Bloggare: Charlotta Björklöf

I en helt annan del av maskinparken…

Så va det då dags att söka fram symaskinen bland med alla andra maskiner. Dragkeden i min arbetsjacka far bara upp sådär förargligt som dom kan börja göra ibland. Den e slut helt enkelt. Jackan e inte så värst gammal, typ 3-4 år eller så, men den är i flitig användning alla dagar på året som temperaturen inte går över +15 grader, så dragkeden har det slirats på och nu har den sett sina bästa dagar. Lyckligtvis kunde jag konstatera att det förhoppningsvis kommer att gå rätt lindrigt att byta dragked. ( Också någonting att fundera på när man köper arbetskläder… ) Om det ser invecklat ut med foder och grejjer brukar jag helt enkelt inte ens börja byta dragked själv, då för jag jacka och ny dragked åt pappa och frågar snällt om han kan byta. Han är mer hejja på att sy i nya dragkedar än vad jag är.

Varför inte bara slänga och köpa en ny?

Nåja, tanken har slagit mej också, men varför kasta sånt som egenligen inte har några större fel än blivit lite luggslitet? Så länge det håller form, färg, är någorlunda helt och fyller sin funktion så brukar jag försöka lappa och reparera. Jackan e bra, det är en tunnare modell av blå kläder och jag använder den året runt. När den va ny var den vattenavvisande, men den funktionen har nog sett sitt bäst före datum för länge sen… Men rätt så vindtät är den ännu och på vintern i -25 grader använder jag samma jacka, ettdera med flera jumprar under eller halare.

Så nån kväll, när tiden tillåter, dagen har varit bra och jag har goda nerver, då ska det bytas dragked.

7 oktober, 2011 av

Potatisupptagning

Det här kommer att bli långt. Att förklara hur det är att stå på en potatisupptagare är inte gjort i en handvändning, men jag skall göra ett försök. Vi tar det från början med en bild på själva maskineriet.

Potatisupptagare

Detta är alltså en Grimme 75-40. Mats köpte den från Sverige för två år sedan. Potatisupptagaren dras efter traktorn som finns till vänster i bild, på baksidan härifrån sett finns bandet och upptagar billen som körs ner i marken för att lyfta upp potatisen på bandet. Sedan åker jord, potatis och allt annat som finns i kupan upp på det bandet och transporteras till en tvärgående matta som finns längst bak, till höger. På vägen skakas och rensas det bort jord och blasten som följer med upp krafsas bort av en blastmatta som också går där bakom. Vid det tvärgående bandet finns det först rullar som skall se till att potatisen föses bort från upptagarmattan ut på tvärgående mattan. Rullarna skall ställas så att jord far bort och potatisen kommer på tvärgående mattan. När potatisen kommer dit finns det ovanför en batongmatta som föser potatisen ut på rensrullar som gallrar bort jord och mindre potatis och småsten, sen rallar potatisen vidare till bandet som går från höger till vänster. De potatisarna som kommer förbi batongmattan möter en rensrulle som föser resten av potatisen ut på en parallellmatta som också går från höger till vänster. På det här bandet kommer mest jordkokor, sten och sånt, men ibland kan även någon fin potatis slinka iväg den vägen.

batongmatta, m.mPå bilden sett längst till vänster kommer potatisen, föses vidare till mitt i bild och kommer så ut på bandet som går rakt ”fram mot kameran”. Vid rensrullen, här till höger i bild, har det samlat sej lite blast, krafs och jord.

Nu kommer vi till området där det avgörs en hel del i potatisupptagningens kvantitet och kvalitet. Här skall det nämligen plockas bort allt som inte går att göra pyttipanna och chips på. Det som skall bort är stenar, jordkokor, gröna potatis, larvgnags potatis, ruttna potatis, potatis med mekaniska skador och ”gubbar”, alltså potatisar som börjat växa om och som ser ut som små gubbar, eller gubbar och gubbar, det finns nog potatisar i alla möjliga former, ankor, hjärtan, mumin, nallar osv, men de flesta som fått konstig form ser ut som små gubbar och radar man upp dem ser det nästan ut som om pontepinerna ur barnprogrammet drömmarnas trädgård skulle vara ut på promenad…

"Potatisgubbar på promenad"

