Bloggare: Charlotta Björklöf

2018… ett omtumlande år…

Så va då 2018 till ända. Vilket år. Högt och lågt och allt där emellan. Jag tänkte att jag skulle försöka sammanfatta året, men, om jag känner mej rätt, så lär de inte bli någon kort sammanfattning. Det brukar springa iväg till långa utsvävningar och funderingar både hit och dit när jag skriver direkt ur huvudet utan att fundera så värst mycket…

Om det är så, att du inte alls är intresserad av några långa haranger och historier om domkyrkor och getter, då kan vi göra såhär, att jag önskar dej ett riktigt GOTT NYTT ÅR redan nu, så kan du gå vidare i livet och läsa nåt kortare inlägg senare istället när de kommer. 🙂

Året 2018 inleddes i normal stil med betesvård. De är sådant som hör vintern till. Jag har bakom huset en backe som heter lingonbacken. Där har det växt lingon någon gång… De gör de ICKE numera. Den backen har istället förvandlats till en backe av björk. Ändå heter backen lingonbacken. Ränderna går ju inte ur zebran heller… Där började jag röja, rensa och hugga, stort och smått, och elda upp riset. Pappa körde ihop, och så var de tänkt att det skulle klyvas och klabbas när vårsolen skulle börja le…

Det blir lite som ett stort plockepin när jag är i skogen… Nog försöker jag dra ihop, men, det tunga får ligga tills pappa kommer med traktorn.

Lamningen drog igång tidigt 2018. Man kan ju lite välja när man vill ha lammen, och jag ville ha en tidig lamning, så första lammet föddes 28 januari. Och sen ploppade det på i några månader. Lite nu som då. Lång och utdragen lamningsperiod hade jag planerat, och de blev det minsann. Kanske lite väl lång med facit i hand…

Alla lammen vägs när de är 3dagar. Då får de sitta i ett ämbar på vågen. Endel rymms riktigt bra, andra fyller hela ämbaret… Lammet på bilden heter Nasa. Han slog gårdens rekord i tredagarsvikt. Renrasiga finska lantraslamm med vikt på 6kg hör inte till det allra vanligaste. Åtminstone inte här hos mej. Vanligast är att vikten är runt 3-4kg.

I övrigt gick lamningen någorlunda, men, någonting som jag inte varit med om förut drabbade tackorna… Jag har varit skonad från det tidigare, men lamningsförlamningen slog till så det skramlade om det. Obehagligt och väldigt onödigt, men, går att bota. Jag stuvade i dem pasta och medikamenter och lyckades klara de flesta. Men en tacka blev otroligt dålig. Jag råkade ju vara på kurs just då, men fick avbryta för att åka hem. Till lika som symptomen var som lamningsförlamning stämde det inte helt in på det heller. Ingenting hjälpte. Jag läste och försökte med både ett och annat. Hon blev riktigt sjuk, fort gick det, och till sist fanns det bara en utväg för att hon inte skulle behöva lida. Sånt hör till livet på en djurgård. Ibland står man maktlös, hjälplös, villrådig och ingen kan ge nåt egentligt svar. Nästan vem man än frågar. Mycket har jag sett genom de 17-18 åren som fårfarmare, men, dehär hade jag aldrig stött på tidigare. Vad gäller lamningsförlamningarna så har ju anledningen och pusslet klarnat till orsaken att så många drabbades just i år. Tror jag. Säker kan man ju inte vara, men, bättre förberedd kommer jag att vara när de drar ihop sej till lamning nästa gång. Sådär helt i övrigt klarade sej lammen någorlunda bra. En förfrös öronen, men levde glatt ändå, och några hamnade en sväng in på intensiven i mitt badrum.

Kursen som jag var på, mitt i lamningsperioden var en av de praktiska delarna i mathantverksutbildningen jag har gått. Jag ska försöka skriva lite mer om den kursen och vad allt det är och innebär någon gång lite senare. De omfattar så otroligt mycket. Inte bara grunderna i mathantverk, utan väldigt, väldigt mycket annat också, som den kursen gett mej.

Getterna

Jag skaffade mej getter i februari. Varför? Jaa-a… säg de… Jag har nog alltid varit nyfiken på getter. Hurdana är dom egentligen? Är dom så bra klättrare som det sägs? Hoppar dom så bra som man hört att de gör? Är de omöjliga att stängsla in? Äter dom allt dom kommer åt? Svar: Tuffisar! Ja… Ja… Ja… Ja… Alla mina farhågor blev ganska snabbt besannade…

