Bloggare: Nisse Husberg

”Marknaden”

Då jag var liten så var marknaden i Lovisa en viktig dag. Hela torget var fullt med stånd och då fick man köpa hembakta viborgskringlor i många av dem. Nu är marknaden ganska fattig med utländskt skräp och litet heimlaga.

Den ”marknad” som vi numera måste vara med om är en bunt stora monopol som höjer priserna snabbt och sänker dem långsamt – eller tvärtom beroende på vilkendera som är till vår nackdel. Gödselföretaget Yara (f.d. Kemira) är snabbt då det gäller att höja priserna (eller helt stoppa försäljningen) men långsamt, långsamt då det gäller att sänka dem. Så man hinner inte glädas åt högre vetepriser länge förrän utgiftssidan ökar.

Vetepriserna har sågat upp och ned nu i ett par veckor men någon bubbla tycks det inte vara – vilket endel påstod. Jag följer med

http://www.finanzen.net/rohstoffe/weizenpreis

hela tiden och förra veckan steg vetepriset ständigt för att sluta på över 220 euro/ton. I Hamburg är terminspriset (Sep-Okt) över 230 för B-vete (12 % protein, 240 falltal) och nästan 250 för E-vete (14 % protein, 275 falltal). Skillnaden till fodervete har ökat på grund av det envisa regnandet i Mellaneuropa som hotar kvaliteten och troligen ger mycket fodervete och litet brödvete.

Och här i Finland ? Skillnaden tycks envist hållas kring 50 euro/ton. Avena höjde priset i dag till 170 euro/ton  (från 165). Visst kan jag förstå att det är nervöst med priserna men skillnaden är för stor. Och det går faktiskt att säkra priset med terminer, dvs. om man har vete i lager så kan man köpa en säljtermin som garanterar att man får ett visst pris för det. Det är inte gratis att säkra priset men inte kostar det 50 euro/ton.

Förstås kan varje bonde börja med börshandel och på det viset få en viss utjämning av priserna men det tar en massa tid att följa med och kräver också kunskaper som de flesta inte har. Det skulle vara mycket förståndigare om man centralt skulle sköta om prisutjämningen. Men det finns inga bondeorganisationer som sysslar med det och kan heller inte bildas eftersom grisarna på Konkurrensverket sätter stopp för det genast. Däremot sitter de nog och rullar tummarna då Yara (som har 90 % av ”marknaden”) härjar hur som helst. Mitt förtroende för ”marknadens” funktion är lika med noll. Vanliga arbetande bönder har bara fått mera problem – men spekulanterna har goda dagar.

Jag lyckades köpa 3900 kg gödsel förrän försäljningsstoppet slog till men det räcker inte långt i nästa år. De ”stora” lagren i Finland kan försvinna snabbt om det här spelet fortsätter. Det behövs bara ett år med låga veteskördar så får industrin betala Mellaneuropas pris plus frakt – alltså 70 euro mer än nu. Inte hjälper det att komma och vilja ha vete i januari. Då kan man inte annat än hänvisa till nästa september. Och man har blivit bränd tidigare då priserna steg och Yara chockhöjde sina priser. Så det finns inga planer på att odla mera vete nästa år heller. Möjligen om två år ifall vetepriserna hålls uppe och gödselpriserna nere. Högt vetepris är i och för sej helt ointressant – det är SKILLNADEN mellan inkomster och utgifter som är avgörande.

29 augusti, 2010 av

Åter till datamaskinerna …

Gårdagen gick till att bråka med datamaskinerna. Sommaren var så bråd att allting bara fick gå om det gick men nu måste jag börja installera program – och ominstallera. Mätsystemet för torkarna bygger på datamaskiner och planering och inköp går via datamaskiner. Nyss laddade jag ned ett demoprogram för CAD (=ritningar på datamaskinen). För det mesta planerar jag allting som jag bygger för maskiner och byggnader på datamaskinen först. Det är snabbare och exaktare än att göra det på papper. Linux har annars allting som behövs men CAD-program har det varit dåligt om. Det jag laddade ned verkar vara helt OK.