Tillbaka till potatisen. Dessa alla konstigheter som kommer förbi ögonen när man står och skall plocka bort det som inte skall vara är inte alltid så lätt. Är det fin sandblandad jord är det lättare, för då kommer det inte så mycket jordkokor som man måste plocka bort och då kan man koncentrera sej på att hitta gröna och skadade, men när det är lite mer lerblandad jord har man fullt sjå att för det första hitta potatisen när det kommer upp en gröt av jord, sten och potatis på bandet, och sen att vara snabb och få bort jorden för att se potatisen och sen hinna se om den har några skavanker… Svisch säger det så har hela härligheten farit förbi. Som tur är så är man flera som plockar på maskin, ensam har man inget där att göra. Men fast man är flera vill det ibland gå trögt ändå. Släpper man förbi för mycket ”fel” så kan hela potatislasset bli nerklassat till sämre klasser = sämre betalt… Så att stå på maskinen är delvis avgörande för hur likviden ser ut.

till bunken

Efter att potatisen vandrat förbi några par ögon landar den försiktigt i en ”bunke”.

Här på bilden syns också tutan. Signalen går in till hytten och betyder att man vill nånting. Det kan vara så att bandet är fullt, att man måste stanna för att hinna rensa undan jord och sten och annat krafs. Då bara tutar man. Det kan vara så att man behöver få tömt stenfickan, en ficka på maskinen dit man plockar jord, sten och dålig potatis (för att man inte skall behöva kasta det kringom hela maskinen så plockar man det i fickan,) men den ska sen tömmas. Ibland oftare och ibland mer sällan, bäst är det om man inte tömmer den mitt på nån rad och på det viset tillverka en gupp som man måste köra över så hela maskinen lutar till på följande varv, men glöms den bort av chauffören är det att tuta och vifta upp och ner. Det händer sej också att det stockar till sej någonstans, då tutar man och viftar och vevar på allt vad man orkar, eller sätter händerna för ögonen….

När bunken är full töms potatisen så försiktigt man kan i ett lastbilsflak.

Potatisflak

Hur många bunkar det går i ett flak är lite olika, men i ett vackert flak ryms det ungefär 15-16 ton potatis. Flaken hämtas bort av lastbil och körs till fabriken. Där görs diverse kontroller och prover för att se hurdan kvalitet lasset har. Men även om lasset inte håller bästa kvalitet, om de som stått på maskin inte sett alla felaktiga potatisar i jordröran, behöver man inte vara rädd att dom stampar ihop chips och pyttipanna på larv gnag och granngröna potatisar, det ser modern teknik till.

16 ton potatis

Att stå en dag, och plocka sten, kokor och dålig potatis i en svag doft av rutten potatis emellanåt är ingen höjdare. Man hör knappt sej själv, det skramlar och dundrar, men man kan inte ha hörselskydd, man måste höra om det är konstiga ljud, (= någonting  har kanske gått sönder?) eller någon vill någonting. Är det torrt, (har dock inte varit problem med det i år, på gott och ont… ) fylls ögonen med en härlig gegga av damm. Skyddsglasögon… Nåja, dom klibbar också igen på en liten stund.

Anlag för sjösjuka skall man inte heller ha. Det vinglar och gungar som i ett härligare sjöslag och på kvällarna har man ibland fått hålla i sej i diskbänken när man skall diska för att inte vingla alltför mycket. Och för att riktigt berätta hur eländigt det kan vara så kan jag berätta om min hand som såg ut som om den varit med om en gummislägga. Överansträngd. Den ömmade efter första dagen, efter andra dagen var den rund, uppsvälld och öm, och de följande dagarna blev den inte mindre, men nu när jag slutat har den sakta lugnat ner sej och blivit normal.

Men, om det är så besvärligt, varför i fridens tider håller man då på med det här? Och vem utsätter sej själv för att stå på maskin?

Svaret (ur min synvinkel varför jag står där) är faktiskt så småkorkat att det trots allt är lite roligt. Det är roligt att se stora fina potatisar, se hur fort det blir en bunke, hur många bunkar hinner man den dagen? Det är som en sport med sej själv att inte släppa förbi någonting som inte hör potatis till, att försöka vara så snabb i fingrarna att man inte behöver stanna. I vanliga fall är man ganska ensam i jobbet om dagarna, men på maskinen står man några flera och så fort vändtegen kommer och banden stannar har de som står på maskinen någon minut på sej att höra senaste nytt och prata krafs och tjafs, så fort maskinen är vänd är det slutpratat. Men vem står där? De e inte många som ställer upp, men de som gör det, det är krutgummor det!

