Författare: Nisse

Jag är bonde i n:te led på Bosas rusthåll i Hindersby som troligen är kring 1000 år gammalt - ingen vet så jag kan lika gärna påstå det. Nån vanlig bonde är jag inte för jag gick i skola och blev elektronikingenjör och forskare i teoretisk datateknik vid Tekniska högskolan - senare docent och professor. Men det var mest hobby och extraknäck för jag har bara missat en vårsådd och det var då jag var i Dragsvik. Sedan 2004 är jag heltidsbonde till 150 %. Allt är heimlaga och jag har bara skrotmaskiner som jag reparerar och bygger om själv. Med dagens priser är det inte möjligt att köpa nya. Dessutom bygger jag optiska fibernät på landsbygden. Det är inte alls mera så mycket arbete med sådd och skörd men desto mer med att bygga hus, reparera maskiner och ställa i ordning. Till det går numera 95% av all tid! Så jag bygger (sedan jag fick min första hammare och 10 kg spik till julklapp som femåring) och skruvar med maskiner, gräver i jorden och hugger i skogen på vintern. Och så måste fliseldningen skötas förstås. Mest hänger jag på nätet och diskuterar över hela världen.

Oljetryck tjohoo !

Nu är det oljetryck i Ducaton ! Efter grundligt surfande på nätet på svenska, engelska och tyska så började det klarna ifråga om oljepumpen som krånglat sedan i mars. På våren hade jag öppnat den och konstaterat att den var i prima skick men inte gav tryck. Men så kom vårsådden och en väldigt bråd sommar – huvudsakligen med torkbygge och arbete att få bort två års vete samt flisen in i den nya torken. Och där stod Ducaton (paketbilen) i verkstaden utan att jag ens hann titta på den.

Ibland är det en nackdel att ha utrymme. Det ryms två fordon tillika in i verkstaden så jag kunde sköta nödvändiga reparationer på sommaren i alla fall. Men till vintern måste jag ha bort den stora paketbilen så jag var fast besluten att nu skulle det ske – om jag än måste byta motor i den. Jag har en gammal Ducato med samma motor stående också och motorn i den gamla Ducaton är bara hälften så mycket körd. I de gamla bilarna var plåtarna inte galvaniserade och de rostade så in i norden.

Men jag har lärt mej att det lönar sej att först surfa på nätet. Många andra har haft liknande problem och det finns en massa forum där maskinreparationer diskuteras grundligt. Allt finns på nätet men det är problem med att hitta det. Sökmotorer i all ära men man får vanligen två-tre miljoner träffar så det gäller att pröva med olika sökord. ”Oljepump” eller ”oil pump” eller ”Ölpumpe” ger miljoner träffar och de flesta bara reklamer.

Tricket är att hitta ord som bara används i ett forum – inte i en annons. Man kan försöka med ”utbyte”, ”wechseln”, ”change” eller något liknande. Bara man börjar komma in på diskussionerna så hittar man nya ord som verkar lovande. Det är snart en sak som måste läras ut i skolan och på kurser …

I alla fall så kom jag in på tyska diskussioner där folk höll på att byta sina oljepumpar. Det var inte Ducato men intressant i alla fall. Man lär sej mycket för där finns otroligt kunniga personer som kan förklara väldigt bra. Och så kan man fråga själv förstås. Men det anses vara oartigt enligt nätiketten (nät-etiketten) att inte först läsa allt som är skrivet om saken – så de stackars guruna inte behöver förklara samma sak på nytt hela tiden.

