Nattarbete och siesta

Man börjar känna allt större förståelse för dem som tar siesta mitt på dagen. Just nu är flyghavreplockande och byggande aktuella arbeten inom jordbruket och bägge är nästan omöjliga mitt på dagen i solgasset. Svetten rinner och man börjar se syner så det är lika bra att gå in och lägga sej i potatiskällaren där det är svalare. Eller i den gamla tegelladugården.

Så jag sköter nu beställningar och planering mitt på dagen i stället för på kvällen. Det passar bättre att sitta i skuggan vid datamaskinen mitt på dagen och sedan jobba på kvällen då det börjar bli svalare. Men i går märkte vi att nätterna börja bli längre. Redan klockan elva på kvällen var det så mörkt att vi knappt såg vad vi gjorde då vi monterade plast på växthuset.

Plastarbetet måste göras på kvällen också därför att det blåser för mycket på dagen. Inga stormar men redan en måttlig blåst gör det svårt att få plasten jämn. Vi fäster den med plastlister som pressas in i en U-profil av galvaniserat järn (se bild i slutet). På det sättet blir det jämn dragning över hela längden och plasten rivs inte sönder så lätt. Och så blir det lufttätt för vi har dubbel plast som vi skall blåsa in luft emellan. Det blir intressant att se hur det fungerar.

Växthusbygget tog nästan hela sommaren och det mesta är ännu kvar. Stommen går relativt snabbt att få upp men alla installationer tar en massa tid. Men det får bli till hösten bara vi får upp plasten och fäst den ordentligt. Jag läste på nätet om en i Sverige som inte hunnit fästa plasten ordentligt innan stormen kom och den trasade sönder hela växthuset.

Ett viktigt verktyg i bygget är datamaskinen med CAD-programmet. Jag får gå in allt emellanåt och rita in och mäta vinklar på ritningen. Det är mycket lättare än att fundera ut dem på bygget och så är det snabbare att pröva konstruktioner på bildskärmen än att bygga upp dem och riva dem ifall de inte fungerar. Jag kan sätta in ritningen på Bondbloggen men inte än för den ändras hela tiden då man märker att det inte alls går att göra så som man planerat. Det är viktigt att man har eget CAD-program för ritningar är till för att ändras.

Det här växthuset är litet annat än det gamla som jag slog upp på ungefär en dag på 80-talet. Det skulle vara provisoriskt men har hållit ihop alldeles för bra och fungerar ännu fastän det blivit för trångt. Visserligen har bräderna ruttnat längst ned men det står kvar i alla fall. Bra var det att ha det för man vet nu hur man INTE skall bygga växthus.

Nedan en bild på de lister vi använt för plasten. Där saknas ännu den låslist av plast som pressas in i skåran i den andra plastlisten.

 

Sommarbrådska

Semesterfirarna har ringt och pratat om träffar men nu finns det inte skuggan av en chans att ta nån sorts ledighet. Visst kunde jag göra det men lång erfarenhet har lärt mej att då står man i januari och spikar i stället och det tänker jag försöka minimera. Det går förstås inte att undvika helt men allt som man kan göra på sommaren är borta från vinterarbetet.

Ungdomarna har semester men som bondbarn så går den mest till att jobba ifall de visar sej här hemma. I går kväll (egentligen i morse) satte vi upp plasten på växthuset som tagit nästan all tid den senaste månaden (förutom jordbrukets nödvändiga sysslor). Det blev mörkt och kallt och det bara rann kondensvatten av plasten men upp måste den för i dag på morgonen började regnet och ungdomarna måste åka bort tidigt på morgonen.

Det är dubbel plast som man blåser luft emellan med tryck för att få bättre isolering. Det var inte så enkelt att få upp den över växthuset för plastbitarna var ganska tunga och så klibbade de ihop i nattfukten – fast fukt är fel uttryck. Den varma sommarluften kondenserade litervis med vatten på plasten då nattkylan kom. Man borde förstås ha satt upp den en torr dag men det fanns det inte tid till.

