…men inte riktigt allt ändå… En titt i kinakålslagret…
Lagret var lagom stort i förhållande till årets kålmängd 😉
Det är inte alla kålplantor som kommer ända hit, en kålplanta kan någon mörk natt “förvandlas” till rådjursmat också…
En avgnavd kålplanta. Dessa förmårrade små fyrbenta skogsdjur tycker jag verkligen inte om, i alla fall inte när de står och äter kål i kållandet. Men i år må det vara hänt, lagret blev fullt. 🙂
Precis som om det var vårt fel!?!?
Nej nog kan jag bli så irriterad! Det hände i här i veckan… Det var inte mitt fel!
Efter att matte schasat ut oss ur “bollhavshagen” så tänkte jag att nog ska hon få veta minsann va jag tycker om de där gapande och grälandet på oss, så jag ställde mej mitt på vägen och redde minsann ut ett som annat för henne:
Skyll dej själv om du lämnar båda grindarna öppna! Va trodde du egentligen? Att vi skulle gå förbi och låta bli att smaka på årets ensilagebalar? Nej hååhhå… Skyll dej själv, det var ju riktigt som om du bjöd in oss när du lämnade grindarna öppna! När gick du senast förbi en uteservering med lasagnen framställd med gaffel och kniv när du bara fått gammal skåpmat på någon månad. Okay, gröngräset är helt ok, men när det står stinna doftande ensilagebalar helt öppet, varför skulle vi inte smaka på dom? Jag bara undrar??? Å så mårrade du fram, i en röra ord hämtade djupt underifrån i ditt ordförråd, att vi eventuellt skulle ha fått smaka på EN boll… PÖÖHH!!! Hur hade du tänkt dej att vi alla skulle ha rymmas kring EN boll? Vi var ju inte direkt bara jag och Ballerina, det finns liksom 31 till som var lika nyfikna hur det skulle smaka… Jag bara undrar…
Ungefär så redde jag ut för henne. Dessutom kom hon sen med sitt gröna åbäke till traktor och tutade åt mej… Okay, jag stod mitt på vägen. Än sen då…
Men att tuta, det skriker så i öronen… Min hörsel är inte så bra mer, så mej gjorde det inget, men de andra blev ju rädda och skenade iväg och då blev jag riktigt förgrymmad. Så jag stod kvar. Tittade lite snett förbi… Jag såg nog i ögonvrån att hon grälade på mej där inifrån hytten, men jag tänkte att nu får du nog stiga ut och be om ursäkt innan jag flyttar på mej. Ut kom hon nog minsann, men någå värst ödmjuk var hon inte i sitt ordval…
Jag gick sakta bort till dom andra för kommer man på kant med matte får man stå inne i fårhuset nån vecka i arrest, och det har jag ingen lust med, just nu i alla fall. Sen när det kommer snö kan jag nog tänka mej att gå in, men det är då det…
Nåja, kanske hon fattar att man får skylla sej själv. I alla fall har grinden varit stängd
Jag heter Breda och kan intyga att årets ensilagebalar är helt ok ;–)
Jaa,, den där kinakålen, nu är den sedan nån vecka inne i kyllager. Där får den vara tills den skall putsas ut, men då kommer vi antagligen att skriva 2012 i almanackan.
Att skära in kålen tar sin lilla tid. Varje huvud skall skäras av för hand.
Här skär Mats av en kål…
De yttersta bladen tas bort och sen när den är “5 före sådan den ser ut i butiken” sätter man den i häcken. Några extrablad lämnas kvar på huvudet. De skyddar själva huvudet mot tryck och småskavanker. De bladen putsar man bort sedan när man putsar kålen ur lagret.