I all fall så började det klarna att orsaken kan ha varit den hårda kylan i mars då Ducaton stod länge i ladan. Oljan kan ha blivit så stel att pumpen inte orkade ta upp den utan började pumpa luft. Det är ett relativt vanligt problem i skogsmaskiner. Och det borde jag förstås ha tänkt på men jag har inte tidigare haft sådana problem med Ducaton. Fast det har sällan varit så kallt och så är den ju snart körd en halv miljon kilometer …

Det som fick mej på rätt spår var klagomål över hur svårt det var att få nya oljepumpar att ta upp olja. Det är förstås en märkesberoende grej men jag lärde mej hur man luftar oljepumpar och insåg sedan att det fanns en fin lucka på Ducatons pump där man enkelt fyllde på olja till pumpen efter utbyte. Det tog en stund att köra oljepumpen med startmotorn – och ladda ackun däremellan – men till sist fick jag tryck i oljerören.

Så nu är det bara att skruva ihop motorn, tuta och köra. Nåja, då allting är åtskilt måste man ju laga en hel del som blivit ogjort – till exempel dieselvärmaren åkte ut på service. Det betyder att jag skruvade den i bitar och smorde och putsade och bytte rostiga skruvar samt doppade dem i rostskyddsmedel så de inte skulle rosta på nytt.

Men det är mindre jobb än att byta motor  – även om den andra motorn var mindre körd med – så jag är ganska nöjd. Det lönade sej att surfa …

Lådor efterlyses

Det är inte alltid man sysslar med världsomspännande saker i jordbruket – just nu är jag bara på jakt efter lådor. Att det skall vara så omöjligt att hitta hyfsade förvaringslådor då alla butiker är fullproppade med allt möjligt. I dag tog jag ett varv runt butikerna utmed Ring III och resultatet var magert. Den bästa lådan är fortfarande den som farsan spikade ihop av fyra brädstumpar och en bottenskiva.

Den är förstås specialgjort hantverk och alltså väldigt värdefull. Det är bara att ta en bunt mjölburkar och skära av dem på ca. 7-10 cm höjd (lika höga som bräderna är breda) och mäta hur stor lådan skall vara så burkarna passar precis i lådan. Det bästa är att man kan ta bort dem en och en då de behövs.

Mest har jag skruvar i sådana lådor (ett tiotal). Då får man massor av olika sorter att rymmas på ett litet utrymme. Visst finns det ”plockbackar” och ”sortimentslådor” men alla har sina svagheter och de jag nån gång köpt har blivit utkonkurrerade av de ”heimlaga” (hemmagjorda) lådorna.

Hela problemet började förstås på grund av städandet. Under sommaren har det samlats stora mängder skruvar och verktyg som nu måste få en plats. Det är hemskt hur antalet olika skuvar ökar. Förr hade man infällda huvuden och kullriga huvuden och lite olika dimensioner. Nu finns det krysshuvud (av två olika sorter !) och Torx-huvud och fler är på kommande …

Man drunknar snart i olika sorters material – inte bara skruvar. Sedan skall det förstås vara specialverktyg för alla sorterna. Verktygen har jag förskt sätta upp på tavlor på väggarna men snart tar väggarna slut och vad gör jag då ? Det har inte varit så bra att sätta verktygen i hyllor – möjligen specialverktyg som behövs sällan. Och med tydliga etiketter. Annars går det mera tid åt att söka än att göra nånting.

Det absolut sämsta (som man aldrig skall förfalla till) är att förvara nånting i plastpåsar. Det är ekvivalent med att kasta bort för då hittar man aldrig sakerna. Vad det beror på vet jag inte men även om plastkassen hänger framför näsan så hittar man den inte.

Nu måste jag i alla fall hitta litet större burkar än mjölkburkarna som nog är bra för små skruvar men inte för 20 cm långa M20 (20 mm tjocka) skruvar. Där behövs större och starkare lådor. Jag har räknat ut att jag behöver ungefär trehundra (till – förutom de jag har). Så det blir väl att surfa på nätet tills man hittar rätta sorten (kakaoburkar är för svaga – det har jag prövat :-).

