Författare: Nisse

Jag är bonde i n:te led på Bosas rusthåll i Hindersby som troligen är kring 1000 år gammalt - ingen vet så jag kan lika gärna påstå det. Nån vanlig bonde är jag inte för jag gick i skola och blev elektronikingenjör och forskare i teoretisk datateknik vid Tekniska högskolan - senare docent och professor. Men det var mest hobby och extraknäck för jag har bara missat en vårsådd och det var då jag var i Dragsvik. Sedan 2004 är jag heltidsbonde till 150 %. Allt är heimlaga och jag har bara skrotmaskiner som jag reparerar och bygger om själv. Med dagens priser är det inte möjligt att köpa nya. Dessutom bygger jag optiska fibernät på landsbygden. Det är inte alls mera så mycket arbete med sådd och skörd men desto mer med att bygga hus, reparera maskiner och ställa i ordning. Till det går numera 95% av all tid! Så jag bygger (sedan jag fick min första hammare och 10 kg spik till julklapp som femåring) och skruvar med maskiner, gräver i jorden och hugger i skogen på vintern. Och så måste fliseldningen skötas förstås. Mest hänger jag på nätet och diskuterar över hela världen.

Aldrig mera miljövårdsåker !

I fjol tänkte jag att det kan ju inte skada att pröva på miljöåkersalternativet – men det kunde det. Det är ren katastrof på fjolårets viltåkrar. Det syns inte alls att där finns vete utan det är ett hav av baldersbrå och tistlar. Litet var jag rädd för att ogräsen skulle öka då man inte alls fick spruta men inte hade jag kunnat tro att det skulle bli ett sådant elände.

Om man ser riktigt noga på bilden i nedre kanten så märke man att där faktiskt finns vetebrodd under ogräset. Det har till och med grott ganska bra men kvävs nu av baldersbrån. Den torra sommaren i fjol gjorde att åkern inte såg så farlig ut då men nu kom balderbrån med besked …

Det går bara inte att odla en åker utan att spruta minst en gång per år då det inte finns någon växt som konkurrerar kraftigt. På gröngödslingsvallen är klövern helt fantastisk i år och där har den kvävt nästan all baldersbrå. Nedan ett fint bestånd på nyodlingen och då är klövern dubbelt längre och tätare på de andra vallarna.

Man ser förstås hur utsädet grott redan i maj men först nu i mitten på juni börjar man se hur den utvecklar sej på allvar. Vi fick litet regn som räddade växten så broddarna är ganska fina på de andra veteåkrarna. Men ojämna eftersom jag körde för mycket om vartannat med den nya såmaskinen.

Det var speciellt intressant att se hur blålusern hade grott eftersom det var första gången vi hade sådan. Och den ser bra ut fast jag undrar hur den klarar sej mot ogräset. Den sådde jag nämligen också på en bit som var viltåker i fjol. Man får hoppas att den tar revansch i nästa år. Sonja skrev att hon var nöjde med deras blålusern så jag hoppas vår klarar sej. Om den beter sej som timotej som var riktigt ynklig i fjol men nu blivit kraftig så blir det nog bra.

Blålusern är alltså de små raderna – resten är ogräs. Men det är nästa år som blir spännande här.

Växthusbygge

Så har vi då äntligen kommit igång med växthusbygget. Det gamla från 1980 är överfullt och nu skall trädgårdsmästarens födelsedagspresent (från familjen) levereras. Men det är inte bara att slå upp ett växthus utan det skall dras massor av rör och kablar först. Så jag spände den nya starka hästen framför täckdikningsplogen – det är bäst att börja byggandet nerifrån under jorden.

Det var tur att den nya hästen är så stark för i år är det väldigt torrt i jorden. Vanligen går det lätt att dra plogen under försommaren men det verkar som om vintern varit väldigt torr och våren likaså. Jorden är torr och hård ganska djupt. I stället för att bilda en liten nästan omärklig skåra i jordytan så drar nu plogen upp stora hårda jordstycken. Då jag täckdikat förut med plogen så har diket nästan försvunnit då man backat med hjulet utanpå skåran. Icke så i år.

