Författare: Sonja

Jag är en 35 årig mjölkproducent från ön Heisala i Pargas skärgård. Jag flyttade hit från min hemgård i Pernå i februari 2008. I augusti 2005 hade vi generationsväxling på min hemgård, sedan dess har jag varit mjölkproducent på heltid. Då jag flyttade till Heisala tog jag med mig största delen av de djur jag hade hemma i Pernå, dvs. 7 kor och 7 ungdjur. Santalahti gård är min mans hemgård som han tog över år 2007. I dag har vi 55 mjölkande kor och ungefär lika många ungdjur, totalt drygt hundra djur. Här odlas ingen spannmål, alla åkrar(förutom några viltåkrar) används till att producera ensilage åt korna. Förutom att jag jobbar på gården på Heisala har jag fortfarande kvar min hemgård i Pernå. Den är idag en växtodlingsgård, där det odlas spannmål och vall. Dessutom finns där skog. Jag är själv med och sköter arbetet där så ofta jag kan, mina föräldrar, framför allt min far, är till en stor hjälp. Jag har alla maskiner kvar där från den tiden jag bodde där. Vi lagar allt hö som vi använder för korna i Pernå och dessutom lagar vi ensilage där också. Balarna transporterar vi sedan med långtradare till Pargas. Vi sysslar mycket med avelsarbete och vi tar också i mån av möjlighet emot besökare på gården. Kort sagt; detta är mitt drömjobb!

Provmjölkning

Två månader går snabbt. Jag tycker att vi nyligen hade provmjölkning, men igår kom vår mjölkgårdsrådgivare ut för att mäta mjölken. Han kommer alltså varannan månad för att ta mjölkprov och skriva upp hur mycket korna mjölkar, så där officiellt.
Rådgivaren är inte med under mjölkningen på alla gårdar. T.ex. hemma hos mig gjorde vi så att vi varannan månad mätte mjölken och varannan tog vi dessutom prov. Där hade vi en båsladugård, så provmjölkningen var det ända tillfället då vi kunde se hur mycket korna verkligen mjölkade. Här har vi en lösdrift och mjölkar korna i en station. Från displayerna i stationen ser vi med det samma hur mycket kon mjölkar.

Mjölkstation

Likasom vi gjorde hemma, mäter vi här också varannan månad enbart mjölkmängden.

Man tar alltså ett prov från varje ko, där man blandar ihop mjölk från både kvälls- och morgonjölkningen.

Mjölkprov på väg till mejeriet

Proven skickas med mjölkbilen till mejeriet för analysering. Från provet får man reda på följande uppgifter:
-fett%
-protein%
-urea
-cellhalt

Cellhalten är nog det första jag ser på, då jag får resultaten. Från den kan man enkelt kolla hur juverhälsan är hos varje ko.

Sagan om “Helge”

Sagan börjar i natt, då vi ( med ögonen i kors ) kollade från vår CowCam att 265:an hade kalvat. Hon såg pigg ut så vi bestämde oss för att fortsätta sova.
På morgonen då vi gick till ladugården visade det sig att hon minsann var pigg, så pigg att Antte inte kunde gå in i kalvningsboxen. Hon kom på. Och när en ko av den där kalibern kommer på är man ganska så liten kan jag berätta för er!
Kalven, som konstaterats vara en Helge, var stor och robust. Utah (265an) hade gått över tiden en knapp vecka, så vi hade också förväntat oss en tjur.

Dagen gick och på kvällen tyckte vi att det vore bäst att mata Helge från tuttflaskan, trots att han hade sugit från spenen.
Sagt och gjort, jag låste fast Utah i foderfronten, så att jag kunde vara i boxen i lugn och ro. Jag matade honom och tyckte att han var väldigt duktig. Stora tjurkalvar har en tendens att vara lite slöa med sugandet, men nu gick det bra.