Men owfs fick jag inte att fungera. Det är något problem med att länka till libusb som jag inte lyckats hitta. Jag är säker att svaret finns på nätet men det tar tid att hitta det. Om någon undrar vad owfs är så kan jag berätta att det är ett filsystem för 1-trådsmätningar (one-wire file system) och det systemet använder jag för mätningar (och i framtiden för styrning) av torken och pannan och vädret. Ja, alltså, vädret kan jag inte styra …

Det kan vara lämplig avkoppling att pyssla med datamaskiner ibland. Jag började för 40 år sedan med en Data General NOVA maskin som man kunde programmera genom att ställa in strömbrytare och läsa in en pappersremsa med hål. På den gjorde jag mitt diplomarbetet som var ett digitalt filter. Jag hade Yrjö Neuvo som handledare – sedermera utvecklingschef för Nokia Mobile Phones. Pappersremsorna var betydligt trevligare än hålkorten som IBM använde. Om man tappade en låda hålkort så blev det ett elände att sortera in dem i rätt ordning …

Min första egna datamaskin var en CP/M-maskin (Kaypro 10 från 1984) som hade en hårdskiva på hela 10 Mega …. Minnet var på 64 kilo ! På den tiden programmerade man i maskinkod direkt för processorn. Till exempel koden 78 betydde att man flyttade 8 bitar från register A till register B. Då hade man minsann koll på vad maskinen gjorde !

Kaypron var den dyraste maskin jag köpt. Den maskin jag köpte från Vasa i somras har 10 000 gånger större hårdskiva och 125 000 gånger mer minne till ett pris som var under hälften av vad jag betalade för Kaypron – utan att man beaktar inflationen. Men programmen är inte tusen gånger snabbare för på Kaypron var de så enkla att de gick nästan lika snabbt som de nutida programmen. Men det fanns ingen grafik eller fina funktioner. Och inget Internet.

Men litet grafik hade den. Nån hade gjort ett spel som med textsymboler såg ut som en ytterst enkel grafik. Ladder-spelet spelades av barnen (ett o hoppade från nivå till nivå) allt från det de kunde trycka ned en tangent. Och den fungerar ännu.

På 40 år har utvecklingen onekligen gått framåt men visst finns det ännu en hel del problem med datamaskinerna. Om man jämför med bilar och traktorer så är vi ännu på T-fordens respektive pigghjulstraktorns nivå. Min farfar var hästkarl med upp till sju hästar som bäst, min pappa var traktor- och maskinbonde och jag är elektronik- och databonde. Få se vad nästa generation hittar på …

27 augusti, 2010 av

Torkarbete

Skörden är under tak men arbetet fortsätter. Först måste säden skyfflas ut (”mokas” som vi säjer) och det gjorde jag i dag. Det blev alltså en dag på gymmet för det är rena svettarbetet. Men bra för kalaskulan. Vanligen kör jag upp två-tre lass i varje lår men de måste bredas ut så säden ligger jämntjockt på plåten. Annars går all luft genom de tunnare ställena och där det är tjockare lager torkar det nästan inte alls. Nu lutar alla plåtar ca. 10 grader för att snabba upp tömningen (jag blåser ut säden från låren) och det gäller att få lika tjocka lager i bägge ändarna. För det har jag satt in meterskalor på alla fyra väggarna så man genast ser hur tjockt lagret är.

Gamla torken från 1975

Den gamla torken från 1975 är 24×7 meter på ladugårdsvinden med åtta lårar på 21 kvadratmeter plåtyta per låre. I förgrunden syns intagsröret med krök och ställbar plåt – ”saxofonen” som farsan kallade den. Säden kippas från vagnen i en kippficka (på vinden) med en silobotten som rymmer ett lass. Den får rinna ned i en transportfläkt som blåser upp den i torken. Fläkten var förr ett problem för med vete på 35 % vattenhalt var den alldeles för långsam. Men så köpte jag en begagnad Kongskilde på 22 kW och dubbel centrifugalfläkt så nu tar jag upp ett lass på 10-15 minuter.Den fungerar också som sugtryckfläkt så jag kan flytta säd litet hur som helst.

Transportfläkt 22 kW

Säden kommer upp i ett rör i taket på torken där jag har tre omkopplare för nedtagen. Varje nedtag klarar av två lårar och jag flytta saxofonen efter behov.  Blankorna över lårarna var först bara tillfälliga då vi byggde men så märkte jag att det var mycket bättre med lösa blankor än med fasta gångbanor. Man bara vippar agnarna bort från dem. Lite balansgång blir det förstås. Genom att vrida saxofonen kan man fylla på lårarna ganska jämnt men då jag ensam tröskar så har jag inte tid att flytta röret så det blir ett lass i var ända och ibland ett på mitten.

25 augusti, 2010 av

Regn

I natt regnade det. Det måste påpekas särskilt för det var det andra regnet på två hela månader – sedan regnen i början på juni. Den 19 juli kom det 22 mm och nu ungefär lika mycket. Nån ynka millimeter har det regnat däremellan. Det är allt regn vi fått den här sommaren. Regnen i början på juni räddade oss från fullständig katastrof – vetet fick en god början. Sedan tog hettan och torkan bort en stor del av skörden men på mulljordarna kom det i alla fall nånting.

