Författare: Charlotta

Hemsidan! Vår älskade lilla hemsida!

Skärgårdens fårklubb har äntligen fått ut hemsidan på nätet! Jag är så glad, och nöjd! Att börja med en vision, en dröm om hur det kanske skulle kunna bli, och så blev den så mycket bättre.

Jag beskriver ofta saker och ting på mitt eget lilla vis, här är igen en sån beskrivning… Hemsidebygget kan man likna med att koka fisksoppa 😉 Först har man en bas, en kräftbuljong, inget köpt jox utan man har skalat och kokat, rensat och fixat. Sen lägger alla i någonting, lite potatis, morot, kålrot, palsternacka, purjolök, fänkål, selleri, kräftstjärtar och benfri fisk naturligtvis. Sen frågar man experten, vad kan man lägga i till för att få resultatet att stiga lite ytterligare, då hälls det i några burkar grädde, toppas med lite lite saffran och persilja så det blir det en “salig soppa”, en riktig röra med ordning i! Ibland kan även de godaste råddåna vara de godaste 😉

Tack alla som varit med och rört i denhär grytan 🙂

På något vis kändes det att nu, kan man pusta ut ett litet slag, nu är den där, den skall visserligen byggas ut lite, underhållas och kompletteras ännu, men den är där i alla fall. Men, egentligen är det nu det börjar… I denna internetvärld vi lever i så finns man nästan inte som klubb, förening, företag, osv osv… om man inte har en hemsida på nätet. Men nu finns vi alltså i allra högsta grad. Pusta ut, sidan finns, men i nästa andetag, vad skall vi hitta på härnäst? 🙂

Som jag tidigare berättat har jag ensilagebalarna på vinden i fårhuset. Därifrån går det smidigt att ge mat, problemet jag stötte på med en gång var, att om balen är lite våtare och tyngre är det snudd på omöjligt att få den rullad så man får åt sej av den. Golvet är halt, balen är tung och hon som skall försöka rulla den är ca tre äpplen hög. När jag satte upp flera balar radirad, gick det någorlunda när man klättrade upp på balen, la ryggen mot följande bal och pressade med benen, fick man den bara lite utrullad gick det medsamma lättare sen. Men, det är inget man orkar hålla på med i längden.

Summa summarum, jag behövde… nånting…  Men, vad? Det finns alla världens fina dyra mojänger ute på marknaden, balrivare, balskärare och allt vad det heter. Ena klyver, andra skär, tredje sågar och fjärde hackar mos osv… Men jag ville inte ha en stor tymplig maskingrej, som kan gå sönder stup i kvarten, grejjen skall gå att ta bort när den inte används, ifall jag inte vill ha balarna uppe ska de gå enkelt att flytta mojängen, och inga rälsar å jox i taket, nej så enkelt som möjligt ska det va, och gärna så jag kan få balen rullad så jag får ensilaget nära att släppa ner till båda borden. Summan av kardemumman jag ville ha en balrullare. Och var hittar man en sån då? Antagligen är jag väl den enda som vill rulla på mina balar fram och tillbaka, så då hjälper det nog inte hur “välsorterad” en butik än är… Men, om de inte finns, går det väl att laga…

Jag redde ut för pappa om min ide. “Ungefär såhär lång, gärna med ett handtag, å krassar i andra ändan, lite som den där röjvass krassen du lagade iförromsomras, fast med längre handtag och mindre, fast längre skaft.”

Och simsalabim, någon dag senare var den på vinden i fårhuset, min balrullare 🙂 Leveranstiden var lagom, prislappen saknades och det var exakt en sån som jag “beställde” 😉

Man swingar till och dramar in piggarna i bollen, så långt på baksidan som man får den, känner efter att den sitter bra, känner lite om de går att dra, annars så stiger man med ena foten halvvägs upp på balen och hänger sej bakåt, då brukar den mest tunga balen nog börja rulla. Blir de kris nångång får jag väl sätta block i tåg, men de tror jag inte ska behövas 🙂

Det är bara att konstatera att det inte alltid behöver vara så invecklade grejjer för att det skall fungera bra.

Ibland är det bra att man inte bor mitt i ett bostadsområde….

Eftersom jag inte har exakta tider när fåren skall matas så myschar jag igång lite sakta på morgonen denhär årstiden. Inget som direkt stressar, fåren ska matas, ja, men det måste inte ske exakt 08.00. Någon morgon är det klockan 7 och någon morgon halv 10. Passar mej utmärkt eftersom jag verkligen inte är en morgonmänniska, däremot kan jag pynja på med dittan och dattan till mitt i natten.