Eulalia, Gullan och Blixten
Kristin och Tua

Jag köpte 5 getter. Jag hade egentligen tänkt mej 2, kanske 3. Stället jag köpte dem ifrån skulle lägga ner sin verksamhet och höll på att sälja ut alla getterna, och mitt i allt hade jag 5 i bilen. Två vuxna, och tre små. De heter nog någonting annat, men jag tänkte att jag döper om dem. Conny sade att nån måste ju heta Albin, som Åsa-nisses get. Men, tänkte jag, eftersom dehär är två tjejjer, får de heta Eulalia och Kristin istället. Sen lät jag barnen på holmen döpa varsin killing. Det blev en kompott. Någonting sött sade jag åt Mathias, och då valde han att ena killingen skulle få heta gullan. Den som var sprattligast och tamast. Det är Eulalias killing. De andra killingarna döptes till Tua – Valters önskemål. Hon är Kristins killing och lite blyg och försiktig jämfört med de andra. Och så önskade Elin att den tredje lilla killingen skulle få heta Blixten. Blixten har ingen mamma med sej. Stället jag köpte dem ifrån hade sålt blixtens mamma, så blixten fick jag mata med nappflaska första tiden. Blixten har ändå fått bra hänga med, med de andra, även om hon ibland blir bortskuffad och rejält mobbad av de andra. Men, hon är tuff, lilla blixten. Och min lilla gullegris. Först va hon ganska rädd av sej, men, efter att de varit på bete en sommar så har de ändrat lite. Gullan har blivit skyggare av sej. Tua är skyggast och försiktigast, och blixten som va så rädd som liten har blivit tamast av dem alla. Hon är väldigt liten till växten, men det är väl på grund av sin traumatiska barndom kan tänkas.

Och sätta upp stängsel för getter verkar ju nog vara rätt omöjligt, men jag har möjlighet att ha dem på några små holmar, vatten verkar vara ett stängsel som håller 🙂 Så, de fick vara på olika små holmar hela betessäsongen. Jag va lite emellanåt och tittade till dem och varje gång blixten såg vår snurrabåt, när vi va och la nät eller nåt, så ropade hon i högan sky! Annars är de ganska tysta av sej. Jämfört med fåren. Förutom Blixten. Hon skriker nånting helt otroligt högt och ljudligt när hon vill någonting. Att flytta dem mellan holmarna var inte heller nåt problem. Dom hoppade orädda i och ur båten. fåren får man ju lirka, baxa och lyfta och dra för att få dem i och ur. Helt annan fason är det på getterna. Men, sjövett. De har dom inte…

Dom skuttar och hoppar. Går på relingen och verkar inte det minsta bekymrade om riskerna med att bli blöta.

Så, efter snart ett år som getägare kan jag helt kort sammanfatta getterna som översmarta tuffisar utan vett och etikett, som springer där man inte kan springa, som äter det mesta, men kinkar med maten 🙂

VårenV

Så har vi kommit fram till våren… De var ju vinter senaste vinter, med både is och snö. De är härligt, för då vet man när våren kommer. Snön smälter och isen går. Medan det ännu fanns lite is, i mars, så sa pappa, hur sku de va om vi sku fara och rydja lite på starrgrund… Nu när man så lätt tar sej dit över isen… Jaa… nog kan vi ju de.. sade jag. Pappa hade ju opererat höften, så int va han så stadig att gå i skogen, men, jag sågade och så brände vi riskor tillsammans. De är mycket roligare när man är två, och på bara några dagar hade vi fått fason på holmen. Den är inte stor, men, när man ska släpa riskor, då är de som att den sku bli större… Men, vi hann få allt bränt innan isen blev så dålig att man inte kunde färdas dit. Fast, lite tokigt kan de tyckas, då man på ena sidan holmen har öppenvatten och på andra kör man mönkkiä. Men, ingen fara, isen höll. Strömdragen på västra sidan är inget att leka med, medan det på östra sidan va hård 20cm is.

På bilderna ser man ca 80% av holmen, på andra sidan är det bara lite berg som går ganska rakt ner i sjön. Ofta blir det så med sånahär små holmar, att de växer igen, och ingen människa kan ta sej iland annat än nån meter i röjvassen. De finns ju ingen ekonomisk nytta med sånahär små holmar. När våren kom och man började se resultatet av jobbet, när gräs och blommor väcktes till liv… Växter som inte växt, eller blommat på holmen på många, många år fick ljus, då vaknade de till liv. Det är lönen vi fick för de dagar vi var på holmen och jobbade så svetten rann och man kunde vrida ur skjortan när man kom hem. Men, de dagarna då, de ger utdelning i glädje över hur fin den är, för lång tid framöver, i synnerhet nu när jag kommer att ha getterna att beta där, så inte holmen blir överväxt igen 🙂

Sen brakade mitt knä

Jag har redan skrivit om min super coola ninjaspark som ledde till helikopterfärd och knä i paket, så det tänker jag inte gå in på nå desto mera nu… Men, våren, den fortsatte att komma ändå… Och första gången man har ut nät… De är otroligt roligt. Så med knä i paket fick jag hjälp av Conny att ta mej i båten. Han fick både lyfta, släpa och dra för att jag skulle kunna följa med, för jag ville ju så gärna, och bra gick det.

Härliga vår.

Men också mycket jobb. Klippa får tillexempel… Dagarna sprang. Och jag började inse, att jag kommer inte att hinna med allt. Mycket fick jag hjälp med, men, en bromskloss fanns kvar… Fårklippningen. Utan klippta får stannar våren. Jag kan inte köra ut dem till holmarna oklippta. Eller visst för kunnas skull kan man ju, men, nää-ä. Fåren SKA klippas före dom sprids ut över skärgården. Lösningen kom från Estland. Proffsklippare. På bara några timmar var alla fåren klippta. Fort gick det. Bra blev det. Och i ett huj var det klappat och klart och jag kunde börja köra ut fåren. Helt otroligt skönt kändes det att få alla fåren klippta på bara nån timme. Helt otroligt…

Ut ut ut allihop.

