Författare: Nisse

Jag är bonde i n:te led på Bosas rusthåll i Hindersby som troligen är kring 1000 år gammalt - ingen vet så jag kan lika gärna påstå det. Nån vanlig bonde är jag inte för jag gick i skola och blev elektronikingenjör och forskare i teoretisk datateknik vid Tekniska högskolan - senare docent och professor. Men det var mest hobby och extraknäck för jag har bara missat en vårsådd och det var då jag var i Dragsvik. Sedan 2004 är jag heltidsbonde till 150 %. Allt är heimlaga och jag har bara skrotmaskiner som jag reparerar och bygger om själv. Med dagens priser är det inte möjligt att köpa nya. Dessutom bygger jag optiska fibernät på landsbygden. Det är inte alls mera så mycket arbete med sådd och skörd men desto mer med att bygga hus, reparera maskiner och ställa i ordning. Till det går numera 95% av all tid! Så jag bygger (sedan jag fick min första hammare och 10 kg spik till julklapp som femåring) och skruvar med maskiner, gräver i jorden och hugger i skogen på vintern. Och så måste fliseldningen skötas förstås. Mest hänger jag på nätet och diskuterar över hela världen.

Att vända tilta

Plöjning har jag nästan lämnat bort men jag förstår dem som gillar att plöja. I år har jag ovanligt mycket (16 ha) som skall plöjas eftersom jag haft två år gröngödslingsvall och den kör man inte bara med tallriksharven. Det är länge sedan jag plöjt så mycket.

Men det är något visst med att vända tiltorna och se hur åkern blir svart. Det är som att vända ett nytt blad i sitt liv. Det gamla plöjs ned och alla misstag och problem försvinner och en ny åker väntar på våren och sådden – och en ny skörd. Man vet aldrig hurudant nästa år blir. Det är lika spännande som då man slutade skolan och man undrade hur livet skulle se ut i framtiden.

Att vända tiltorna är så definitivt. Nu är växtperioden verkligen slut och det finns inget man kan göra annat än vänta på nästa vår. Visst är det snabbare och mer lönsamt att bara köra med tallriksharven men inte ser det lika bra ut som en plöjd åker. Jag kommer säkert att huvudsakligen köra med tallriksharven i framtiden men roligt är det att igen plöja åkrarna.

Som alla ser så har jag en gammaldags tegplog. Eftersom jag tänker köra huvudsakligen med tallriksharv så ids jag inte köpa en växelplog för de få hektar som jag kommer att plöja. Men med en tegplog gäller det att mäta upp åkrarna ordentligt så att man får så få ryggar/tomfåror som möjligt. Det går bra med en famnkäpp (den syns utanpå plogen) och med hjälp av en GPS om man vill vara modern.

På åkern nedan (7 hektar) så har jag bara en enda rygg och två tomfåror (eller varannan gång två ryggar och en tomfåra).  För att inte behöva köra så långt på vändtegen så kör jag först en tredjedel mot mitten fram till en tredjedel från kanterna (grön linje – måste mätas ut exakt !). Sedan kör jag de återstående tredjedelarna utåt och lägger tomfåren längs de svarta linjerna som måste märkas ut ordentligt eftersom man lägger ryggar där följande gång man plöjer.

Så varannan gång blir det ryggar utmed de svarta linjerna och tomfår i mitten. Märk väl att de gröna linjerna måste märkas ut exakt också så man slutar plöja inåt där – annars blir lätt tomfåret fel ställe. Det blir inte mycket sämre än med växelplog och så sparar man en massa pengar. Vår gamla Överum plöjer förresten riktigt bra och blir knappast utsliten de närmaste femtio åren.

 

På hälft

Då man odlar säd så behöver  man ju bara arbeta en vecka på våren och två veckor på hösten – inte sant ? Så jag började riktigt filosofera över vad jag gör av min tid. Det är bråttom, bråttom bråttom – som Povel Ramel sjunger – och ändå är allting på hälft. Man hinner just få nånting att fungera och så står nästa katastrof och knackar på dörren. Vintern kommer och det skall plöjas men en hel del byggarbeten är ännu på hälft.

Nåja, jag har nog en misstanke om att jag börjar på alldeles för många saker. Men inte kunde man låta bli att bygga fibernätet och inte kunde man låta bli att skaffa tillbaka gamla skolan till byn heller. Och då sitter man fast där med skägget i brevlådan som det så vackert heter.

Och så skall jag göra allting själv i stället för att låta en “fackman” skruva och bygga och … Men det är inte billigt att ta andra att sköta både det ena och det andra. Det kommer inga sådana inkomster från jordbruket utan jag skulle bli tvungen att extraknäcka som professor eller nånting för att ha råd.

Fast är man ärlig så gillar jag att göra allting själv – lönsamt eller inte. Troligen är det en tusenårig tradition av bondens naturahushållning som har ett hårt grepp om mej. Litet moderniserad med “hajtech” förstås. Gör man allting själv så får man det precis som man vill ha det och vet precis hur det är gjort – och då kan man reparera det själv. Materialet är ofta ganska billigt så man har möjlighet att få till stånd riktigt  fina system också.

