Kategori: Bondbloggen

Det är väl ingen som missat att även jag varit och hälsat på hos Nisse 🙂

Uppstigning klockan 6 på morgonen, och så skulle diverse sysslor göras innan jag vred om nyckeln i hondan. Väl ute på vägarna gick själva resan riktigt fort och bra. Det tog inte länge innan jag satt i vägbyggena på ring trean. Min gps tyckte jag skulle köra raka spåret genom storstan, det tyckte inte jag. Trots vägbyggen gick allt riktigt bra, och när jag trasslat mej runt staden, med stort S, och det började dra ihop sej till att svänga av så ringde jag till Nisse för att fråga, ska vi luncha nu eller sen, eller vart ska jag komma och var ses vi … osv. Jag började bli rätt hungrig vid den tiden för klockan började närma sej 12 småningom.

Så sa Nisse, ”-sväng av där, men sväng vänster istället för höger och så kör du till … en parkering  .. (typ) ….. och så kommer vi dit. ”

Jaha, tänkte jag, ok, vi kör på det. Jag hade inte riktigt hiffat exakt vart vi skulle, men, jäh…  Det ordnar sej tänkte jag och svängde av på avfarten, svängde vänster istället för höger, men, då tänkte jag att vart i hela tjottaheiti har jag nu kommit? Det var tomt, och jag undrade för en sekund om det var avtaget till 1970 jag tagit. MEN, så tänkte jag att, näää… detta måste utforskas, gps grunkan var ju helt på rätt så nog måste det ju finnas nåt här nånstans… så jag körde vidare och bara jag kom några 100meter på sidan av stora vägen, så kom jag till världens sötaste lilla by! En gata och där fanns allt. Jag blev så till mej och tänkte att nej men snälla rara söta vad trevlig liten by, så jag missade parkeringen jag skulle till, (men jag såg den,) och där var butiken och där va café och här fanns allt, och så kom kyrkan, men då svängde jag och körde tillbaka till parkeringen. Stannade bilen, sade håååhhå och tittade runt mej, och där kom ju Christer och Nisse, och ”Fru Nisse”, som jag då inte kunde minnas att någonsin hett annat än ”gumman” när Nisse pratat och berättat om sej och sitt och deras.

Sen blev det fart. Vi åt, vi gick, vi såg, vi åkte bil, vi fotade och hela dagen gick som i ett enda spinn med berättelser, rosor, historier, skogar, pajer, vildsvinsberättelser, äppelplantor och … Ja, alltså. Nu efteråt så är ju huvudet lite på kant. Tänk så mycket historia och information om allt möjligt som jag/vi fick berättat för oss på en dag. Helt otroligt, och dessutom roligt alltsammans!

Efter en natt, då jag sov som en stock, vaknade bara till lite när nån kråkfågel, på morgonsidan, tyckte det var roligt att sitta och kraxa utanför det öppna fönstret, var det mest frukost och hemfärd. Hemfärden gick lika bra som ditresan, men på motorvägen var det en händelse som fick mej att lite höjja på ögonbrynen, jag blev imponerad!

På en sån där ljus skylt bredvid vägen var det mitt i allt en triangel och varning att det var någon olycka på vägen. Från att alla bilar haft väldigt bråttom och swishat på i 120km/h saktade varendaste en ner till ca 70 och kröp fram. Det gick någon kilometer innan man såg någonting av någon olycka, men ändå så körde ALLA sakta och nätt, ingen körde om, alla höll sej snällt i högra filen. Så naturligtvis även jag. Småningom såg jag blå ljus en ganska lång bit där framme och kring bilarna med blåljus, slingrade de andra bilarna sej försiktigt över till vänstra filen och sen tillbaka till högra när de passerat. När jag kom närmare såg jag att det var ett hästsläp som fått punktering och de fick eskort av polisbilar och en brandbil. Så katastrofen var inte direkt i kaliber med ”katastrofallvarlig!!!”, och bra var ju det. Hoppas verkligen att det gick bra för hästsläpet. Men det som rörde mej var den respekt som alla visade med en gång när det fanns en varningsskylt. Tycker det är en tummen upp.

Home Sweet home.

