Författare: Mats

Jag är 42 år, gift och har en son på nio år. Min fru jobbar som lågstadielärare, så mitt jordbruk är ett enmansföretag. Jag har varit jordbrukare sedan 2001. Innan dess hann jag jobba 6 år som lantbruksrådgivare inom växtodling och ekonomi. Gården har ända fram till hösten 2009 varit en mjölkgård, men numera bedriver köttproduktion med dikor och en del växtodling. Det är känslosamt att lämna en produktionsform som funnits på gården i generationer, men samtidigt spännande att ge sig i kast med något nytt och lite obekant. Tanken är i första hand att sälja kalvar vidare till specialiserade uppfödare, i framtiden kan också egen uppfödning komma i fråga. En riktigt intressant tanke är att själv slakta och sälja köttet direkt till konsumenter, som jag börjat testa i liten skala. Växtodlingen har bedrivits ekologiskt sedan 1995 och husdjuren sedan 2010. Ekoodlingen passar gården rätt bra och gör enligt min mening produktionen lite mer spännande. Spänningen är visserligen på gott och ont, går det bra är det extra kul men går det åt pipan svider ordentligt.

Trotjänaren

Utfodring av djuren är ett dagligen återkommande arbetsmoment och hos oss körs balarna ut på foderbordet med en rundbalsupprullare. Det finns också andra och mer avancerade sätt att sköta det jobbet, så upprullare är inte nåt som man nödvändigtvis hittar på alla gårdar.

Vår rullare är byggd av en lokal bysmed för över 10 år sedan och den går fortfarande som en klocka. Tekniken är i och för sig enkel som en hovtång, så det här inte mycket som kan krångla heller. Den har en liten bensinmotor som driver en hydraulpump och pumpen driver sedan både fram maskinen och rullar upp balen.

Funktionen är lika enkel som tekniken: man rullar helt enkelt upp balen varv för varv, ungefär som en hushållspappersrulle. Det finns också knivar man kan sätta in för att riva sönder den lite men de används sällan.

Förarmiljön skulle väl kallas “avskalad” i ett biltestprogram. Den har varken gps eller bluetooth.

BääBääC

Den engelska lantbrukstidningen Farmers Weekly berättar att BBC gör en TV-serie om lammningen på en stor brittisk fårgård: http://www.fwi.co.uk/Articles/2010/03/07/120205/TV-show-following-lambing-to-run-for-next-five-days.htm Fem kvällar i rad får man följa med “dramat om liv och död” som utspelas på gården.

Undrar om de fått inspirationen från videoklippet från Heisala där kossan kalvade framför rullande kamera? 🙂

Midnattstimmar

Häromkvällen gick det som det går ibland, jag slocknade framför tv:n. Så det var en bit efter midnatt när jag sömndrucket vinglade av mot ladugården för en kontrollrond innan jag gick och lade mej. (Att kolla korna är det sista man gör på kvällen och det första på morgonen.) Latheten sa att det hade det varit skönast att knyta sig direkt, men jag visste ju att korna fått foder tidigare på kvällen så det borde bara vara att göra en snabb runda och sen in igen.

När jag öppnade dörren kom en kalv emot mej på foderbordet. I och för sig är det inte hela världen, dikornas kalvar smiter ut hela tiden men det brukar gå enkelt att schasa in dem tillbaks. Nu var det dock en lite äldre kalv som smitit ut från ungdjursavdelningen och det råddade till saken.

Första alternativet var att få kalven att krypa in under nackbommen (“stängslet”) självmant eller med lite påhejande.  Det lyckades icke, kalven vågade helt enkelt inte trots att vi jobbade med det en god stund. Andra alternativet är min patenterade “Sweep the Feet”-metod: att helt enkelt tackla omkull kalven, snabbt som blixten hasa den under nackbommen så att när den kommer på fötter är den redan på insidan.  Lyckades icke heller, kalven var alldeles för snabb i vändningarna.

Återstår alltså bara alternativ 3, att få ut den på gården och in igen genom sidodörren till ungdjuren. Kräver en del förberedelser: fösa bort alla andra ungdjur till en annan avdelning (vilket tar tid eftersom de nyfikna krabaterna förstås vill vara med där det händer och gör allt för att finta förbi mej), skotta bort drivsnön från båda skjutdörrarna (var katten är snöskyffeln?), öppna dörrarna, rigga avstängingsgrindar så kalven inte smiter (det hoppade jag faktiskt över med hänvisning till obekväm arbetstid) och avslutningsvis få ut kalven i nattmörkret och in igen. Och vad gör själva huvudpersonen när vi kommer till den sista fasen? Jo, kryper självmant in under nackbomen, alltså alternativ 1! Utan nån som helst form av påtryckning eller höjt röstläge från min sida.

Behöver jag påpeka att jag hann vakna till? 😉

Snöföljetongen fortsätter

Snöyran har gett rejäla drivor på sina håll. Jag hämtade ett ballass från grannbyn Sundby idag vilket är en process som skall ta runt en timme. Det tog två och en halv. Jag höll t.o.m. på att köra fast med tom vagn, vilket hade varit rejält pinsamt. Att fastna med last på vagnen som Sonja och Antte ( http://www.bondbloggen.fi/2010/03/parkerad-traktordel-2/) är förlåtligt men att köra fast med tom kärra tär på prestigen. Lösningen blev att ställa kärran uppe på byvägen och sen hämta rundbalarna en och en. Tack och lov fick jag ju lyssna på Kalle i Lördax, så det förgyllde ju förmiddagen i hytten.

Bifogar en bild av snödjupet. Det där blir det jobbigt med vilken traktor som helst, oavsett färg. 🙂

Närmat

Igår ringde en dam och vi pratade närmat, ekomat och allmän mat i över en halvtimme. Vi är ett par jordbrukare och andra som en tid har grunnat på olika lösningar kring närproducerade livsmedel. Ringaren undrade när vi tänker komma till skott egentligen och det börjar onekligen bli dags.

Det finns kunder som vill köpa närodlat, det finns producenter som har varorna men de här två grupperna möts inte. Det saknas en marknadskanal. Skulle den här kanalen finnas tror jag dessutom att utbudet av varor skulle öka. Det finns många lantbrukare som har idéer kring småskalig livsmedelsproduktion men avsaknaden av en enkel marknadskanal avskräcker dem.

Damen i andra ändan av telefonen lutade åt att det skulle behövas en matcirkel i Jakobstadsnejden och det ligger onekligen något i den tanken. Andra alternativ kunde vara en gårdsbutik, en webshop med hemleverans (t.ex. www.bondenara.se) eller kanske en butiksbil som kuskar runt i nejden (www.bondens.se). Eller kanske nåt helt annat som vi ännu inte kommit på.

En fråga är förstås om intresset för eko- och närmat är en tillfällig trend eller om det är en bestående förändring i konsumentbeteendet. Jag lutar mot det senare, det här kommer inte att försvinna i en handvändning.

Spännande grejer det här…. Är det nån som har en frysbil till salu? Eller recept på hemgjord korv?? “Bloggarbondens Bratwurst” låter väl som en hitprodukt?

Snöröjningsateist

Jag har blivit snöröjningsateist. Jag tror inte på konceptet ‘att röja snö’.

Vi har som bäst en snöyra som effektivt drivar igen gårdsplan och vägar. Kombinationen vind och snö brukar också täppa igen ladugårdens ventilation så där torde det bli aktuellt med lite hjälpinsatser senare idag.