Livet på landet i Solf, Ytterholm, Yttermark, Heisala och Hindersby
Författare: Charlotta
Hejsan!
Jag heter Charlotta, men kallas kort och gott för Lotta. Jag är 34 år, fårbonde och mamma till Mathias, 9år. Jag driver en liten gård som heter Västeräng på holmen Ytterholm i Nagu. Jag har ungefär 30-35 lammande tackor. Med tackor, ungdjur och lamm blir dom runt 100 djur sommartid. I dagens förhållanden är det ganska lite, men det brukar fylla mina dagar alldeles tillräckligt eftersom jag sköter dem, deras bete och 12ha åker mest ensam. Jag odlar enbart foder till fåren på åkrarna. Har jag tid över, fyller jag snabbt de timmarna med bär- och svampplockning om hösten, bottenmålning av båtar om våren, skogsarbete om vintern och fiske om sommaren.
Holmen jag bor på, Ytterholm, är en holme helt utan förbindelser. Det finns en liten gångbro av trä, så man kan ta sej till och från holmen med matkassen och sådant man orkar bära, men alla övriga transporter av allt vad som behövs i ett jordbruk, sker på vintern över is, eller med pappas pråm.
Sommartid betar fåren på holmar runtom i skärgården. För tillfället har jag betesmark på 8-9 olika holmar. Får är jättebra landskapsvårdare. De ser till att den underbara skärgård vi har hålls i bra skick.
Jag sådde pumpor i våras, alla grodde och jag fräste och planterade ut dem. Så långt, allt frid och fröjd… men sen… suck… Mållor, snärjgräs och tistlar och alltmöjligt otyg.
Jag är ingen vän av ogräs, och åtminstone inte av ogräsrensande i trädgårdsland. Så, hur skulle jag sen bära mej åt i detta myrvel av mållor och diverse. Jag funderade att någon sorts fyrhjulingsgrunkagrej sku ju va behändig eftersom pumpaplantorna ännu är relativt små och man skulle kunna köra mellan dem med …. nånting. Jag googlade och sökte på nätet. “mönkkisharv” hade jag i tankarna.
Jag hittade lite olika alternativ, men jag sku ju behöva den nu, om man beställer sku de ta nån vecka innan den sku hinna komma… och då har pumporna redan blivit större… men, jag sku ju ha en till nästa år då iallafall….
Men, så kom jag att tala om det med pappa när vi satt och drack kaffe…
-Jamen, ta handär gambel hästharvån som star på berge bakom bastån!
Yess, bingo!
Det står ju en del gamla hästgrejjer här och där som inte använts sedan… sist de användes… Jag vet inte riktigt, men, nog är den antagligen minst 60 år…
Jag hämtade lite rep, slog nån knut på och så vippade jag upp harvpinnarna, för tänk, den funktionen, med fjäder och allt, fungerade ännu! Och så körde jag den till pumpalandet. Den var ju smalare än mönkkisen, men vad gör de, man kör flera varv bara, sagt och gjort…
Den modärna hästen sprang så glatt och mållorna flög all världens väg 🙂
Säger man grässkörd 2018 kopplar de flesta djurbönder ihop det med oro, sömnlöshet, ont i magen och huvudvärk. Säger man grässkörd 2019 så ler många av lättnad.
De blir gräs i år.
