Bondbloggen – Sida 140

De iskalla vattengårdarna

Av med byxorna och ner med mössan så långt det går över öronen. Stövlarna bort, och barfota tassar jag sakta och försiktigt ut längs vattengården. Kallt!!! Kallt som 1000an! Men vad gör man, vattnet kan gå ut och då står ”vatugårdana” på land, och fåren har fritt fram att traska som dom vill.

Att få en vattengård att stå i ända är inte lätt. Här är det stenbotten och det är svårt att få nerslaget några stolpar. Enklaste stolparna som finns i dessa fall, är stolpar man gjutit fötter på. Som bilden visar är det också en bit till följande holme som läar. Att bygga någonting stadigt, fint och stabilt med bräder är lönlöst. En skaplig vinter med is, eller lite ostlig storm och man kan vackert vinka adjö till allt man byggt. Fårnät ut i vattnet kan man också vinka adjö till, men det är iallafall lättare och enklare att dra upp och ner på land, vår och höst, och är det så att ”sjöberg” kastar det upp allt på land så må han göra det då. Det går rätt enkelt att sätta nytt, eller att knyckla ut det som funnits.

Blåsigt väder.

Näst byråkrati och dåliga väderprognoser är hård vind ett av odlarens gissel. Väderprognosen utlovade en 8-9 sekundmeter till idag och det tänkte jag att gårdagens planteringar nog klarar. Då varmare väder också utlovats tyckte jag att det var onödigt att dra väv över det nyplanterade. Idag friskade det i så pass att jag bad dottern åka förbi åkern när hon kommer på jobb. ”Det blåste inte så farligt där på åkern” sa hon när hon kom, ”det går nog att plantera”. Så jag ajournerade spannmålsådden och vi for för att plantera sallat. Vinden friskade dock i ytterligare och blev väldigt byig, det blev problem att se då det blåste jord i ögonen och bäddplasten hotades slitas loss. Så istället för plantering blev det att sätta ut mera krokar för att hålla plasten på plats för här höll ”levebrödet” på att blåsa iväg. Andra kanske tänker mera på att blåsten mest ställer till problem för båtfärden till sommarstället, bekymmersamt det med 🙂

Med tredubbla krokrader måtte väl plasten hållas kvar trots vindbyar på 16-17 sekundmeter? Vinden pinar plantorna så de ligger mer vågrätt än de står lodrätt 🙁

Spannmålssådden fortsätter.

Den jag lånar såmaskin av fick sitt sått i går så nu återupptar jag spannmålssådden efter en paus på 3 veckor. Kornet jag sådde 27 april har efter långsam groning på grund av låga marktemperaturer äntligen grott och för att det inte skall bli alltför stor skillnad i utveckling borde jag nu få resten i jorden. En titt på väderprognosen visar risk för hårt regn på natten till tisdag vilket kan leda till hård skorpa och problem med uppkomsten, men ett är säkert och det är att väntar jag ut regnet så kommer det inget så det är lika bra att så. ”Friskt vågat är hälften vunnet” sägs det ju och som det ser ut nu så tror jag att de som vågade så tidigt har turen på sin sida i år. Ett annat år kan det vara tvärtom! Värmen vi fått nu sent om sider förkortar hur som helst groningstiden så risken för störningar under uppkomsten minskar med sådd i varm jord. Vi vet till hösten vad som var det rätta!

Efter lång väntan har det första kornet grott och lyser som guld i solnedgången.

Mammor kan också köra traktor

Nagu är inget stort samhälle, i runda slängar ca 1500 invånare. Det gör att nästan alla känner alla, och känner man inte, börjar man göra det om man får en skara barn på besök. 😉

Jag hade alltså Nagu dagis på besök häromdagen. De kom hit till Ytterholm för att se på fåren.

Jag brukar försöka att alltid säga ja, om barn vill komma och titta på fåren. Djur och barn hör ihop enligt mej, och det är i dagens värld många barn som inte ser djur annat än på djurparker. Så kan jag ens lite bidra till att barn får bekanta sej med får, tycker jag att jag skall göra vad jag kan för att det skall ordna sej. Ibland får man klämma in tid för besökande barn hos fåren med skosked, men, visst är det värt det, alla gånger! Jag fortsätter någon timme extra på kvällen istället om det är så.

De kom med buss. En fullvuxen buss kom nertragglandes längs den smala skogsvägen, ända ner till stranden där jag väntade. Inte illa rattat av en chaufför som, vad jag förstod, inte kört buss på Nagu förut, men nångång ska ju va den första, och han fick minsann inte börja med den lättaste vägen 🙂

Så gick alla barnen den ca 1 km långa vägen till fåren. Det var endast två som åkte vagn. Humöret var på topp och alla traskade på efter bästa förmåga. Stegen en ett-två-åring tar är inte så långa, men många… Spänningen steg när vi närmade oss fårhuset. När jag öppnade dörrarna möttes barnen av ett ljudligt BÄÄÄÄ!!! Många fick stora runda ögon och stannade till, men systers flicka, Elin, som också var med, har varit in till fåren förr och funderade inte det minsta, utan stegade rak i ryggen, rakt in i det för de andra lite skrämmande och okända. Men, jag hann inte annat än fästa de stora dörrarna på gaveln ordentligt förrän det fanns barn uppflugna längs alla kättorna.

