Bloggare: Charlotta Björklöf

Starten, från andra sidan…

Godag! Nu skall ni få höra minsann, jag har en hel del att berätta, allt kommer inte att rymmas på en gång, så jag kanske återkommer, om ni vill?

Jag skall berätta lite om mej själv först, så förstår ni mej bättre.

Jag föddes en gång, för lääänge seda, långt härifrån. Jag bodde då hos en dam, hon var lite äldre och orkade inte ta hand om mej och hela min släkt, så vi blev tvungna att flytta. Lite tråkigt kanske, men vi, jag och 4 av mina väninnor fick flytta till den plats där jag bor än idag. Vi hade sköna dagar den första sommaren… Jag minns det som igår…

Sen fick vi nya bekanta, som skulle bo med oss… Dom va lite underliga, helt från andra änden av skärigården… Men, nog vande vi oss med dom också… Trång blev det i alla fall, vi bodde då i ett lite äldre hus, utan rinnande vatten och bekvämligheter, tror vi va närmare 12-14 damer som skulle hålla ordning på varandra, och vi blev bara fler… Där trängdes vi först någon vinter, men så efter en tid fick vi ett nytt hus att bo i. Högt till tak, ljusa väggar, ordentliga bord och en belysning som var någonting helt annat än det vi hade förut… Vi fick till och med nattbelysning!

Men, inte nog med att vi fick nya tjejkompisar, och så småningom nytt hus, det kom en dag en mörk, stilig gentleman på besök också… Ni kan ju räkna ut hur det blev med den saken… ;–) Jag började vänta smått naturligtvis, och fick de allra härligaste ungarna. Min äldsta dotter var en riktig tuffing, hon var bara några månader gammal när hon bestämde sej för att bli ”högsta hönset”. Men hon var duktig på det. Jag kan ännu inte idag förstå hur hon kunde och orkade hålla koll på oss alla äldre damer, fast hon var så ung… Jag har aldrig själv varit den som känt de där kontrollbehovet… Jag antar att det var den stilige, ”brunögdes” förtjänst att sådana gener kom till min dotter.

Ungar har jag fått, många, med flera stiliga herrar, kanske låter lite lössläppt, men det är inget jag fäster mej vid. Jag har älskat dem lika mycket allihop. I alla fall så länge de haft något vett i huvudet,,, somliga blir helkollriga också, men det tror jag inte kommer från mej utan från fadern till ungarna. ;–) När man får nya barn orkar man inte heller ta hand om dom som är äldre, det är bara så, dom måste ju lära sej att klara sej själv också… Dessutom struntar dom blankt i mej när dom blivit lite äldre… Men så länge dom har sökt efter mej, har jag alltid tagit hand om varendaste en liten unge.

Därför säger matte att jag får vara kvar,  vi kommer så bra överens, matte och jag. Hon va nog lite väl ung och småkorkad på att ta hand om oss när vi kom hit… Ibland kunde hon sitta hos oss någon timme och bara titta på oss när vi skulle äta… fruktansvärt störande!

Jag heter Breda, är 13 år gammal, och kallas får här på gården. :–)

22 oktober, 2011 av

Kaputt igen…

Jag ger upp!!! Förmårrade klippmaskin!

Nu är det dags för fårklippning igen, jo, lite sent, borde ha varit gjort redan, men det har funnits viktigare saker att fundera på… Så länge temperaturen där ute är någorlunda varm är det ok att klippa fåren, sen när det blir kallare vill jag ogärna klippa dem, dom blir ju i princip helnäck. Vi har inte ännu haft en natt med frost, så därför har det inte varit så jätte bråttom att klippa, men jag har börjat klippa tackorna, några varje kväll, ända tills igår…

Eftersom vårullen inte brukar vara så mycket att ha, klipper jag dem då inne i fårkätten, höstullen brukar hålla bättre kvalitet, och bara den inte är full av enbarr och krafs försöker jag ta tillvara det som går. Men då brukar jag göra så att jag tar 4 får med mej till ett skilt bås där jag klipper dem. Lättare att få ordning på ullen som skall tas tillvara då.