Sen då… När fåren är ute, ensilageskörden är inte riktigt aktuell ännu… Ja, de är ju midsommar i antågande… Men, midsommar, det firade vi lite annorlunda i år. Veckan före midsommar for vi nämligen på resa. En resa med ett början, några önskemål, men inget annat bokat än resan över till sverige.

Resan

Resan började med att jag körde upp till Töjby, till Conny, och därifrån körde vi på kvällen upp till Vasa och tog båten över till Umeå. Resan över vattnet tog några timmar, och vi körde sedan ner till Örnsköldsvik där vi övernattade. Följande morgon tog vi siktet på högakusten bron och vid restaurangen där fick Conny syn på en reklamskylt om ett veteranbilsmuseum. Så då for vi dit. Massor av bilar. Fina bilar. Gamla bilar. Och snöskotrar. Och mopeder. Och allt möjigt som andades 50-60-tal… och äldre…

Efter någon timme for vi vidare. På gps-en skrev vi in Dödafallet, och visst hittade vi dit. En märklig plats. Med en otroligt historia. Där gick vi, kors om tvärs på brädgångarna. Jag med mitt klinkande knarrande knä i trappor upp och trappor ner. Solen var varm, men inte skållhet. Ett jättefint resmål. Kan varmt rekommendera. Friska knän rekommenderas dock 🙂

Sen, följande fall. Denhär gången med vatten. Och visst kände jag igen det medesamma när jag fick se det ur ”rätt ” vinkel 🙂

Några vildvittror syntes som tur va inte till, och vi kunde i lugn och ro krypa in i vår lilla hyresstuga som vi hyrde för natten. Det var alltså vid dethär fallet som filmen om Ronja Rövardotter spelades in.

Eventuellt lite smått insnöade på vattenfall, så besökte vi även tennforsen. Dånet från vattnet hördes lång väg…

Det var ett mäktigt fall… En sak som jag lite förundrades över var hur exakt koniska och raka fina stora granarna var. Antagligen pga all fukt som hela tiden virvlade upp och runtomkring från fallet. Hela området runtomkring var otroligt grönt

Vidare… västerut…

Landskap som inte liknar de man är van med…

Västerut ligger Norge, och visst kom vi fram till fjordarnas, tunnlarnas och Nidarosdomens land…

Jag hade hört om den. Jag hade förstått att detta är nånting helt otroligt. En hisnande skapelse mitt uppe bland bergen, men, att de va en SÅN skapelse… De va någonting helt otroligt att vandra runt denna stora, mäktiga, maffiga domkyrka. Väldigt, väldigt liten blev Conny när han ställde sej vid västfasaden och jag skulle ta en bild och försöka få med hela fasaden. Jag fick backa långt, långt långt bakåt för att få så mycket som möjligt med av den.

Stort, mäktigt och intressant. Hela landet verkade både mäktigt och intressant. Lite snurrade vi runt i Trondheim. Vi såg Den gamla bron. Olav Tryggvarson- monumentet. Besökte en souvernirbutik, en fisk hall som innehöll alla möjliga fiskar, krabbor och val. Vi åt på en mysig trevlig restaurang och så övernattade vi på en camping alldeles vid Trondheimsfjordens strand.

Men, vidare vidare ville vi. Och styrde tillbaka därifrån vi kommit. Vi funderade på att besöka trollstigen, och övervägde lite olika alternativ för fortsättning på vår resa, Norrut genom norge var ett alternativ, men, eftersom jag är så höjdrädd, så blev det så att vi tog samma väg tillbaka. Trondheim-Hegra-Meråker-Storlien-Duved-Åre-Musolles museum.

Om man tycker att man har mycket saker, gör ett besök till musolles museum…

Här fanns det, allt… Nästan. Elektronik var inte riktigt aktuellt på den tiden musolle levde, men, det finns så mycket annat… Fjärilar och småkryp. Porslin och köksredskap. Verktyg och jordbruksredskap. Pennor, förpackningar, tändsticksasketiketter… Liksom ALLT! Allt man kan tänkas samla, hade Mus-olle samlat. När han dog, hade han en samling på ungefär 150.000 föremål.

Norrut

Istället för att köra till Umeå och ta båten över till Vasa, svängde vi norrut i Östersund. Strömsund. Dorotea. Vilhelmina – Rast, vila.

Ny fart följande dag, och dagen började vi med att handla. Det brukar ju inte ta så länge att handla lite… Men…

Innan vi hade kommit oss förbi den köttdisken så tog det en stund… De fanns så mycket intressant där, och vi handlade och handlade. Sen åt vi samepalvat det ena och helrökt det andra. Minikorvar och ren. Kanske är man lite nörd på just mat, och köttprodukter, men, nog är det helt otroligt roligt att möta en sån omfattande disk mitt i allt när man egentligen bara skulle handla nåt lite smått. Men, inte kunde vi ju stanna hur länge som helst där heller, lite småstopp när vi såg nåt intressant gjorde vi, men, vidare, vidare… Skulle vi hinna runt bottenviken på den tid vi hade kvar, så ville vi inte bli alltför länge och drischa vid varje köttdisk som kom emot… Så, vi tog sikte mot Luleå. Vi passerade Storuman, Sorsele, Arvidsjaur och sedan Luleå.