Här är det Mats, och Mats mormor Göta som skär kål. Göta är 80+ men gillar att grejja på. Kålen är lugnare att skörda än tex. potatisen. På potatismaskinen går det i ett snabbare, konstant tempo, det är mer stressande. Kålskärandet får man ta i sin egen takt, men är på ett sätt tyngre när man skall kröka rygg för varje kålhuvud man skär av. För och nackdelar med allt…
Det tar tid att skörda kålen, det är ett traskande fram och tillbaka till och från häcken, och sen skall de köras in i lagret, men det där traskande… Att gå omkring i en åker dag ut och dag in, där jorden har en perfekt struktur för att klidda så mycket som möjligt kring stövlarna. Ibland känns det som om man har gjutit fast stövlarna i cementkakor, så man måste gå bredbent för att få fötterna att gå om varandra… Tar man upp en jordklump och kramar till den lite går det att kasta den som en tennisboll. Som tur va, var det någorlunda hyggligt väder medan kålen skulle in i år, så de värsta tennisbolls och vällingstadiet infann sej inte riktigt. Tacksamt för kålskäraren.
För tillfället har jag delat upp alla mina får i 4 gäng.
Ett gäng, mest årets tacklamm, går ute på stenskär och betar där. Eftersom området där förstorades i vintras finns där mycket “ny” mat. Alltså fåren har inte hunnit, orkat, kunnat äta upp allt sly på den här sommaren som varit, så dom fick lite tilläggstid där. Det har inte ännu varit en natt med frost här ute i skärin, så därför är gräset helt ok för dem att äta ännu. När det fryser är det lite annorlunda, dom äter det nog, och får väl inga fel av det, men näringen far ur det ju längre mot vintern det går. Men ännu kan de alltså riktigt bra gå där. Kommer vintern hastigt går det dessutom i värsta fall att få hem dem därifrån med förbindelsebåten. Båten går inte från Stenskär till Ytterholm, vi har ingen förbindelsebåt, utan möjligheten är att ta fåren från Stenskär, är på vagn till Kirjais, därifrån sedan köra dem tvärs över hela den holmen, kanske 6-7km, från österudden till västra änden och därifrån sedan frakta dem med egen pråm över hit till Ytterholm. Ingenting som man gör i en handvändning, men möjligheten finns om det visar sej bli vinter, snö, halt, kallt och stormen.
Sen, gäng två, tackor som inte faller innanför kriterieramarna för lammning i vår och tacklamm. De går nu ute och äter på åkrarna här hemma.
Inne i fårhuset står två gäng, de med baggar och så tackorna, de som förhoppningsvis kommer att lamma i vår. De är ca 30 st och har gentlemannen pomppin med sej 🙂
Godag! Nu skall ni få höra minsann, jag har en hel del att berätta, allt kommer inte att rymmas på en gång, så jag kanske återkommer, om ni vill?
Jag skall berätta lite om mej själv först, så förstår ni mej bättre.
Jag föddes en gång, för lääänge seda, långt härifrån. Jag bodde då hos en dam, hon var lite äldre och orkade inte ta hand om mej och hela min släkt, så vi blev tvungna att flytta. Lite tråkigt kanske, men vi, jag och 4 av mina väninnor fick flytta till den plats där jag bor än idag. Vi hade sköna dagar den första sommaren… Jag minns det som igår…
Sen fick vi nya bekanta, som skulle bo med oss… Dom va lite underliga, helt från andra änden av skärigården… Men, nog vande vi oss med dom också… Trång blev det i alla fall, vi bodde då i ett lite äldre hus, utan rinnande vatten och bekvämligheter, tror vi va närmare 12-14 damer som skulle hålla ordning på varandra, och vi blev bara fler… Där trängdes vi först någon vinter, men så efter en tid fick vi ett nytt hus att bo i. Högt till tak, ljusa väggar, ordentliga bord och en belysning som var någonting helt annat än det vi hade förut… Vi fick till och med nattbelysning!
Men, inte nog med att vi fick nya tjejkompisar, och så småningom nytt hus, det kom en dag en mörk, stilig gentleman på besök också… Ni kan ju räkna ut hur det blev med den saken… ;–) Jag började vänta smått naturligtvis, och fick de allra härligaste ungarna. Min äldsta dotter var en riktig tuffing, hon var bara några månader gammal när hon bestämde sej för att bli “högsta hönset”. Men hon var duktig på det. Jag kan ännu inte idag förstå hur hon kunde och orkade hålla koll på oss alla äldre damer, fast hon var så ung… Jag har aldrig själv varit den som känt de där kontrollbehovet… Jag antar att det var den stilige, “brunögdes” förtjänst att sådana gener kom till min dotter.