Först klipper jag alla jag tagit med mej kring huvudet, nacke och hals så jag kan spänna fast dem i klippstolen en efter en och bara ”dra av” resten. Jag klippte en, två, den tredje kom jag bara halvvägs med, då började klippmaskinen knarra på ett konstigt sätt, jag klippte saktare, försiktigare, stannade maskinen, startade, lyssnade, smörjade, klippte vidare och så mitt i allt sade maskinen, som normalt låter DRrRrRrRr…

DRrRrRrRWIIIiiiooooouoo…. Punkt. Den dog. Jag stängde av den på brytaren, funderade… prövade starta igen, den gick, knarrade, jag klippte 5cm ull och mitt i allt samma story.

DRrRrRrRrRrRrRWIIIiiioooooouoo….

Jahaja. Så va den klippmaskinens saga all. Jag bara inte orkade börja operera den igen, utan tog fram fiskars kökssaxen, klippte resten av ullen på tackan jag hade fastspänd i klippstolen, släppte dem tillbaka bland med de andra och gick hem och började leta efter klippmaskiner på nätet. Så i skocken finns nu en hop klippta får, två oklippta får, en som är klippt runt huvudet och en som är till 70%klippt med maskin och 30% med kökssaxen…

Klippmaskin på nätet… Ingen billig eller enkel historia. Och kraven är ju som de brukar. Enkel, billig, passar min hand dvs rätt liten, men ändå ordentlig maskin, den får inte vara tung, vilket utesluter alla akkumaskiner, lätt att få tag i delar och bett, snabb leverans, bra garanti osv…. Att hitta en maskin som uppfyller alla krav tar sin lilla tid, det är bara att söka söka…

19 oktober, 2011 av

Ficklampa!!!

Nu har det blivit den årstiden när en telefon utan ficklampa nästan kan klassas som värdelös. Pekskärmar hit och dit, en rejäl telefon har ficklampa!

I alla fall är en telefon utan ficklampa värdelös när man glömt ficklampan hemma, blivit och pyssla i fårhuset utan att tänka på att det blir mörkt som i en säck den här årstiden, i synnerhet när det är mulet, och man inte kommit ihåg att tända utelampan. Jag har inte långt hem från fårhuset, men tillräckligt för att jag med skor på fötterna skall bli genomsur, törna i grinden , gå in i kaninburen och sparka kring askämbaret jag ställde på trappan när jag gick ut…

Hur mycket maximal otur får man ha? Men jag tröstar mej med att det säkert är fler därute som snubblar omkring i mörkret och glömt ficklampan hemma. Eller?

16 oktober, 2011 av

Fårhälsa

Man blir aldrig fullärd, det bara är så. Punkt. I ett försöka att försöka förstå lite mer om fårhälsovård var jag i torsdags på en föreläsning som projektet Know sheep ordnade. Föreläsningen var i Pargas och när jag ändå skulle från holmen den dagen passade jag samtidigt på att uträtta en hel del andra ärenden, bland annat köpa dragked  😉  På morgonen var det först matning, sen in och byta kläder och vid 9 tiden gick starten hemifrån. Skenade runtomkring i Åbo och Pargas på ärenden hela dagen, när klockan blev 17 höll fårklubben möte och klockan 18 var det då dags för veterinären / föredragshållaren att ta ton.

Cirka 20 par ögon satt som trollbundna, lyssnade, diskuterade och frågade nonstop i tre timmar. Mycket som man kunde, men mycket nytt också. Sjukdomar som inte florerat i de här trakterna, vad jag vet om, var ur min synvinkel mest intressanta att höra om. Som ett exempel kan jag berätta lite om den köttfluga jag aldrig hört talas om förrän nu i somras. Flugan attraheras främst till får som är smutsiga, skitiga, toviga och blöta i ullen främst kring rumpan, men även till andra får utan ”hygienproblem”. Flugan lägger sina ägg, kring rumpan, i ullen, de kläcks inom ett dygn, sen börjar det obehagliga, larverna äter in sej i levande kött, tarmkanaler osv, det tar bara någon dag innan fåret dör. Upptäcker man det i tid finns det räddning, maskmedel, tvättning, putsning och plockning. Nyheter om sådant här fick jag höra i somras. Först från den estniska sidan, men senare även från denhär sidan av finska viken.