Att få se renar är inte nåt man helt kallt kan räkna med, men visst fick vi se dem

Mycket förstånd och trafikvett hade dom inte, men häftigt var det att få se riktiga renar på så nära håll.

Sötaste små renkalvarna

Den dagen blev det kvällsmat i Luleå och så sökte vi övernattning. Vädret var med det sämsta på hela resan då det var både regnigt och ruskigt. Men, det var ju midsommarafton, så det kanske inte var så konstigt att vädret var som det var… Övernattning hittade jag efter lite googlande. Tööre blev destinationen. Vi hade ingen aning om vad det var för ett ställe, men det låg lämpligast till i tidtabellen. Väl framme visade det sej att det är Bottenvikens nordligaste punkt.

Följande dag körde vi så in i Finland. Skulle vi velat, skulle vi ha kunnat köra hem till Conny den dagen riktigt galant, men varför det… Vi va ju på resa och hade ju flera dagar kvar… Åtminstone ända tll måndag kväll då jag skulle hämta Olle. Men vad finns att göra i detta landet då? Finns det nåt att se? Pinsamt är det ju, men, det stod helt still i huvudet, men, med google i handen så hittade vi på att fara upp till Ranua. De låg ju så nära, bara ca 100km dit. Så dit for vi och tittade på alla möjliga Ugglor, örnar, rävar, bävrar, järvar, myskoxar och isbjörnar.

Tuffaste tassarna…

Djur i bur… Ett omdiskuterat ämne som jag inte tänker börja diskutera någå desto mera… För en sådan diskussion tar aldrig slut… Det jag iallafall kan konstatera, ur mina egna upplevelser på djurpark, är att djuren har det helt ok där dom bor. Att ta djur från det vilda och sätta in i bur. De är obegripligt för mej. Men, djur som alltid bott i inhägnad tycker jag att på sitt sätt är ok, för de förmedlar så mycket genom att de finns. Att folk får se att det finns sådana här djur. Dom finns på riktigt. Det är inte bara någonting som finns på film. Minns så bra första gången som Mathias såg delfinerna på Särkänniemi. Han blev eld och lågor, och en mer val och delfin intresserad kille har jag inte mött. Det ger så otroligt mycket att folk får se djur. Det skapar förståelse på ett helt annat sätt än att se dem på tv.

Nåja, tillbaka till resan. Att vandra runt djurparken tog nästan hela den dagen, det enda vi till hann med var att söka nattkvarter.

Söndag. Sista dagen. Vad göra… Finns det nåt att se?

Jaanå, sa Conny, i kalajoki finns ju långa sandstränder… Så där vek vi in och tittade… och nog fanns där ju sandstränder alltid…

Ett sista stopp hann vi med på resan. Den blev några varv i diverse berg och dalbanor på Powerpark. Solen sken. Vädret visade sej från sin bästa sida.

Till kvällen kom vi hem till Conny, och följande dag körde jag hem till Nagu. Jag plockade upp Olle på vägen hem, och han var så glad, så glad som bara en hund kan vara.

Mannaminnets torraste sommar….

Torrt. Försommartorka är ett vanligt förekommande fenomen hos oss. Så först reagerade man inte på att det var så torrt. De hör liksom till. Men vart efter som sommaren framskred började man bli oroligare och oroligare. Jag fick en katastrofdålig första skörd, och inte blev det nåt bättre i fortsättningen heller. nån enstaka bal hade jag kvar från ifjol, men inte nånting extra att skryta med. För varje dag som gick, växte oron sakta för hur det kommer att gå riktigt. Vart efter som dagarna gick hörde man fler och fler historier, den ena värre än den andra om köbildningar till slakterier. Folk som efter andra skörden har foder till jul. Blir det en tredje skörd, kan de rädda livhanken på nån ko. Med god tur. missväxt och grödor som torkar bort. hur ska det sluta undrade man. Är de på riktigt? Är det så illa att folk som skulle behöva slakta bort djur redan nu, inte kan göra det för det är sån rusning på slakterierna?

Jo. tyvärr är det nog så att de flesta historier är alldeles sanna och inte det minsta tillspetsade. Det är katastrof. Tack vare diverse påfund. Transport av ensilage från lappland och gudarna vete varifrån har den värsta paniken kanske lagt sej? Eller har den? Jag hoppas det är så, att inte tystnaden beror på att folk istället för att berätta kniper näbb och håller tyst om hur situationen är.

För det är milt sagt för jäkligt.

Jag bokade slakt tidigt. och fick köttet sålt direkt från slakteriet till en handlare. Priset jag fick är ju skrattretande. Men, desperata situationer kräver desperata lösningar.

Att reparera allt vad sommarens torka ställt till med kommer att räcka länge… hur länge, de är omöjligt att gissa. Jag reder mej ganska hyggligt. tror jag. Jag har inte behövt slakta bort alltför mycket, och jag kommer att kunna ta igen det. Men, jag vet att det finns många som helst skulle glömma att 2018 fanns.

De är så otroligt väderkänsligt yrke man håller på med. Ibland kan man inte riktigt fatta och ta in hur skört allt är. Torka. Storm och snö kan betyda lite halka, eller i värsta fall något dygn utan ström för endel, för en bonde kan det betyda att en hel årsinkomst går upp i rök.