När alla klappat får, kanske inte färdigt, för, färdiga skulle de aldrig blivit, så var det matpaus. Alla hade med sej egen tallrik och så var det makaronisalladsutdelning.

Jag gick upp bakom barnaskaran och tog en bild.

Tänk så bra man kan ha det. Lyckligt obekymrade över världens ekonomiska kriser, eu-val och annat, sitter de ”rakt upp och ner” på mossa och stenar, med smörgåsen som de tappat i mossan i ena handen, och makaronisalladen äter de med andra. Drickaburken har mamma fyllt med saft på morgonen och mjölk finns att få i muggen. Björkarna har just fått mössöron och får bräker på avstånd. När de ätit färdigt kan de leka en stund med någon av alla de kompisar som finns runtomkring dem, och så fanns det ju ännu en traktor att titta på någonstans…

För endel barn är djur det viktigaste med besök på landet, för andra är höjdpunkten maskiner och traktorer.

-Är det där din??? Frågar de lite äldre pojkarna så fort de får syn på en traktor eller någon maskin. Det är bara att svara jo eller nej, och så är diskussionen i full gång i vilket fall som helst. Följdfrågor finns i obegränsad mängd. Vilken traktor som används till vilken maskin, och ingenting missar de. ”Vilken traktor kör du slåtterkorssen/balmaskinen/potatisupptagaren(… osv) med?” Det är lite som att vara på förhör 🙂 På något vis är de lite fundersamma, en mamma som är bonde och kör traktor, det brukar vara papporna som gör det… Men eftersom jag kunde svara på alla viktiga frågor om traktormärken och årsmodeller, och dessutom hade ”-likadana byxor som pappa har” så tror jag att barnen i Nagu dagis, om inte förr, så nu åtminstone vet, att mammor också kan köra traktor 🙂

Närbildsreportage.

Hade i måndags besök av Mischa Hietanen plus kameraman för att filma lite för Yle’s Närbild till nästa vecka som handlar om EU-valet ur jordbrukarens synvinkel. Senast han var hit var det frågan om våta skördeförhållanden och då höll vi oss mest på åkern och det hade jag hoppats att vi skulle kunna göra också denna gång, det är ju där jag trivs bäst. Det hade dock utlovats regn så jag hade planerat mest inomhusarbeten för dagen och det medförde att filmandet fick en lite annan karaktär.

I och med det här bondbloggandet har det ju blivit ett och annat mediauppdrag oftast i form av radioinslag eller telefonintervjuer. TV har det varit lite mera sällan även om det inte heller är helt främmande. Då en del filmades här inne på kontoret blev kameran lite mera påtaglig än vanligt eller det blev liksom lite mera ”Närbild” av det hela. Att sitta en meter från en fullstor kamera med belysning fick mig, trots att jag inte är direkt blyg och hade sagt att dom ”får ta det som vi har det”, att börja fundera över om inte jag kanske borde ha rakat mig lite bättre och kammat håret. Tankarna började gå kring HD-upplösning och undran om nu varje pormask blir synlig 🙂 Fåfäng är jag nu inte direkt och det var ju frågan om ett vardagsreportage men ändå tog det kanske bort lite av koncentrationen kring ämnet så att kommentarerna blev lite slätstrukna. Mischa tyckte också att jag var ganska snäll 🙂

Det utlovade regnet uteblev så för att få lite ”action” drog jag några bänkar på åkern, distraherades tydligen lite av kameran där också för det blev inte några raka drag denna gång, men kanske det fixas till vid ”klippningen”.

Vi får se, det brukar ju oftast se bättre ut på bild 🙂

Färdigringt

Visserligen är vårbruket i allra högsta grad på gång, och det betyder av hävd att man effektivt skärmar bort omgivningen och inte riktigt ”hinner” fundera på något annat. Lite annorlunda har det förstås blivit sen radion flyttade in i traktorn, nu är man åtminstone medveten om att det finns en omvärld, vad gäller nyheter och sådant. Annat var det när min far harvade med 2,5 meter harv och öppen traktor. Då var vårbruksfartblindheten så total att mamma brukar berätta att han inte hann med att läsa Vasabladet, och det gällde även fast det skulle ha regnat en dag. I vårbrukstider läste man helt enkelt inte tidningen, för man hade inte tid fast man skulle ha haft det.

