Författare: Charlotta

Hejsan! Jag heter Charlotta, men kallas kort och gott för Lotta. Jag är 34 år, fårbonde och mamma till Mathias, 9år. Jag driver en liten gård som heter Västeräng på holmen Ytterholm i Nagu. Jag har ungefär 30-35 lammande tackor. Med tackor, ungdjur och lamm blir dom runt 100 djur sommartid. I dagens förhållanden är det ganska lite, men det brukar fylla mina dagar alldeles tillräckligt eftersom jag sköter dem, deras bete och 12ha åker mest ensam. Jag odlar enbart foder till fåren på åkrarna. Har jag tid över, fyller jag snabbt de timmarna med bär- och svampplockning om hösten, bottenmålning av båtar om våren, skogsarbete om vintern och fiske om sommaren. Holmen jag bor på, Ytterholm, är en holme helt utan förbindelser. Det finns en liten gångbro av trä, så man kan ta sej till och från holmen med matkassen och sådant man orkar bära, men alla övriga transporter av allt vad som behövs i ett jordbruk, sker på vintern över is, eller med pappas pråm. Sommartid betar fåren på holmar runtom i skärgården. För tillfället har jag betesmark på 8-9 olika holmar. Får är jättebra landskapsvårdare. De ser till att den underbara skärgård vi har hålls i bra skick.

Sea salt

Om någonting kan ha smaken av “sea salt” ska de ha det. Man hittar allt möjligt ätbart med smaken sea salt. Nästan så att om de sen är pastiller eller leverlåda kvittar, sea salt “is thö juttu” vad det verkar. Men, vistas man lite på sjön med öppen båt behöver man inte extra sea salt smaksatt det ena eller det andra, det räcker att man slickar sej om mun lite emellanåt så får man smaken sea salt automatiskt bara sekundmetrarna varit lagom när man vistats på sjön.

Jag va ut till en holme och tittade till stängslena där, och de blåste lite mer än de nödvändigtvis skulle behöva, men de gick ändå bra. Mathias var också med. Han satt i fören och njöt av sol, vind och vatten. Ju värre vågor, desto roligare när båten skuttade och krängde. Vi hade rediga kläder på oss, så fast de duschade riktiga skurar emellanåt var vi alldeles rätt torra, förutom min mössa… Jag tuggade tuggummi på vägen hem, och lite nu och då fick menthol-smaken ge vika när det kom en skur över suden så de rann vatten i hela ansiktet.

Man kan ju fråga sej om det inte skulle gå att fara och se efter staketen en dag med vackrare väder och inte i blåsten, men nu är de så trevligt att fjolårets torka gör sej påmind, och fodret håller verkligen på att sina. Fåren håller på att äta mej ur huset. Så, vad göra, det blir att strunta i bekvämligheter som vackert väder och bara få jobben gjorda som ska göras, för att få fåren ut på bete. För ute börjar det finnas mat. Ingen nöd på torpet, bara lite obekvämt emellanåt.

Efterlängtat regn

Maj börjar otroligt bra, med vatten! Vatten från skyn! Ett nätt vackert regn har fallit här nu, igår och idag. Helt otroligt! Vi här på holmarna i sydväst är verkligen inte bortskämda med regn den här årstiden. Minns att min Moffa sade “-He kan inga kom för myki regn före missomar” och ju äldre jag blir, ju mer inser jag hur rätt han hade. Det regnar helt enkelt int här den här årstiden, men nu har det kommit ett vackert välbehövligt regn. Bra så långt. Nu skulle det vara fint med 12-15 grader värme och så lite vatten igen om en vecka om man skulle få lägga in beställning…

Bilden tagen från mitt köksfönster. Vitsipporna och påskliljorna blommar allt vad dom orkar

Som de brukar vara…

Våren är här. Stängsel ska repareras, vatugårdar stiklas upp, gödel spridas, de ska harvas, sättas potatis, fåren ska klippas, lamm ska matas och mycket mer därtill… Stegräknaren far hastigt över 10t och knäet är som en boll endel kvällar. Varmt är de också och jag som fortfarande klär på mej som för en utflykt till sibirien svettas och fryser omvartannat vilket sedvanligen leder till flunssa, och varför skulle detta år vara ett undantag? Lite småkallt om halsen när vinden drar, och lite kallt om baken på båtbitan, har kompletterat de hela så, halsen är som ett rivjärn och näsan tror den är kran.

Nå, de får gå ändå. Påsken, som brukar vara lite av ett startskott kom och gick, men ändå känns de som att jag sku stå lite småsömnig kvar i startblocken och fundera vad som small…

Nå, man väljer sej väl, men som vanligt springer dagarna iväg på ett annat sätt denhär årstiden än i januari. Precis som vanligt, inget nytt under solen, så allt är väl som de brukar vara 😊

Nu vet jag vad jag har…

Det var det, helt kort och sammanfattat kan jag konstatera att lammningen gick fort, alla lammade på ungefär 4 veckor, och antalet lamm skenade iväg så de small om det. Om jag omvandlar det till % så fick 50% trillingar, 25% fyrlingar och 25% två eller ett lamm, och de va bara en tacka som fick ett lamm – Hedga. Snittet lamm per tacka bli 3, jag räknar nu då antalet lamm som blivit mer än 3 dagar gamla. Det har varit några lamm som dött, något har varit dödfött, och något har fötts men sen blivit oputsat i födseln, och, ja, lite olika, sånt händer alltid, men jag tror det bara är 4 lamm totalt, vilket faller innanför ramarna för vad som är normalt.