Det kändes i alla fall bra att ligga och lyssna på regnet i natt då allt vetet är under tak. Kvaliteten har säkert lidit av torkan men falltalet borde åtminstone vara högt eftersom det inte hann regna nånting före skörden. Ett tag såg det riktigt illa ut då torken var ur funktion och säden hade brådmognat. Men jag hann få in vetet med en dags marginal.

Det är bra att ha kunskap och erfarenhet som bonde men visst är det viktigt också att ha en oförskämd tur :-).

Den hemska heta sommaren 2010 kan anses vara slut och hösten börjar komma även om det är augusti. Nu siktar man in sej på höstarbeten. Först skall kvickroten sprutas med glyfosat. Den har spridit sej ordentligt på grund av torkan. Vetet har inte konkurrerat ordentligt med den. Visst har kvickroten lidit av torkan också men av erfarenhet vet man att rötterna har växt till sej och om jag inte sprutar nu så är det kvickrotshav på åkrarna nästa år – speciellt på mulljorden. Men först måste kvickroten få repa sej litet och börja växa ordentligt efter regnet och då den är i bästa växtskick så smäller jag till med glyfosatet. Det är viktigt att kvickroten är i god tillväxt så att medlet transporteras till alla rötter – annars blir det levande rotbitar kvar som kvickt växer till sej nästa sommar.

De gröna fläckarna är kvickrot. Det ser värre ut än det är i verkligheten eftersom jag lyft upp skärbordet vid kvickroten då jag tröskat så att det skall finnas så mycket blad kvar på kvickroten som möjligt. Då tas sprutmedlet upp effektivare.

25 augusti, 2010 av

Tryskanhasi !

I går kväll halv tolv (på natten) tröskade jag den sista större åkern och idag en liten bit så nu är allt vete tröskat och under tak. Arbetet är minsann inte slut men det känns i alla fall som om sommaren har blivit höst.

Underligt nog var det varmt på natten fastän det var fullmåne. Jag tänkte först tröska allting i fullmånens sken för den lyste ganska starkt men satte i alla fall på strålkastarna – och då var ju mörkersynen förstörd.

Tröska mot natthimmel

Det tog bara två dagar att tröska in vetet – men gärna hade man jobbat mer för en bättre skörd. Själva tröskandet är en småsak i jämförelse med allt arbete med byggande och underhåll som sedan kulminerar i tröskandet. Och nog har man varit med om sådana år då tröskandet dragit ut i månader. Bland de värsta är de våta åren då man fick ha en traktor med kätting som drog loss tröskan varje gång man fastnade och sedan körde man en bit igen till man fastnade. Släpvagnen kunde man inte alls köra in på åkern utan man måste lämna den på vägen och köra dit tröskan varje gång man skulle tömma tanken. Så årets tröskning hörde nog till de lättaste man varit med om.

Och här kommer den officiella hasi-bilden med Oskar (till vänster), mofa och Filip (momo höll i kameran):

Hasi

Det var inte så lätt att få de små gullen att lämna tröskan men genom att locka med hasi-kalas och glass så lyckades det.

”Hasi” är urgammal svenska och betyder ”hare” (se http://www.bondbloggen.fi/2010/06/hasi/) och i gammal svenska användes ofta ”y” i stället för ”ö” så ”tryska” är i modern svenska ”tröska”.

24 augusti, 2010 av

De första hektarerna tröskade: sorgligt …

I dag körde jag in sex hektar vete. Det var inget problem alls utan jag körde så fort tröskan gick (på tvåan). Ingen liggväxt, torrt och fint. Men det gick bara bra därför att skörden var så dålig. Jag kan inte ge exakta siffror men det kom ungefär 50-60 % av en medelgod skörd.

På mullen gick det ännu an men på andra sidan vägen där det är lera så var det närmast missväxt. Till all evinnerlig tur hade jag satt det mesta av lerjordarna i gröngödslingsvall och viltåker. Det var ganska onödigt att sprida gödsel på leran i år – på grund av torkan kunde inte vetet ta upp gödseln.

Kvaliteten vet jag ännu inte mycket om men vetekornen var ganska små. Vetet var inte alls så torrt som jag hade väntat mej utan närmare 20 %. Det är inte direkt plaskvått men kräver nog ordentlig torkning.

Tja, det var den sommaren. Inget att hänga i julgranen precis. Det är dumt att gnälla över stora lager – nu kommer de att behövas.

22 augusti, 2010 av