Det är väl huvudsakligen en bra lagerkarl som saknas …

material    verktyg   och mer verktyg

Tidningar

Mats har i flera inlägg presenterat lantbrukstidningarna. Jag har i tiderna läst de flesta av dem men slutat med en stor del. Det har jag börjat undra över litet. Varför sluta ? Är jag så fullärd (he-he, bra skämt) eller har jag blivit så slö att jag inte ids lära mej nytt mera ?

Huvudsakligen har jag sagt upp prenumerationerna då jag tyckt att tidskrifterna börjat gå en annan väg än den jag är intresserad av. Lantmannen fick gå då den började skriva enbart om 500 hektars jordbruk och jättemaskiner. KM (den praktiska lantmannen) fick gå samma väg då den också var alltför intresserad av dyra maskiner – i en tid då lönsamheten var under noll. Att köpa dessa maskiner skulle förstås ha gjort pinan kort – konkursen hade kommit snabbt.

Egentligen finns det inga tidskrifter som gått in för att hjälpa vanliga jordbrukare att överleva – om man inte gör så att man nogsamt undviker de system som dessa artiklar presenterar och gör precis tvärtom. Och MT (landsbygdens framtid) tyckte jag var onödig eftersom det viktigaste kom i ett bra sammandrag i Landsbygdens Folk (som jag fortfarande får). Koneviesti kommer ännu för där finns ren teknik som är intressant – även om en del storhetsvansinne också smittat av sej på den.

Det som fortfarande läses här är tidskriften Land (Sverige). Den höll på att stryka med också eftersom den började likna en veckotidning med kändisar allt mer men då jag prövade på Skogland och Lantbruksland så fick den nåd. Speciellt Skogsland gillar jag fastän den är väldigt tunn. Tanken är att vi alltid följer Sverige – med tio års fördröjning – så man får litet förvarning. ATL (Affärstidning för Lantmän) fimpades däremot då finländska posten chockhöjde utdelningskostnaderna för svenska tidningar. ATL är nog bra men för dyr (och går att läsa på nätet).

Land har dessutom fått en ny chefredaktör, Lisbet Lundahl, som har glimten i ögat och skriver träffsäkra kåserier om sin man lantbrukaren som man minsann känner igen sej i. Det är Sveriges största veckotidning och om man får nog av kändisarna så kan man alltid övergå till bilagorna Skogsland eller Lantbruksland.

Men vi skall inte glömma våra egna tidningar. Landsbygdens Folk och Skogsbruket läser jag grundligt och gärna. Jag tycker alla viktiga saker finns där och de verkligt nya maskinerna hittar jag på nätet.

Två nackdelar är det i alla fall med att dra ned på papperstidningarna:

1) vad skall man lägga under oljebyttan ? och

2) vad skall man ha till ”eildsteend” (att tända eld med) ?

Rada, rada …

Sonja skrev om Plocka, plocka och jag syssler mer eller mindre med samma sak. Det är städa, städa och rada, rada som gäller nu. Hela sommaren har jag burit in allt möjligt i verkstaden då jag byggde och nu då jag skall börja skruva på Ducaton så är den intäckt i allt som jag placerat runt den så det är rada, rada som gäller först.

Jag hade en tanke om att städa verkstaden och kvickt ta en bild som visade en verkstad som man såg golvet på men det tycks nog inte bli av. Det blir aldrig tid att få allting städat – mitt i allt så måste nånting fixas och så ser det sjufalt värre ut igen. Jag börjar tro att den som har en välstädad verkstad inte gör nånting där – eller så har han en massa överlopps tid elller anställda lagerkarlar eller nånting …

Men städningen är viktig huvudsakligen därför att man då hittar allt möjligt. I princip borde allting flyttas minst en gång per år så att man kommer ihåg var allting finns. Ladan fick jag städad (till hälften) då jag måste ställa undan tröskan och visst upplevde man många ”Aj, sidu, täär va te saatjin” (aj, ser man på, där var den saken).Riktigt stora och lönsamma fynd gjorde jag i alla fall inte – kanske för att det inte finns nånting stort och lönsamt att hitta :-).

