Jag har från och till kallats till studion i Vasa för att delta i ett diskussionsprogram som kallas för fredagsklubben, idag var jag åter kallad att diskutera aktuella teman. Länkar dagens avsnitt ifall någon vill höra en snorig och lite hes bondbloggare diskutera matpriser och snuttjobb.
Kategori: Bondbloggen
Nettointäkter.
Har med intresse följt med diskussionen i Nisses inlägg om det lönar sig att skruva eller utföra produktivt arbete. Eftersom det här inte enbart är en verkstadsfråga väljer jag att skriva ett skilt inlägg.
Plus och minus.
Det är ett stort dilemma det här att våra produktpriser är så låga. Att köpa nya dyra maskiner eller låta andra utföra arbeten på gården har blivit svårare och svårare då det krävs allt mera sålda produkter för att få ihop till utgifterna och lönerna. De senare stiger ju betydligt snabbare än vad våra utförsäljningspriser gör som i vissa fall till och med sjunker. Så jag förstår mycket väl Nisses ideologi att själv reparera för att inte behöva arbeta häcken av sig för att klara av att betala räkningen. Om han dessutom har kunskaperna och intresset för att skruva och svetsa är det ytterligare ett plus.
Å andra sidan är det också viktigt att maskinerna fungerar för att få något arbete utfört överhuvudtaget så att inte all tid går åt till skruvande. Här i det egna företaget har jag resonerat som så att de maskiner som används i arbete som måste göras under en begränsad tid lönar det sig att satsa lite mera på. I grönsaksodlingen används också en hel del specialmaskiner som inte går att uppdaga i grannskapet så dem lönar det sig definitivt att ha i skick. Däremot går det att göra lite avkall på driftssäkerheten vad gäller maskiner som har lite ”mañana- mañana-faktor” och utrustning som finns tillgänglig i de flesta gårdar i grannskapet. Där blir minuset inte så stort om än maskinerna står i verkstaden någon dag.
Nettot.
Nu vet jag inte riktigt bakgrunden till de stora handelskedjornas aviserade prissänkningar. Har hotet från de utländska handelskedjorna blivit så pass relevant att de försöker mota Olle i grind eller är det ökad direkthandel som dom oroar sig för? Att dom som det påstås skulle pruta på sina marginaler har jag svårt att förstå då dom gång på gång hävdat att det inte finns någon luft i deras prissättning. Den ena kedjan har visserligen sagt sig avstå från nya etableringar och utbyggnader och det är förstås klart att då ökar ju marginalerna något. Om det nu blir ett regelrätt priskrig så kan det för en tid säkert gynna konsumenterna men att det som det hävdas skulle ge större köpkraft betvivlar jag då den riktiga matens andel av konsumtionen är så liten. De här beror nu på vilka varor som tas med i kampanjen. Det brukar ju vara så att det som förloras i gungorna tas igen i karusellen. Tyvärr är risken för oss bönder att ytterligare press sätts på producentpriserna och att det är vi som får stå för kampanjkostnaderna och att vårt redan låga eller i vissa fall obefintliga netto ytterligare sänks.
En stor och billig reklamkampanj har dom i alla fall fått.
I skogen…..
……borde jag kanske hållits. Inte för att det heller skulle ha garanterat att jag hållit mig fri från flunsan men risken att smittas hade i alla fall varit betydligt mindre.
Odlarseminarium.
Jag deltog förra veckan återigen efter ett par års paus i det årliga odlarseminariet för grönsaks-, frukt-, och bärodlare. Normalt brukar jag så gott som årligen sen slutet av -80-talet delta men de två senaste åren har det arrangerats lite väl nära inpå min årliga skidresa. Nu kommer skidresan att arrangeras lite senare så det gav möjlighet till deltagande, dessutom hade jag lite affärer i Åbo-trakten som jag kunde sköta på samma gång och då jag erbjöds skjuts under delar av resan passade det som hand i handske.
Vi ”specialväxtodlare” är ju en liten grupp i landet så med ca 250 deltagare i seminariet kan man räkna med att uppskattningsvis 5% av landets odlare fanns representerade. Det är inte många gånger under året som man har chans att träffa så många av sina kollegor så seminarierna ger förutom en hel del branschinformation också goda möjligheter till att diskutera och utbyta erfarenheter. Dessutom samlar seminarierna annat branschfolk som representanter från affärsliv, rådgivning och myndigheter.
