Bloggare: Charlotta Björklöf

Drabbad av kurser?

Ja, de kan man kanske säga… Jag har nog inte syltat in mej i så många kurser tidigare som nu… Men, då allting är så intressant, så man vill veta mer, så, vad är de annat än springa på så många kurser man hinner, orkar och kan. Om man är drabbad av kurser, så är man…

Senaste i raden var en kurs med inriktning på viltkött. Jag är inte jägare. Ännu iallafall… Men, jag tänkte så här, att som bonde berörs man av viltet vare sej man vill eller inte. Hur många har inte fått sina grödor förstörda av viltets framfart, och nu när viltet ökat och ökar nästan exposionsartat, åtminstone här i söder, och dessutom med vildsvin i spetsen som snart står och knackar på dörren, då tänkte jag, att de kan ju aldrig skada att ta reda på lite mer. Viltet är ju egentligen ett problem med positiv touch, fast det nog minsan inte känns någå positivt när dom härjat runt i nysått eller skördemoget, men… lösningen på problem, är ofta att lära sej mer om dem. Att försöka svänga problemet till nåt positivt. Kan man inte det, då är ju, som tex. viltet i en grönsaksodling, rena rama djävulskapen, men, har man möjlighet, vrid till problemet och sök upp den nytta, som problemet för med sej.

Den här kursens mål var att få oss deltagare att förstå hur man ska bära sej åt för att ta tillvara viltet på bästa sätt efter skottet gått, och egentligen också innan skottet gått. Köttets kvalitet bestäms också innan de smäller. Vad man ska tänka på, vad man inte ska göra, vad många gjort i alla världens tiden, men som i sista ändan egentligen är rena rama köttmisshandeln… Fanns en hel del intressant…

Första dagen gick i teorins tecken. Torsten kan föreläsa på ett sätt som gör det intressanta ännu intressantare och timmarna swishade iväg…

Dag två var det stycking på agendan. Det fanns en hjort som pälsades av, grovstyckades, finstyckades, maldes och lagades i ordning inför den tredje dagen då matlagning stod på schemat. Nixu Knichter va dirigenten vid spisplattorna och såg till att de bitar vi skurit ut, förvandlades till racks, stek, kåldolmar, korv, och lite det ena som det andra. Som avslutning på kursdagarna åt vi en middag av de vi tillrätt… Gott som tusan va de, och inte undra på de, de va ju kött av ett djur som växt upp utan stress, ätit det som finns i naturen, allt från lite späd brodd och tulpaner om våren, till löv, gräs och ängsörter resten av sommaren ända till hösten, och så en dag har de i allskönsro smällt och så slaktats utan stress, utan långa transporter och sen tillrätts utan de minsta hopkok av konstigheter och konstgjorda tillsatsämnen. Ren och redi mat helt enkelt 😊

27 februari, 2019 av

Mathantverksutbildningen

Det hela började augusti 2017 och nu studiepoäng, lite blod, svett och tårar senare fick jag mina papper i handen här om dagen. JEJ! Jag klarade det!

Det hela började med att jag såg att utbildning nr 2 i mathantverk skulle dra igång. I Österbotten, Nyland och Åland. Åboland var inte med… Man kunde välja mellan olika ämnen man ville fördjupa sej i, tex. spannmål, mjölk, kött, fisk… … Fisk… Hmm… Tanken malde på en stund… Fisk… Tänk om man sku utbilda sej i ämnet fisk. Fiska som är så himla roligt 🙂 JA! De vill jag! Men, de kostar… 600e kostar utbildningen. Huj… Ska jag verkligen sätta så mycket pengar på nånting som jag inte ens arbetar med, att lära sej om att mathantverka fisk. Jag kan ju en hel del om fisk redan, så, ska de nu va nödvändigt…. Men, på nåt vis så ville jag att någonting skulle hända. VAD SOM HELST! Bara de händer nåt… Fisk linjen skulle gå i Österbotten, och de går ju bra tänkte jag, då kan jag ju bo hos Conny de dagarna man ska infinna sej där… Så jag anmälde mej. Med lite små darrande ben… Ska de vekligen bli till nånting dehär… Ha jag kastat 600e på någonting jag aldrig kommer att få nytta av/få glädje av… Nå, jag väntade ett tag och så kom det svar. De blir ingen mathantverkslinje i ämnet fisk, men ”-du rymms med i kött gruppen om du vill gå den?”. Jag minns att jag satt i traktorn på Anisor och funderade så de kokade i huvudet. Ska jag, eller ska jag inte… Till lika, jag har ju ett helt fårhus fullt av får, så jag är ju inte helt grön vad gäller ämnet kött… Fördelen med att ha tjugotolv järn i elden, man är bekant med många ämnen. Jag funderade någon dag och så fick jag flytta till gruppen med kött som inriktning, och pga av det flyttade jag också så jag nu hörde till Nylandsgruppen, och fick hålla kontakten med teori och sådant dit istället. De va liksom ingen större skillnad, jag är lite bekant med både österbotten och västra nyland vid dehär laget 🙂

Och så drog kursen igång. Jag fick göra teori hemifrån, så, en hel del fredagar och lördagar satte jag mej ner framför datorn och lyssnade på föreläsare om allt som har att göra med livsmedelshantering, smakskola, coaching, affärsplaner…. Ja, allt vad man kan tänkas ha glädje och nytta av som livsmedelsföretagare.