Men tid tar det !  Så det har blivit ganska vanligt att systemen är på hälft – de fungerar men vackra ser de inte ut. Inte har jag tid att göra allting färdigt och snyggt då det finns så mycket annat som borde göras. Intressant nog hade vi samma stil då jag jobbade på Tekniska högskolan. Men jag var inte värst på att ha ett “kreativt kaos” – en kollega hade hopar med papper och apparater som hotade att stjälpa och begrava allting under sej. Men han fick mycket gjort. Av honom fick jag en skylt med texten “A clean desk is the sign of a sick mind” (Ett tomt bord är ett tecken på en sjuk hjärna). Ordningsmänniskor skall inte ta illa upp – det är bara ett sätt för oss slarvar att försöka urskulda oss. Att jag sedan är en grym pedant då jag en gång börjar städa är litet illavarslande förstås.

Men nu får andra projekt bli på hälft för nu måste det plöjas – man vet aldrig om det blir en tidig vinter. Bondelivets verklighet gör att man sällan hinner fundera alltför mycket över det ena eller det andra inbillade problemet.  Det bara att köra tills 16 hektar vall är plöjda – resten kör jag med tallriksharv.

 

Sluttröskat …

Det var inte länge som tröskan höll ihop efter förra reparationen men jag hann tröska det viktigaste. Nu är den inne i verkstaden i små bitar igen. Men det är ingen brådska mera. Jag hade tänkt köra över gröngödslingsvallen för att få litet klöverfrö men efter de senaste regnen är det för sent. Det hade varit bra att få de längsta klöverplantorna hackade men nu är allting så vått att det inte går. Plöjandet kan nog bli ett problem.

Det var inte så svårt att få bort kugghjulen men tyvärr måste jag ta bort tankelevatorn först så det blev en hel del skruvande. Regnet gjorde att det inte var så bråttom – det har regnat här nu nästan varenda dag i två veckors tid. Och det där med regn på hösten i skördetiden brukar vara ganska illa för humöret. Jag minns att jag redan som liten pojke märkte att det var en dyster stämning i hela huset på hösten då det regnade och säden stod ute. Ibland ända fram till oktober och november och då var det rena begravningsstämningen. Föräldraskapet gick ibland ut och tittade dystert på säden som stod i vattnet (vi hade ofta översvämningar) och så kom de in igen och satt och suckade. Mycket annat kunde man inte göra heller.

Då jag fått bort de gamla kugghjulen och jämförde dem med de nya så stod det klart att de var ganska så slitna.

Visst hade jag sett att de var slitna men hoppades förstås att tröskan skulle fungera litet till ännu – men nu var det sluttröskat för i år. Om man försöker se positivt på eländet så var det bra att jag måste byta dem nu i slutet på tröskandet i stället för i början på nästa års skörd. Fast det kan ju något annat gå sönder nästa år …

 

Tröskandet genom tiderna

Inspirerad av Maria började jag läsa mina gamla tröskhäften. Jag har nämligen alltid ett häfte och penna i tröskan och skriver upp hur tröskandet framskrider – och då nånting går sönder. Den MF-20  som jag kör med köpte vi 1990 från Rosenlew i Björneborg. Det är en testtröska där alla möjliga och omöjliga prylar var installerade för att testas. En del kom senare i serieproduktion men många finns enbart på vår tröska. Så den är helt unik.

Lägg märke till silvertejpen på tömningsröret. Naturligtvis har jag kört röret mot elstolparna och det är lappat många gånger. Ett nytt finns hemma men jag har inte hunnit installera det – och så håller silvertejpen ganska så bra.

Eftersom det inte finns någon handbok som man kan lita på för den här tröskan så tog det mej flera veckor att gå igenom alla ledningar och prylar som var installerade utan dokumentation. Det var ju bra för jag lärde känna tröskan ordentligt.  Det mesta fick jag att fungera men luftkonditioneringen lade av på nytt nästan genast. Den tycks inte fungera på något fordon så den har fått vara sönder sedan dess. Synd, för man skulle verkligen behöva den i hettan.

För det mesta har vi börjat tröska i mitten på augusti och slutat i början på september.  Till och med 1992 då oljefiltrets fäste brast och oljan rann ur motorn. Turbon blev utan smörjning och lagren skar ihop genast då den gick för full fart.  För år 1993 har jag en anteckning att det regnade hela augusti och skörden började först den 27:e. Men 1996 gick samma koppling sönder som i år och då fick vi det sista tröskat först i mitten på oktober. År 1998 var det regnigt och vått och vi började tröska först den 9 september och var färdiga den 7 oktober.

Vanligen startar tröskan på hösten genast då man vrider om startnyckeln men 1999 så hände ingenting alls då jag skulle starta. Mössen hade ätit av varenda kabel mellan hytten och tanken ! Jag var tvungen att dra en hel del nya kablar förrän jag kom igång. Men det var ett tidigt år för redan den 19 augusti var allt tröskat.