Ruggigt och obehagligt. Flugorna (och även andra insekt – otyg) har verkligen mått bra i sommar. Fuktigt och varmt. Önskar mej en grymt kall vinter utan snö och på det en kall och torr sommar, eller en stekhet torr sommar, ur otygs – synvinkel… Hur skall jag kunna, hinna och ha råd att varannan dag köra kring till alla holmar och kontrollera alla fåren??? Det säger ju sej självt att det inte går. Det blir att i möjligaste mån försöka vara på alerten nästa vår och försöka förebygga det här så gott det går. Men hur förebygger man sånt här? Det naturliga är ju att se till att fåren mår bra, hålls friska i magen, inga små eller sjuka djur ut på bete, maskmedel doserna på grej, insektmedel över hela betessäsongen och det där ”normala”. Så jättemycket annat kan man inte göra, det man nu kan göra är att läsa på. Studera, läsa på internet, lyssna på grannar och bekanta, fråga dom som vet och kan, och gå på föreläsningar.

Det här gäller ju inte bara för den här flugan, utan för alla sjukdomar. Att försöka vara före sin tid, samla på sej kunskap så att man när det väl händer någonting kan reagera med en gång.

Nåja, tillbaka till kvällens know sheep föreläsning. När alla frågor var besvarade, klockan blivit en bit över 21 och kaffe var drucket började alla söka sej hemåt, så även jag. Dock kunde jag konstatera när jag satte mej i bilen att det kunde bli tajt att hinna till färjan mellan Pargas och Nagu klockan 21.30. … 21.31 var min klocka i bilen när jag kom ner till färjan och såg att den hunnit ut 3 meter och börjat tuffa iväg. Följande tur gick 45 minuter senare 22.15… Men inget att göra åt, jag hittade mej ett gammalt kexpaket (som verkligen inte innehöll goda kex mer ) pratade lite i telefon och snart var klockan 22.15. Det är ju det, att fast man kommit över färjan, så är man bara halvvägs ändå. Ner till följande strand, lämna bilen där, packa det man handlat i snurran och så köra några minuter till hemstranden. Sen var det bara 527 steg hem till trappan. Äntligen hemma, och kvällsmatning. Men sen, efter 15-16 timmar på språng var det skönt att lägga eld i spisen, ta en kopp te, summera dagen och försöka smälta allt man hört om fårhälsovård.

15 oktober, 2011 av

Wunderbaum?

Nej, som en enda stor ”bondebaum” doftade min bil i helgen när jag kom hem. Jag var till Geta med bilen med mej och där stuvade jag den full med allt möjligt gotta. Potatis-gubbar, fänkål, kinakål, äppel och purjolök. Löken glömde jag…

Alla dessa dofter gjorde att jag nästan blev yr i huvudet när jag satte mej i bilen för att köra hem. Nästan som när man öppnar en wunderbaum till bilen, och så funkar ju naturligtvis inte den där plastpåsöppningen, den brakar sönder så man får hänga upp sin doftgran utan plast, då blir doften så stark att man får en ”nästan-yrsel”.

Det här med bondebaum var en mildare och trevligare doft att ha i bilen.

Om man är om sej och kring sej, får man i sej och på sej, sades det förr. Och nog är det lite så att det stämmer ännu.

På landet delar man med sej. Har man för mycket av någonting så byter man med grannen.

-Jag ha plockat massor av svamp, vill ni ha? Kanske vi kan byta så jag kunde få några av era potatisgubbar istället för att ni kastar bort dem att ruttna?

-Eftersom Mats fänkål växte sej lite för stor innan han hann skörda den, kan jag få lite av den så kan ni få fisk av oss istället?

-Det är så dålig efterfrågan på purjolök så jag hamnar att plöja ner den om jag inte kan sälja den innan den fryser, någon som vill ha?

-Vill ni ha äppel? Vi har äppel som inte håller första klass så vi kommer att tömma några ton till skogen åt rådjuren om ingen vill ha.

Att inte vara så förstaklass petig, lite anstränga sej, köra runt, höra sej för, söka och fråga om man får byta eller köpa, gräva upp det själv ur landet, på det viset skaffar man sej en bil som doftar bondebaum. Det finns nog en annan sorts ”bondebaum” också, den lite mer ”stickiga” sorten, som om den kommer, oftast följer med skorna in i bilen… men den sorten lyckades jag undvika 🙂

Bondebaum

12 oktober, 2011 av

Mörkblå? Ja, tack!