Vi hade i en veckas tid skruvat och limmat ihop ramarna till växthuset. Än en gång tack till Blogg-Mats som skickade ritningarna åt mej. Ramarna var väldigt lätta med den här konstruktionen. Det är faktiskt första gången jag limmat ihop nånting så man får hoppas att det fungerar. Jag använde polyuretanlim som åtminstone fastnade på fingrarna stenhårt.  Och filmfanerbitarna skruvades ihop med 1320 skruvar medan limmet torkade. Nedan en bild av tillverkningen i ladan:

Jag tillverkade först en mall som skruvades fast i ett par stabila stockar och ramarna tillverkades alla enligt den mallen så de skulle bli någorlunda likadana. Tur att vi satte tidningar mellan ramarna – annars hade de blivit ihoplimmade och växthuset hade blivit väldigt kort …

Att ställa upp ramarna var ganska enkelt. Två man bar dem lätt till platsen och så skruvade vi fast dem med tvingar vid rören och ställde dem i vattenpass med avvägningsinstrumentet (ett väldigt användbart instrument i jordbruket). Sedan var det bara att borra hål och skruva fast ramarna med M10-bultar vid rören. Vår trädgård har fått ett ganska annorlunda utseende – den verkar bland annat mycket mindre.

Men det var inte bara växthusbygget som förorsakade brådska. På lördag slog åskan ned med besked i Hindersby. Vår huvudväxel i datanätet är nu död och runtomkring har ett tiotal elektronikburkar likaså döden dött. Det var ett så ynkligt litet moln att vi inte brydde oss om det men blixten slog plötsligt ned med våldsam kraft.  Och därefter gick telefonen het hos mej om reparationer.

Det värsta var inte växeln – jag har alltid en ny i reserv – utan det faktum att inget fungerade trots att allting var testat flera gånger. Efter en hel dags arbete med att pröva olika till- och frånkopplingar hittade jag slutligen en felaktig burk som inte var helt sönder utan verkade fungera men det hade blivit vimsig och fungerade som störningssändare. Sedan den blivt utbytt fungerade nätet igen.

Men det var inte slut med prövningarna. På tisdag kom det åter åska med skyfall. Det regnade 27 mm hos oss och det var ju bra men det kom nästan alltihop inom några minuter och slog förstås ned vetet där jag hade sått dubbelt. Det var inte bra för vi är mitt i flyghavreplockningen och då vill man inte alls ha liggsäd. Visst kom det en hel del vatten man allt försvann i de stora sprickor vi fått under den långa torkan.

Och som nybliven (1 månad) och stolt farfar så kan man inte låta bli att sätta in bilden på Bos-Sestu framtida värdinna: Lovis (ni vet Ronja Rövardotters mamma). Ser hon inte väldigt förståndig ut :-).

 

Täckdikning – för torrt

Då jag en gång hade täckdikningsplogen på traktorn så körde jag ned rör i en liten bit nyodling. Vid skogsdikningen för några år sedan så rätade jag ut kanten till en åker och den biten täckdikade jag nu. Det var ingen bra idé att köra den tidigare för ett utfall som flyttades var ganska så besvärligt att köra över men i år var det så torrt och stabilt att det gick bra.

Egentligen var det alltför torrt för plogen rev upp stora bitar lera. Det är bäst att köra med den tidigt på våren efter sådden då det är mjukt nere i jorden men torrt på ytan. Då syns knappt spåret efter plogen. Men i år har våren varit speciellt torr så i stället för att skära en lite fåra så rev plogen upp jordstycken. Men det var i alla fall torrt i de gyttjehål man brukade fastna i.

Plogen har en tratt för sand men då behöver man en sandvagn som hela tiden matar sand i tratten. Jag körde nu utan sand vilket inte är så bra eftersom leran så småningom täpper till hålen i täckdiket och då kommer inget vatten in i det. Det beror på jordmånen hur viktig sanden egentligen är. Vattnet måste i alla fall ned genom leran för att nå täckdiket. Vår lera är mest mellanlera som släpper igenom vatten bättre än ren blålera. Ett täckdike drog jag i det gamla utfallet där det finns en hel del ytjord (mull) som borde släppa igenom vatten riktigt bra.

Där det finns svackor måste man i alla fall sätta in en brunn som kommer upp till jordytan så att ytvattnet fås bort i god tid på våren. Täckdikning är en svår konst eftersom den skall få bort överlopps vatten tidigt på våren men sedan borde täckdiken pluggas fast kvickt efter sådden för att hindra försommartorkan.