”Ren hand – smutsig hand”.
Förutom oss odlare fanns det väl närmare ett tusen personer från olika håll och kanter på färjan vilket naturligtvis medför att man utsätts för risken att smittas av de influensabobbor som cirkulerar så här på förvintern. Man berör gemensamma föremål, skakar hand och får kanske någon kram av dem man är närmare bekant med. Jag lider nu inte av bacillskräck och är man relativt frisk så tål man väl en och annan bobba om de nu inte blir alltför många. För att lite decimera kontamineringen brukar jag hålla lite skillnad på höger och vänster hand så att höger hand är den ”smutsiga” och vänster hand den ”rena”. Höger hand använder jag således till handskakningar och att ta i föremål som andra berört medan jag använder den ”rena” vänstra handen till att peta mig i ögon, näsa och andra kroppsöppningar 🙂
Nu är det ju otroligt svårt att vara konsekvent i sitt handlande, man knäpper ihop händerna, applåderar och tar i misstag i föremål med fel hand. Hur som helst så överskreds smittotröskeln i något sammanhang och jag har nu fått gå på halvfart några dagar med muskelvärk, stegring, snor och nysningar vilket inte är något vidare muntert. Därtill var det i början av denna vecka några dagar med någorlunda vinterväder som bra hade passat till skogsarbete och skidåkning och med bara 3 veckor kvar till BotniaVasan hade det varit hög tid att få lite träning. Idag då det verkar som om de värsta förkylningssymptomen börjar vara över så har vädret varit regnigt, blåsigt och varmt vilket definitivt inte passar varken skogsarbete eller skidåkning. Att det är dåligt vinterväder är ändå inte så underligt då man hör radion meddela att havsvattennivån ligger på +83cm i Vasa.
Att jag skulle ha hållit mig i skogen garanterar ändå inte att jag skulle undgått förkylningen den kan ju lika gärna ha ”burits” hem från till exempel skolan med barnbarnen då det ingalunda är så att jag är den enda i nejden som är förkyld. Många har dessutom drabbats av en besvärligare variant som tagit flera veckor att kurera. Om jag nu är i skick till nästa vecka så är det väl egentligen inte mycket att orda (eller skriva) om och var det så att jag fick smittan på färjan så var resan ändå den värd för så pass intressant och roligt var det att återigen delta.
Med tanke på att mer än halva januari månad passerat ser det onekligen illa ut med skogs- och skidföret för andra året i rad.
Traktortimmar II
Christer beställde lite funderingar om antalet körtimmar på traktorerna på våra kolhoser och därmed kanske lite om traktorer i allmänhet. Här kommer mina
Förr var hästen det centrala på ett jordbruk. Alla gamla hästmänniskor som ännu fanns kvar i min barndom mindes sina hästar, mindes vilka som varit snälla, bångstyriga och så vidare. Stina hette vår sista häst, avpolletterad när jag var tre år så den minns jag inget av, men grannänkans Lena, den minns jag fragment av.
Vår tids hästar är ju då våra traktorer.
Den här gården har inte sedan 1967 haft bara en traktor. Det har ända sedan dess alltid bott åtminstone två på gården, dock så att på sextio- och första halvan av sjuttiotalet handlade det om två bolagstraktorer, vi var alltså två gårdar som samägde två traktorer. Om dessa maskiners användningstimmar vet jag noll och intet, men jag har faktiskt min vana trogen båda exemplaren återinförlivade med övriga museala fornlämningar på tomten, men ingen av dessa är i någon som helst användning mera, och i båda fallen har timräknarna stannat för länge sen. Båda är dock kördugliga och startas upp åtminstone en gång varje sommar. Just det, jag glömde presentera dem, det är en Fordson Major årgång -55 och en röd David Brown 990 årgång typ -67.
De övriga traktorerna som slitit i vår lera är en Valmet 702 av årgång 1974 (som faktiskt köptes på min 10-årsdag) och som senare byttes mot en Case 1490 år 1983. Pappa var lite konservativ i den affären för jag brukar säga att Casen var Närpes sista bakhjuldrivna nya traktor som kom till gården då i april 1983. Med Valmeten var det lite tvärtom för jag vill minnas att med en Valmet 702 i mitten på sjuttiotalet låg man i framkant bland traktorägarna. Valmet 702 var ju första traktorn med någon slags ergonomi, plant golv och en tät hytt som med sina klara växthusglas och dåliga fläktar gav en en föraning om helvetet i varje vårbruk. Det var varmt om man säger så.
