Ficklampa!!!

Nu har det blivit den årstiden när en telefon utan ficklampa nästan kan klassas som värdelös. Pekskärmar hit och dit, en rejäl telefon har ficklampa!

I alla fall är en telefon utan ficklampa värdelös när man glömt ficklampan hemma, blivit och pyssla i fårhuset utan att tänka på att det blir mörkt som i en säck den här årstiden, i synnerhet när det är mulet, och man inte kommit ihåg att tända utelampan. Jag har inte långt hem från fårhuset, men tillräckligt för att jag med skor på fötterna skall bli genomsur, törna i grinden , gå in i kaninburen och sparka kring askämbaret jag ställde på trappan när jag gick ut…

Hur mycket maximal otur får man ha? Men jag tröstar mej med att det säkert är fler därute som snubblar omkring i mörkret och glömt ficklampan hemma. Eller?

Fårhälsa

Man blir aldrig fullärd, det bara är så. Punkt. I ett försöka att försöka förstå lite mer om fårhälsovård var jag i torsdags på en föreläsning som projektet Know sheep ordnade. Föreläsningen var i Pargas och när jag ändå skulle från holmen den dagen passade jag samtidigt på att uträtta en hel del andra ärenden, bland annat köpa dragked  😉  På morgonen var det först matning, sen in och byta kläder och vid 9 tiden gick starten hemifrån. Skenade runtomkring i Åbo och Pargas på ärenden hela dagen, när klockan blev 17 höll fårklubben möte och klockan 18 var det då dags för veterinären / föredragshållaren att ta ton.

Cirka 20 par ögon satt som trollbundna, lyssnade, diskuterade och frågade nonstop i tre timmar. Mycket som man kunde, men mycket nytt också. Sjukdomar som inte florerat i de här trakterna, vad jag vet om, var ur min synvinkel mest intressanta att höra om. Som ett exempel kan jag berätta lite om den köttfluga jag aldrig hört talas om förrän nu i somras. Flugan attraheras främst till får som är smutsiga, skitiga, toviga och blöta i ullen främst kring rumpan, men även till andra får utan “hygienproblem”. Flugan lägger sina ägg, kring rumpan, i ullen, de kläcks inom ett dygn, sen börjar det obehagliga, larverna äter in sej i levande kött, tarmkanaler osv, det tar bara någon dag innan fåret dör. Upptäcker man det i tid finns det räddning, maskmedel, tvättning, putsning och plockning. Nyheter om sådant här fick jag höra i somras. Först från den estniska sidan, men senare även från denhär sidan av finska viken.

Ruggigt och obehagligt. Flugorna (och även andra insekt – otyg) har verkligen mått bra i sommar. Fuktigt och varmt. Önskar mej en grymt kall vinter utan snö och på det en kall och torr sommar, eller en stekhet torr sommar, ur otygs – synvinkel… Hur skall jag kunna, hinna och ha råd att varannan dag köra kring till alla holmar och kontrollera alla fåren??? Det säger ju sej självt att det inte går. Det blir att i möjligaste mån försöka vara på alerten nästa vår och försöka förebygga det här så gott det går. Men hur förebygger man sånt här? Det naturliga är ju att se till att fåren mår bra, hålls friska i magen, inga små eller sjuka djur ut på bete, maskmedel doserna på grej, insektmedel över hela betessäsongen och det där “normala”. Så jättemycket annat kan man inte göra, det man nu kan göra är att läsa på. Studera, läsa på internet, lyssna på grannar och bekanta, fråga dom som vet och kan, och gå på föreläsningar.

Det här gäller ju inte bara för den här flugan, utan för alla sjukdomar. Att försöka vara före sin tid, samla på sej kunskap så att man när det väl händer någonting kan reagera med en gång.