Så blev det dags för praktisk del. Kött i Raseborg. Alltså vilka dagar de va… Vi började med en hel ko, och småningom under veckans gång blev den till mindre och mindre bitar. Första dagen hade vi inte så mycket att äta, så då var vi till en restaurang och äta, men de kommande dagarna åt vi av de vi styckade lagade, och jösses vad vi lagade, och åt…

Grovstyckning
Mycket på gång hela tiden…
Alla delar tas tillvara, Veronica, Gert och Magdalena
Spisens alla plattor va i flitig användning

Sen följde veckor av teori igen och så mera praktiskt på våren, den gången hade vi en gris och ett lamm som vi styckade. Den gången lagade vi korv, fick lära oss om torkat kött, och allt möjligt…

Pontus berättar, visar och styckar gris
Flinka händer har finstyckat lamm
Jessica, Andreas och Jon (från Korvhantverk Stockholm) stoppar korv

De va så mycket som matades in mellan öronen på de kursdagarna, så de blev riktigt tjockt emellanåt.

Teori, diverse arbeten att göra, och småningom kom kursens slut emot… 600e kostade kursen. Nu, efteråt kan jag bara konstatera att vilken liten summa det är egentligen. Man köper mycket makaroner för 600e, men, sätter man det i perspektiv till hur mycket jag fått, så blir den summan ganska liten i sista ändan. Jag förstod inte när kursen började hur omfattande det skulle vara. När jag nu tänker tillbaka, och inser att jag gått kurs med de bästa av de bästa i föreläsare och handledare så blir jag rätt stum och förundrad, tacksam och glad.

Så hade jag då suttit dag ut och dag in vid min skärm, lyssnat på de andras berättelser, blivit bekant med dem på ett sätt, men ändå inte, dom fanns där i skärmen, men… ? Eeeh? Så, för att träffa en del av mina kurskamrater på riktigt for jag till Ekenäs den dagen som vi skulle ha vår slutprodukt med oss, och sen for jag också på mathantverksdagar till Fiskars, och kan ni tänka, dom fanns alla på riktit! De är ändå några i Nylandsgruppen jag inte ännu träffat ”live”, utan bara via skärm, men de hinner jag nog träffa ännu… Förr eller senare…

Och så kom dagen då kursen tog slut. The end. Lite kontakt har vi nu och då i nylandsgruppen, via nätet, då vi lite diskuterar och funderar tillsammans på dittan och dattan. Men, de är oundvikligt, en liten känsla av … tomt… smyger sej på. I 1,5 år har man varit insnöad i mathantvekstänket till 120%, sett sina vänner via skärmen både från österbotten och åland, och nu, poff…. Tomt…

Förhoppningsvis kommer jag att träffa en del av dem i framtiden i olika sammanhang. Mathantverket i Finland är inte ännu jättestort, men, de är en skara tappra, kunniga ”matnördar” som håller ihop, och kämpar för ren och redig mat. För de är de det handlar om, ren, redig mat utan tillsatsämnen och hokus pokus.

22 februari, 2019 av

Glad vändag :)

Jag vet inte vem du är, jag vet inte om du är min vän. Men, jag vill ändå önska varenda läsare en en glad vändag!

Det har senaste tiden varit mycket prat om ensamhet. Väldigt många känner sej ensamma. Eller är rädda för att bli ensamma. Jag tycker det också är på tiden att kanske sätta en liten strålkastare på ensamhet ur ett bonde perspektiv. Mitt perspektiv… Jag har funderat länge på att skriva nåt om ämnet, men de har liksom inte blivit av… Men nu ska jag försöka samla ihop ett bottenskrap av mina tankar om ensamhet… För, bönder är ofta ensamma. På olika sätt. Främst är de kanske det att bönder ofta jobbar ensamma. De tillbringar många, många, MÅNGA timmar om året ensamma i och med jobbet. Har de tur jobbar frun/flickvännen/mannen/pojkvännen också på gården, men de är väldigt få förunnat. Frun/mannen kanske jobbar med annat än jordbruket, så de ses bara nån timme på kvällen, eller så kan de vara så att man inte har nån fru/man. Då kan bonden vara ensam från morgon till kväll. Dag ut och dag in… Då blir det viktigaste man har släkt och vänner. VÄNNER! Riktiga vänner. Hur man definierar riktiga vänner är ju upp till var och en, men, de växer inte på träd…