För tillfället är de dock väldigt torrt, så de som är i absolut, och akut behov av en andra och en tredje skörd kanske börjar få tillbaka lite av 2018-års feelisen, men så illa som de va då, ska de väl inte bli ändå…
Ifjol fick jag 20 balar på alla Ytterholms åkrarna, i år fick jag 21st på bara hemåkern, (ca 1ha) och totalt fick jag ihopskrapat 77 balar på Ytterholm, så, nog är de ju en viss skillnad… Tänk vad lite vatten kan åstadkomma, och vad de kan ställa till med när de inte kommer när man behöver de som mest… Att de regnar i november hjälper inte grässkörden i juni…
Första skörden ger så mycket ensilage som jag behöver, men, efter att ha upplevt känslan när man öppnar bal efter bal, ser lagret minska, och inte har någon chans att få hem mer foder mitt i menföre…. Huj… De är en otäck känsla… När jag i våras släppte ut sista fåren hade jag 1 bal kvar… Så, man vill nog gärna ta tillvara allt man kan…
Vatten, de är A och O för existens! På många plan…
Jag började fundera vad jag gjort senaste tiden… Och jonå, nog händer de ju en hel del fast man tycker att ingenting händer och allt ser likadant ut…
Jag har flyttat ungtackor från en holme till en av de holmar som ligger längst bort, sorterat ut bagglamm på en annan holme och flyttat får från en liten holme hem, sorterat bland dem och fört ett litet gäng tillbaka. Jag håller helt enkelt på och kör kors om tvärs kring skärgården… Däremellan kryssar jag på kringom holmen här hemma, tar in fåren, och för ut dem, sorterar bagglamm och för endel hit och andra dit. Maskmedel åt endel och fästingmedel åt andra…
Jag har planterat gurkor och pumpor och myllat potatislanden. Skrämt hjortar och lagt upp elstängsel kring potatislandet eftersom potatisblast tydligen är de enda som duger att äta om man är hjort…
Jag hann också upp till Conny, till Töjby och hjälpa dem att sätta ihop ett litet trädgårdsväxthus. … Det var lättare sagt än gjort… tjugosjutton olika delar som alla såg likadana ut, men ändå skilde en liten liten gnutta i nån cm här och där. Det var en bruksanvisning från långtbortistan och ca 500 små skruvar och muttrar varav en och annan mutter var utan gängor… Jag kan berätta att man kan sitta ganska länge och försöka skruva på en mutter innan man hoxar sej att titta in i muttern om de finns gängor i den… Nåväl, ihop fick vi det, även om vi gjorde lite egna ändringar och patenter…
Vidare så har jag skickat ett gäng till slakt. Allt gick bra med det, även om jag var lite nervös för hur de skulle sluta… Alla djur är nämligen inte så medgörliga… Jag brukar säga, när folk frågar hur jag får fast dem på betena, att jag har bara tama djur… Iallafall relativt tama. De ska inte springa till andra änden av hagen när jag kommer till dem, utan de ska komma till mej, men nu hade jag en som var allt annat än tam. Men, som sagt hispiga djur kan jag inte ha, så de fick bli en enkel biljett till slakteriet. Det som var det lilla orosmolnet var att eftersom pråmen inte ännu är i sjön, så blir de några omlastningar innan man är vid slakteriet. Först ska de upp på mönkkisvagnen, köras till stranden, lastas i båt, köras till Kirjais, och där lastas ur båt in i släpvagn. Alltså 3 lastningar i eller ur, och en båtfärd… De finns med andra ord många chanser till trubbel och krångel om man har en, eller några hispiga djur. Men, det gick bra, alla som jag planerat skulle med kom med 🙂
Det blir alltid någon nu och då som blir helhispig. Fast de är i samma hage och kätte som alla andra, så blir endel helhispiga och klättra uppåt väggarna medan andra, lugnt ligger och idisslar och funderar vad den har för fel… De är bara så, olika är dom också…
Mellan varven försöker jag också komma lite i form. Jag låg ju på sofflocket några månader i vintras med mitt opererade knä, och de satte verkligen sina spår… Att det var just vid juletid, när världen mest handlar om choklad och gottis, gjorde kanske inte saken lättare heller, snarare blev jag rejält tyngre… Nå, kan man gå upp, kan man gå ner, men ack så mycket jobbigare det är… Men, man behöver hitta någonting som är kul, och cykla tycker jag om, så, på med hjälm och brillor och så bär det iväg lite nu och då på en cykeltur. När jag så satt där och trampade fick jag nu och då syn på diverse skräp som låg i dikena, och jag tänkte att nästa gång tar jag med nåt att plocka skräp i, så jag förenade nytta med nytta och tog med mej en cykelkorg, och samlar nu lite burkar och skräp ur dikena. Ibland skulle jag behöva större cykelkorg, men, jag får cykla många gånger istället. De som däremot blivit problem, är att gräset i dikena växt sej så högt så man ser inte rosket, men, jag tar de jag ser, och till hösten lär de väl komma fram igen, för inte försvinner de just nånstans inte….
