Svarta boken…

Kruxar för, låter stå tomma, frågetecken, röda bollar, gröna bollar, pilar uppåt, pilar neråt, plus och minus, svarta ringar och så vidare. Alla tecken har en förklaring i mitt huvud. Att besluta sej för vilka som får vara kvar och vilka som skall bort är ingen lätt sak. Det som avgör är inte bara en sak. Att tänka på när man står där med en hel radda med tacklamms öronnummror är bland annat, vem är mor och far, mormor, mormorsmor… födelsevikt, födelsedatum, antalet syskon, tillväxten, nuvarande vikt, tillväxten i förhållande till sommarens bete, syskonens vikt, ullkvalitet och det viktigaste av allt, är lammet tamt? Har det möjlighet att bli tamt?

Ingen vill bli fasthållen och kollad i örat, så anteckningar från besök i lugn och ro på betet under våren och sommaren är viktiga. Många kanske tycker det låter knasigt. Skall ett litet lamm som gillar att bli skrapad bakom örat få grön boll och ett plus i kanten, medan ett stort lamm som är lite rädd av sej få en röd boll och en svart ring i svarta boken?

Svar: JA!

De som är små växer nog till sej, en del behöver lite mer tid, de kanske har varit på ett lite magert bete, ängarna ute i skärgården är inte direkt några matbomber, djuren växer långsammare, men fåren här fyller en annan viktig funktion än att bli slaktmogna så fort som möjligt. Skulle det vara det som skulle vara mitt mål med fåren så skulle jag inte ha finska får utan köttras och ösa i dem mat. Men det är inte det som min fårhushållning går ut på… Men det finns sådana lamm som växer till sej riktigt hyggligt även på holmbete, men, är dom skygga och springer till andra änden av holmen när jag kommer för att hämta dem, får dom en röd ring kring sin nummer i svarta boken. Sådana får kan jag inte ha! Jag kan inte ha får som strittar iväg och leker lågtflygande jetplan när man kommer nära.

Har varit med och försökt få fast sådana får. Dom ställer sej först med spetsiga öron, långa i nacken, studdsar iväg på alla fyra när man närmar sej och när man kommer nära, skenar dom iväg. Låga som stryklod far dom längs marken med fyrhjulsdriften på, det går undan…  Har man ett fårnät uppspänt någonstans för att fånga  in dem i en inhägnad studsar dom till med fjädrarna i benen och tar ett galant språng över nätet och skenar så långt bort dom kan, eller upp på ett berg där dom kan hålla utkik på vad man planerar göra till näst…

Så är man tam på min gård gör det inget om man är liten, korkad och ful i ullen, då får man stanna.

Time to say goodbye…

Till min Ford. Lilla 4000 skall få ett nytt hem. Det tar emot, och känns vemodigt, men ibland måste man göra saker som tar emot för att ha möjlighet att gå vidare. Han har blivit för liten helt enkelt. Jag behöver två traktorer. Jag klarar mej nog med en, men mycket är lättare med två, och då gärna två som har frontlastare, drar på alla 4 tossorna och som orkar med balmaskin, slåtterkross, skitspridare osv. Det gör inte lilla 4000. Att han måste åka handlar om ekonomi. Jag får inte mycket för honom, men alltid en liten bottensumma för att eventuellt ha möjlighet att kunna köpa någonting lite mer passande.

Skulle jag kunna så skulle han absolut få vara kvar för och göra lättare jobb, bli deltidspensionär, men nu är det inte så. Jag vann inte de 8 miljonerna det lottades ut förra veckan, så då blir det såhär. ( Lämnade i och för sej inte in någon rad heller, chansen blir onekligen lite större om man gör det, men i alla fall… ) Tråkigt och trist att göra sej av med en trogen tjänare, men vad göra..

Letat någonting annat har jag, och gör jag, men ännu har jag inte lyckats hitta någonting som jag fallit för. Behöver någon jag kan lita på att startar när vintern kommer. Tack vare att jag kan sätta upp ensilagebalar på vinden i år är det ingen panik med att hitta en traktor till, för jag behöver tack vare det inte starta upp Jonte varannan dag och tur är det… Han är ingenting att lita på när utomhus temperaturen går under -10 grader…

En sak i taget. Nu skall jag först se till att 4000 kommer iväg ordentligt. Han får ett bra hem dit han kommer, i alla fall nu till börjas med, sen vet jag ju inte vad som händer med honom, men nu skall han få komma till ett hem där han är önskad och kraven på honom inte är så stora. Det känns bra.

fordens sista pråmresa

 Fordens sista pråmresa…

Show is over, say goodbye…

Inte nu!

Nej tack! Inget vatten! Stop! Det räcker!

När till och med daggen är för mycket, då är det inte roligt mera. Åkrar förvandlas till sumpmark, men för Mats och många andra potatisodlarkollegor finns det i denna vatten/jord-välling, potatis, och den skall upp… NU!

Det går tungt, maskinerna slits, potatisodlarens nerver blir uttänjda som gummiband på en slangbella, och mera vatten är det i antågande. För varje dag som går, för varje mm vatten det landar i potatisåkern betyder det ett steg närmare en katastrof.