Efter att jag matat Helge stod jag utanför boxen och såg på honom när han försökte “tissa” på Utah, som ännu var fastlåst. När han stod där och viftade med svansen, såg jag något underligt. Eller rättare sagt såg jag inget. Så jag gick och hämtade Antte, lyfte på Helges svans, krökte mig under Helges mage och konstaterade att han är en hon!!! 😀 😀 😀

Sagan med Helge har ett lyckligt slut: Helge blev Hutah. Nu väntar vi på att det kommer nästa (riktiga ;)) tjurkalv som är värd namnet Helge! 🙂

Utah ET och Heisala Hutah

Veterinärbesök

Det var inte frågan om något akut denna gång. Först rassade hon upp en långsam spene. Jag vet inte riktigt vad som har hänt med spenen, en morgon var den bara trög, högst antagligen har kon på något sätt klämt spenen. Då man rassar (vet inte om rassar är det korrekta ordet) upp spenen, så sticker man in ett metall instrument och drar ut ärr-vävnad som bildats i spenkanalen. Efter detta satte jag i en kanyl i spenen och lät fjärdedelen rinna tom på mjölk. Nu är det bara att hoppas att spenkanalen hålls öppen, för det är minsann ingen fröjd att mjölka över en timme en och samma ko!

Sedan tog vi itu med dräktighetsundersökningarna. Man kan kolla dräktigheten på en ko från och med sju veckor efter semineringen. En skicklig seminör/veterinär känner nog redan vid 6 veckor om djuret är dräktigt. Idag gjorde veterinären ultraljudsundersökningar.
Vi kollade 2 kvigor och 4 kor och alla var dräktiga! 🙂 En av korna var Luppa, så nu ser vi framemot hennes 11:e kalvning!!! 😀

Till sist brände veterinären horn av kalvarna. Detta låter säkert ganska brutalt, men det görs nog riktigt med tanke på djurens och skötarenas bästa.
Hos oss sövs kalvarna ner och dessutom ges de lokalbedövning runt hornen. På detta sätt hindrar man smärta. Själva brännandet görs med en het gaskolv. Som sagt, det låter säkert ganska hemskt, men då kalvarna vaknar upp är de nog som om inget skulle ha hänt.

Tyvärr har jag inga fotografier att ladda upp, men jag ska försöka fotografera vid nästa besök!

Det börjar dra ihop sig, så till sist ännu en bonde tolkning på tidens gång:
Jag satte igår i sin (mjölkade sista gången före kalvningen) två kor, de är nu alltså på “mammaledigt” i ca. två månaders tid. Så; nästa gång jag mjölkar dem är jag redan fru Ek-Johansson!! 😀

Ännu mera namn

Läste Mats inlägg om konamn, här kommer lite mera info ännu angående tjurnamn.
Det är ju så att största delen av mjölkproducenterna, inklusive vi, säljer bort sina tjurkalvar så fort som möjligt. Detta p.g.a. utrymmes brist i ladugården och helt enkelt därför att man har specialiserat sig på enbart mjölkproduktion. Tjurkalvarna åker då vidare till en sådan gård som föder upp dem.

Då man namnger sina tjurkalvar gäller samma “regler” som då man döper kokalvarna. En del struntar dock helt i att döpa sina tjurkalvar och kallar dem bara enligt eu-signumet. Vi brukar nog döpa dem enligt gällande bokstav, i år har vi t.ex. haft Heisala Hilding och Heisala Hodem. “Heisala” är ett såkallat uppfödarnamn som en gård kan registrera åt sig och på så sätt göra det lättare att koppla samman djur och gård. Kokalvarna döps med samma princip, alltså t.ex. Heisala Helga.

Då en tjurkalv blir vald till en avelstjur gäller sedan andra regler. Då skall kalven döpas med ett namn som börjar med samma bokstav som hans fars namn börjar på. Dessutom skall fars namn synnas i kalvens namn.
Till exempel har vi nu en tjurkalv vars far heter Lagace Ristourn. Kalven är inte godkänd som semintjur ännu, men han skall testas så vi får reda på om han godkänns till det. Men, i varje fall så heter kalven nu Heisala Ristourn Robert. Blir han godkänd kommer där dessutom att stå VR framför namnet. Nej, VR kommer inte från ett visst tågbolag utan från VikingRed. 😉 V kommer från avelsbolaget Viking Genetics och R från red, alltså röd ras, dit ayrshiren hör.