Men, man måste ta vara på det som går. Kanske fundera i andra banor lite. Försöka vara före sin tid. Hur man ska kunna vara det vet jag inte, men, man måste försöka tänka lite längre, lite mer, lite annorlunda till ett annat år.

De är kanske det som är visdomsorden för mej själv iallfall inför det nya året, tänk lite utanför banan. Allt som man tänker att nej det går inte, tänk runt det som inte går, tänk nåning annat? Sväng allt uppåner och se på det ur en annan synvinkel?

Jag har ett litet växthus. Det har stått övervuxet av nässlor och diverse i flera år, men nu i år fick jag hjälp av Conny att rydja ur de, och här har jag trivats hela sommaren med att pyssla med lite ett som annat. Jag har haft lite tomater och paprika. Paprikorna blev till ingenting, men tomater har jag skållat och kokt till tomatkross så vi har hela vintern.

Höst

September hör väl till hösten… Och till hösten så hör skördefesten.

Vi hade äppelkastning av olika slag, man fick titta på när getterna rymde och så fick man naturligtvis klappa får och kaniner.

Skärgårdens skördefest. Med både marknadsdag på Kyrkbacken i Nagu, och öppna gårdar. En av de större händelserna på hösten för oss. Efter skördefesten är det som att någon nästan blåser ut ett ljus. Det blir lugnt… Sommartid är hela Nagu som en enda stor gryta av liv och rörelse, evenemangen hopar sej på varandra, men när mörkret smyger sej på, blir det färre och färre som vågar sej ut.

Liksom skärgården blir tom på folk till hösten, blir den också tom på djur… Åtminstone mina djur kommer alla hem till hösten. I år ville jag inte ha hem fåren så fort, pga fodersituationen. De fick gå ute på holmarna ganska länge. Jag satte också bagge med fåren senare i år, för jag vill ha en sen lamning.

När jag tog korten på fåren i båten funderade jag inte så mycket på det, men när jag bläddrade igenom bilderna efteråt började jag fundera, att vad månne fåren funderar på. De som ser framåt ser ut att vara intreserade och nyfikna på vart de ska komma denhär gången, medan hon som ställde sej och tittade bakt i båten kanske längtar tillbaka till holmen de kom ifrån.

Hem kom de iallafall. Och synen utanför köksfönstret om höstarna när fåren kommit hem och får äta på hemåkern, de är nästan som balsam för själen.

Lugna, mätta, nöjda får.


Såhär kan det se ut när november visar sej från sin vackrare sida, men det finns ju nog stunder då november påminner om vilken klottig, och grå årstid vi vandrar in i…

Träck. Pluttonas plutto. Och hedär släpar man med sej in. På två dagar skulle man kunna bygga sandslott där stövlar och skor står. Ska man bort, ska man se till att inte parkera mönkkisen för långt bort från trappan. Gör man det, kan man hastigt ha träck upp till knävecken. I synnerhet då man inte är specialist på att hållas hel och ren mer än några minuter i taget…

I November blev jag också färdig mathantverkare. Jag höll en föreläsning om min procedur kring hela upptäckten av mathantverket, och allt vad det innebär, på mathantverksdagarna i fiskars. Det var slakttider med alla sina transporter och allt vad de innebär, så i november tillbringade jag väldigt mycket tid på vägarna. Jag var också till Åbo för att träffa läkaren inför min operation. Och så skulle det ju naturligtvis börja dra ihop sej till jul småningom.
Mitt i snurrigaste julhandlase fick jag för mej att jag skulle köpa mej en viltkamera.

Läsa bruksanvisning börjar man göra när man inte får någonting att fungera… Så, helt utan någon form av kunskap, plockade jag den full med batterier och så spände jag upp viltkameran vid rian. Och visst fick jag djur på bild.

En hjortrumpa
En hara-rumpa
En räv-rumpa

Räven blev visserligen nog hela på bild, men annars va kanske inte sensationen så otrolig… Visst, djur fick jag på bild, och nog ser man ju vad de är, men de var ändå inte riktigt så jag hade föreställt mej det hela. Så, det bar till att läsa lite i instruktionsboken iallafall. Nusen har jag flyttat den några gånger, köpt en akku, så man inte behöver köpa sej snurrig på batterier och nu ska det bli spännande att se om man lyckas fånga några andra djur…

Sen kom December och min knäoperation och med den också avbytare i fårhuset. Fast jag vet att fåren har det bra, så nog vill jag ändå upp och titta till dem lite med jämna mellanrum… men, de är ju på egen risk…

De blev långt dehär… Men, de har varit ett långt år också. På många sätt…

Men, nu har 2018 varit och farit och nu är det att hoppas att 2019 blir ett lugnare år… Eller visst får det hända mycket, men gärna sådana händelser som inte resulterar i 18 stygn i knä, eller ekonomisvängningar som inte är av denna världen.

Årets sista dag. Nyårsafton. Vad ska man göra då?

Finns det nåt roligare än KAJ? Jag tror inte det. Vi funderade för några månader sedan att vi nog skulle se Gambämark, och när jag då va in och sökte biljetter fanns det inte så många alternativ kvar, men till nyårsafton fanns det, så jag köpte, och tur var det, för de verkar ha en strykande åtgång. Tänkte att det blir väl ett bra sätt att fira nyår på. Teater på kvällen och kanske en sen middag på det i väntan på det nya året.

