Bonden har ett dammigt yrke. Men nu har daambarbeiti (dammarbetet) nått nya höjder i och med rivandet av den gamla torken från 1963. Där fanns flera kubikmeter damm och skräp – både från säd och från träflis. Och en del av det har jag svalt. Visst har jag dammskydd men det immar fast glasögonen på nolltid så alltid kan jag inte ha det på. Fast då jag sopade bjälkarna över torken så hade jag alla upptänkliga skydd på inklusive skyddsglasögon för det var bland det värsta jag varit med om.
I de nyare torkarna som vi har i bruk nu så finns en 11 kW transportfläkt som jag byggt om så den fungerar som dammsugare. Den ger 1200 mm tryck (eller sug) så man får vara försiktig för den tar halva tegelstenar om de är lösa. Men den kunde jag inte flytta till den gamla torken som jag rivit. Så det var sopborste och skyffel som gällde.
Det eländiga dammet satt fast så hårt att inte ens en styv borste tog loss det utan jag fick på sina ställen skrapa bort det – också från hyvlat virke. Egentligen är det inte så underligt för man använder ju mjöl som bindemedel till exempel i rödmyllefärg. Så det var rena limmet som jag skrapade loss. Först måste jag i alla fall ta bort alla bräder som fanns ovanpå takstolarna. Och ovanpå bräderna fanns det högar av flis och damm och skräp. Allt kom i nacken där man stod på stegen …
Det hade väl gått an men jag var litet förkyld då jag städade bort dammet. Sedan blev jag ordentligt sjuk och går ännu och hostar och hackar. Visst, visst, man borde ligga i sängen och vila sej. Men dammet kommer inte bort på det sättet. För en anställd går det an att vara sjukledig men en bonde gör allting själv eller så blir det ogjort. Det finns ingen “nån annan” som kan göra det man inte gör själv.
Det är ju helt onödigt att gå till en doktor som skriver ut “sjukledighet” och ordinerar vila. Och vem sköter arbetet ? Ja, ja, jag vet att det gick en massa tid till spillo då jag fick hostan men jag trodde inte det var så farligt med förkylningen. Nån gång om 30 år skall jag vila mej då jag blir förkyld men just nu har jag inte tid.
Jag skall låna brorsans grovdammsugare och se om den får loss dammet. Sedan skall golvet tvättas. Att sopa flyttar bara dammet fram och tillbaka även om jag fått minskat det med nån kubikmeter. Golvet under torken har masonitskivor som verkar vara i ganska bra skick.
Nu har jag nästan hela torken riven. Det är bara en liten vägg kvar och den får vänta. Allt material som användes till torken 1963 finns kvar och skall återanvändas – utom de tusentals krokiga spikar som jag dragit ut. Visst återanvände vi alla krokiga spikar efter kriget då jag var liten för det fanns inte spik att köpa men numera använder jag i många fall hellre skruv som har blivt rätt så förmånlig. Och den får man bort lättare än spikar. Speciellt sådana som är viiade (krökta) eller dubbelviiade (krökta först en gång och sedan med spetsen nedslagna i träet.
Med litet planering får jag de nya hyllorna tillverkade av det material jag fick från torken. Jag behöver inte ens såga av ribborna utan de passar direkt. Det sparar nästan det arbete jag satte på att dra ur spikarna. Och sedan skall det bäras upp en massa saker. Det är inget litet utrymme jag fick utan det är över 70 kvadratmeter – och det är torrt. Inte utan orsak lagrades förr kläderna i andra våningen på bodan. Skivbitar och träbitar skall placeras här men större virke kommer att placeras i ett skilt virkesförråd. Vi har ett för stort virkeslager men ibland är det riktigt roligt att ha tillgång till torrt virke (och inte bara halvtorrt).
Jag har inte direkt känt av den “friska och rena luften på landet” på sista tiden. Det har regnat alldeles för mycket de senaste dagarna och nu står det pölar på leråkrarna. Speciellt där de grävde ned elkablarna. Det klagar jag alls inte över för det är så skönt att slippa stolparna på åkern.
Mer än en gång under rivandet kom jag ihåg min farmors råd: “Ni ska int bygg så starkt för tå bliir he så svåårt ti riiv“. Man tyckte förr att vad vet gumman om byggande och varför börjar hon prata om rivande av den nya torken. Nu börjar jag också inse alltings förgänglighet och bygger för att lätt kunna riva – fast det låter bättre om man talar om “återanvändning”.
P.S. Ännu en bild från hopen av damm och flis som jag städat ut. Och då hade jag redan kört bort en lika stor hop tidigare.
Hosta & förkylning är en sak…men sorkfeber är ingenting att leka med, så det lönar sig nog definitivt att i görligaste mån försöka undvika att få i sig av dammet.
Jo, jag vet. I vedlidret har jag alltid dammskydd för där rör sej sorkar. Uppe på bodvinden ser man inte spår av gnagare – kanske därför att våra tre ungkatter håller till där. Den yngsta katten höll mej sällskap och klättrade i ett huj upp för bjälkarna och ner igen. Den är blixtsnabb och då jag bygger så ser jag alltid till att katterna kommer åt överallt. Inga dubbla väggar med “mössgångar”.