Valmet 702 år 1974, en jättemodern Tume kombimaskin och en så småningom blivande bondbloggare.
Case 1490 år 1984 och dåtidens harvklassiker. Potila
Ovanstående Case hade en finess som man knappt ens kunde drömma om innan- 4 stycken kopplingsfria växlar, den sk hydra-shift funktionen som var riktigt trevlig att använda, och som fungerade helt klanderfritt så länge det var över -20 grader. Det var egentligen den första riktigt stora traktorförändringen, som ju då bara var början på en lavinartad teknikutveckling på traktorfronten.
1989 blev jag då förvaltare och ville naturligtvis på ungdomars vis omedelbart ha en ny fyrhjulsdriven traktor. Valmet, Ford, och MF var intressanta. Habegäret jobbade hårdast för en Ferguson 3060 som då kostade 149.000 mark. De andra var i ungefär samma prisklass.
Det slutade med en Zetor 6045 som kostade 89000 mark. Lite sved det nog att bara ha råd med en öststatare och kommentarerna från blivande kollegor var också ganska sura. Ingen – allra minst jag trodde väl då att ”bolsjeviken” som pappa döpte den till skulle bo kvar hos mig ännu 2015 – men så blev det. Den lilla Zetorn har jobbat på perfekt och jag trivs än idag strålande med den enkla tekniken och de billiga delarna och de underbara tekniska lösningarna. Tyvärr har den idag blivit några nummer för liten. Det finns ingen mer åkermaskin kvar som Zetorn orkar med vilket gör att nyttjandegraden har sjunkit radikalt – och nu bara ligger på ca 50 timmar i året. I sin ungdom gick den närmare 300 timmar per år och har nog gjort sitt på tegarna. Idag är det närmast vagnar och vedklyven som är samarbetspartners för Zetorn, men kvar i huset, det skall den förbli.
Casen bytte jag 1995 till en Case IH 4230, en fullständig engelsk katastrof. Motor och växellåda samt hyttkomforten var bra – resten var bara eländigt. T.o.m färgen ramlade av när man tvättade den. Jag orkade med den två år och därefter bytte jag – mitt infernaliska dumhuvud – till en likadan. Som inte var mycket bättre. Den orkade jag med till 2002 när mina Casenerver havererade fullständigt.
Case MX 4230 1995
Valtra hade på denna tid en försäljningspunkt i Närpes och dit hade kommit en traktor som jag i det närmaste impulsköpte. dvs en färdigbyggd demovaltra för 54.ooo euro med lastare. Råd hade jag inte men jag var såpass arg på allt vad Casar hette att jag betalade vad som helst för att komma bort från dem. Senare har jag förstått att det nog inte var märket det var fel på, utan modellen.
Valtra ännu boende på affären 2002
Brukstimmarna då? undrar vän av ordning.
Jag märker en att brukstimmarna på traktorerna faller från år till år. Det har ju alltid varit så att mina maskiner har rullat vår och höst och däremellan stått ganska stilla. Ännu för några år sen brukade det bli ganska precis 250 årstimmar på Valtran och 150 på Zetor.
I takt med att kostnaderna har jagats och redskapen har blivit större har också drifttimmarna fallit radikalt på traktorerna. Detta är förstås ur en ekonomisk synvinkel bara bra, för mindre timmar betyder ju mindre slitage och framför allt mindre bränsleåtgång men å andra sidan mår inga maskiner bra av att stå för mycket, och precis just där börjar jag vara idag. Valtran går ungefär 200 årstimmar fördelade på 100 i maj, 50 i oktober och 50 under resten av året. Zetorn går som sagt ungefär 50 timmar ganska jämt fördelade över året.
Årsbränsleförbrukningen har fallit från ca 2500 liter per år till ungefär 16 – 1800 liter och det om något är bra.
Idag är Zetorn körd 1600 timmar och Valtran 2300 och jag börjar starkt misstänka att det ännu om 10 år är dessa båda hästar som flyttar mina redskap runt på åkern. Det börjar inte finnas någon rim och reson i att sälja bort Valtran heller för det är en modern traktor som har både elektronik i växellåda och hydraulik och som dessutom har alla finesser man behöver så varför skall man avyttra en sån kompis?
Råkar i skogen.