Ungar har jag fått, många, med flera stiliga herrar, kanske låter lite lössläppt, men det är inget jag fäster mej vid. Jag har älskat dem lika mycket allihop. I alla fall så länge de haft något vett i huvudet,,, somliga blir helkollriga också, men det tror jag inte kommer från mej utan från fadern till ungarna. ;–) När man får nya barn orkar man inte heller ta hand om dom som är äldre, det är bara så, dom måste ju lära sej att klara sej själv också… Dessutom struntar dom blankt i mej när dom blivit lite äldre… Men så länge dom har sökt efter mej, har jag alltid tagit hand om varendaste en liten unge.
Därför säger matte att jag får vara kvar, vi kommer så bra överens, matte och jag. Hon va nog lite väl ung och småkorkad på att ta hand om oss när vi kom hit… Ibland kunde hon sitta hos oss någon timme och bara titta på oss när vi skulle äta… fruktansvärt störande!
Jag heter Breda, är 13 år gammal, och kallas får här på gården. :–)
Jag ger upp!!! Förmårrade klippmaskin!
Nu är det dags för fårklippning igen, jo, lite sent, borde ha varit gjort redan, men det har funnits viktigare saker att fundera på… Så länge temperaturen där ute är någorlunda varm är det ok att klippa fåren, sen när det blir kallare vill jag ogärna klippa dem, dom blir ju i princip helnäck. Vi har inte ännu haft en natt med frost, så därför har det inte varit så jätte bråttom att klippa, men jag har börjat klippa tackorna, några varje kväll, ända tills igår…
Eftersom vårullen inte brukar vara så mycket att ha, klipper jag dem då inne i fårkätten, höstullen brukar hålla bättre kvalitet, och bara den inte är full av enbarr och krafs försöker jag ta tillvara det som går. Men då brukar jag göra så att jag tar 4 får med mej till ett skilt bås där jag klipper dem. Lättare att få ordning på ullen som skall tas tillvara då.
Först klipper jag alla jag tagit med mej kring huvudet, nacke och hals så jag kan spänna fast dem i klippstolen en efter en och bara “dra av” resten. Jag klippte en, två, den tredje kom jag bara halvvägs med, då började klippmaskinen knarra på ett konstigt sätt, jag klippte saktare, försiktigare, stannade maskinen, startade, lyssnade, smörjade, klippte vidare och så mitt i allt sade maskinen, som normalt låter DRrRrRrRr…
DRrRrRrRWIIIiiiooooouoo…. Punkt. Den dog. Jag stängde av den på brytaren, funderade… prövade starta igen, den gick, knarrade, jag klippte 5cm ull och mitt i allt samma story.
DRrRrRrRrRrRrRWIIIiiioooooouoo….
Jahaja. Så va den klippmaskinens saga all. Jag bara inte orkade börja operera den igen, utan tog fram fiskars kökssaxen, klippte resten av ullen på tackan jag hade fastspänd i klippstolen, släppte dem tillbaka bland med de andra och gick hem och började leta efter klippmaskiner på nätet. Så i skocken finns nu en hop klippta får, två oklippta får, en som är klippt runt huvudet och en som är till 70%klippt med maskin och 30% med kökssaxen…
Klippmaskin på nätet… Ingen billig eller enkel historia. Och kraven är ju som de brukar. Enkel, billig, passar min hand dvs rätt liten, men ändå ordentlig maskin, den får inte vara tung, vilket utesluter alla akkumaskiner, lätt att få tag i delar och bett, snabb leverans, bra garanti osv…. Att hitta en maskin som uppfyller alla krav tar sin lilla tid, det är bara att söka söka…