De första åren på 2000-talet var ganska normala men år 2004 stod vattnet på åkrarna då vi tröskade i september och den 20:e var det helt färdigt och det året blev rybsen otröskad. Följande år gick allt på en vecka och det sista tröskades den 25 augusti. Både 2008 och 2009 var sena år och tröskandet började långt in i september och var slut i månadsskiftet till oktober.

Men vi har fört skiftesvis bokföring allt sedan 1939 då min pappa började med den. I den ser man att vår första skördetröska var en bogserad Aros som inköptes 20 februari 1960. Senare bytte vi till en JF som var fäst vid sidan om (egentligen runtom) traktorn år 1970. Men då hade vi kossor så det mesta var i vall och ganska litet tröskades.

Och vill man se ännu längre bakåt så finns en dagbok av min farmors kusin, Bos-Framstu Evert (som senare tog namnet Sundvik). Den är från år 1907 som var mycket intressant eftersom byn genomgick sin kanske största förändring på 1000 år (+- 300 år). Då flyttade man nämligen bort från skifteslagets centrum (Hopenbackan) till de nuvarande platserna – som på den tiden var närmast sank ängsmark utan vägar.

I dagboken kan man läsa att “Korna betade i Petjermosan den 10-28 juni” och det är den åker där tröskan gick sönder förra veckan. Men 1907 var det bara sank äng. Min pappa berättade att då den dikades så måste man ha en planka med sej att stå på – annars  sjönk man ned i dyn långt över knävecken.

Visst är det intressant att läsa gamla dagböcker medan jag sitter här och väntar att rostlösningsvätskan skall verka på remskivan. Så det gäller att skriva en massa – helst riktigt vardagliga saker för de blir de intressantaste i framtiden då allting ändrats.

 

Tröskan hembogserad

Tjahapp, så fick jag då in tröskan i verkstaden  i går natt med hjälp av en talja. Ni vet en sån där som man står och vippar på en spak. Motorn gick nog bra men den bara inte snurrade drivremskivan. Jag tror jag vet vad det är för jag skruvade sönder den för 20 år sedan då den hade ett liknande fel.

Då hade spåren på axeln till drivremskivan slitits bort helt och den snurrade fritt helt oberoende av motorn. I och för sej inte så stor sak men att skilja åt motorn så man fick ut axeln – det var besvärligt. Det fanns nämligen en bit kvar av spåren och att få bort axelbiten krävde både slägga och “jäärnstavur” (järnspett). Till sist så slog jag allt vad jag orkade och tänkte att jag får byta allt som går sönder men bort måste den.

Och skörden är på hälft och det regnar – och skall regna i en vecka till. Så humöret har varit bättre många gånger.  Det är nog bäst att kvinnfolk och barn och alla som är känsliga hålls på avstånd nu.

Tröskandet gick bra ända tills tröskeländet gav upp. Helt enkelt för att det inte finns mycket att tröska här hos oss. Det har regnat i västra Finland och varit översvämningar men här har det varit kruttorrt hela sommaren. Brodden såg bra ut i våras men då det inte kom regn så har det bara blivit sämre och sämre. Förresten fanns det inte mycket  vatten i jorden ens på våren. Det var bristen på tjäle som gjorde att smältvattnet rann bort genast.

Växthusbygget tog också hela min sommar och sedan åkte vi till Sverige. I elva år har stenfoten varit bortplockad så nu beslöt jag att den skall sättas i skick – kosta vad det kosta vill. Det jobbet måste man göra på sommaren. Och det är gjort nu. Hästmyrorna som åt upp det nya bastugolvet var också försvunna eftersom vi strödde ut många burkar gift runt hela bastun. Fast det är inte gift mera utan finmalet stenmjöl som myrorna inte alls tycker om. Så jag lappade ihop golvet – men lämnade en inspektionslucka. Hästmyror är inget att fnysa åt – de är ena baddare att käka friskt trä !

Augustikväll i Medåker

Det har varit en stressig sommar. Huset tak läckte ju i vintras så det rev jag upp också för ett par veckor sedan. Till all tur var det inga större fel men en del bräder skall förnyas och så måste jag troligen sätta in en meters plåt i giren där det läckte. Men nu sätter jag en värmekabel ovanför taket så man kan värma ett hål i den ismur som brukar bildas vid takkanten (så att vattnet slipper bort).

Hösten är räddad och fritidsproblemen verkar mycket avlägsna.  Ifall det blir kris så står det en massa uthus och väntar på att bli uppiffade. Den gamla flistorken skall rivas och allting skall flyttas ett varv då bodvinden byggs om till lager för allt skräp – ursäkta, MATERIAL – som jag samlat under årens lopp.

Men först skall släggan och jäärnstavurn fram och så slår jag tills nånting ger efter – hoppas det blir det mesta  kvar av motorn för den gamla Perkins-dieseln har fungerat utmärkt. Den startade genast då jag vred på strömlåset.