Nåja, tillbaka till kvällens know sheep föreläsning. När alla frågor var besvarade, klockan blivit en bit över 21 och kaffe var drucket började alla söka sej hemåt, så även jag. Dock kunde jag konstatera när jag satte mej i bilen att det kunde bli tajt att hinna till färjan mellan Pargas och Nagu klockan 21.30. … 21.31 var min klocka i bilen när jag kom ner till färjan och såg att den hunnit ut 3 meter och börjat tuffa iväg. Följande tur gick 45 minuter senare 22.15… Men inget att göra åt, jag hittade mej ett gammalt kexpaket (som verkligen inte innehöll goda kex mer ) pratade lite i telefon och snart var klockan 22.15. Det är ju det, att fast man kommit över färjan, så är man bara halvvägs ändå. Ner till följande strand, lämna bilen där, packa det man handlat i snurran och så köra några minuter till hemstranden. Sen var det bara 527 steg hem till trappan. Äntligen hemma, och kvällsmatning. Men sen, efter 15-16 timmar på språng var det skönt att lägga eld i spisen, ta en kopp te, summera dagen och försöka smälta allt man hört om fårhälsovård.

Wunderbaum?

Nej, som en enda stor “bondebaum” doftade min bil i helgen när jag kom hem. Jag var till Geta med bilen med mej och där stuvade jag den full med allt möjligt gotta. Potatis-gubbar, fänkål, kinakål, äppel och purjolök. Löken glömde jag…

Alla dessa dofter gjorde att jag nästan blev yr i huvudet när jag satte mej i bilen för att köra hem. Nästan som när man öppnar en wunderbaum till bilen, och så funkar ju naturligtvis inte den där plastpåsöppningen, den brakar sönder så man får hänga upp sin doftgran utan plast, då blir doften så stark att man får en “nästan-yrsel”.

Det här med bondebaum var en mildare och trevligare doft att ha i bilen.

Om man är om sej och kring sej, får man i sej och på sej, sades det förr. Och nog är det lite så att det stämmer ännu.

På landet delar man med sej. Har man för mycket av någonting så byter man med grannen.

-Jag ha plockat massor av svamp, vill ni ha? Kanske vi kan byta så jag kunde få några av era potatisgubbar istället för att ni kastar bort dem att ruttna?

-Eftersom Mats fänkål växte sej lite för stor innan han hann skörda den, kan jag få lite av den så kan ni få fisk av oss istället?

-Det är så dålig efterfrågan på purjolök så jag hamnar att plöja ner den om jag inte kan sälja den innan den fryser, någon som vill ha?

-Vill ni ha äppel? Vi har äppel som inte håller första klass så vi kommer att tömma några ton till skogen åt rådjuren om ingen vill ha.

Att inte vara så förstaklass petig, lite anstränga sej, köra runt, höra sej för, söka och fråga om man får byta eller köpa, gräva upp det själv ur landet, på det viset skaffar man sej en bil som doftar bondebaum. Det finns nog en annan sorts “bondebaum” också, den lite mer “stickiga” sorten, som om den kommer, oftast följer med skorna in i bilen… men den sorten lyckades jag undvika 🙂

Bondebaum

Mörkblå? Ja, tack!

När jag ändå var inne på temat kläder här förut med min dragked, tänkte jag i samma veva skriva om arbetskläder. Jag har för mej att flera av bloggarna varit inne på temat förut. Vill dra mej till minnes att Bondbloggs – Kalle hade färg på sin önskelista om kläder. Då kan jag säga att jag är precis tvärtom. Mörkblått är min färg, och nu senast köpte jag mej ett par byxor i en varm mörkgrön färg som jag gillar skarpt. Varselkläder? Nej tack.

Att köpa arbetskläder när man mäter en totallängd på 160cm är inte alltid helt lätt. Ibland när man söker kläder får man känslan att man skall inte behöva arbetskläder om man är i min storlek. Det är helt tydligt inte heller alla tillverkare som gör kläder som passar tjejer.