Så, många är ensamma. Väldigt mycket. Jag är ensam. Väldigt många timmar i veckan eftersom jag jobbar ensam på min gård, jag jobbar ensam i skogen, jag äter oftast lunch ensam och jag bor väldigt avsides, så de viker inte in någon sådär i förbifarten, och kommer någon så blir man helt förundrad och undrar vad i hela fridens tider vill dom nu? Så, för det mesta är jag ensam. Jag trivs med ensamheten, till en viss gräns. Jag är ju inte helt utlämnad till mitt öde, jag har vänner och så finns ju familjen på samma holme, och så bor Mathias med mej. Så inte är jag ju ensam på direkten, men, visst kommer ensamhets känslan krypande in under skinnet emellanåt… Och jag vet att jag inte är ensam bonde om den känslan. Är de kanske så att bönder är mer ensamma än övriga yrkeskategorier? Sen är ju frågan hur man ställer sej själv till fenomenet ensamhet. Är jag ensam? Egentligen? Jag har Conny ett telefonsamtal bort, och vi ses rätt ofta. Pappa och Maret bor bara något 100m bort, Mathias finns hos mej varje dag, jag är med i föreningar, går på kurser, och träffar massor av nya vänner och bekanta hela tiden, men, ändå kryper ensamheten på mej emellanåt. Jag tror det kan finnas en igenkänningsfaktor i det jag skriver hos bönder där ute? Eller är jag ute och cyklar?

Det är ju inte för inte som det startats upp sånahär ”ta hand om bonden” – projekt. Dom behövs. Men, projekt är projekt, de skulle gälla att bonde-kåren skulle ta hand om varandra också. De är de många som gör, håller kontakt med varandra, men långt ifrån alla. Mera sådant. Eller, inte behöver de ju vara bonde-kollegor heller, men, överlag, mer prat, mer kontakt mellan människor. Sitter vi för mycket framför skärmarna med våra fb-vänner, men glömmer bort hur man är vänner ”på riktigt”? …. Knepigt ämne att få rätt ut i text, visst har man sina riktiga vänner på fb också, men… ja, kanske ni förstår hur jag menar…

Som sagt känner jag mej ensam emellanåt, men de råder jag bot på med att ringa någon, fara någonstans så man kommer lite utanför sin bubbla, jag går på kurser, för tillfället lite fler än jag egentligen tänkt… Jag är med i föreningar. Och om int annat så hittar jag på egna stolleprovsprojekt som involverar, (eller drabbar) en och annan…

….. De finns mycket att vrida och vända på inom ämnet ensamhet. De är nästan oändligt, men, man måste ju börja någonstans…

I skrivande stund sitter jag ombord på ms Grace. Jag har följt Mathias till Åland, han ska tillbringa sportlovet där, och själv ska jag styra näsan mot västnyland imorgon morgon för att gå en viltstyckningskurs några dagar.

Så från däck nro 11 önskar jag alla läsare en riktigt glad vändag 🙂

14 februari, 2019 av

Vart lämnade jag kryckorna?

Järnskenan kring benet en månad till, men kryckorna får jag börja lämna bort…

Ja, nu är jag så långt, att när jag ska ha kryckorna så har jag glömt vart jag ställde dem… alltså var det lika bra att ställa dem i ett hörn och gå utan dem inne. Dom står vid ytterdörren, redo att ta ifall man vill ha dem med sej ut. Inne går jag rätt så hyggligt utan kryckor, men ute kan dom nog behövas eftersom det håller på att laga rodelbanor av vägarna. Fyrhjulingen som står parkerad utanför dörren är guld värd igen en gång. Jag hade lite strejk och trassel med den, så jag va utan fyrhjuling nån vecka, och nog blir man lite handfallen utan mönkkis när man bor såhär… nå, med diverse provisoriska lösningar är den på g igen, men jag kanske får återkomma till de trasslet senare…

Jag fyller dagarna med smått pysslande. Knäet säger till direkt om jag blir för optimistisk med att lyfta, bära, gå sträckor osv, så, man håller sej nog ganska lugn… ingenting blir dock bättre av att ligga stilla, så även om jag ligger en hel del som en padda på soffan, så försöker jag vara en jomppande padda… sträck, och stretch, lyft och böj i lagom mängd.