Detta till trots så skall jag inte bara läsa om något annat utan -hör och häpna- tom skriva om något annat.

Nu är digitaliseringen av hemmanet fullbordad. Visserligen har vi varit utan fast telefoni i lite knappt ett år men nu är det definitivt. När jag kom upp från åkern igår såg jag en grävmaskin som höll på och bökade på gräsmattan. Min första tanke var precis som vanligt; ”vad har jag glömt nu då”? men sen visade det sig att mitt minne denna gång var oskyldigt

Det var en susning från historien som tydligen susat färdigt nu. De gamla telefonstolparna som stått ivägen sedan 50-talet finns inte mer. Åtminstone inte på vår gräsmatta. Vad jag tycker om det vet jag inte. Det är jätteskönt att få bort stolparna från gräsmattan, men det är nog med både en känsla av otrygghet samt lite nostalgi som jag ser dom försvinna.

Redan upptakten till avslutet var lite statligt humoristiskt. För ca ett år sedan lyckades en långtradare dra ner stora delar av telefontråden i grannskapet och dessutom några stolpar på köpet. Snabbt var dock Sonera eller Ravera eller Isolera eller vad det nu heter denhär veckan på plats och reparerade. Detta förvånade mig eftersom jag råkade veta att vårt hushåll var den enda kvarvarande trådabonneneten på sträckan. (Vem annars?)

Nåja, en vecka efter den omfattande reparationen kom då samtalet där men berättade att man ”vid reparationen märkt att linjerna var i så dåligt skick att man nog skulle ta ner dom för gott” Affärsföretag eller inte men detta verkar nog till vissa delar vara lite gammalstatlig verksamhet ännu 2013. Visserligen förespråkar jag ofta statlig verksamhet men visst – ibland biter den nog sig själv i svansen.

Nåja, hursom helst så har nu då koppartråden skattat åt förgängelsen och vi är för gott hänvisade till i luften flygande ettor och nollor. Lite osäkert känns det nog, speciellt om det skulle krisa till sig i landet, men det kallas visst utveckling så det är väl bara att ta emot.

Nu råkar det ju förhålla sig så att jag har ett alldeles speciellt förhållande till gamla tiders telefoni. Om jag någonsin skulle få för mig att skriva en bok är jag ganska säker på att den skulle handla om just telefoner jag mött. Det är dåliga linjer, statliga översittarideer, telefoncentaler som tjyvlyssnade och blandade sig i samtal, det är busringningar och vevtelefoner och också allt möjligt roligt man kunde göra med domdär telefonkablarna och lite tjuvkopplingar och ungdomlig kreativitet.

Telefonbussarna var också en sak för sig sominte går att glömma. Fruktansvärt fula skapelser av något sedan länge glömt märke (Saviem tror jag dom hette), gråa till färgen och med en pluton telefonmontörer i statens skinnmössor som åkte runt i grupp och gjorde jobb som en person galant skulle ha klarat ensam. Dessutom hade dom en människa med sig som var endast chaufför och inte gjorde någonting annat för dan.

Men nu är då den sista stolpen nertagen och koppartråden som hört så många av mina tonårsproblem skall väl återvinnas någonstans. Det tog tre minuter att få ner stolpen, undrar hur lång tid det tog att sätta upp den i tidernas begynnelse, på den tiden när en vevtelefon på väggen i vardagsrummet var det modernaste man kunde ha, och det tog en timme att beställa ett samtal till Helsingfors.

Det bästa med den tiden var väl att det aldrig var bråttom – fast man inte hann läsa Vasabladet i vårbrukstiderna.

Den farliga elden…

Ja, den elden… ”En bra dräng, men en dålig husbonde”

Jag tänkte skriva en kommentar till alla brasinlägg, men det skulle ha blivit för långt så jag skriver ett eget litet inlägg istället.

Jag är nojjigt rädd för elden, ändå förbrukar jag fantastiska mängder tändstickor varje år. Kanske är det just därför, jag vet lite hur eld fungerar, och även jag har haft elden löst ganska nära mina egna saker. Jag var inte med själv, men såhär är låter historien när det brann i butikstaket.

Mamma och pappa drev alltså butiken på Kirjais, Björklöfs handel. Butiken var på nedre våningen och vi bodde i övre våningen. Dagen när det brann hade jag flyttat till Ytterholm, och ”missade” det hela. Om det var samma år jag flyttat, eller året efter, eller hur det var minns jag inte. Nåja, solen sken, det var sommar och det var lite folk i farten. Många varor som kom till butiken var förpackade i papplådor som inte dög att packa varor som skulle med förbindelsebåten, och omslagspapper. Med tiden fylldes utrymmet där pappret förvarades. Mamma eldade så en dag lite papper i pannan för att få bättre rum. Vi värmde hela huset, och varmvattnet med ved och hade stor panna i nedre våningen. Mitt i allt hade någon kund kommit in i butiken och sagt att det ryker från taket. Ja, sa mamma, jag eldar papper… Skorstenen var rätt låg och syntes inte så bra från ”nedre” sidan av huset, så det var inte ovanligt att folk trodde att vi ingen skorsten hade. Men sen kom det in fler och sade att… njäe, det ser riktigt ut som om det kommer ur taket, så gick de ut och kollade och mycket riktigt… Det brann…

Det hade rymt någon gnista ur skorstenen i mellantaket när mamma eldade papper och där var det. Det brann i mellantaket.