På morgonen när jag satt där, 7 januari, med sömnen kvar i ögonen, tassat på i lugn och ro på morgonen iklädd pyjmas och tofflor kom jag mitt i allt att kasta ett öga ut genom fönstret…

Det snöade.

Jag bara måste ut!!!   NU!

Lite mer kläder på och så jag ut! Så vansinnigt roligt! Bara måste påta lite i snön! Så kall, så vit, så ren, hela Ytterholm, inbäddad i vacker iskall snö. Dock bara nån cm, men mer passligt så 😉

Tillika som jag står där i jacka, pyjamas, mössa, med ullsockor på fötterna, nertråmade i plasttofflorna och småfryser kan jag inte låta bli att skratta åt mej själv. Tanken som springer genom mitt huvud är ur Emil i Lönneberga. “Om nån ser mej nu, så tror di ja e från vette precis”. Det är en mening som jag tänker lite nu som då… Som när jag iklädd stövlar, mössa, pannlampa, kurahandskar och morgonrock med små rosa kaniner på, skenade till fårhuset sent en kväll för att kolla om jag kommit ihåg att stänga av vattnet… eller som när jag var 12 år och piskade mattor med systers mopedhjälm…

Tack vare snön har det nu också gått att se var det finns för andra djur på holmen förutom fåren. En promenad kring holmen och jag kunde konstatera att det finns minst 2 mårdhundar, en med större tossor och en med lite mindre. Haraspår i måttlig mängd, som har skumpat lite här och där. Men var är räven? Jag såg han i höstars mitt i allt på andra sidan åkern en sen kväll, stor å lurvig. Ettdera är han väldigt stillsam av sej, eller så har han tassat över bron till Kirjais. Har inte sett ett enda spår av honom. Hjort eller älgspår har jag inte sett, så det är samma med dom som med räven, dom är dock mer rörliga av sej än räven. Det är lite roligt att ta nån promenad och se efter vilka man har kring knuten och eftersom holmen totalt är ca 100 ha kan man ha ganska bra koll på djurläget. Det finns lite av varje, vilket inte alls är så tokigt, dock är jag inte alls så förtjust i grävlingarna som sover under rian. Obehagliga typer att ha i knutarna…

So this is christmas, and what have you done? Another year over, and a new one just begun…

Så börjar en av mina absoluta favoritjulsånger. Nu är det nyår igen, ett år har förflutit, men vad har man gjort egentligen? Tid att stanna upp, och ta sej en funderare…

När jag försöker tänka tillbaka till för ett år sedan så minns jag tydligast all den snö som vi brottades med nästan alla dagar. Flax var det att jag köpte snökedar till pappas mönkkiä till julklapp åt honom ifjol. Dom hade vi glädje av många gånger. “Huvudvägen” på Ytterholm plogade vi nästan enbart med mönkkiän. Den har ett litet schaktblad frampå, och med kedar på baktossorna gick det bra att ploga snö. Smidigt och snabbt var det, men när vallarna blev för höga att inte snön kastades över vallen tog pappa över sin zetor och schaktade ut vallarna så man kunde ploga med mönkkiän igen. Men framför fårhusgrindarna var det bara att måka bort snön med snöskuff och spade. Hujeda som jag måkade snö, och ju mer snö jag måkade uppåt sidorna desto mer fanns det att måka följande dag när vinden sopade fullt med snö där igen… Men visst var det roligt med snön ifjol också. Vi la skötar ut i fjärden, paltade på oss så mycket kläder att michelingubben såg klen ut i jämförelse, när vi skulle ut och vittja i minus 20 grader. Strömmingen frös vartefter man fick upp dem ur vattnet, för att inte tala om fingrarna sen… men man blev ju i alla fall inte en “innesittare, full med konstiga idéer” som den badande hemulen i muminfilmerna pratade om…

Så kom våren, segt var det, och sent! Minns att när Mathias fyllde 4, den 1 april, så kom gästerna med bil till oss. Men, bara några dagar senare var det slutkört på isen. En hel del lamm kom det också, någonstans runt 70st och lammningarna förlöpte lite som de skulle, lite misstag, lite svinn, men också många härliga stunder bland små ulltottar… Nånstans i vårvintervevan började jag blogga också, en mycket rolig utmaning som än håller i sej. Jag har tack vare bloggandet fått nya bekanta. Inte minst bland mina bondbloggande kollegor. Det är personer jag aldrig träffat, men som jag tycker att jag möter, känner och diskuterar mer med än grannar. Lite småtokigt kan det bli ibland också, när man möter någon man inte träffat på länge och skall börja berätta något, så känner man sej som apan, ni vet, “alla känner apan, och apan känner ingen” 😉

