Bakvänt?

För mej självklara saker kan antagligen för en annan vara helt uppsomkull och baksomfram, alltså ovanliga, och det jag syftar på håller väl på att förändras, men för den lite äldre generationen kan det vara nästintill otänkbart.

Kvinnan far ut och jobbar och mannen stannar hemma, passar barn och lagar mat.

Jag skuttade gladeligen ut till Jonte när gräset här hemma skulle slås och Mats som då var här fick vara hemma och se efter Mathias och laga mat. Eftersom jag känner till mina åkrars alla vinklar, vrår, diken, elstolpar och så vidare, så var det ganska naturligt att jag fick dra iväg med slåtterkrossen och han fick laga mat. Men, det slog mej hur det enligt gamla mått var bakvänt, men nu är det nya tider och nya seder. Absolut inte mej emot, gillar att grejja på ute, och i synnerhet såna här dagar är roliga att grejja på när man sen kommer hem och inte möter rester från igår och ett diskberg, utan redan ute på trappan mötte jag en helt ljuvlig doft av fiskbullar och inne stod Mats så glad och stekte fiskbullar, svampsås och kokade nypotatis.

Mats lagar matJag måste passa på och ta ett litet bildbevis på en modern man som glatt tillreder svampsås på vedspisen i mitt kök.

4 veckoslut .

Ibland undrar jag (och antagligen många andra med mej), finns det verkligen bara 4 veckoslut på hela året? Det är dessa 4 veckoslut i Juli som jag tänker på, då skall “allting” ske. Och om man ville skulle man kunna springa på en bunt festivaler, karnevaler, kommundagar, jippon och tjohejsan nästan varje dag den här årstiden. Att det blivit så är egentligen inte över huvudtaget någonting konstigt, solen är uppe nästan dygnet runt, det är varmt och alla har semester, nästan alla i alla fall. Frågan som i de flesta diskussioner kommer upp när folk träffas den här årstiden är: När och hur länge har du semester? Frågan har också jag fått, men något svar har jag inte.

En bonde tar inte fyra veckor semester på sommaren för att hinna sola och gå på happenings, någon katastrof är det ju inte och jag kan ta en dag ledigt nu och då under året medan andra stressar iväg till jobb, men visst harmar det när helgerna susar iväg och man inte hinner med några nöjen över huvudtaget. I januari och februari, när man skulle ha tid att gå på någon happening, då brukar det vara glest mellan evenemangen  😉

 

Inget torrhö :)

Ibland blir det inte som man tänkt sej, det blev inget torrhö i år.

Varje år brukar jag vilja ha in lite torrhö i småbalar upp på hövinden i mitt fårhus. Anledningarna är flera, det är behändigt käk att utfodra, det fungerar bra som magmedicin åt fåren om de har problem med magen och så är det bra i förebyggande syfte om man har fått in en halvslaskig ensilagebal, och många flera orsaker. Men i år blev det inget torrhö, jag har lite kvar, och första ensilaget blev torrt och bra, så ingen katastrof även om torrhöet uteblir i år.

Anledningarna till att det inte blev torrhö var att jag befarade att det skulle komma att bli mycket gräs på höåkrarna här hemma och när jag slog det kunde jag bara konstatera att jo, rätt hyggligt, och det är ju bra. Men att få det ordentligt torrt med den väderlek som utlovats skulle, i fallet att ta det som torrhö, kunna bli knepigt, mögligt och brunt hö har jag haft, och det vet jag, att det vill jag inte ha igen. Så vädrets makter, som man inte kan lita på, var en orsak. En annan orsak var att vi förut om åren ofta varit bara Pappa och jag som kört in höet, då har mängden inte varit så stor, men, i år var det annat.. Visst finns det folk i knutarna att fråga, men att noisa med folk att stå på hövinden och rada hundratals höbalar i +30 grader en stekhet dag är ingen höjdare.