Fullsatt i salen var det när föreställningen drog igång, och några timmar senare hade man fått skratta så magmusklerna värkte. Helt kolossalt, fabulöst, makalöst och fantastiskt. Så fyndigt, smart, vackert och bra. Ja, superlativ kan man rada upp hur mycket som helst om Gambämark. Jag har sett lite diverse teaterföreställningar. Men det här var nog en klass för sej.

När alla i Gambämark i slutklämmen fått oss att förstå att ”E je fullt normalt ti va ondäli” och vi fått våra jackor, då for vi och äta nyårsmiddag. De blev en rejäl portion Makkaraperunat på gatuköket 🙂

Nytt år. 2019. Det inleder jag i Töjby med att reda upp Connys nät, lite knä-jomppa, Gambämark-musik och tydligen också en redi storm om väderprognosen håller.

Men nu hörni… Nu siktar vi framåt! Till alla läsare vill jag önska ett

GOTT NYTT ÅR 2019!!!

1 januari, 2019 av

En ambassadör mitt i smeten

Jag ska bli ambassadör! Visst låter det coolt 😀 Om jag klarar det vill säga… Jag har ju ingen aning om hur det kommer att gå med mitt ambassadörsskap, men jag ska försöka bli ambassadör för skärgårdshavets biosfärområde.

Bio… vaddå? Kanske nån frågar sej… Det är kanske inte så känt att vi i Finland har, av UNESCO utsedda biosfärområden. Eller kanske alla är bekanta med dem? Det finns 2 biosfärområden i Finland. Ett här i skärgårdshavet och ett i norra karelen. Och nu ska alltså några personer få utbilda sej till biosfärområdesambassadörer. Exakt hur många vi är vet jag inte riktigt, men, efterfrågan på platser var så stort att när det ännu var två veckor kvar att anmäla sej, så måste de stänga ner anmälan, för då var redan nästan 40 platser fyllda. Så efterfrågan fanns det 🙂 Vi träffades för en första kursdag den 3.12. Och vilken start… ett glatt och blandat gäng som intresserat lyssnade på besöket från Sverige, en dam som berättade om hur de jobbar med sina biosfärområden där. Vi fick också veta mer om grunderna. Hur det går till när nya biosfär-områden utses, och så fick vi höra historien om hur skärgårdshavets biosfärområde blev till, och naturligtvis en massa annat…

Mycket intressant. Mycket information och mycket trevliga människor 🙂

Men, vad har ett biosfärområde och nån ambassadörskurs med bondbloggen att göra? Det kan man ju fråga sej. Men, anledningen till att jag skriver om det här är mycket enkel, för jag bor, lever och arbetar dagligen mitt i skärgårdshavets biosfärområde. Biosfärområdet i sej och den tanken på att jag är en del av det berör mej kanske inte alla dagar, sådär att jag går runt och tänker på det, men jag berör biosfärområdet konstant. Hela tiden. Jag är en del av biosfärområdet och mitt jobb är en del av biosfärområdet. Det är vi alla här egentligen.

Men, varför gå kurs? Ambassadör??

Jag jobbar direkt i naturen. Med naturen. Runtomkring i min närmiljö. Så, jag vill lära mej mer. Fördjupa mej lite mer i min egen närmiljö. Visserligen, jag känner till min egen närmiljö. Jag har bott här sedan jag föddes och intresserat följt med naturen med näsan på suden, eller med näsan ner i mossa och jord. Följt med med det som händer runtomkring mej i samhället, både högt och lågt… Men det är mitt perspektiv på det hela. Det är så jag ser på min närmiljö. Men, hur ser de ut från ett annat håll. Ur ett unesco biosfärområdes perspektiv? Jag vet inte. Men det ska jag försöka ta reda på genom den här kursen. Jag har inte tänkt på det förut… men att just jag råkar bo i ett område, som är utsett av unesco, ett unikt område i världen, det tycker jag att man som en liten fåraherde mitt i smeten ska ta vara på.

Perfekt att studera lite på soffan 🙂

Om någon är intresserad så googla, och besök hemsidan för skärgårdshavets biosfärområde, eller fråga, kanske jag kan svara… Om int annat, så lär jag nog återkomma till ämnet vartefter kursen framskrider…