Vad gäller färgerna, så är svart (och grått) den dominerande färgen, med ungefär 65%, brunt (och beige) är ungefär 35% och antalet vita är så försvinnande litet så de blir bara 0,nånting procent, för de finns bara ett vitt lamm.

En juverinflammation. 2st 100% flaskisar. En tacka med så trög råmjölk så alla hennes lamm nästan dog för de orkade inte suga så de sku fått i sej tillräckligt med mjölk, men med lite extra hjälp har jag fått hållit livet i dem och nu kommer de hyggligt med mjölk. 3 lamm har kommit ut med ett framben ovanför huvudet. Ett dödfött som fastnade, som jag på morgonen när jag kom fick dra ut, de satt som en propp med rumpan före och bakbenen uppdragna under sej. Äldsta tackan är född 2010. Ingen har dränkt sej i nån vattenbalja. … och så vidare… så, det rullar på…

Skönt är iallafall att alla nu har lammat så man vet vad man har

Lamm, lamm, lamm…

Först kom de fyrlingar. Sen fyrlingar. Sen trillingar. Sen fyrlingar och sen femlingar. Sen fick jag några nya gråa hårstrån. Dom kan väl bara inte gå och få fyrlingar mest allihop!!?? Hur ska detta sluta…

Nyfödda femlingsgänget. Det blir rätt vått och klottigt i lamningskätten just när alla lamm fötts. Lite torrt strö och en värmelampa åt lammen att värma sej under gör sedan susen för de små.

Femlingar har jag aldrig fått förut. Ett lamm trodde jag dock inte att skulle klara sej särdeles länge, den va så pytteknytte liten, och mycket riktigt efter någon dag orkade den inte mer. Jag försökte nog med flaskmatning, men, den va så fruktansvärt liten så de bara inte gick. Ibland går de så också.

Efter femlingarna så har antalet lamm per tacka ändå lite lagt sej, de har kommit några tvillingar och några trillingar, men, de finns nog såna tackor som ser ganska innehållsrika ut, så får se vad de blir…

Idag lammade Hedga. Hon har några år på nacken, och har lammat flera gånger, de speciella med henne är att hon alltid får ett lamm. Ett stort lugnt, fint lamm som hon tar väldigt bra han om. Så också i år. Jag blev så glad när jag kom till fårhuset imorse och såg att hon lammat och fått ett fint tacklamm som redan försiktigt gjorde sina första små skutt. Så om inget drastigt händer kommer hon att bli en så stor, duktig och fin tacka den lilla gumman 🙂

Minns ni förra inlägget jag skrev, om det lilla lammet som fick komma och bo i mitt badrum, hon mår rätt så bra nu. Hon äter nästan allt hon får, och trivs i övrigt väldigt bra i famnen.

Alla vill ha någon som bryr sej om en, så också små lammisar 🙂

Lamm

Så va då lamningen igång… Men, de kunde ju fått börja bättre…

Första tackan fick 4 lamm, varav två är stora och svarta, en lite mindre brun och så en liten liten skrutt. Och denna lilla skrutt bor nu i mitt badrum om nätterna.

Den duger icke! Tyckte tackan, och i och för sej har hon väl en liten poäng, spara och satsa på dem som blir stora och starka och låt dedär små som aldrig riktigt blir till någonting vara… Så skulle naturen sköta om de hela och tackan skulle ha varit helt nöjd och glad med sina tre. Men, de är när naturen får ha sin gång, vilket kan vara de smartaste… Men, sii… sen kommer Lotta (alltså jag) in i bilden och tänker att kära hjärtanes ändå… Ojjar och voiiar och bär hem de lilla lammet och springer och matar det med tuttflaska dygnet runt…

Varje vår är det något lamm som ska räddas till varje pris… Är de värt de?

De beror på hur man räknar värde.

Räknar man ekonomiskt är svaret ett galant enkelt nej. MEN… Man bara inte lämnar små lamm att dö helt för sej själva helt kallt. Nix. Inte här. De bara inte går de… Betalt i pengar för all tid, och mjölkpulver man köper, får man verkligen inte, men, när lammisen tittar upp på en med sina små mörka ögon, och med pigga öron på skaft, den määä-ar och gärna kryper upp i famnen och tar sej en tupplur… Då får man betalt, inte i pengar, men de kommer rakt in i hjärtat.

Så, lilla lilla skrutt, hoppas du orkar kämpa, än är de långt kvar till vår säger “mor”…