Jag skaffade ju en bandsåg till sågverket och insåg ganska fort att det behövs en effektiv slipmaskin för att vässa bladen. Man kan såga bara omkring två timmar effektiv sågning förrän det måste slipas. Så jag skaffade en automatslip och visst fungerar det bra. Den stänger till och med av sej själv efter ett varv. Kolla in videon
Den är i MP4-format som borde fungera för de flesta men det behövs en snabb nätanslutning för den är på 70 MB.
Inte bara här utan på flera håll läggs det nya tak i byn. Tiden är lämplig för vi har vanligen torra försomrar. De tak som lades på 50-talet börjar ha tjänat ut och behöver förnyas. Filttaken har hållit väldigt länge men nu är de slut. Plåt är det material som nu läggs men få se om de håller. Jag är inte så förtjust i eländet men de korrugerade galvaniserade plåtar som vi lade på ladan och ladugården har hållit relativt bra. Men så var det också den gamla sorten med tjock plåt och små vågor. Tyvärr kollade jag inte ordentligt plåten som lades på nya torken och den är bara skräp liksom nästan all ny plåt. Den är så tunn att man inte kan gå på den utan att få till stånd stora bucklor.
Vi har cementtegel på garaget för det var det enda takmaterial man fick efter kriget då alla taken förnyades hos oss. Ladugården byggdes 1945 liksom garaget. Problemet är att cementtegel är fruktansvärt tunga så takstolarna kröker sej så småningom. Under ladugårdstaket måste vi sätta två rader med stolpar för att det skulle hållas upp. Cementtegel fryser också sönder småningom. Det växer mossa på dem som håller kvar vattnet och då vintern kommer fryser vattnet. Inte kan man gå på dem heller. Då jag var tvungen att skotta snö för ett par år sedan så måste jag följande sommar byta ca. 40 tegel.
Plåt kan man inte ha utan undertak för det kondenseras fukt under den i stora mängder på hösten. I det fallet är cementtegel faktiskt bättre för de ger inget kondensvatten. en ett undertak går lätt att sätta in då taket läggs om.
Jag började rada bort de gamla cementteglen men hann inte få upp mer än ett par plåtar förrän det började regna. Det är ju klart att det kan vara hur soligt och torrt som helst men då man börjar arbeta med tak så kommer det regn.
(OBS ! Den gamla bilden som gav fel uppfattning om konstruktionen är utbytt mot en nyare. Den gamla bilden visade bara en provisoriskt uppsatt plåt.)
Mycket regn har här inte kommit – bara så det harmar litet. I morgon skall det regna mest hela dagen men sedan påstår långtidsprognosen att det blir torrväder och då skall plåtarna upp. Och så skall flisveden köras hem.
I går var här obarmhärtigt hett. I skuggan var temperaturen över +30 grader och värmeindexet (heat index) var över 45. Det är en kombination av temperatur och fukthalt och visar hur människans kropp reagerar på den här kombinationen. Det var omöjligt att arbeta i solen så det blev mest inomhusarbete (helst sitter man bara och bloggar :-). Jag började riva i garaget för att byta tak från cementtegel till pannplåten som vi hämtade i Malung i början på juni. Dessutom skruvade jag fast taket till garaget som snön höll på att stjälpa (se Taksnöskulptur och Garaget höll på att stjälpa).
I natt blev det omöjligt att sova i huset så jag måste flytta till källaren på Riibackstuvun. Nätterna är inte mycket bättre för det är +20 grader då också. I dag blir det nästan lika hett och resten av tiodygnsprognosen hotar med torrt och varmt väder även om det blir en aning svalare. Snart blir det att flytta till potatiskällaren om inte vädret blir mänskligare. Vart tog den berömda kalla och regniga nordiska sommaren vägen ?
Johanni gick i hobbyns tecken – alltså jordbrukets. Det börjar allt mer likna en riktig hobby med stora utgifter och inga inkomster. I samband med ogrässprutandet så körde jag över alla åkrarna och intrycket från i våras förstärktes. Jorden är alldeles för tät efter vinterns usla väder utan tjäle under snötäcket. Broddarna varierar från riktigt bra på de lättare jordarna till ren katastrof på leran. Sällan har jag sett så stora variationer.