I praktiken blir det trots alla goda föresatser så att man städar då man måste för att få fram nånting. Jag har den principen att jag inte ställer undan nånting utan att städa i den knuten först. Det ger åtminstone en viss garanti för att ingenting blir under en stor hop bråte.

Verkstaden är ganska välstädad men i ”te stoor ledun” (den stora ladan) finns ännu sådant vi rev ut då vi byggde om gamla huset 1980 och det borde städas upp. Fast om man väntar litet så börjar det väl få antikvitetsvärde … Så icke hopen med rostiga och krokiga spikar och allmänt sönderkörda och förvridna järndelar som hamnar i tunnan för riktigt skrotaktig skrot. Men varmgalvaniserade spikar rätar jag ut ! Och urgamla smiden sparas noggrant i lådan för byggnadsvårdsreservdelar under mottot:

”Slåå int söndär he såm förfeedren ha knååpa ihoop !”

(Slå inte sönder det som förfädren har knåpat ihop)

Vikingatåg i västerled

I går kväll åkte jag igen till Sverige. Det är närmast fråga om handelsresa, inget farligare. På ELMIA i Jönköping pratade vi med Lantmännens maskinförsäljare om en såmaskin, en Väderstad Rapid 300C, i Uppsala och den tittade jag  på i morse. Min gamla Simulta har nu 35 år på nacken och är helt enkelt utsliten. Visst kan man lappa ihop den länge än men det stora problemet är att den inte har tillräckligt tyngd på såbillarna som lyfts upp av varenda hård lerkoka. Rapiden har 160 kg per bill …

Det är dåligt om begagnade tre meters Rapidmaskiner. Omkring 75 % är fyra meters men de är för breda för vårt tröskhus där jag fyller på. Och det är ett jättearbete att bygga om hela huset. Dessutom har jag ingen traktor som orkar dra den fyra meter breda maskinen.

Det är långt kvar till vårbruket än men då man köper begagnat så kan man inte köpa då man har lust utan då det finns nånting lämpligt till salu. Jag har väntat i flera år redan på en lämplig Rapid.

Jag är inte den enda som åker i västerled utan grannen siktar också på en harv i Eskilstuna. I och med EU är det enkelt att köpa varifrån som helst – även om transporterna blir dyra men litet på 1000 euro är i alla fall överkomligt.

Och Rapiden ? Ja, den köpte jag för 92000 kronor. Visst är det en ordentlig inbesparing jämfört med den Rapid som i Finland kostar 38000 euro … Och så fick jag nya gödselskivbilar på köpet.

Det blir säkert fler vikingatåg i västerled (vikingatåg var alltså mest handelsresor).

De gamla kalluftstorkarna

De äldre minns kalluftstorkarna från 60-talet då man skyfflade säd för brinnkära livet – och möglet för säden  torkade inte ordentligt. Och ändå byggde jag en splitter ny byggnad för en kalluftstork. Det är det enklaste och billigaste sättet att torka säden. Vad var fel på de gamla torkarna ?

Riktigt gamla kalluftstorken (1960)

På bilden syns den riktigt gamla kalluftstorken som nu sjunger på sista versen som flistork. Den togs ur bruk som sädtork 1975 då jag byggde ny tork på ladugårdsvinden. Den här torken är byggd så som kalluftstorkarna byggdes på 60-talet.

Som vanligt på den tiden så byggdes torken i en gammal byggnad – i det här fallet på bodvinden. Man ställde sex tums bräder på kant under hålplåten och luften kom från en fläkt i ytterväggen som blåste luften genom en huvudkanal genom kanalerna mellan bräderna. Vi hade en Pehrssons transportfläkt som blåste upp säden från en kippgrop av cement nedanför. Det var högteknologi på den tiden – vanligen hade man en gammal elevator eller skruv som förde upp säden. Torken tömdes genom att man skyfflade ned säden genom luckor i golvet. Ifall man hade torken på andra våningen alltså. Annars fick man skyffla säden i en skruv som förde den upp i en vagn.

