Katastrofturist

Jag brukar inte vara mycket för att katastrofturista men alla pratade om lerbadet på årets Suviseuramöte som hölls på Söderfjärden under senaste veckoslut så att få se det med egna ögon kändes som ett måste. Det har förövrigt skrivits spaltmetrar om detta evenemang så jag ska inte desto närmare gå in på detaljerna utan vill närmast återge lite personliga reflektioner.

Att ett dylikt möte hålls så pass nära att det, trots att man inte annars intresserar sig för evenemanget, är enkelt att göra ett kort besök och antagligen få uppleva en “en gång i livet upplevelse” ledde till att jag under söndagen besökte tillställningen. Jag har aldrig tidigare upplevt en sån folkmassa, det pratades om 75000 besökare, det närmaste jag kommit dylika folkmängder har varit under lantbruksutställningarnas glansdagar som till exempel i Seinäjoki 1991.

Kanske kan följande video lite beskriva stämningen. Det stora antalet barn och ungdomar samt de många barnvagnarna är väldigt påtagligt, lite annat än Finlands befolkningsstruktur i övrigt 🙂

Markstruktur.

Det som mest intresserade mig som bonde var att få se hur marken klarade belastningen och trafiken efter onsdagens 65mm’s regn. Så riktigt farligt som jag hade hört ryktesvägen var det nu inte men visst fanns det partier där marken körts sönder ordentligt och jag är rädd att spåren nog kommer att ses flera år framåt. Det är min erfarenhet för här på gården hade förra ägaren sålt matjord innan vi köpte stället och jag minns att effekterna av lastbilstrafiken syntes ännu 10 år efteråt, både på växtligheten och också som ökat dragmotstånd vid jordbearbetningen.  Att en massa folk trampar på åkern är kanske inte det största problemet, dess skadeverkningar syns nog främst på ytan. Men logistiken kring förnödenhetstransporter och iordningställandet och nedmonteringen som sker med tyngre fordon kan nog komma att ge efterverkningar, speciellt som det nu blev så blött väder. Jag får väl försöka göra ett återbesök eller höra med markägarna hur fallet blev här efter något år.

Blött på campingområdet.
Blött på campingområdet.

15500 husvagnar!!! 

Traktens bönder som ställde upp med bogsering var i alla fall väldigt uppskattade för utan draghjälp hade stor del av de 15500 husbils- och husvagnsekipagen inte fåtts på plats.  Jag hade inte trott att det fanns så många ekipage i hela landet ens och nu var de samlade på en åker i Söderfjärden noggrant parkerade i precisa rader.

Ett fordonshav så långt ögat når.
Ett fordonshav så långt ögat når.

Det som också slog mig var att ordningen och arrangemangen verkade löpa fint trots regnet i onsdags, det fick till och med minnesbilderna från militärtiden i Dragsvik att blekna. Det verkade inte alls att vara samma “yrsel” här 🙂

Kanske är det nåt med att hårt tro på en sak som gör att ett dylikt arrangemang går att genomföra, under militärtiden var målet kanske lite diffusare. Lite påminner ändå just drivkraften hos mötesdeltagarna den drivkraft som vi bönder besitter, i dagens läge så behövs nog lite tro för att få jordbruken att gå runt och för att varje vår tro på en god växtsäsong.

Infrastruktur.

Att traktens befolkningsmängd fördubblas under ett veckoslut sätter naturligtvis sina spår, det har till exempel tidvis varit lite si och så med trådlös kommunikation. Det fanns de som oroade sig över att nödsamtalen inte skulle gå fram men det verkade ändå gå att ringa från området medan surfande på “nätet” inte fungerade under mitt besök. Gummistövlarna lär också ha haft god efterfrågan i nejdens butiker.

Det som märktes mest var ändå trafikmängden. Trots att det leder många vägar till Söderfjärden så blev det onekligen lite trångt. Det var stundvis svårt att ta sig över vägen vid åkern i kyrkbyn som på denna video från söndagskvällen då returtrafiken började komma igång. Jag råkade lämpligt filma just som nyheterna aviserade om returtrafiken 🙂 Här uppe i Långmossen där jag håller till har det däremot inte just noterats.

Någon katastrof blev det nu inte vad jag förstått även om det säkert var lite besvärligt då alla anlände till de våta fälten. Personbilarna stod nog inför en hopplös uppgift att dra de tunga husvagnarna på plats.

Ett imponerande arrangemang för några dagars samling är den minnesbild jag har efter detta.

Författare: Christer

Har sysslat med odling sen jag tog de första stegen ut på åkern för att granska om "groddan ha komi opp". Fårfarmare var jag i ett 15-tal år efter att som 9-åring köpt en betäckt tacka för barnbidraget. Utbildade mig till trädgårdsmästare och jobbade 10 år som arbetslärare på trädgårdsskolan vid Korsholms skolor innan vi år 1988 köpte gården här i Långmossen. Gården har sen dess specialiserat sig på odling av grönsaker på friland men vi odlar också kummin och spannmål samt bedriver skogsbruk. På senare tid har gården, på förslag av våra amerikanska släktingar, kallats FinneFarm och och numera med tillägget db (dödsbo) efter fru Eivors bortgång hösten 2019. Ett familjeföretag som på heltid sysselsätter mig, äldsta och yngsta dottern (nu just moderskapsledig) samt mellandottern på deltid. Vår son som lämnade oss för 11 somrar sen jobbade också på gården vid sidan om sitt jobb som skogsmaskinsförare. Ännu en tragisk händelse drabbade oss för 10 somrar sen då vår produktionsbyggnad brann ner till grunden. Vi har nu byggt upp byggnaden igen och återanskaffat en stor del av inventarierna men ännu fattas en del maskiner för spannmålsodlingen och skördemaskin för grönsakerna. Mina inlägg här på Bondbloggen färgas säkert av dessa tragiska händelser eftersom de starkt påverkar det vardagliga arbetet men försöker ändå beskriva livet här på gården i en positiv anda.

4 reaktioner till “Katastrofturist”

  1. Det är väl uppenbart att det här kan vara ett alternativ till vårplöjningen

  2. Kanske man kunde ha undvikit den permanenta vallen också med ett litet lokalt väckelsemöte?

  3. Enligt vad jag hörde på radion var det inte vår- utan sommarplöjning 🙂

Kommentarer är stängda.