Det åskregn som kom direkt efter vårsådden fick svackorna att bli sjöar på leran eftersom ytan är så tät att vetet helt enkelt drunknade. Rötterna behöver luft och det är dåligt med det i år. På lättare jordar märks det inte men vi har tyvärr mest lerjordar. Det hade varit bättre att plöja förra hösten om man hade vetat att det inte skulle bli någon tjäle alls. Då hade ytan varit litet mera lucker och tiltorna hade släppt in luft till rötterna. Förra hösten och vintern var ungefär det sämsta väder man kan tänka sej för direktsådd på lera. Vi harvar visserligen litet på våren men bara för att jämna ut ytan. Gammaldags bearbetning med höstplöjning och vårharvning vann överlägset den här gången. Med den metoden fick man en såbädd som var mindre tät.
Jordstrukturen på leran behöver antingen tjäle eller torka som spräcker upp den speciellt efter våta höstar. Nu hoppas jag på torka. Det finns tillräckligt med fukt i jorden och torka skulle spräcka upp leran. Men den här skörden blir det inte nånting av mera. På de lättare jordarna ser det inte illa ut men på lerjordarna är brodden förstörd. Det blev inte bättre av att kvickrotsbekämpningen misslyckades fullständigt. På sina ställen borde man göra pinan kort och spruta bort kvickrot och det lilla vete som där finns och plöja upp eländet genast. Men det får man inte för byråkraterna så nu blir jag kvickrotsodlare.
Nu fungerar ogräsbekämpningen bra. Vädret har varit perfekt nu då det torkat upp efter de skurar vi hade fram till mitten på juni. Tistlarna som är i stark tillväxt fick sej en omgång. Då man sprutat på kvällen så har de krökt sej redan till morgonen. Annat besvärligt ogräs har jag inte mycket av. Leidärgresi (svinmålla) är lätt att bekämpa även om det finns mycket av det.
Sprutandet har gått bra även om jag vinglat omkring som en skadskjuten kråka. Jag har i 30 år haft sprutspår men i motsats till Kalle så slutade jag med dem. Jag gillar sprutspår men med den nya såmaskinen så ändrades systemet. Förr körde jag med frässådd och den lilla Simultan som var fäst bakom fräsen kunde man vända med på en femöring och köra tillbaka bredvid det slag man kommit med. Det var bara att ta på styrbromsarna på Zetorn. Men nu är vändradien mycket större och jag måste övergå till att köra runt skiftet. Vändtegen blev för stor på våra små skiften.
Hela systemet måste ändras. Den nya såmaskinen är tre meter och sprutan bara tolv meter. För sprutspår måste man ha en spruta som är tre eller fem gånger såmaskinens bredd – annars blir det för krångligt. Så det behövs nio eller femton meters bom och nio är för litet. Jag har funderat på att byta till en femton meters spruta eftersom min gamla Hardi har 40 år på nacken även om vissa delar är nyare. Men 15 meters är dyra och urvalet av begagnade litet (nä, nä – en ny kommer inte på fråga).
Så jag satt och funderade på annorlunda sprutspår. Det är lätt att följa såmaskinens linjer om man lämnar ein skraamå (en skåra) mellan slagen då man sår. Och då 4×3 meter är lika med 12 så skulle det passa med sprutan. Så jag tänkte i framtiden lämna ett litet mellanrum vart fjärde slag vid sådden. Nu är bara problemet att våga köra tillräckligt långt från föregående slag. Jag har kört med 2,5 meters maskin sedan 1975 och det är så svårt att hålla tillräckligt avstånd med en tre meters maskin. Jag försökte riktigt på allvar och trodde jag lämnat en meters skraamå på ett skifte men det blev under 50 cm. Vanans makt är stor.
Men någon sorts sprutspår skall det bli i framtiden. Det är så mycket lättare att spruta då. Speciellt på oregelbundna skiften är det nästan hopplöst utan spår. Jag fick förstås motion i år då jag var tvungen att hoppa ned från traktorn och stega upp avståndet till föregående slag i hörnen.