Att hålla koll hur det går för grannen är också viktigt 😉

Potatisgrannen

4 oktober, 2011 av

Svarta boken…

Kruxar för, låter stå tomma, frågetecken, röda bollar, gröna bollar, pilar uppåt, pilar neråt, plus och minus, svarta ringar och så vidare. Alla tecken har en förklaring i mitt huvud. Att besluta sej för vilka som får vara kvar och vilka som skall bort är ingen lätt sak. Det som avgör är inte bara en sak. Att tänka på när man står där med en hel radda med tacklamms öronnummror är bland annat, vem är mor och far, mormor, mormorsmor… födelsevikt, födelsedatum, antalet syskon, tillväxten, nuvarande vikt, tillväxten i förhållande till sommarens bete, syskonens vikt, ullkvalitet och det viktigaste av allt, är lammet tamt? Har det möjlighet att bli tamt?

Ingen vill bli fasthållen och kollad i örat, så anteckningar från besök i lugn och ro på betet under våren och sommaren är viktiga. Många kanske tycker det låter knasigt. Skall ett litet lamm som gillar att bli skrapad bakom örat få grön boll och ett plus i kanten, medan ett stort lamm som är lite rädd av sej få en röd boll och en svart ring i svarta boken?

Svar: JA!

De som är små växer nog till sej, en del behöver lite mer tid, de kanske har varit på ett lite magert bete, ängarna ute i skärgården är inte direkt några matbomber, djuren växer långsammare, men fåren här fyller en annan viktig funktion än att bli slaktmogna så fort som möjligt. Skulle det vara det som skulle vara mitt mål med fåren så skulle jag inte ha finska får utan köttras och ösa i dem mat. Men det är inte det som min fårhushållning går ut på… Men det finns sådana lamm som växer till sej riktigt hyggligt även på holmbete, men, är dom skygga och springer till andra änden av holmen när jag kommer för att hämta dem, får dom en röd ring kring sin nummer i svarta boken. Sådana får kan jag inte ha! Jag kan inte ha får som strittar iväg och leker lågtflygande jetplan när man kommer nära.

Har varit med och försökt få fast sådana får. Dom ställer sej först med spetsiga öron, långa i nacken, studdsar iväg på alla fyra när man närmar sej och när man kommer nära, skenar dom iväg. Låga som stryklod far dom längs marken med fyrhjulsdriften på, det går undan…  Har man ett fårnät uppspänt någonstans för att fånga  in dem i en inhägnad studsar dom till med fjädrarna i benen och tar ett galant språng över nätet och skenar så långt bort dom kan, eller upp på ett berg där dom kan hålla utkik på vad man planerar göra till näst…

Så är man tam på min gård gör det inget om man är liten, korkad och ful i ullen, då får man stanna.

30 september, 2011 av

Time to say goodbye…

Till min Ford. Lilla 4000 skall få ett nytt hem. Det tar emot, och känns vemodigt, men ibland måste man göra saker som tar emot för att ha möjlighet att gå vidare. Han har blivit för liten helt enkelt. Jag behöver två traktorer. Jag klarar mej nog med en, men mycket är lättare med två, och då gärna två som har frontlastare, drar på alla 4 tossorna och som orkar med balmaskin, slåtterkross, skitspridare osv. Det gör inte lilla 4000. Att han måste åka handlar om ekonomi. Jag får inte mycket för honom, men alltid en liten bottensumma för att eventuellt ha möjlighet att kunna köpa någonting lite mer passande.

Skulle jag kunna så skulle han absolut få vara kvar för och göra lättare jobb, bli deltidspensionär, men nu är det inte så. Jag vann inte de 8 miljonerna det lottades ut förra veckan, så då blir det såhär. ( Lämnade i och för sej inte in någon rad heller, chansen blir onekligen lite större om man gör det, men i alla fall… ) Tråkigt och trist att göra sej av med en trogen tjänare, men vad göra..