27 december, 2018 av

Julhälsningar från Ytterholm

Så var det jul igen. Ibland känns det nästan som att det skulle vara midsommar varannan vecka, och jul varannan vecka. Så illa är det ändå inte, men, visst går tiden fort, tycker iallafall jag såhär när man tittar lite i backspegeln. Tittar jag på senaste tiden så tycker jag också att tiden sprungit. Jag har nu hoppat på kryckor i snart 20 dagar. Om det går bra är jag nu alltså ungefär halvvägs i min tid på kryckor. 6 veckor efter operationen är ett läkarbesök inbokat och jag får då veta om knäet håller att börja gå på. Men, som sagt hittills har tiden gått fort. Kanske just för att det varit juletider. Det finns så mycket att fundera på, så mycket som händer och cirkulerar kring julen. Julklappar och pynt, julmat och tvprogram. I år har jag skalat av en hel del av julens ”måsten”. För, egentligen, måste man verkligen allt dedär man brukar? Nej, tusan vet ni vad. De måste man inte alls de. Julen kommer nog ändå. Ska julen vara en högtid med frid och fred, lugn och ro. Så skala av diverse måsten. Om feelisen är sådan att ”det måste” vara det ena eller det andra för att det är ett måste… Skippa det. Men, är feelisen ”jag måste ha det för jag vill ha det”. Då är det en annan sak, och då måste/vill man ha det för annars blir feelisen inte rätt. Man kan väl försöka tänka så att, kan man byta ut ordet måste till vill, då är det ok. Men om man inte riktigt vill nåt, utan måste förblir måste… då kanske man ska ta sej en funderare och sätta tiden på de saker där man kan byta ut måste, till vill istället 🙂 Så, mera vill. Mindre måste. Ta de lugnt. Det ordnar sej. Sköt om varandra. Kör försiktigt.

Från ett snöigt Ytterholm, där temperaturmätaren står på -6,7 grader, vill jag önska alla läsare en riktigt GOD JUL

23 december, 2018 av

Och bra gick det…

Ungefär en vecka efter operationen, och läget är stabilt, men oj vad ont emellanå. Men, man kan nu int vänta sej att det ska vara rosenrabatter och karuseller heller när man har haft halva knäet uppkarvat. Jag har nu alltså tre små ihopsydda hål under knäskålen och en längre dragked på insidan om knäet. På insidan inne i knäet finns nu skruvar och nya ledband och det har varit och är lite hål kors och tvärs. Men, operationen gick som planerat och allt har hittills läkt bra. Så, det tar sej. Jag har fått mediciner så jag klarar mej från värre smärta, men hela munnen smakar avgaser på grund av dem. Sjukskriven är jag en bit in i Mars .. men, de får man väl se hur de går med det… väntar mej att rastlösheten kommer att slå in någon dag, inte så långt fram i tiden… Men, den här första veckan har det gått bra, jag har mest legat på soffan och vilat. En dag var jag till Åbo och träffade läkaren för en första koll efter operationen, och på samma resa blev det lite julhandel. Jag fick låna rullstol i köpcentrat, så därför gick det att lite handla. Utan rullstol sku jag inte kommit långt. Jag får nämligen inte stiga på benet alls, bara sätta ner foten lite lätt, så, höger ben, armarna och ryggen är de som ska ta hand om hela kroppens vikt när jag ska ta mej framåt. Men rullstol va prima, och jag märkte hur krepligt mycket är för dem som lever sin vardag i rullstol. Nu handlade det för mej bara om några timmar, men det var lärorika timmar. Mycket som man inte riktigt visste hur man sku lösa, och många små problem, men också väldigt mycket leenden och hjälpsamma människor överallt. De glade mej 😊 i detta annars så grå och surmulna land, fanns en stor hjälpsamhet, glädje och vilja att hjälpa 😊

Så, dagarna går och jag lider ingen nöd på soffan. Lite upp och greja mat, ordna med sådant endast jag har koll på i mitt huvud, lite kontorssysslor och sådant, men annars har jag nog hittat min plats i soffan framför tv, och med telefon och surfplattan nära till hands.

Självständighetsdagen firades i soffan 😊 Benet högt och järn-gärsgården kring benet 24/7.

Med rullstol i köpcentra

14 december, 2018 av

Tiden går fort när man har roligt… Också fast det är mindre roligt…

Tiden går fort när man har roligt sägs det ju… och visst är det så! Men, ibland springer tiden också fast man har mindre roligt…

Berg och dalbana är ju roligt, åtminstone så länge de är lagom fart, och de är lite det mitt liv har varit den senaste tiden, och det bara fortsätter…

Sedan jag skrev senast har jag hunnit köpa 5 getter, skadat vänster knä och hoppat på kryckor i nån månad, åkt helikopter, utbildat mej till mathantverkare, anmält mej till en kurs till att bli biosfärområdesambassadör, gått en kortkurs i fiskhantering och anmält mej till en annan kurs i fiskhantering, upplevt Nidarosdomen i Trondheim, kört bottenviken runt och så naturligtvis allt dedär vanliga vardagliga 🙂

Men, jag tänker inte börja skriva om allt nu, för de kommer ingen att orka läsa, men, bland allt dedär, och de som påverkat mej ganska mycket dagligen, och nånting som jag aldrig kommer att komma ifrån, var ju de att jag i påskas skadade mitt knä.

Ren och skär drullighet.

Ett av husen på gården håller på och kommer ner av sej självt. De är hundra år, gammalt och ruttet, så jag sku elda upp lite bitvis av det. Jag sågade av brädor och plockade dem med händerna och kastade på brasa. Nå, så va där ju då en bräda som jag inte sågat av helt igenom… Jag sku ju då va lite cool och sparka av den i tjusigaste ninja style… Nå… de gick ju inte riktigt planenligt… jag slinta, och vingla, och ramla, och i hela händelsen som totalt tog bara någon sekund så vek sej vänster smalben rakt åt höger i någon vända på nåt vis. Knäskålen ur, främre korsbandet och ledbandet på insidan av knäet av.