Jag köpte mej min drömjacka förra vintern, den har jag till finjacka när jag går i bys eller till stads, mörkblå med vitt teddyfoder, även kallad “urmodern till blå kläder”. Jag skulle prova och expediten tog fram den minsta storleken som finns av den modellen. Den passade… någorlunda. Lite stor, lite långa ärmar, lite vid runtom, men ville jag ha mina drömmars jacka var det den eller ingen. Take it, or leave it! Jag tog den, lite mårrade jag över att det inte fanns en mindre storlek av den modellen, men vad göra. Å andra sidan kan jag ha tre tjocka jumprar under den ifall det skulle bli en super dunder mega kall vinter… Även när jag köper byxor gå expediten till en ände av butiken : ” det är dessa du har att välja på, de andra tillverkar inte så små storlekar… ” Nåja, gör ju inget, trivs bra med märket och ännu har jag inte lyckats slita slut något par byxor.

Sliter kläder, det gör jag. Förut använde jag vanliga byxor som tex. jeans som tappat form och modell och blivit för skabbiga att gå bort med, men de höll inte. Tog bara en liten tid så var de slutslitna, knäna fram. Det ledsnade jag på, Så jag började köpa “riktiga” arbetskläder. Samma med jackor. Visst, vanliga jackor kan man hitta billiga runt hörnet, men det finns vissa krav jag har på en jacka.

Gärna funka att använda året runt, lång i ryggen så inte den blir bar så fort man kröker sej, huva som går att ta löst om det behövs, ett material som det inte fastnar en halv höbal i, fickor med dragked så man inte har andra halvan av höbalen där, ordentligt stor innerficka så man har möjlighet att hålla papper torra om det regnar, där skall även rymmas en fällkniv, tändstickor, snytpapper, en fickkalender, penna och en telefon om inte jackan har en skild telefonficka… Och efter senaste bloggen kan jag tillägga att det är ett plus om dragkeden kommer att vara lätt att byta om den dagen kommer. Vad det skall rymmas i ytterfickorna tänker jag inte tråka ut nån med, men jag kan säga att det är en hel del… och det märker man om inte annat, så när fickorna ska tömmas före man sätter kläderna i bykmaskinen.

Det var inte små krav på en jacka kanske någon tänker… men dessa krav jag har har inte kommit sådär mitt i allt. De år jag har hållit på med det här bondelivet har jag efter många happenings lärt mej vad man åtminstone inte skall ha. Som exempel kan jag berätta om den gången jag hade en blå sommarjacka, vid nertill, det resulterade i att när jag skulle kliva ur en traktor, inte märkte att jackan hakade fast i handtaget på insidan av dörren och när jag steg sista steget ner kom jag ingen vart, utan blev hängande i jackan som i en roligare hemvideo… Jackan hasade upp under armarna så jag blev som en sprattelgubbe med armarna rakt ut åt sidorna, jag trasslade mej ur situationen genom att öppna dragkeden frampå, ner dråsade jag med ett brak. Skrattade gjorde jag, för jag insåg ju hur rolig jag måste ha sett ut, men sen hade jag inte den jackan mer. En vinter tömde jag varje dag fickorna på hö när jag kom gående från fårhuset så det såg ut som om jag spridit ut en höbal längs vägen när våren kom… Det där med att kröka sej så man får ryggen bar känner de flesta till vad resultatet blir av det…

Så kräsen med kläder har jag blivit, men eftersom det idag tillverkas kläder som är enkomst tillverkade för att jobba i, som fyller de flesta kraven man har, så tycker jag att man kan satsa på ordentliga doningar ibland, dom är dyrare, men håller, och det är roligare och säkrare att jobba i “riktiga” kläder än i “hafs och krafs” kläder.

I en helt annan del av maskinparken…

Så va det då dags att söka fram symaskinen bland med alla andra maskiner. Dragkeden i min arbetsjacka far bara upp sådär förargligt som dom kan börja göra ibland. Den e slut helt enkelt. Jackan e inte så värst gammal, typ 3-4 år eller så, men den är i flitig användning alla dagar på året som temperaturen inte går över +15 grader, så dragkeden har det slirats på och nu har den sett sina bästa dagar. Lyckligtvis kunde jag konstatera att det förhoppningsvis kommer att gå rätt lindrigt att byta dragked. ( Också någonting att fundera på när man köper arbetskläder… ) Om det ser invecklat ut med foder och grejjer brukar jag helt enkelt inte ens börja byta dragked själv, då för jag jacka och ny dragked åt pappa och frågar snällt om han kan byta. Han är mer hejja på att sy i nya dragkedar än vad jag är.

