter olja i traktorer så tyckte hon det var nyttigt att lära sej jobba på egen hand.
Sonen blev med tiden duktig med maskiner och byggande och jag kan med tillförsikt ge över stället åt honom. Men jag kommer ihåg hur lite jag lyssnade på min pappa då jag tog över och prövade olika sorter så det gäller att hålla sej i bakgrundenoch vänta på att de unga kommer och frågar. Till all tur verkar de vara mycket förståndigare än fadern :-).
Jag testade på 80-talet olika sorter och lämnade helt bort kornet som inte alls mår bra på våra leråkrar som är platta med svackor. Är det torrt så gulnar det och är det vått så gulnar det. Att täckdika mera hjälper inte eftersom ytan ofta är så tät att den inte släpper igenom vattnet. Så det blev vete som har djupare rötter. Vi har i flera decennier odlat samma gamla sort, Reno, som varit säker på olika sätt. Avkastningen har inte varit så stor men känsligheten för sjukdomar ganska låg, ingen liggsäd och hållbart falltal. Men hl-vikten börjar vara för låg så vi går över till Zebra (tror jag). Quarna var också en bra kandidat men man vet aldrig hur en ny sort går på våra åkrar.
Sortförsök i all ära men det är först då man provar på de egna åkrarna som man vet vilken sort som går. Det är ganska stor skillnad mellan mulljord och lerjord och en hel del andra lokala faktorer spelar in också. Jag misstänker att nya husbonden kommer att testa flera olika sorter. Och så kan en sort fungera bra ett år men visa sej vara känslig för sjukdomar ett annat. En del går bättre torra år, andra våta. Det är grymt besvärligt och kan ta tio år innan man börjar få en känsla för vilken sort som går just på våra åkrar. Så egentligen är mina erfarenheter inte så värdefulla på era åkrar. Andra sorter kan vara bättre hos er än hos oss. Quarna har jag förresten ingen erfarenhet av. Kvaliteten lär vara bra men hur den varierar från år till år och hur odlingssäker den är vet man först då man provat på de egna åkrarna. Bondeyrket är ganska besvärligt eftersom det är så många faktorer som inverkar.
Tog över hemmanet 1989 med grisproduktion, avelsbesättning och har prövat det ena och det andra i odlingsväg. Noterade bla Veli havre och lillgrisen har samma mognadstid. Betäcks suggan när du sår havren
så tröskar du när hon grisar!! Nu är grisarna borta sedan 12 år. Det att hålla sig undan när man lär ungdomen är en princip som jag anammat t.ex när barnen lärt sig köra traktor (2 flickor+ 1 pojke) . “Där är växelspaken, kopplingen och gasen resten lär du dig vartefter, kör!” Bra traktorkuskar har det blivit av
dem. Sonen, 17 år, går till bilmekaniker och har skit under naglarna hela tiden. Helst ska det skruvas ngt
dygnet runt. Ibland ser jag ju att det skulle gå 10 ggr enklare om jag skulle ge ett litet råd, men har lärt mig att det är bättre att vara tyst och låta det komma “kantapään kautta” som finnan säjr! Vete kom jag
mig inte för att börja odla förrän 2008 men har noterat att det går jädrans bra här på den gamla sjöbottnen
där kornet kan vara nog så kinkigt om det kommer en skvätt innan det hunnit upp ordentligt. Hektolitervikten har legat mellan 81 – 85 kg hela tiden och inte många gånger under 4 ton / hektar. För att
vara Österbotten tycker jag det är skapligt om man jämför med korn som jag brukar räkna att kommer
under ett tio års medel ca 2,9 ton/ha. Du har rätt i att bondeyrket är svårt eftersom det finns så många
oförutsägbara variabler. Kom precis in på lunch. Hade tänkt fortsätta harvningen men nu regnar det som
om himmeln stod på vid gavel. Då man lägger till en stödpolitik som är ännu svårförutsägbarare än vädret,
finns nämligen ingen 10 dygnprognos noterade jag när det var dags att fylla i stödansökan. Ändrade
grödor (fick lägga om utsädesbeställningen) mindre sväm (1/4 fick jag jämfört med tidigare) vilket
ledde till extra handelsgödselleverans till dyrare pris än i höstas osv osv.
Snacka sedan om att göra upp odlingsplan för nästa år och förvara den i bordslådan ifall av granskning!
Kan bara gratulera att du har fixat den svåraste tiden mellan barnbidrag och pension!! Hoppas du fortsätter
med dina intressanta inlägg på bloggen även som “konsult”.
Det skadar inte att barnen får lära sej att arbeta och att arbetet är grunden för allting. Jag började hjälpa till långt före skolåldern och var mest arg på morsan som försökte hindra mej att ta i för hårt. Efter kriget var det brist på allting och man fick lära sej att göra allting själv. Både maskiner och byggnader sköter vi om helt på egen hand och det sparar massor med pengar. Dessutom är det ganska roligt. Och den nya husbonden verkar fortsätta på den linjen.
Just nu har vi verkligt hotfulla väderprognoser – regn varannan dag. Kan bli en besvärlig vårsådd.