Där låg jag i den lilla snö som fanns kvar 2 april och krälade. Det svartnade lite för ögonen, och svetten rann. Jag fick av mej jackan och hängselbyxorna så jag fick satt snö på knäet. Jag fick fram telefonen efter en stund men det brände i hela benet och jag fick varken fram ord eller meningar när jag ringde pappa, men, han förstod att nu var det nog inte riktigt bra…

Pappa och systers sambo Tommy va som tur på holmen, och jag fick snabbt hjälp att komma in i värme, och vi ringde efter ambulans.

Då, 2 april var en av de sista dagarna som det gick att köra med bil över isen hit till holmen, så pappa var och hämtade sin bil, och så bogserades jag in i bilen och iväg till Kirjais för att möta ambulansen… men det kom ingen ambulans. Gränsbevakningens super puma, helikopter kom istället.

Det jag tydligast minns var att jag sitter i pappas bil, tårarna rinner ur ögonen som vatten i niagara fallen, benet känns som ett enda stort ont som inte är av denna världen, och så ser jag hur helikoptern sakta sänker ner sej ovanför isen bakom bilen. Det enda jag tänkte just då var ” jag vill inte åka helikopter!!!”

Men, en stund senare kommer två män och tittar på mej och frågar lite frågor. Det bär iväg till en närbeliggande åker, och så packar dom ner mej på en bår och in i helikoptern bär det och så iväg till Åbo. Efter bara några minuter landar helikoptern på flygfältet och jag får åka ambulans till ÅUCS.

Så vidare snygga spiror har jag inte att visa upp, men, poängen är att se skillnaden hos mina två knän på över bilden, och järn-gärsgården jag fick ha runt benet på nedre bilden, vid knäet ser man skumgummitossarna, själva leden, och på båda sidor längs benen fanns alltså flatjärn för att hålla benet rakt. Allt annat än smidigt, men väldigt, väldigt bra och i synnerhet nödvändigt för att benet skulle hållas.

Efter den resan så fick jag hoppa runt på kryckor någon månad, och en korsbandsoperation skulle bli på höstsidan. Tanken var att ledbandet på insidan av benet skulle kunna växa fast tillbaka, så länge det inte vinglar iväg snett igen. Men, så väl gick det inte. Ledbandet sitter inte fast som de ska, och jag kommer att behöva två nya ledband. Knäet är ostadigt, och vingligt. Det hålls nog som de ska, för det mesta, men sen emellanåt mitt i allt så vill de va vingligt. Efter att jag fick lämna bort stora järnstödet så använde jag mej av ett mindre stöd för knäet, men, kråpligt va de…

Svårt att böja, stelt och vingligt har de varit hela sommaren, men, de har nog gått på nåt vis iallafall, och nu är hösten och snart också vintern här.

Dagen D för mina ledband är 5 december. Så till vida att inget oförutsett händer.

Efter det kommer jag att hoppa på kryckor igen någon månad. Förhoppningsvis kommer jag väl att vara i någorlunda skick till lamningen… De är vad jag hoppas på.

Man har ju hört att bondeyrket är ett av de mest olycksdrabbade yrkena. Jag har alltid tänkt att bara man är försiktig och eftertänksam osv… Så klarar man sej nog. Men, en olycka händer så lätt… Det är nog bara så… När man minst anar det, så slår olyckan till.

Och jo… Många många många MÅNGA gånger har jag ångrat min lilla oskyldiga ninjaspark…

 

1 december, 2018 av

Jaha, hur ska jag göra nu då?

Får ska ha en lapp i vart öra!!! Ropar regelverket. Så… Hur ska jag göra nu då?

 

Dehär lammet har, typ ett och ett halvt öra… Ett öra är riktigt normalt, men det andra är bara som en liten tunn papperslapp i jämförelse. Där kommer det inte att gå att sätta fast någon öronlapp. Men, blir hon över ett år MÅSTE hon ha det… Vidare är hon också lite sned i huvudet, vid munnen, men hon klarar sej bra, äter och växer normalt. Hon har ett syskon också, och den är helt komplett och mår riktigt bra. Men, den här gumman kommer det att bli synd om, ifall man knipsar öronlapp i hennes båda öron som regelverket säger.

Nu är det ju så att hon ju naturligtvis inte ska var till avel. Det går ju inte. Men, egentligen skulle det vara intressant att spara henne tills hon blir äldre bara för att få höra och se hur regelverken fungerar… Måste man knipsa öronlapp i hennes båda öron, eller är det djurplågeri? Jag tycker ju själv att det skulle vara djurplågeri att sätta lapp i det lilla örat, men, jag vet också att till slakteriet får jag inte föra henne utan lappar… Och får jag granskning på gården och ett djur över ålder är utan lappar i båda öronen så får jag grälor och gudarna ska veta vad det får för följder… Så, hur ska man göra i såna här fall?

Regelverken fungerar hyggligt så länge inget oförutsett händer. Men när de gör det, då kastas allt omkull och man vet inte hur man ska göra. Enklast vore att slakta henne fortast möjligt, och visst kan det komma att gå så till, men, hon är frisk pigg och på alerten, så då tycker jag hon kan få leva. Iallafall ett tag, och helt utan lappar så länge hon är inne, man blandar ju inte ihop henne med någon annan, inte ens i misstag…

 

4 april, 2017 av