Sådant har jag haft för mej den senaste tiden, veckan, och framför mej har jag ensilageskörden. Jag går och trampar lite som en värpsjuk höna, men det finns annat som ska hinnas med också… Drömmen skulle ju vara fint väder, utan åskskurar och jox, så man skulle våga sej på lite torrhö, men, vi får allt se vad vädrets makter bestämmer…
På vårvintern 2018 fick jag och pappa för oss att vi sku reda upp starrgrund. En liten holme som ligger väster om Ytterholm. Den är så liten att man på 4 minuter går tvärs över den, men innehållsrik var den… På sly, små tallar och krokiga enbuskar. Någon gång for man av ren nyfikenhet iland där, men man kom just inte längre än de första 2 metrarna som består av strandstenar, sen var det stop. Med mycket krypande kunde man slingra sej upp på toppen, men, man stack sej helatiden på enbuskarna. De växte ingenting annat än vass, enbuskar, al, tall och några skraltiga nyponbuskar.
Men nu sku de få vara slut med det!
Med motorsågen i handen röjde och brände vi i flertalet dagar. Svetten rann och man hoppades att allt slit och alla litrar svett inte skulle vara helt bortkastat. Ifjol hade jag getterna att gå och beta holmen i några repriser och nu i år börjar man få lön för mödan…
Se hur de kommer…
Nån här och nån där kikar de fram… Styvmorsvioler 🙂
Små små rara blommor kommer det lite här och lite där, men, nu gäller de att få bukt med de långa, grova, förargliga gräset också! Skulle jag inte ha djur att sätta iland skulle holmen på några år vara likadan igen, men nu kommer getterna, som just nu jobbar flitigt på några andra små holmar, snart att komma till starrgrund och ge gräset en match! Sakta men säkert hoppas jag att starrgrund blir en vackert blommande holme 🙂 Som vanligt när man röjer ett område är det intressant att se hur resultatet blir 🙂
Kombinationen av motorsåg + betande djur är oslagbar vad gäller naturvård 🙂
Att flytta får i båt är ett stålleprov i sej… Får är ju inte alldeles överdrivet lätta att övertyga om att de nog går bra, och att de kommer att finnas mycket gräs dit dom ska åka. Nixpix. Att locka ner dem till bron och tro att dom ska hoppa ner i båten helt automatiskt och gladeligen, kan man glömma…
Att flytta får i skärgården har folk hållit på med i all världens tider, på olika sätt. Endel knöt fast benen med rep så de inte kunde resa sej och stuvade båten full med får. Rad i rad låg de som packade sillar medan puttputt-båten sakta tuffade dit de skulle. Andra skeppade dem på pråm, eller i roddbåt… Sätten och knixarna är många…
Jag flyttar mina får som så, att tar in alla fåren och så gallrar jag ur dom som ska med och ställer dom i en skilld kätte inne i fårhuset. Gärna dagen innan. Vädret brukar vara hyggligast på morgonen, eller kvällen. Så följande dag, om väderprognosen håller sträck och att det är någorlunda vackert, lastar jag fåren upp på en mönkkisvagn. Den är så låg att fåren kan hoppa upp själva, eller så får dom en bänk att först stiga upp på och sedan kan de stiga ombord på vagnen. De är ju inte heller någonting dom gör automatiskt när man ber dem, men med lite havre eller foderknoppar kan dom gå att övertyga. Lammen går ju dit tackan går, så de brukar snällt hoppa upp, eller så får jag lyfta dem ombord. Sen stänger jag bakgaveln och så bär det iväg ner till stranden.
I stranden har jag spikat ihop en “ränna” av grindar. Det är bergigt och lite krepligt där, men de funkkar hyggligt. Jag backar mot rännan, sätter grindar mot vagnens sidor och under vagnen så ingen smiter, och sen öppnar jag och släpper ner fåren i rännan som leder raka spåret till båten.