Trots minusgrader och att jag packat till snön med traktorn så har inte spåren frusit till ännu. Det verkar vara en hel del värme magasinerat i jorden i år då det var så länge varmt. Så ännu hittar man helt ofrusna vattenfyllda pölar i skogen. Det betyder att man än så länge bara hugger på hög, som väl snart snöar ned 🙁
Då dessutom grävmaskin som skall rensa dikeslinjerna lär vara i antågande vill man ju så snabbt som möjligt få bort det virke som nu ligger i vägen.
Vinsch?
Det här med problem med framkomligheten och fjolårets fastkörningar har fått mig att fundera på att skaffa en vinsch. I och för sig har jag del i en kraftuttagsdriven trepunktskopplad vinsch som morfar köpte åt släkten att använda, men den är ju lite svår att få med sig och finns därmed inte tillhanda vid plötsliga vinschningsbehov. Har därför funderat att skaffa en att sätta i nosen på traktorn för att vid behov få lite draghjälp och för att dra ner fastfällda trän samt dra in trän som jag annars inte når med kran.
Vill minnas att jag läst i nåt tidigare inlägg att Nisse använder hydraulisk vinsch? Vad slags kapacitet har den?
Elvinsch (12V) också ett alternativ som kanske är lite lättare att installera och koppla bort när den inte används men dom verkar lite långsamma med bara några meters hastighet i minuten.
Och sparkarna bara fortsätter
En av våra första kalvare, Jättebra som jag senast skrev om, har på något mystiskt sätt lyckas få ett spentramp åt sig. Trampet hände på tisdag morgonen då vi hade avbytare och hon kunde inget annat göra än låta spenen och såret vara åt mig till kvällen. Då jag först såg spenen verkade det inte så illa, men efter en närmare titt såg jag att spenändan var ”skalad”. Ingen mjölk läckte dock ut så spenändan och spenkanalen verkade vara hela.
Jag tog Jättebra till roboten och lyckades tömma spenen på mjölk. Då tänkte jag att vi mjölkar den fjärdedelen endast varannan gång och lämnar den så småningom i sin så att spenen har tid att bli frisk och den eventuellt sku fungera efter nästa kalvning. Mjölkning varannan gång betydde då det att jag tänkte mjölka den igår kväll igen, men det tyckte då Jättebra att var en jättedålig idé. Jag förstår ju nog att spenen måste vara grymt sjuk, så jag lät den nog ganska snabbt vara då hon började ”gå” fram och tillbaka i roboten och var riktigt irriterad över situationen.
Efter henne kom Jade in i roboten och jag funderade nog lite då den varken kände igen henne eller delade ut foder. Det är ju frågan om en dator så jag tänkte att den kanske bara hängt upp sig på något sätt. Men då det gick lika också för följande ko tittade jag lite noggrannare efter och märkte att Jättebra faktiskt hade stigit på ”tunnistin”, alltså den delen som avläser transpondern på kon och berättar för datorn vem det är.
Den mjölkade ju nog om man för hand satt in kornas numror så jag fixade allt annat färdigt av mina sysslor tillika som jag hjälpte roboten. Antte kom sen ner och körde fodret och började undersöka roboten närmare. Efter ett samtal till DeLavals hjälpservice var diagnosen klar; Då Jättebra steg på ”tunnistin” revs det av en kabel som förorsakade korstlutning som i sin tur förstörde kretskortet som sköter utfodringen. Så därför kände den varken igen korna eller delade foder åt dem. Suck.
Klockan var en hel del vid det laget och det skulle ha tagit timmar för dejourerande servicekarln att komma till oss. Då det dessutom blåste ganska så hårt och vi ändå hade en annan servicekarl på kommande idag, så bestämde vi att det är enklast att vi sköter natten själva och väntar på morgonen då förbindelsebåten igen går.
Meningen var att Antte skulle börja och jag skulle fortsätta med robohjälpen, men han tyckte sen att i stället för att ha två riktigt trötta i huset idag är det bättre att vi har bara en riktigt trött och en normalt trött, så han beslöt sig för att vara hela natten i ladugården och jag gick ner till klockan fem för morgonpasset.
Servicekarln är ännu här, men nu borde roboten igen vara fixad. För Jättebras spenes del kan jag bara konstatera att den förblir orörd. Om det inte har farit in några bakterier i juvret, torkar den nog smånigom ihop och hon fortsätter sin karriär som trespenad. Om det ändå har farit in bakterier och den blir inflammerad, ja då får vi ta det problemet sen!