Letat någonting annat har jag, och gör jag, men ännu har jag inte lyckats hitta någonting som jag fallit för. Behöver någon jag kan lita på att startar när vintern kommer. Tack vare att jag kan sätta upp ensilagebalar på vinden i år är det ingen panik med att hitta en traktor till, för jag behöver tack vare det inte starta upp Jonte varannan dag och tur är det… Han är ingenting att lita på när utomhus temperaturen går under -10 grader…

En sak i taget. Nu skall jag först se till att 4000 kommer iväg ordentligt. Han får ett bra hem dit han kommer, i alla fall nu till börjas med, sen vet jag ju inte vad som händer med honom, men nu skall han få komma till ett hem där han är önskad och kraven på honom inte är så stora. Det känns bra.

fordens sista pråmresa

 Fordens sista pråmresa…

Show is over, say goodbye…

20 september, 2011 av

Inte nu!

Nej tack! Inget vatten! Stop! Det räcker!

När till och med daggen är för mycket, då är det inte roligt mera. Åkrar förvandlas till sumpmark, men för Mats och många andra potatisodlarkollegor finns det i denna vatten/jord-välling, potatis, och den skall upp… NU!

Det går tungt, maskinerna slits, potatisodlarens nerver blir uttänjda som gummiband på en slangbella, och mera vatten är det i antågande. För varje dag som går, för varje mm vatten det landar i potatisåkern betyder det ett steg närmare en katastrof.

Katastrof är det inte ännu, men fortsätter det länge vågar jag inte tänka på hur det skall gå för den lille åländska potatisodlaren. Mats har leveransveckor vecka 36 och 39. Roliga, hatade vecka 36 har varit och farit. Det är roligt att äntligen komma igång med upptagningen, och få ett resultat på årets arbete, men tillika är det inte det minsta roligt när mattorna på maskinen slirar i den tunga jorden, stenar fastnar och sliter sönder, men han har med milt våld fått upp sin saturna som han hade på ca 4-5ha och utskiftningen, sättpotatisen till nästa år, så nu är det bara resten kvar… 6ha Asterix…

18 september, 2011 av

Grannen

Hur långt är det till grannen? 10meter? 100meter? 10 kilometer…? Svaren är många, beroende på hur man räknar, på Ytterholm är vi alla grannar vi som bor här, sedan har vi grannar på grannholmarna, och sommargrannar, de som bor här endast sommartid. Hela holmen är totalt ca 100ha och eftersom de som bor här har husen på den norra delen, har vi inga grannar i söder…

Ja, förutom ”Sjöberg”…

Det är en knepig en, ”Sjöberg”, han gör precis som han vill. Ibland kan han i lugn och ro gå och lägga sej till natten, för att följande dag vakna med det hiskeligaste humöret han har. Då går man inte gärna i närheten. Om man på morgonen hör ända hem att han inte är på humör, är det bäst att gå ner till stranden och kolla att han inte tagit någonting. Han tar saker också, eller snarare lånar… Men han lämnar inte tillbaka sakerna där han tog dem. Ofta har det hänt att han hivat iväg ämbar, bräder och tomma kanistrar långa vägar in i nån röjvasse. Ibland hittar man det, ibland inte. Det värsta är ändå när han ger sej på båten. Min lilla snurra är varken fin, hel eller stabil och bra, men jag tycker ändå att Sjöberg skall låta den vara. En gång hade han lirkat löst förtåget så den hängde i bara aktertåget när jag kom till stranden och kom på honom, en annan gång fyllde han hela båten med vatten, så endast bettarna höll den flytande. Den gången låg jag på knä på bron och öste med ett ämbar i 20 minuter innan jag kunde stiga ner i båten. Då var jag arg, men efter den gången har jag gjort det lite knepigare för honom och svänger alltid fören utåt när jag hör att hans humör börjar bli mot det mer otrevliga hållet.

Nej, det är sannerligen inte alltid lätt att leva med Sjöberg som granne. För tillfället bråkar han med mej och min planering. Jag skulle så gärna vilja ha hem mina får från holmarna nu, men se det tycker inte Sjöberg, han ”lever ann” någonting helt otroligt där på södra sidan. Jag smög mej dit en dag för och ta en bild…

"Sjöberg"

 

Jag tog en bild, jag tog två, och så några till… Men mitt i allt visade nog Sjöberg att han minsann inte tålde hur mycket som helst, utan strittade en ordentlig dusch på mej, han tyckte väl jag blev lite väl närgången, men det är ju nog sant. När ”Sjöberg” är på det humöret skall man hållas på land. 😉

"Grannen"

15 september, 2011 av