Den här dagen åkte vi med Uttern
I dehär skedet är man väldigt glad om alla de andra fåren, de som inte ska med, är kvar inne i fårhuset, eller åtminstone inte är i stranden när man ska lasta. Är dom de så vill ju de olika grupperna får, fara dit de andra är, vilket kan resultera i att fåren som inte ska flyttas, till varje pris ska med i båten, eller så vill de som ska åka, bryta sej igenom, eller över grindarna. Får man vara ensam med bara de fåren som ska åka i stranden, brukar de gå lättare och med lite havre-övertalning brukar de kunna tänka sej att hoppa ner i båten. Här är det jättebra om man har någon med sej, för risken att någon ska falla mellan båten och bryggan är ständigt närvarande, så de är bra om någon kan hålla i båten medan man hjälper tackorna ombord, och i synnerhet lammen, som i virrvarret blir tvinnågare och tållogare än de normalt är.
Så fort alla fåren är ombord, gäller det att rätt så snabbt kasta loss och skuffa ut båten från land. Bara avståndet till land är tillräckligt så försvinner tanken på att hoppa för fåren. OM inte det står en helt flock får på stranden och bräker allt vad de orkar…
Kör man sakta rör fåren på sej mer, tassar runt och kikar över suden vart de bär iväg, men, kör man lite hårdare, så de lite vädrar kring öronen brukar de ställa sej att stå, och står sedan ganska stilla. Har tackorna lamm är de rörigare, då lammen söker sin tacka, och tackan tvinnar runt och söker alla sina lamm.
Ja, vart är vi påväg….
Ibland får jag frågan hur många får jag får med mej i gången, men de är svårbesvarat. Det beror på vilken båt som används, storleken på fåren, är de lamm, är de klippta… På våren kan man få 20 får i Liselott (båten), men på sena hösten kan 15 stå pakade som sillar. Att de står packade som sillar är ändå ingen nackdel, snarare tvärtom. Står de lite tätt står de stadigare, men blir de för många kan de hända att någon ramlar och blir liggandes, vilket inte är en nackdel i sej, bara alla ombord skulle förstå att inte bajsa och kissa ner sej…
När man sedan kommer fram dit man ska är de i princip bara att sätta fören mot land och låta fåren hoppa ur. Ofta behöver dom en liten betänketid för att komma sej ur båten, men, sen hoppar de nog (oftast) självmant. Bra är då om man kan ta iland mot en strand, eller passligt berg eller nåt, för här är risken igen att någon faller mellan båt och brygga. Tar man iland i en strand gör de inget om de är lite dåliga på att hoppa, våta klövar gör inget. Mot ett berg kan det vara krepligare och tvarare, men ofta är de ganska nära till för fåren att ta sej iland om de slintar i hoppet och landar i vattnet, men faller ett får mellan båt och brygga kan det vara långt till ett ställe där de går att få upp fåret.
Kan får simma?
Jo de kan dom. Dom simmar inte gärna, men om nöden inte har någon lag kan dom ge sej på vattnet. Jag har haft någon tacka som simmat från någon liten holme någon vår. Hon hade bestämt sej för att hon inte skulle vara där, utan hon sku HEM! Så hon simmade nog ca 70-100m. Sen sägs de ju att ullen tynger ner fåren och att de kan drunkna om de simmar med mycket ull, och så finns det de som säger att fåren fylls med vatten “bakvägen” och att de därför drunknar. Jag har inte provat varken ena eller andra, och jag hoppas att jag inte behöver prova heller, men de vet jag att jo, det händer att får drunknar om de far ut i vattnet.
Sorgligt men sant, så finns det ännu folk som släpper löst hundar på holmar så hundarna jagar fåren ut i vattnet, och dit blir de. De händer inte ofta, men en enda gång är en gång för mycket, och nog hör jag nästan varje år om någon som mist 1-10 lamm/får på grund av lössläppta hundar.
