Nattmat

Vid  gårkvällens kvällsrond till ladugården hade korna slut på foder så jag körde ut en rundbal åt dem. I och med det kom jag på ett tillägg till mitt inlägg om trotjänaren.  Den har faktiskt en nackdel som framträder så här års, nämligen att den saknar motorvärmare. När termometern börjar gå mot -15 till -20 är den rejält trögstartad. Lösningen är att värma strategiska punkter (vevhus, insug, och hydraulpump) med värmepistol innan man drar i snöret. Hur länge var och en skall värmas beror på hur kallt det är och bedömningen fodrar viss vana och fingertoppskänsla. Den här vintern har minsann tränat upp den vanan och jag börjar så småningom bli en riktig hejare på att värma lagom länge.

Så den dag “Kallstart av liten förbränningsmotor” är OS-gren kan jag nästan garantera Finland en medalj.

Kontorsdag

Idag blev det kontorsdag, högen med oåtgärdade papper blev slutgiltigt för stor för att nonchaleras. Jag betalade räkningar, fyllde i statistik om fjolårets skördar, fixade klart en del kalkyler och beräkningar jag lovat hjälpa en kollega med, ringde ett par samtal i ett litet närmatsprojekt jag följer med från sidan och – framförallt – kontaktade ett par av mina arrendegivare för att få arrendeavtalen förnyade.

Jag planerar att lägga om mina husdjur till ekoproduktion i vår (hittills har jag bara bedrivit växtodlingen ekologiskt). I och med att jag skriver på ekoavtalet förbinder jag mej att producera ekologiskt i fem år och då måste jag också ha arrendeavtal som omspänner hela den femårsperioden. Nu har jag bara tre år kvar på alla mina avtal så det räcker inte. De jag hann ringa idag var positivt inställda, inga problem att förlänga avtalen.

Arrendemark är alltid ett litet stressmoment, eftersom man ju inte vet hur lång eller kort tid man får odla den.  Finska gårdar arrenderar i medeltal 60% av sin areal, så för många är det helt avgörande för deras uppehälle om de har kvar arrendena eller inte. Jag har förmånen att ha arrendegivare som vill ha “fasta förhållanden” och vissa av kontrakten har rullat på i över 15 år. Sånt är guld värt, eftersom det gör det mycket lättare att planera verksamheten.

Dessutom är det faktiskt också bättre för jorden. Vissa åtgärder, som t.ex. dikning och kalkning, är dyra för stunden men nödvändiga på lång sikt. Har man då bara korta, osäkra arrendeavtal är risken stor att man låter bli att göra de långsiktig åtgärderna och det försämrar markens bördighet i ett längre perspektiv.

Kalkningen, ja!! Den glömde jag beställa. Kanske det får blir en kontorsdag morgon också. 😉

“All vår början…

.. bliver svår” heter det ju och för Lena Ludd på bilden stämmer det verkligen. Hon hade en motig start i livet.

Lenas mamma Ädel var en förstakalvare, alltså en kviga som aldrig kalvat förr. Förstakalvare är alltid lite spännande, de kan ibland ha lite svårt att förstå sin nya uppgift och vad de egentligen förväntas göra med den där kalven som dyker upp mitt i allt. Kalvningen är överlag en omvälvande upplevelse, juvret är spänt och svullet av all mjölk och samtidigt skall man vänja sej med att kalven suger och biter på spenarna. Dessutom har olika kor olika stark modersinstinkt och Ädel hade rätt svag.