Varför inte bara slänga och köpa en ny?

Nåja, tanken har slagit mej också, men varför kasta sånt som egenligen inte har några större fel än blivit lite luggslitet? Så länge det håller form, färg, är någorlunda helt och fyller sin funktion så brukar jag försöka lappa och reparera. Jackan e bra, det är en tunnare modell av blå kläder och jag använder den året runt. När den va ny var den vattenavvisande, men den funktionen har nog sett sitt bäst före datum för länge sen… Men rätt så vindtät är den ännu och på vintern i -25 grader använder jag samma jacka, ettdera med flera jumprar under eller halare.

Så nån kväll, när tiden tillåter, dagen har varit bra och jag har goda nerver, då ska det bytas dragked.

Potatisupptagning

Det här kommer att bli långt. Att förklara hur det är att stå på en potatisupptagare är inte gjort i en handvändning, men jag skall göra ett försök. Vi tar det från början med en bild på själva maskineriet.

Potatisupptagare

Detta är alltså en Grimme 75-40. Mats köpte den från Sverige för två år sedan. Potatisupptagaren dras efter traktorn som finns till vänster i bild, på baksidan härifrån sett finns bandet och upptagar billen som körs ner i marken för att lyfta upp potatisen på bandet. Sedan åker jord, potatis och allt annat som finns i kupan upp på det bandet och transporteras till en tvärgående matta som finns längst bak, till höger. På vägen skakas och rensas det bort jord och blasten som följer med upp krafsas bort av en blastmatta som också går där bakom. Vid det tvärgående bandet finns det först rullar som skall se till att potatisen föses bort från upptagarmattan ut på tvärgående mattan. Rullarna skall ställas så att jord far bort och potatisen kommer på tvärgående mattan. När potatisen kommer dit finns det ovanför en batongmatta som föser potatisen ut på rensrullar som gallrar bort jord och mindre potatis och småsten, sen rallar potatisen vidare till bandet som går från höger till vänster. De potatisarna som kommer förbi batongmattan möter en rensrulle som föser resten av potatisen ut på en parallellmatta som också går från höger till vänster. På det här bandet kommer mest jordkokor, sten och sånt, men ibland kan även någon fin potatis slinka iväg den vägen.

batongmatta, m.mPå bilden sett längst till vänster kommer potatisen, föses vidare till mitt i bild och kommer så ut på bandet som går rakt “fram mot kameran”. Vid rensrullen, här till höger i bild, har det samlat sej lite blast, krafs och jord.

Nu kommer vi till området där det avgörs en hel del i potatisupptagningens kvantitet och kvalitet. Här skall det nämligen plockas bort allt som inte går att göra pyttipanna och chips på. Det som skall bort är stenar, jordkokor, gröna potatis, larvgnags potatis, ruttna potatis, potatis med mekaniska skador och “gubbar”, alltså potatisar som börjat växa om och som ser ut som små gubbar, eller gubbar och gubbar, det finns nog potatisar i alla möjliga former, ankor, hjärtan, mumin, nallar osv, men de flesta som fått konstig form ser ut som små gubbar och radar man upp dem ser det nästan ut som om pontepinerna ur barnprogrammet drömmarnas trädgård skulle vara ut på promenad…

"Potatisgubbar på promenad"

Tillbaka till potatisen. Dessa alla konstigheter som kommer förbi ögonen när man står och skall plocka bort det som inte skall vara är inte alltid så lätt. Är det fin sandblandad jord är det lättare, för då kommer det inte så mycket jordkokor som man måste plocka bort och då kan man koncentrera sej på att hitta gröna och skadade, men när det är lite mer lerblandad jord har man fullt sjå att för det första hitta potatisen när det kommer upp en gröt av jord, sten och potatis på bandet, och sen att vara snabb och få bort jorden för att se potatisen och sen hinna se om den har några skavanker… Svisch säger det så har hela härligheten farit förbi. Som tur är så är man flera som plockar på maskin, ensam har man inget där att göra. Men fast man är flera vill det ibland gå trögt ändå. Släpper man förbi för mycket “fel” så kan hela potatislasset bli nerklassat till sämre klasser = sämre betalt… Så att stå på maskinen är delvis avgörande för hur likviden ser ut.

till bunken

Efter att potatisen vandrat förbi några par ögon landar den försiktigt i en “bunke”.