Katastrof är det inte ännu, men fortsätter det länge vågar jag inte tänka på hur det skall gå för den lille åländska potatisodlaren. Mats har leveransveckor vecka 36 och 39. Roliga, hatade vecka 36 har varit och farit. Det är roligt att äntligen komma igång med upptagningen, och få ett resultat på årets arbete, men tillika är det inte det minsta roligt när mattorna på maskinen slirar i den tunga jorden, stenar fastnar och sliter sönder, men han har med milt våld fått upp sin saturna som han hade på ca 4-5ha och utskiftningen, sättpotatisen till nästa år, så nu är det bara resten kvar… 6ha Asterix…

Grannen

Hur långt är det till grannen? 10meter? 100meter? 10 kilometer…? Svaren är många, beroende på hur man räknar, på Ytterholm är vi alla grannar vi som bor här, sedan har vi grannar på grannholmarna, och sommargrannar, de som bor här endast sommartid. Hela holmen är totalt ca 100ha och eftersom de som bor här har husen på den norra delen, har vi inga grannar i söder…

Ja, förutom “Sjöberg”…

Det är en knepig en, “Sjöberg”, han gör precis som han vill. Ibland kan han i lugn och ro gå och lägga sej till natten, för att följande dag vakna med det hiskeligaste humöret han har. Då går man inte gärna i närheten. Om man på morgonen hör ända hem att han inte är på humör, är det bäst att gå ner till stranden och kolla att han inte tagit någonting. Han tar saker också, eller snarare lånar… Men han lämnar inte tillbaka sakerna där han tog dem. Ofta har det hänt att han hivat iväg ämbar, bräder och tomma kanistrar långa vägar in i nån röjvasse. Ibland hittar man det, ibland inte. Det värsta är ändå när han ger sej på båten. Min lilla snurra är varken fin, hel eller stabil och bra, men jag tycker ändå att Sjöberg skall låta den vara. En gång hade han lirkat löst förtåget så den hängde i bara aktertåget när jag kom till stranden och kom på honom, en annan gång fyllde han hela båten med vatten, så endast bettarna höll den flytande. Den gången låg jag på knä på bron och öste med ett ämbar i 20 minuter innan jag kunde stiga ner i båten. Då var jag arg, men efter den gången har jag gjort det lite knepigare för honom och svänger alltid fören utåt när jag hör att hans humör börjar bli mot det mer otrevliga hållet.

Nej, det är sannerligen inte alltid lätt att leva med Sjöberg som granne. För tillfället bråkar han med mej och min planering. Jag skulle så gärna vilja ha hem mina får från holmarna nu, men se det tycker inte Sjöberg, han “lever ann” någonting helt otroligt där på södra sidan. Jag smög mej dit en dag för och ta en bild…

"Sjöberg"

 

Jag tog en bild, jag tog två, och så några till… Men mitt i allt visade nog Sjöberg att han minsann inte tålde hur mycket som helst, utan strittade en ordentlig dusch på mej, han tyckte väl jag blev lite väl närgången, men det är ju nog sant. När “Sjöberg” är på det humöret skall man hållas på land. 😉

"Grannen"

Skärgårdens fårklubb

Skärgårdens fårklubb. En klubb som legat i dvala i 13 år, nu är den återupplivad 🙂 Vad är då detta? Ja, det undrar ibland jag också, faktum är att det att det inte finns några svar på den frågan ännu, men jag har blivit vald till ordförande…

“Not my cup of tea” som engelsmännen säger … Ibland undrar jag om jag var vid mina sinnes fulla bruk när jag lovade ta på mej det ansvaret, jag är inte direkt den mest organiserade personen. Jag är tankspridd, slarvig och är ofta alldeles för upptagen med ingenting för att engagera mej i någonting annat än det som finns och rörs här på holmen.

Men. Jag skall försöka mitt bästa, då kan ingen säga att jag inte försökt, sen får vi se hur det går. På startlinjen befinner vi nu oss i alla fall och sådär kort skall det här vara en klubb för alla som är intresserade av får… i någon form. Fåret är så mångsidigt och ger ju tex. ull, skinn, kött, gräsklippning med mera, och vi skall i klubben försöka att inte fästa oss vid någonting speciellt utan försöka få till någonting för alla som gör det lättare och roligare att vara fårintresserad i den här delen av landet.

Fårklubbens ordförande

Halm

Ja, tack! Halm vill jag ha, det tycker jag om. Av min lilla åkerplätt med havre kommer det inte så mycket halm, men desto viktigare är det att få in det lilla som är, och gärna torr. Halm är så rysligt bra som strö. Torv och spån vill jag inte ha. Det är dyrt, fastnar i ullen och så skall det transporteras hit. Transporteras skall också halmen, men det är bara några 100meter till fårhuset från åkern så det gick på några timmar att köra in det i år, även fast jag var ensam. Halmen var torr, balarna lätta och underhållning fick jag av min lilla pratkvarn Mathias, så det gick i ett huj. Och bra var det, på måndagskvällen när jag var färdig började det torna upp sej fula molngubbar i väster, på tisdag förmiddag kom det en skur, och idag, onsdag, kommer det vatten hela dagen, men jag kan glatt sjunga

“men lika glad för det är jag för halmen min är torr.” 🙂

Halmlass

Jag körde in balarna med mönkkiä, det går så smidigt,  även om man inte kan ta så stora lass så blir man fortare färdig med flera små mönkkiälass än med ett stort traktorlass. Ännu ett bevis på att gammalt kan hålla är vagnen, som verkligen inte är dagens, det är ett hemmabygge av pappa, tillverkad nån gång på 80-talet och hjulen som sitter under härstammar från en Mini som pappa körde med på 70-talet, därav smeknamnet “minivagnen” 🙂

Halmbalningen färdig