Allt pekade mot att rulla ihop gräset till ensilage, har man plast runt vet man nästan vad man har. Hellre lite förväxt gräs i ensilagebalar än tunga fuktiga småbalar som möglar och dammar. Gladeligen sa det pang i bordet och balmaskin och plastare hämtades från Anisor. Balmaskinen är en Claas 46, med efterföljande Elho inliner. Det betyder att när den skall backas ombord på pråmen blir det lite trickit, med traktor, balmaskin och plastare i ett ekipage blir det 10 hjul som skall prickas rätt ombord på ramperna upp på pråmen, och dessutom med två leder… Det är i sådana situationer jag är lycklig som kan ropa på pappa och veta att jag får hjälp.

Väl hemma i vackert ( läs, grymt hett ) väder balades det sedan ihop 52 ensilagebalar på ca 3ha. De senaste åren har vi för smidighetens skull kört ihop småbalarna med fyrhjuling och en hemlagad vagn. Det brukar gå fort och bra. Man kan ta ca 50-70 balar med sej åt gången, men i år fick även fyrhjulingen ledigt, vilket också var helt bra med tanke på bensinåtgången. Omvandlar man mängden 52 ensilagebalar till antalet små höbalar skulle det ha blivit ca 52 resor till och från åkern med fyrhjulingen.

Så att sätta gräset i plast sparar på mina väder-nerver, det sparar på både min och pappas rygg, jag slipper bli sönderbränd av solen alla de dagar och timmar jag annars skulle ha suttit och svängt på höet och så sparar det många liter svett som annars skulle ha gått åt.

Utbränd

För några dagar sedan kom jag mej för att se på fst nyheter på tv. Det brukar bli mer sällan som jag ser nyheter på sommaren. Ofta är man ute och grejar på som bäst när de kommer, men jag hade det lite lugnare efter midsommar och då tog jag mej tid att titta lite vad som hänt i världen på tv. I vanliga fall brukar jag kolla de viktigaste nyheterna på internet när kvällen kommer, men den där dagen var jag glad att jag fick se ett inslag som handlade om någonting som många hört om, men kanske inte hos jordbrukare, utbrändhet.

Själv tyckte jag att inslaget i tv var väldigt bra, och beskrev kort och rejält vad det handlar om. Eftersom jag inte själv har varit utbränd, ännu i alla fall, så kan jag inte säga hur det är, men, jag kan mycket bra förstå de jordbrukare som är eller varit utbrända.

Jag tror inte det handlar om det fysiska jobbet som man blir utbränd av, utan mera att få det att gå runt ekonomiskt, och kort och gott EU. Allt har sina för och nackdelar, så även den europeiska unionen med allt vad det innebär. Eftersom jag inte varit jordbrukare så länge så känner jag inte till något annat sätt att vara jordbrukare på än EU-sättet. Och med det sättet känns det viktigare att ha alla papper i skick än att veta hur man sår och skördar.

Att i misstag kruxa i en ruta fel i de fasade och omdiskuterade jordbruksstödsanmälningsblanketterna, så en gröda och anmäla en annan, att inte anmäla exakt vilket djur som går på vilken djurhållningsplats, sådant får bara inte ske. Otänkbart! Det händer ju ingenting ute på åkern, allting växer som det ska ändå, och djuren är nöjda så länge de har mat, om det sen är får nr 654 eller 987 som går där, men råkar man på granskning och kontrollanterna hittar fel mellan verklighet och papper, kan ekonomin kastas omkull. Och det kan få långa följdeffekter.

Men nu skall jag inte bara sprida dynga över papper och kontroller. Jo, de är bra att det hålls koll på vad som odlas, hur mycket får och kor det går omkring i våra hagar. Det är ju inte bara för att krångla så mycket som möjligt som dessa regler kommit till, dom fyller nog en viktig funktion.

Men rädslan finns. Att i misstag göra någonting fel som kan skapa ekonomisk katastrof. Det är i mina ögon en ypperlig grogrund för utbrändhet.