Nå det gick med att köra flera gånger och ta litet djupare varje gång – tills jag kom på en stor jordfast sten utanför vedlidersdörren. Den måste jag gräva förbi för hand. Det går inte att komma in med en grävmaskin mellan björkraden och uthuset. Den stora Zetorn hade bara tio centimeters marginal på sidorna där det var som värst. Men man får vara glad att plogen luckrat upp jorden åtminstone för den var stenhård bredvid plogdiket.

I diket kommer det ett täckdikningsrör, två vattenrör (ett reserv) och två kablar för datanätet (en fiberkabel och en Ethernet). Dessutom skall det dras en ny tjock jordkabel för el under vägen så vi i framtiden kan ta bort den eländiga A-stolpen som nu står mitt på gårdsplanen. I motsats till det gamla växthuset skall det bli rena hitech med mätning och styrning över Internet. Då behöver vi inte mera vidtala nån att öppna och stänga växthusdörren utan kan sitta i Medåker och titta på temperatur och annat och koppla på och av fläktar och bevattning och allt möjligt. Hemifrån också för den delen.

Växthusautomatik är dyr i kubik men jag hittade i Sverige ett billigt mät- och styrsystem som jag har installerat i torken och pannrummet och som jag nu skall bygga in i växthuset bara jag får kablarna till nätet inkopplade. Det har fungerat bra nu i över ett år.

Själva växthuset blir omkring 7×12 meter och ett stort tack bör riktas till Bondblogg-Mats som berattade för mej om en farmare i USA som konstruerat och byggt sitt eget växthus för omkring 50 dollar (stommen). Jag kollade in hans nätsidor och det var en man med riktiga principer så jag knyckte helt fräckt hans idé och bygger ett nästan exakt likadant.Titta på Owenlea Farm Greenhouse.

Så gott som allting är “heimlaga” men jag köpte en bunt trafikmärkesrör från min lokala skrothandlare i Borgå (nya visserligen) som skall blir grund och så plast från Sverige. Det kan verka underligt men då jag frågade i Finland så var leveranstiden 2-3 månader … Plasten kom på två veckor från Trädgårdsteknik i Skåne. Lite har jag också slösat på fästlisterna för plasten för jag köpte (dyra) franska lister som håller i den hela vägen. Det där med att spika plast har jag sett tillräckligt av sedan 1980. Spikarna kommer ur litet med tiden och så rivs plasten sönder.

Men vädret har krånglat. Just då man börjat göra nånting som kommer det litet regn – inte mycket men så att allting blir vått och lerigt. Då det torkat upp och man fortsätter så kommer det genast litet mera regn igen och så vidare. Visst behöver säden regn nu men det här smådroppandet ger ju inga millimeterar – utom i går då det kom över 15 mm. Men då var vi i Billnäs på Byggnadsapoteket och köpte gammaldags hederligt material för att fixa fönstren (22 st. om man inte räknar med verandan).

Om den nu skulle hålla upp litet så börjar det vara dags för grundrören och sedan bara smälla upp bågarna som skruvas fast i rören. Men den som rattar in på den här kanalen får se hur det framskrider.

Slaktad lastare

Nu är det slut på gamla tider, nu är det färdigt inom kort, nu ska hela rasket rivas, nu ska hela rasket bort … Så sjöng Per Myrberg i “Trettifyran” som låg 39 veckor på Svensktoppen år 1964-65 – ibland som etta. Så kändes det ungefär då jag slaktade gamla Nokka 3010. Det är skogslastaren från 80-talet som jag kört med i närmare 20 år (och lappat många gånger).

Det var inte så dumt med den nya frontlastaren som “skykrok” då jag lyfte bort lastarbommarna. Här ligger de nu på marken och skall plockas sönder ännu mer. I sin ursprungliga form kommer de aldrig mer att återuppstå. Intressant är att en hydraulikledning till gripen på vägen har hela 8 kopplingar ! Många ställen att läcka olja alltså.

Nå, därefter så lyfte jag bort tornet från lastarens ram och det var ingen vacker syn. Tre kuggar var avbrutna på kuggkransen – ett minne från vinterns “bålagrenar” (stora granar). Det var bara ett under att jag fick dem utkörda. Nåja, jag var ju tvungen att börja använda den andra lastaren också.