Här på bilden syns också tutan. Signalen går in till hytten och betyder att man vill nånting. Det kan vara så att bandet är fullt, att man måste stanna för att hinna rensa undan jord och sten och annat krafs. Då bara tutar man. Det kan vara så att man behöver få tömt stenfickan, en ficka på maskinen dit man plockar jord, sten och dålig potatis (för att man inte skall behöva kasta det kringom hela maskinen så plockar man det i fickan,) men den ska sen tömmas. Ibland oftare och ibland mer sällan, bäst är det om man inte tömmer den mitt på nån rad och på det viset tillverka en gupp som man måste köra över så hela maskinen lutar till på följande varv, men glöms den bort av chauffören är det att tuta och vifta upp och ner. Det händer sej också att det stockar till sej någonstans, då tutar man och viftar och vevar på allt vad man orkar, eller sätter händerna för ögonen….

När bunken är full töms potatisen så försiktigt man kan i ett lastbilsflak.

Potatisflak

Hur många bunkar det går i ett flak är lite olika, men i ett vackert flak ryms det ungefär 15-16 ton potatis. Flaken hämtas bort av lastbil och körs till fabriken. Där görs diverse kontroller och prover för att se hurdan kvalitet lasset har. Men även om lasset inte håller bästa kvalitet, om de som stått på maskin inte sett alla felaktiga potatisar i jordröran, behöver man inte vara rädd att dom stampar ihop chips och pyttipanna på larv gnag och granngröna potatisar, det ser modern teknik till.

16 ton potatis

Att stå en dag, och plocka sten, kokor och dålig potatis i en svag doft av rutten potatis emellanåt är ingen höjdare. Man hör knappt sej själv, det skramlar och dundrar, men man kan inte ha hörselskydd, man måste höra om det är konstiga ljud, (= någonting  har kanske gått sönder?) eller någon vill någonting. Är det torrt, (har dock inte varit problem med det i år, på gott och ont… ) fylls ögonen med en härlig gegga av damm. Skyddsglasögon… Nåja, dom klibbar också igen på en liten stund.

Anlag för sjösjuka skall man inte heller ha. Det vinglar och gungar som i ett härligare sjöslag och på kvällarna har man ibland fått hålla i sej i diskbänken när man skall diska för att inte vingla alltför mycket. Och för att riktigt berätta hur eländigt det kan vara så kan jag berätta om min hand som såg ut som om den varit med om en gummislägga. Överansträngd. Den ömmade efter första dagen, efter andra dagen var den rund, uppsvälld och öm, och de följande dagarna blev den inte mindre, men nu när jag slutat har den sakta lugnat ner sej och blivit normal.

Men, om det är så besvärligt, varför i fridens tider håller man då på med det här? Och vem utsätter sej själv för att stå på maskin?

Svaret (ur min synvinkel varför jag står där) är faktiskt så småkorkat att det trots allt är lite roligt. Det är roligt att se stora fina potatisar, se hur fort det blir en bunke, hur många bunkar hinner man den dagen? Det är som en sport med sej själv att inte släppa förbi någonting som inte hör potatis till, att försöka vara så snabb i fingrarna att man inte behöver stanna. I vanliga fall är man ganska ensam i jobbet om dagarna, men på maskinen står man några flera och så fort vändtegen kommer och banden stannar har de som står på maskinen någon minut på sej att höra senaste nytt och prata krafs och tjafs, så fort maskinen är vänd är det slutpratat. Men vem står där? De e inte många som ställer upp, men de som gör det, det är krutgummor det!

Att hålla koll hur det går för grannen är också viktigt 😉

Potatisgrannen