När jag ändå var inne på temat kläder här förut med min dragked, tänkte jag i samma veva skriva om arbetskläder. Jag har för mej att flera av bloggarna varit inne på temat förut. Vill dra mej till minnes att Bondbloggs – Kalle hade färg på sin önskelista om kläder. Då kan jag säga att jag är precis tvärtom. Mörkblått är min färg, och nu senast köpte jag mej ett par byxor i en varm mörkgrön färg som jag gillar skarpt. Varselkläder? Nej tack.

Att köpa arbetskläder när man mäter en totallängd på 160cm är inte alltid helt lätt. Ibland när man söker kläder får man känslan att man skall inte behöva arbetskläder om man är i min storlek. Det är helt tydligt inte heller alla tillverkare som gör kläder som passar tjejer.

Jag köpte mej min drömjacka förra vintern, den har jag till finjacka när jag går i bys eller till stads, mörkblå med vitt teddyfoder, även kallad ”urmodern till blå kläder”. Jag skulle prova och expediten tog fram den minsta storleken som finns av den modellen. Den passade… någorlunda. Lite stor, lite långa ärmar, lite vid runtom, men ville jag ha mina drömmars jacka var det den eller ingen. Take it, or leave it! Jag tog den, lite mårrade jag över att det inte fanns en mindre storlek av den modellen, men vad göra. Å andra sidan kan jag ha tre tjocka jumprar under den ifall det skulle bli en super dunder mega kall vinter… Även när jag köper byxor gå expediten till en ände av butiken : ” det är dessa du har att välja på, de andra tillverkar inte så små storlekar… ” Nåja, gör ju inget, trivs bra med märket och ännu har jag inte lyckats slita slut något par byxor.

Sliter kläder, det gör jag. Förut använde jag vanliga byxor som tex. jeans som tappat form och modell och blivit för skabbiga att gå bort med, men de höll inte. Tog bara en liten tid så var de slutslitna, knäna fram. Det ledsnade jag på, Så jag började köpa ”riktiga” arbetskläder. Samma med jackor. Visst, vanliga jackor kan man hitta billiga runt hörnet, men det finns vissa krav jag har på en jacka.

Gärna funka att använda året runt, lång i ryggen så inte den blir bar så fort man kröker sej, huva som går att ta löst om det behövs, ett material som det inte fastnar en halv höbal i, fickor med dragked så man inte har andra halvan av höbalen där, ordentligt stor innerficka så man har möjlighet att hålla papper torra om det regnar, där skall även rymmas en fällkniv, tändstickor, snytpapper, en fickkalender, penna och en telefon om inte jackan har en skild telefonficka… Och efter senaste bloggen kan jag tillägga att det är ett plus om dragkeden kommer att vara lätt att byta om den dagen kommer. Vad det skall rymmas i ytterfickorna tänker jag inte tråka ut nån med, men jag kan säga att det är en hel del… och det märker man om inte annat, så när fickorna ska tömmas före man sätter kläderna i bykmaskinen.

Det var inte små krav på en jacka kanske någon tänker… men dessa krav jag har har inte kommit sådär mitt i allt. De år jag har hållit på med det här bondelivet har jag efter många happenings lärt mej vad man åtminstone inte skall ha. Som exempel kan jag berätta om den gången jag hade en blå sommarjacka, vid nertill, det resulterade i att när jag skulle kliva ur en traktor, inte märkte att jackan hakade fast i handtaget på insidan av dörren och när jag steg sista steget ner kom jag ingen vart, utan blev hängande i jackan som i en roligare hemvideo… Jackan hasade upp under armarna så jag blev som en sprattelgubbe med armarna rakt ut åt sidorna, jag trasslade mej ur situationen genom att öppna dragkeden frampå, ner dråsade jag med ett brak. Skrattade gjorde jag, för jag insåg ju hur rolig jag måste ha sett ut, men sen hade jag inte den jackan mer. En vinter tömde jag varje dag fickorna på hö när jag kom gående från fårhuset så det såg ut som om jag spridit ut en höbal längs vägen när våren kom… Det där med att kröka sej så man får ryggen bar känner de flesta till vad resultatet blir av det…

Så kräsen med kläder har jag blivit, men eftersom det idag tillverkas kläder som är enkomst tillverkade för att jobba i, som fyller de flesta kraven man har, så tycker jag att man kan satsa på ordentliga doningar ibland, dom är dyrare, men håller, och det är roligare och säkrare att jobba i ”riktiga” kläder än i ”hafs och krafs” kläder.

10 oktober, 2011 av