I det här skedet gick jag in och ringde Nokka för att fråga vad ett nytt torn skulle kosta och därefter började jag se vad nya lastare skulle kosta. Ena stödbenet hade också börjat läcka olja och det är frågan om huruvida det lönar sej att lappa ihop eländet mera.

Den gamla lastaren är för svagt konstruerad och har bara enkel kuggstång för svängningen. Därav också pressen på kuggarna. Nya lastare har dubbla kuggstänger – en på var sida om kuggkransen så belastningen på kuggarna blir halverad. Och underligt nog fanns det en begagnad Nokka av nyare modell från 2006 till salu – men priset var 13 000 euro. En alldeles ny Farma med samma räckvidd som gamla 3010:an skulle kosta detsamma. Och räckvidden vill jag alls inte pruta på.

Nu blir det att fundera. Jag är inte beredd att sätta ut så mycket på en lastare – speciellt som jag har en ny Farma redan – men en liten stackare som mest passar till vedkörning. Och jag behöver en lastare till processorn med minst åtta meters räckvidd. Bäst att dricka både en och annan kopp kaffe och fundera över saken i lugn och ro. Det brådskar (ännu) inte så förfärligt.

Lastaren får vänta medan jag säljer bort vetet, gör i ordning sprutan och bygger växthus.

(Ja, jag kan numera lägga till titeln “farfar” – i dag föddes lilla Lovis Husberg ! Ni vet ju: Ronjas mamma … Här gillar vi Astrid Lindgren.)

Torrt och hett

Det grodde bra och jämnt men nu börjar broddarna lida av torkan. Jag for till Sverige efter sådden så jag såg först i går hur resultatet efter Rapiden blev. Ganska randigt men bara en remsa osådd. Randigheten beror på att jag körde för mycket om vartannat – ungefär 30 cm. Inte bara att Rapiden är en halv meter bredare utan den sår dessutom ända ut till kanten medan den gamla maskinen hade hjulen en halv meter utanför sålådan.

Men vi har ändå mycket snyggare brodd än i Sverige (Medåker). Där har torkan verkligen varit besvärlig. De sådde redan då vi var där i slutet på april och en månad senare hade de sämre broddar än vi hade fastän vi sått senare. På vissa åkrar stod det bara upp ett par ynkliga tofsar. Det kom litet regn i slutet på maj men det utsäde som då grodde var ju en månad försenat.

Förr åkte vi omkring med bilen hela familjen och “såg på broddarna” i slutet på maj. Det var ett ganska vanligt nöje här på bondlandet och man såg ofta en bil krypa riktigt långsamt fram utmed vägen. Ungdomarna körde förstås med gasen i bottnen med de litet äldre bönderna granskade noga hur brodden såg ut.

Nästa år måste jag i alla fall köra 40 cm längre utåt för det är inte bra om det blir en massa strängar med liggsäd – ifall nu vädret skulle slå om under sommaren. Med det här vädret är det inte stor risk för liggsäd. Tvärtom finns det risk för att säden blir så kort att “sparvana fåår gaa opa knää” (sparvarna får gå på knä) om de skall äta av kornen (som en gammal hindersbygg utryckte det).

Här ser man tydligt att tre rader går utanpå varandra.

Men vi fick potatisen i jorden i går på den riktiga dagen (Gustavsdagen). Nu gäller det bara att se om järnnätterna i början på juni kommer förrän blasten sticker upp. Sätter man potatisen för tidigt så kan frosten ta blasten under järnnätterna och sätter man den för sent så hinner den inte växa ordentligt innan höstfrosten kommer.

En pålitlig kristallkula som kan spå väder skulle vara ytterst värdefull. Visst kommer det väderleksprognoser i parti och minut men då de ändras hela tiden så tror man inte riktigt på dem. I går påstod 10-dygnsprognosen att det skulle komma 14 mm regn på söndag men i dag hade den ändrat sej och gått ned till 0,4 mm.

Ifråga om vädret så är det väl bara att vänta och se vad det blir …

Gå INTE under lastarbommen !