Jag har hört många siffror på vad en jordbrukare har i lön. Hur man räknar ut det undrar jag. En jordbrukare som har djur har ansvar för dem 24h/dygn. En jordbrukare som odlar spannmål och inte har jobb “vid sidan av” vet jag inte om finns, men i alla fall kanske de timmarna går lättare att räkna. Grönsaksodlarens timmar är också svårräknade. Som exempel, hur räknar man timmarna alla nätter som bevattningen är igång? Man behöver inte stå där och titta medan det vattnar, men man vågar inte heller gå och sova ifall man inte vaknar när klockan ringer och man skall ut och stänga av den, kanske kl 1, kanske kl 3…

Siffror som kommit emot mina ögon har varit att snittlönen för en jordbrukare är 2-4 euro/timme. Så att jordbrukare kan bli utbrända på grund av ekonomi tycker jag verkligen inte är någonting att undra över. Hur reder man upp hus, bil, arvsskatter, försörjning av familj med en lön på 2-4 euro i timmen???

Ett svar är att man jobbar, nonstop, morgon till kväll. Jordbruket, jobb vid sidan av jordbruket, söndag som måndag – jobb!

Summa summarum, ett recept på utbrändhet, lön på 2-4 euro i timmen + “gargamel” i hasorna = utbrända bönder.

Lök?

Ja, hur blev det med all lök? En del av svaret syns här 😉

Lökodlingen

Det har gått rätt hyggligt med löken, den kom, den sattes och det regnade så den tog sej. Så nu är det att försöka se till att fortsättningen också blir bra. Den kommer att behöva ompyssling lite hela tiden bland annat gödsling, bevattning när julihettan slår till, besprutningar mot både ogräs och “gåbbar”. Även löken har sina fiender i form av olika insekter som gärna ger sej på löklandena med god aptit. Så det är att hålla sej på vakt och inte släppa efter.

Men, Mats är inte sysslolös även om löken just nu inte kräver så mycket uppmärksamhet. För tillfället är det kupning av potatis som gäller och även här, besprutningar när det behövs.

Potatis

På det här skiftet växer det Saturna, en potatissort som som odlas för chipstillverkning. Längst bort i åkerhörnet, mitt i bilden kan man med bra ögon se att det är någonting som dammar, där håller mats på och kupar.

Midsommar

Åländsk midsommar 🙂

Midsommarafton i geta

Det här är midsommarstången i Geta. Stången har precis just rests och de villiga händer som rest den, håller på att samla ihop alla attiraljer. Och nu får den stå där, i all sin prakt. Med färggranna kronor, sin timglasformade lövning, sin fäktargubbe, segelbåtar och allt vad som hör till en äkta midsommarstång på Åland. Rätt så ensam kommer den att få stå där och fäkta och snurra, tills i nästa år, men då tar eldsjälarna igen ny fart i god tid, planerar, binder kronor, syr segel och så vidare…

Dånöborna reser en egen midsommarstång

Midsommarstången på Dånö

Dånös midsommarstång har inte de färggranna kronorna, utan här är det kransar av blommor och blad. Men alla de viktiga ingredienserna finns även här. På Åland kan man inte resa en midsommarstång sådär huxflux, alla viktiga ingredienser måste finnas, och alla detaljer har en lång historia bakom sej.

Den lilla gröna/blåa figuren vid stångens fot är jag. Bilden togs lördag eftermiddag, och just då råkade det sej att det mulnade till. Före var vi ut och åkte runt och tittade på midsommarstänger i kombination med lite “bondespionage”. “Man måste ju hålla koll på om kollegorna också har lika mycket ogräs i sina åkrar” 😉

På vår rundtur kunde vi konstatera att vädret minsann kan vara ombytligt, ena stunden var det sol och varmt och några km bort öste regnet ner så vindrutetorkarna fick arbeta ordentligt för att man skulle se vägen, och igen någon km längre fram var vägen torr och inte en regndroppe i siktet.