När Lena blev så stadig på fötterna att hon började kunna gå var det först hon gjorde att leta efter spenarna, men så fort hon så mycket som nuddade vid en sparkade Ädel bort henne. Och det var inga försiktiga knuffar utan rejäla sparkar med bakbenet. Lena flög som en vante, ibland flera meter. Som åskådare var man förvånad över att hon inte skadade sig. Men kalvar är sega. Upp på benen igen och nytt försök. Samma sak; så fort hon nuddade vid spenen sparkade Ädel.  När Ädel blev tillräckligt irriterad försökte hon gå sin väg, men Lena sprang efter på vingliga ben och sug-och-spark-kampen fortsatte. De kunde hålla på med det här i uppemot en halvtimme åt gången och det rullade på i flera dagar. Enda sättet för Lena att få nån mat i sig var att jag gav Ädel lite kraftfoder att äta. Då blev hon så upptagen av det att hon inte märkte att Lena försåg sig av mjölken. Ibland lyckades jag samtidigt också mjölka av Ädel lite mjölk för hand och kunde ge Lena mellanmål ur tuttflaska. Men trots motgångarna gav sig Lena inte, de dansade runt i sin spensparksschottis flera timmar per dag utan att hon verkade tröttna.

Jag hade redan börjat misströsta och räknade nästan med att få föda upp Lena på pulvermjölk eftersom Ädel inte såg ut att vara ens nära att börja bry sig om henne, men mer erfarna kollegor uppmanade mej att vänta lite till. Och efter tre dagars kamp resignerade Ädel inför Lena Ludds envishet. På morgonen när jag kom ut i ladugården stod hon absolut stilla och lät Lena dia så länge hon ville.

Trägen vinner, också bland korna.

Ibland slinter det…

… och det är därför man använder skyddsbyxor i skogsarbete.

Inspirerad av Nisses “avverkningsbilder” inledde jag skogssäsongen idag. Hittills har det varit för kallt eller för mycket snö för min smak. Snöläget är fortfarande i häftigare laget, jag måste säga att jag nog aldrig varit med om nåt liknande. Snön går lite över knäna och det bromsar upp avverkningsarbetet märkbart. Bäst fungerar det när man fäller ett träd, kvistar och kapar det, drar bort stockarna och sedan fäller nästa träd på samma plats. Då fungerar de kvarlämnade kvistarna från det första trädet som underlag och man slipper plumsa runt i djupsnön.

Trots att jag tog en ganska försiktig inledningsdag hann jag redan snitta till i benet med motorsågen.  Det blev endast en rejäl reva i byxorna, men hade jag inte haft skyddsbyxor kunde det nog ha fodrats en runda till doktorn för omplåstring. Motorsågskedjan är en aggressiv bekantskap.

Det är inte första gången jag snittar till i de här byxorna, av nån anledning är det alltid vänster ben som får sig. Jag har tre lappar på vänster ben och inga på höger. 🙂

Piercade Cleo

Alla kossor har ju gula “örhängen” men kvigan Cleo är utsmyckad på ett lite fräsigare sätt. Hon har nämligen en taggig nosring, en så kallad antisjälvmjölkare.

Vissa kor lägger sig till med olaten att dia andra kor, vilket inte är så värst uppskattat av skötaren. De kan ledigt bälga i sig 15 l om dagen om de får vara ifred och det innebär att det blir mindre mjölk över åt småkalvarna. Dessutom kan de förorsaka skador på spenarna, sprida olika smittor mellan korna och en del annat otyg. Vissa kor kan t.o.m dia sig själva, men nåt sånt fall har jag ännu inte haft. Problemet förekommer tack och lov ganska sällan eftersom det dels kräver en ko som vill dia, dels en annan ko som tillåter det. Normalt jagar korna nämligen bort mjölktjuven. Nu råkar Cleo dock ha upptäckt att Ullan njuter så mycket när hennes egen kalv diar att hon inte märker om Cleo smyger in under magen på samma gång.

En lösning är att använda en sån där antisjälvmjölkare. Det är helt enkelt en ring med taggar som man fäster i näsan på kon genom att skruva ihop den. Den går inte igenom nån vävnad, så den är snarare en clip-on än en piercing. Cleo kan äta och dricka helt som vanligt, men när hon försöker dia sticker taggarna den andra kon i juvret och hon sparkar undan Cleo. Just den här ringen har varit med ett tag, så taggarna börjar vara lite nedslitna men än så länge verkar den fungera. Jag har inte sett Cleo dia på flera veckor.

Hon får gå med nosringen i några månader, sen plockas den bort och så får vi se om hon vant sig av med sin ovana.

Antisjälvmjölkare