Men, ut vill man, och de jag ändå kan göra försöker jag göra. Så, jag ha spikat fågelholkar, har väl knåpat ihop ~15-20st såhär långt… Mest har de blivit vanliga holkar för talgoxe, blåmes och såna småfåglar, men också några öppna holkar för sädesärla och så har det blivit en sjöfågelståmbo. Till näst funderar jag på fler ståmbor… (De är alltså holk för sjöfåglar, undrar om de kan komma från stam-bo? Eftersom sjöfågelståmbor tidigare lagades av murkna trädstammar som brändes ur…?)

Vidare blev det också en ny kaninbur, eftersom den gamla håller på att murkna…

Jag har dukat upp till fågel-kaffekalas…

Och så försöker jag hinna på lite möten, kurser och sådant…

Men, snart, snart kanske jag blir av med min skena, bara en månad till… och då skriver vi redan mars. Månaden som brukar ha solvackra dagar, kalla nätter, rediga snöbottnar emellanåt, och så lamm ❤

5 februari, 2019 av

Vackert med snö

Nog är de sen vackert med nysnö. Hela världen är så vit och ren. Luften är frisk och inget pollen i siktet!

Men, som min mamma en gång konstaterade, ”-man tror man bor långt borta från civilisationen och att snön skulle ligga orörd länge här ute. Men innan kvällen är det fullt med spår överallt. Nog är det rysligt va vi rörs här kringom backorna och vägarna.” Och så är det ännu. Morgonen som det hade snöat så tog det inte länge innan pappa kom med traktor och vagn upp från stranden. Han hämtade lite byggnadsmaterial till holmen, och före det hade avbytaren min varit här och snurrat på med mönkkiä och Mathias farit till skoltaxin med sin mönkkiä. Jag var ut en runda, tassade runt lite och kikade på diverse när det nu va så fint, och innan kvällen fanns det inte många fläckar av orörd nysnö på gårdsplanen. Vi är inte många här, men vi är rörliga.

Vid min husknut står ett äppelträd. Det är någå sura vildäppel och jag har många gånger tänkt att jag sku behöva såga ner det, men anledningen till att jag inte gjort det ser ni på bilden

Äpplena hänger kvar!

De är alldeles fullt av äpplen. Vi har tagit ner en hel del äpplen, dom man räcks efter, och så har jag tagit lite kvistar av det åt kaninerna, men, större delen av de äpplen vi inte räckts efter hänger kvar.

Stort börjar det vara, och lite skrymmande, så kanske jag skulle behöva beskära ner det. Men roligt och vackert på sitt sätt. I synnerhet de dagar när det sitter fullt av fåglar i det och mumsar på äpplena, eller de mornar man råkar få syn på haren som sitter under det och mumsar på nåt äpple som fallit ner…

13 januari, 2019 av

Bostadsbrist

Nånting måste man ju göra, och man måste ut varje dag… Man blir fnattig annars. Korta promenader. Eller en lite längre tur på mönkkiä för att titta sej omkring. Eller så kanske man skulle kunna hitta på nåt att göra? Laga? Kanske man sku försöka sej på en fågelholk? Fågelholkar finns det inte alldeles för många här på kobben. Det har funnits, men flera har kommit ner, så, de kan ju råda lite bostadsbrist?

Printade några papper på ritningar och så jag ut och började söka bräder. Jag hittade lite bräder som får lov duga. Bära bräder kunde jag ju inte, men jag fick Mathias med mej att bära. Sen sökte jag upp spik, måttband och diverse grejjer som behövs. Och så började jag… Jag sågade till framsidan och sen va jag så kall så jag gick in. Man börjar frysa helt otroligt fort när man inte kan röra på sej som vanligt. Nå, detta hade ju ändå tagit mej 2 timmar.

Följande dag! Nya tag, ny fart… Kanske de skulle kunna bli en färdig holk idag?

När jag förra dagen hade sågat till framsidan kom jag ju på att det kan vara bra med ett hål på framsidan också… Och vart har jag lagt fågelholkshålborrarborren? Det fick bli dagens projekt tänkte jag… Att söka upp den. Men, hör och häpna, jag hittade den inom en timme och så jag in och byta sockor så jag fick varmt om fötterna och så ut och borra. Sen tog de inte länge innan jag hade en holk färdig. Nro ett.

Mest tid tog de ju att hitta alla grejjer, och bräder och igångställandet. Men, nu, när jag har allt där på ett bord, så kan jag ju spika ihop några till. Jag lagade mallar till de olika delarna så jag enkelt kan ställa in sågen och få delar som passar rätt så precis på en gång. Det blir småfågelsfågelholkar, blåmes, talgoxe och såna i den storleken. Blir jag riktigt ivrig och hittar mer bräder ska jag se om de skulle gå att få ihop nån bostad åt någon annan fågelstorlek också.

Vackra blir dom inte, men funktionsdugliga hoppas jag. Jag läste någonstans att:

Den bästa holken är den som verkligen kommer upp

10 januari, 2019 av