I förrgår var det nära att hela bommen på skogslastaren hade kommit ned. Ena fästet på huvudlagret lossnade i svetsen och om det andra inte hade hållit så skulle hela bommen ramlat ned. Till all tur hade jag just tömt vagnen så det var ingen vikt på gripen.

Vanligen går folk helt obekymrat under bommen på en lastare men det finns all orsak att ta skylten “Skyddszon 20 m” på fullaste allvar.

I vintras lyfte jag stockar som var över 70 cm grova och nästan sex meter långa så det är inget under att nånting ger efter. Trots allt så hör min lastare till den första generationen som byggdes innan man hade så lång erfarenhet av dem. Senare versioner är mycket kraftigare konstruerade.

Nu blir det att lyfta bort hela bommen och tornet och svetsa tillbaka lagerholken. Det värsta är inte den sida som lossnat utan den andra sidan som vridits. Det kommer att gå åt mycket svett och svavel innan den är tillbaka i rätt läge :-).

Hasi – för vårsådden

Förr ropade man alltid “Hasi” då man slog den sista biten hö. Där gömde sej nämligen hararna och sprang bort först då det var mycket litet kvar att slå (med lie). Och “hasi” är samma ord som tyskans “Hase” dvs. hare (hos oss “hari”). Då visste gummorna att slåtterfolket snart skulle vara färdiga och att maten skulle på bordet. Så småningom blev det ett begrepp som betydde att ett visst arbete var avslutat.

I går sådde jag det sista och det var blålusern (med kvävebakterier) som jag testar för att se huruvida man kan använda den för gröngödsling i stället för Yaras dyra produkter. I Landsbygdens Folk (3 dec. 2010) fanns en artikel om användning av blålusern i Salo där 16700 kilo inköpt kväve reducerats till lite på 5600 kilo just med hjälp av blålusern.

Jag ändrade också såplanen så att viltåkrarna försvann och jag sådde vete i stället. Orsaken var att där fanns en mängd kvickrot som måste sprutas i höst och det får man inte göra i en viltåker. I praktiken kan man inte ha viltåkrar där man tänkt odla nånting i framtiden. Nu var ju dessa inte bearbetade alls på hösten utan vi harvade litet och så sådde jag direkt med Rapiden. Det blir intressant att se hurudan växten blir där.

Gröngödslingsvallen från i fjol ser fin ut. Övervintringen var inget problem i år. Den måste plöjas upp i höst så nästa år blir det igen en hel del vete. Få se hur gröngödslingen inverkar (timotej och rödklöver). Synd att jag inte kom på blålusern redan förra året – den hade varit utmärkt eftersom den klarar torka bra.

Signaturen “-” frågade hur jag får upp konstgödseln på ladugårdsvinden och det är väl bäst att sätta in en bild:

Jag körde alltså upp storsäckarna med frontlastaren med vindsbron och tappade gödseln i en tratt som är byggd av en silobotten på en träram. Den går att lyfta bort efter sådden så golvet blir fritt. Konstgödseln förvaras utomhus på pallar med dubbla lager presenningar över och har varit av bra kvalitet även efter två års lagring.

Nu behövs egentligen inte tratten mera då jag har Rapiden men visst går den att använda också i framtiden. Det var i alla fall enklare i år att tömma säckarna direkt i Rapiden. Men det går INTE att använda samma kippgrop för konstgödsel eftersom den är ytterst aggressiv och fräter sönder metall på nolltid. Därför måste tratten oljas in genast efter sådden riktigt ordentligt och det är ju inte bra för spannmål med en massa olja.

En tid var det populärt med konstgödsel i lösvikt men hanteringen var mycket besvärligare än med storsäck så lösvikten har försvunnit. Storsäckarna kan dessutom lagras enkelt utomhus utan problem. Lösvikten krävde dyra lager. Storsäckarna staplar jag i två lager så att vattnet skall rinna av ordentligt. Förr var jag tvungen att anlita lastbilarna för staplingen (tack till hyggliga chaufförer som radat säckarna väldigt fint) men med den nya frontlastaren kan jag stapla själv då den lyfter så högt.