Det blev fart på folk. Branden var någorlunda liten då ännu, och det var en himskans tur att folk slog larm med en gång. På gaveln fanns en lucka så man kom in, och upp på mellantaket. Förste man på plats hade fått med sej en vattenslang från garaget som låg rakt där under. Otroligt nog räckte slangens längd men vattenslangens diameter var av minsta sort och han sade efteråt att det var som att stå och pissa med den slangen… Men sen började det komma upp brandsläckare. De hämtades från hela byn. Cafet, ladugårdar och från alla båtar som låg i stranden. Alla båtar har egen brandsläckare. Mängden av brandsläckare som snabbt kom till rätt ställe var det som räddade huset från elden. Den lilla mängd vatten som sprutades, räddade huset från en vattenkatastrof. Det skall ändå sägas att Nagu frivilliga brandkår snabbt var på plats. De hade susat iväg med grym fart genom Nagu kyrkbacken och syster Alice som var på jobb på kyrkbacken då, förstod ingenting när det kom till hennes kännedom att det brann på butiken på Kirjais. -Nääe, tänkte hon, -där bor ju jag… Hon slutade tidigare den dagen.

Det slutade bra och när jag på eftermiddagen ”kom hem för att handla” fungerade ruljansen i butiken utan att man märkte av någon brand över huvudtaget.

Rör i skorstenen och renovering av mellantak och nytt tak på. Vi kom undan med blotta förskräckelsen.

Nuförtiden finns det en liten brandspruta stationerad på Kirjais. Den är stor så den bra duger som första hjälp ifall elden kommer löst, men är också så liten att man kan få den med sej i båt.

Hit till holmen kommer ingen brandbil. Finns inga möjligheter till det, ännu. Inte konstigt att man önskar sej en bro, även ur det perspektivet…

Brandbåt finns i kommunen. En välsignelse. Men det som gäller är ju som Kalle säger, göra vad man kan för att undvika att det ens börjar brinna. Och sen att skaffa sej ”första hjälp” mot eld. Jag eldar med ved i köksspis och bredvid hänger en brandfilt, och i knuten står en 6kg släckare. Som tur är har jag inte behövt använda någon av de ännu. Fläkt har jag inte. Så brand i fläkten behöver jag inte vara orolig för. Jag har stor kåpa över hela spisen och eget draghål upp genom skorstenen för os och ångan från spisen.

Men det finns ju så många lömska prylar … En dag grejjade jag lite i köket och hade datorn att spela musik i rummet bredvid. Mitt i allt tystnade musiken. Jag funderade varför, kikade in i rummet, skärmen var svart, jag gick fram till datorn och så kände jag en röklukt och såg att det kom rök ur sidan på datorn. Jag rev sladdarna ur datorn, tog datorn, och sprang ut på trappan och hivade iväg den så långt jag kunde!

Utanför hemmet har jag en brandsläckare i fårhuset. Den är inte till stor glädje om elden ”ensam” kommer löst i fårhuset, men är man där kan man göra en del med den. Annars är det att försöka få det tillställt så att man får ut fåren snabbt. Jag har dörrar i gavlarna till 2 av de tre storkättorna, och till den tredje kan man ta bort en grind, och sen är det stor dörr att springa ut genom. Om elden kommer löst är det på det viset rätt enkelt att få ut fåren. Man borde dock göra dörrarna så att man kunde öppna dem både från ut- och insidan. Som det nu är kan man bara öppna dem inifrån.

För att få ut djur ur ett hus snabbt, gäller det att veta hur ett djur tänker också. Små grindar lönar dej sej inte att försöka få ut någå får genom om det brinner. Blir dom stressade fungerar inte tänket, och dom skenar bara runt och ser inte vägen ut om det inte är uppenbart.

Traktorerna får jag på gott och ont inte in under tak, det enda som står under tak är tröskan som används en gång om året, om ens det, så den står utan akku. Och gräsklipparen. Den är jag lite rädd för. Det är en åkgräsklippare som jag brukar köra in under tak när jag klippt färdigt, men, pling pling, kanske man borde ha den att kallna utomhus…

Det finns så mycket man borde, men av det man borde är det så lite man gör…