Och så märkte jag att myggorna minskat en aning men det har kommit massor av brömsar (bromsar) i stället. Traktorn var ibland som en surrande bikupa. Man är tvungen att ha på sej en tät rock mitt i hettan (+28 grader i skuggan). Men det är det ljuvliga livet på landet …
Glad Johanni härifrån Hindersby. Vårt huvudsakliga firande är då johannistandjin (midsommarstången) skall sättas upp. Numera sköter en man om det (med litet hjälp av en traktor).
Men det behövs mera folk att pryda den.
Återväxt finns det också.
För mera bilder och en förklaring varför johanni i Hindersby behöver olja finns på http://hindersby.net. Mitt johannifirande är nu över – kvällen tillbringar jag troligen i spruttraktorn eftersom det är fint väder.
I dag kom det officiellt en ny bonde på Bos-Sestu. Den gamla bondlurken, dvs. jag, fortsätter i alla fall en tid ännu. Vi har haft som tradition att halva stället (det består av två registernummer) flyttar över till följande generation i ett tidigare skede. Min pappa hade också halva stället (gården) fram till år 2003. Det har i alla fall brukats som en helhet. Med på överlåtelsen var också följande generation: Lovis Husberg som nyss fyllt två år. Här kommer de nya bönderna:
Mamma var på jobb. Det är numera vanligt att inte bara en utan båda i en bondfamilj jobbar med annat. Henrik är också speciallärare i Kyrkslätt. Det är svårt att få det att gå ihop annars med de nuvarande priserna.
Man funderar på om det är bra eller illa att barnen vill fortsätta med jordbruket. Förstås är det trevligt att det finns fortsättning på en tusen år gammal bondgård (+ – 300 år) men hårt är det just nu. Ändå ser jag optimistiskt på jordbrukets framtid på längre sikt. Det sker stora förändringar som ökar efterfrågan medan odlandet har svårt att hänga med. Det borde öka på lönsamheten. Jag är så gammal att jag minns tiden efter kriget då det verkligen lönade sej att odla så mycket man orkade.
Och så ser jag positivt på själva arbetet. Det är annorlunda men inte sämre än stadsjobbena. Man måste vara mångsidig – specialisering passar inte en bonde. Rådgivarna må nu sedan prata vad de vill. Det är alltför dyrt att anlita andra så man måste kunna fixa en hel del själv. Det gör också arbetet mångsidigt. Helst borde man vara utbildad – förlåt, ha kunskap menar jag – på ett dussin olika områden. Vara rädd för gyttja är olämpligt för ibland är man dränkt upp över öronen. Å andra sidan är det bara hälsosamt. Kroppsarbete bör man inte heller vara rädd för men man behöver inte slösa tid på gym. Bara man arbetar hela tiden så kan man ta ledigt precis när man vill. Pengar har man inte men behöver inte heller. Resor till södern bör man glömma men det är bara bra för jag avskyr sådana.
Nu är den nya bonden (nå, ny och ny – han har varit med sedan barnsben) vildmarksguide och bergsklättrare så månne han inte klarar den tuffare sidan av bondjobbet också. Gamla gubben (=jag) får hjälpa till litet ännu misstänker jag. Farsan var 86 år då han ännu plöjde. Pension – vad är det ? Man är bonde tills man dör.
Troligen kommer jag att stuffa omkring och krångla här på stället ännu en tid (20-30-40 år) ifall jag inte blir deporterad till Sverige. Det är inte så lätt med flera generationer på samma ställe. Redan verktygens placering brukar vara en källa till olika åsikter. I alla fall så bygger de unga om Ribackstuvun enligt eget huvud. Jag gav Henrik en kofot (en äkta Hultafors) till födelsedagen så han lättare kan riva det jag byggt upp. Men det är livets gång. Man måste riva litet för att kunna bygga om. Någon större skillnad syns knappast i morgon på Bos-Sestu men en stor förändring har ändå börjat.