Och så är täckdikningen klar. Det är bara att köra med bakhjulet utanpå skåran så klämmer det ihop den. Vanligen ser man knappt att det är täckdikat men i år var det som sagt för torrt och det var besvärligt att pressa ihop de stora torra jordstyckena.

 

 

Växthuset tar form

Nu börjar jag äntligen komma upp ovanför jord med växthuset – härtills har jag bara grävt mej neråt. Nu är den första raden med rör för grunden nedsatta. Jag använde frontlastaren på den nya Zetorn att trycka ned rören i leran. Till all tur har vi inte stenar utan bara bottenlöst djup lera här.

Det var ganska enkelt att pressa ned rören. Men det var bäst att lyfta upp lastaren emellanåt annars drog den övra ändan på röret mot traktorn. Frontlastaren går ju inte rakt nedåt utan rör sej litet bakåt tillika i det nedre läget. Men genom täta mätningar  med vattenpass lyckades jag få rören någorlunda rakt upp och ned. Förstås hade man kunnat slå ned dem med slägga men jag föredrar att pressa långsamt.

Rören är vanliga galvaniserade trafikmärkesrör som jag borrat två hål i för att montera ramarna. De vred sej lite då jag pressade ned dem men en kättingsstump och “jäärnstavur” (järnspett) fick dem i rätt position. Med avvägningsinstrument får man dem lätt på samma höjd. Instrumentet har en kikare med god förstoring och är överlägset alla vattenpass och liknande. På 20 meters avstånd är noggrannheten en millimeter om man ställer in ordentligt.

Utanför rören kommer en kallmur av murblock 9×60 cm som inte muras med cement för då spräcker tjälen den varje vinter utan jag radar dem bara på varandra så de kan röra sej. Möjligen sätter jag ett 8 mm nät utanför muren för att säkert hindra sorkar och andra gnagare att komma in. Vi hade huggormar i det gamla växthuset – de var säkert ute efter sorkarna. Det är ju mindre trevligt även om ormarna är nyttodjur.

Snart är det bara att skruva ihop ramarna av 10 cm bräder och ställa upp dem. Det tänkte jag göra inne i ladan för där är det skugga ! Jag hör till de arktiska folken för jag får värmeslag av att gräva i solen. Kanske man borde flytta till Grönland …

 

 

 

Aldrig mera miljövårdsåker !

I fjol tänkte jag att det kan ju inte skada att pröva på miljöåkersalternativet – men det kunde det. Det är ren katastrof på fjolårets viltåkrar. Det syns inte alls att där finns vete utan det är ett hav av baldersbrå och tistlar. Litet var jag rädd för att ogräsen skulle öka då man inte alls fick spruta men inte hade jag kunnat tro att det skulle bli ett sådant elände.

Om man ser riktigt noga på bilden i nedre kanten så märke man att där faktiskt finns vetebrodd under ogräset. Det har till och med grott ganska bra men kvävs nu av baldersbrån. Den torra sommaren i fjol gjorde att åkern inte såg så farlig ut då men nu kom balderbrån med besked …

Det går bara inte att odla en åker utan att spruta minst en gång per år då det inte finns någon växt som konkurrerar kraftigt. På gröngödslingsvallen är klövern helt fantastisk i år och där har den kvävt nästan all baldersbrå. Nedan ett fint bestånd på nyodlingen och då är klövern dubbelt längre och tätare på de andra vallarna.

Man ser förstås hur utsädet grott redan i maj men först nu i mitten på juni börjar man se hur den utvecklar sej på allvar. Vi fick litet regn som räddade växten så broddarna är ganska fina på de andra veteåkrarna. Men ojämna eftersom jag körde för mycket om vartannat med den nya såmaskinen.

Det var speciellt intressant att se hur blålusern hade grott eftersom det var första gången vi hade sådan. Och den ser bra ut fast jag undrar hur den klarar sej mot ogräset. Den sådde jag nämligen också på en bit som var viltåker i fjol. Man får hoppas att den tar revansch i nästa år.  Sonja skrev att hon var nöjde med deras blålusern så jag hoppas vår klarar sej. Om den beter sej som timotej som var riktigt ynklig i fjol men nu blivit kraftig så blir det nog bra.

Blålusern är alltså de små raderna – resten är ogräs. Men det är nästa år som blir spännande här.