Inget under att folk började köpa varmluftstorkar ! Speciellt som brännoljan då kostade 10 penni litern … Det blev emellertid dyrt i längden då oljepriset sköt i höjden.

Felet var att de gamla kalluftstorkarna var felkonstruerade. Det största felet var att luftkanalerna (mellan bräderna) var alldeles för små. Man undrade varför säden möglade först närmast huvudkanalen men det är helt enligt fysikens lagar. Där luftens hastighet ökar MINSKAR trycket. Och hastigheten var störst närmast huvudkanalen. All luft skulle genom den lilla kanalen där medan mängden minskade allt mer ju längre bort från huvudkanalen man kom. Och den mängd luft som går genom säden är direkt beroende av trycket. Så lösningen för min första tork var att höja upp plåten. I ladugårdsvindens tork från 1975 är luftkanalen över en meter hög vid huvudkanalen.

Tömningen med skyfflandet var ett elände men det löste sej med den nya ”golvsveperplåten” där det inte fanns runda hål utan plåten stansades som ”ögonlock” så att luften blåste i en riktning åt sidan. Det fungerade normalt vid torkning men vid tömning blåste luften säden mot uttaget på sidan av låren. Om man hade ordentligt tryck alltså.

Det tredje felet var alldeles för små fläktar. I den gamla torken ovan finns bara en 80 cm fläkt med en 5,5 kW motor vilket är OK för flis men man måste ha mycket tunna lager tungt och vått vete. Dimensioneringen var enligt svenska normer där de tröskar med dubbelt lägre fukthalt än här och har bättre väder vid torkningen. Vi måste fördubbla luftmängden eller halvera höjden på sädlagret. Och alla vet att då regnet hotar så tröskar man in kvickt fastän sädlagret blir dubbelt för högt.

I den nyare torken har jag tre 100 cm fläktar med 11 kW motorer i samma huvudkanal. Då vågade ingen bygga med flera fläktar i samma huvudkanal men det var bara att sätta en lucka av hårdkartong innanför fläktarna. Då man startade dem så blåste de helt enkelt upp luckan. Och fläktarna skall placeras inomhus – inte i ytterväggen nedanför takdroppet ! Hur många fick inte rusa hem så fort benen bar från åkern då det började regna – och fläkten drog in massor med vatten i huvudkanalen …

Transportsystemet var huvudsakligen skruvar i de gamla torkarna och de är tunga att hantera och krångliga att använda. Jag köpte fläktar och rör som Pehrsson i Lindkoski tillverkade – han var en föregångsman – och senare Kongskilde. Det danska systemet var dyrt men bra och fungerar perfekt ännu efter 35 år. Med luft och snabbkopplingsrör är det lätt att flytta säden vart som helst runt hörn och upp i silos.

Så det är inget fel på kalluftstorkning i princip bara man konstruerar torken riktigt. Det var otroligt billigt då jag dessutom råkade få solvärme från plåttaket (det var inte planerat utan bara god tur). Då elpriset var lägre så torkade jag säden för en penni per kilo (salupriset var då 240 penni).

I den nya torken finns en förbättring jämfört med 1975: Man kan backa in lasset och kippa direkt på plåten. Eftersom jag har 96 luckor så öppnar jag bara luckorna precis under sädhopen och kan börja blåsa direkt. Man kan tömma torken med frontlastaren men vanligen suger jag bort säden med den stora 22 kW sugtryckfläkten från Kongskilde och kör upp den i lastningssilorna. Inte mycket skyfflande mera …

Och så är det högt i tak i den nya torken. I den allra äldsta kalluftstorken fanns det bara 50 cm rum att krypa utanpå säden och man slog hela tiden huvudet i takstolarna eller pärtspikarna. Det fanns inte hålplåtar då ens utan den hade hålskivor av hårdkartong som ju inte höll för skyfflandet.