Från det att jag började måla båtar på våren när isen farit, till jul är det ett enda hålligång. Visst minns man happenings på sommaren, kalas, hur vi fiskade och tvättade mattor, men det är ett sånt tempotramp att det inte finns någonting extra som man klart minns. Det rallar på som det brukar över sommaren. Börjar man fundera så kommer man nog ihåg den där första gången som man skulle se om balmaskinen hade något liv efter vintern, smånervig kopplades alla slangar, kraftöverföringen, elen och så pep dosan i hytten till och berättade vänligt men bestämt att plastrullarna inte var i position, tryckte på knappen som för dem i position, och så pep den och sade att nu var det klart för lastning. Allt funkade. Sådana stunder är lyckliga stunder. 🙂

Visst hände det omrörande saker i somras också. En stor förebild och idol gick ut tiden, min farmor. Tomrummet är stort och frågorna man aldrig kom att fråga är många. Hon föddes 1919 och upplevde många stora händelser i sitt liv. Mycket fick jag lära mej av henne, inte bara hur man lagar bondost och hulikapumpa, utan också ett helt underbart sätt att se på saker och ting och livet.

Vidare så fick vi ordnat med lägenhet åt min mommo i sommras. Så nu på hösten flyttade hon dit. Det betyder inga större omställningar, men lite tommare är det på holmen när hon bara kommer ut nångång, några dagar ibland. Jag gick nästan alla dagar till henne på kaffe förut, så lite tomt är det nog allt, men småningom kommer min syster och hennes familj att flytta ut till holmen. Dom har renoverat ett hus på holmen, och snart är det så pass färdigt att man kan bo där. Så, sen kommer det småningom att bo tre barn under skolåldern på Ytterholm. Då inräknat min Mathias som bor på holmen halvtid.

Fårklubben har på stapplande ben kommit igång. Det är någonting som också håller i sej än, och som jag hoppas att aldrig tar slut. Dock kommer nog inte jag att svinga ordförandeklubban i evighet…

Men sen då? …. Inget speciellt egentligen. Sommaren rallade på. Det går så hastigt! “Sommaren är kort” sjunger Tomas Ledin, och han har nog sant i det 😉

Hösten, (som jag inte vet om den tagit slut ännu,) svischade iväg den också. Slaktningarna gick bra. Ensilage har jag hemma vad jag behöver. Allt kom ur jorden och allt är plöjt. Men inte en snöflinga och inte många dagar påstelnat på marken. Men vatten… Vatten vatten vatten… Tänk om allt skulle ha kommit som snö… Det är vått och träckigt överallt och nu när det blåst har det stulpit bra mycket skog. Vi har klarat oss hyggligt, men men… Enda fördelen är ju att det nog finns vatten i marken att man inte behöver vara rädd att brunnen skulle sina…

30 år. En milstolpe nådde jag också under året. Många får 30 års kriser och går upp i spinn, hör den stora klockan som tickar på i bakhuvudet och en panikkänsla infinner sej. Men, jag vet inte, tyckte det va rätt roligt att fylla år. En av de bästa dagarna på året var det garanterat. Men krisen hinner ju komma ännu, även om jag inte tror det. Orkar inte spänna mej så mycket.Även om jag aldrig blir nöjd med detaljer, så är jag ändå rätt nöjd med vad jag åstadkommit på mina år. När folk pratar om vad de uträttat och vart de siktar tycker jag att det ofta låter som om de siktar på stjärnorna, eller trädtopparna… Jag brukar säga att jag är nöjd om jag kommer till första kvistvarvet. Så länge jag inte sitter med rumpan på backen är jag nöjd.

Gott nytt skördeår 2012 till er alla!

Det är varmt i stugans kök. Värmen från spisen sprider sej i hela huset.

Skalar en mandarin och knaprar på några mandlar. Ur radion kommer det julmusik på lagom hög nivå för att inte väcka Mathias som drar timmerstock i sin lilla säng.

Ute drar det ihop sej till blåsväder igen, och regnet piskar mot fönstren. Inte en endaste snöflinga har skådats på Ytterholm ännu och på temp mätaren står det +3,8 grader, så vill man ha julstämning skall man söka sej inomhus och doppa näsan i lutfisken som står och vattnas ur i kylskåpet, eller kanske tuta i sej en flaska julmust… Eller så gör man som jag tänker göra ikväll efter att fåren fått sin kvällsvard.

Jag tänker samla allt juligt jag hittar, julsånger, pepparkakor, glögg, mandlar, fikon… osv. och parkera mej tätt intill julgranen som står grön och grann. Kanske titta på någon julig film med han här i huset som har väntat på julafton i ca 360 dagar. Men först ett rejält bastubad.

Vill önska alla bondbloggsläsare en riktigt varm och fröjdefull jul!