Men inte blev det att sitta och grubbla vad man skulle göra för det… Jobb finns det alltid att ta itu med, och lite hann jag, men sen var det bara att byta kläder och bege sej på följande rolighet. Nagu rock. Att jag råddar in ett evenemang i Bondbloggen har sin naturliga förklaring. Bland alla band som spelade det här året, så spelade också KAJ. Finns det någon bonde i detta land som missat Heimani i skick?  Och följande fråga, finns det nåt för tillfället som knyter ihop hela svenskfinland lika bra som KAJ? Dom kör på som en virvelstorm genom svenskfinland med sina finurliga texter, och drar med sej allt från nyfödda till pensionärer. GO KAJ GO!

Det är nästan så att man borde inleda med att skriva ”Hej”

Det är oförskämt länge sedan jag skrivit några rader här men nu skall jag försöka reparera detta. Orsakerna till detta är flera, men den största är nog att det inte funnits direkt något att rapportera om. Någon gång i begynnelsen fattade jag ett principbeslut om att detta inte för min del skulle bli något gnällplank, och att hitta något positivt att skriva om odlingssäsongen såhär långt har varit så utmanande att det inte lyckats. Det är med undantag av 1985 den mest problematiska vår och försommar som jag har upplevt och problemen är väl långtifrån över än, och nästan det allra värsta är att det finns många som drabbats hårdare än mig av vädret. Redan en tur genom Pörtom visar många fält som redan lidit oåterkallelig skada av allt vatten kombinerat med utebliven värme.

Min status just nu ser ganska hyfsad ut, med det undantaget att nästan allt är så fruktansvärt försenat. Vi har just firat Tomatkarneval på bygden och just den helgen brukar vara indikatorhelg för när rypsen borde börja blomma och stråsäden gå i ax. Bilderna nedan visar att vi är en rejäl bit bort från det ännu i de flesta fall fall. Fortfarande finns det nog hopp, men nu står nog hoppet tillsammans med det villkoret att det skall vara toppenförhållanden resten av säsongen och att det skall bli en lång höst. Något rypströskande innan oktober finner jag nog mycket osannolikt just nu.

Årets nya gröda, vårrågen Juuso är den som ser allra bäst ut. Den kom i jorden 9. maj och ser riktigt bra ut nu, axgången och klar.

Rypsen är lite lustig. Jag provsådde 4 ha tidigare än vanligt och använde småfrölådan, dvs i princip bara strödde fröna på marken. På samma skifte fanns ett område som inte var körbart de 20. maj utan fick vänta till 4 juni.

Skillnaden är makaber. Kortet är taget i förrgår, alltså 2. juli. Det tidigt sådda småfrölåderypset är riktigt ok, något man verkligen inte kan säga om det andra. Den lilla ogrodda inbuktningen några meter fram i bilden är en skorpbildning som blev över efter en vattensamling och som då är omsådd tillsammans med det längre till vänster i början på juni.

Rypsbladen däremot ser riktigt fina ut, fria från både skadedjursangrepp och sjukdomar. Dessutom med ett SPAD- värde runt 40 vilket är bra för ryps.

Resten av rypsen som inte kunde sås (pga regnet) före den 5 juni ser ganska medioker ut. Ja, eller egentligen inte för allt har ju grott och det är ganska jämnt, men nåt så fruktansvärt försenat. Betänk att rypsen borde blomma nu. Denna åker är sådd ”konventionellt” dvs via radbillarna på Simulta och det kommer jag nog inte att göra mera efter detta, utan småfrölådan är nog det som kommer att användas i eventuella framtida rypssådder.

Ryps förresten, jag blir inte klok på om det heter Ryps eller Rybs. Användningen varierar.

Kornet däremot är en riktigt sorgesam historia. Bilden nedan är trist på flera vis. Dels är det som sagt tid för axgång och såhär ser det ut. Sen borde det också finnas fånggröda i bilden, men den ser jag överhuvudtaget ingenting av. Undrar varför? Här finns 4,5 kg rödklöver per ha som lyser med sin frånvaro.

Det som nu närmast sysselsätter mina hjärnceller är vilket vägval man skall göra med ovan avbildat korn. Det finns ju två möjligheter. SPAD värdet på bladet är bra så någon direkt näringsbrist har vi inte, men frågan kvarstår. Skall man nu ösa ut alla möjliga tilläggsspårämnen och sjukdomsmedel preventivt för att försöka boosta växten eller är det bättre att spara dom pengarna och konstatera fallet hopplöst. Om jag känner mig rätt kommer jag att inse att att det senare alternativet är vettigare, men ändå genomföra planen enligt alternativ B.

Man är ju ändå Bonde med rätt att odla…….