Bondbloggen – Sida 150

I valet och kvalet.

De fina skogsförhållandena fortsätter enligt väderprognosen, kanske lite för varmt med temperaturer nära nollstrecket men det ser inte ut att bli så mycket mera snö den närmaste veckan i alla fall. Jag håller nu på och kör ut det som jag avverkat de senaste veckorna och har också återupptagit fjolårets påbörjade dikeslinjeröjning när det nu återigen håller att köra på lite blötare mark.

Skogsgallring.

Har också en hektars ruta med björk som jag åter borde glesa ut lite, jag syrfällde (fällde björkarna med löven på så att löven drar fukten ur stammen) vid första gallringen för en sju åtta somrar sen men vågade inte glesa ut beståndet helt då jag var rädd för snöbrott på de uppkörda stammarna. Så jag högg bara bort de mest undertryckta björkarna och tänkte att Erik får maskingallra sen när de kvarlämnade stadgat sig lite. Det blev nu inte gjort innan han gick bort. Det börjar nu vara hög tid att glesa ut lite till och det är egentligen inte någon stor sak. På en del av beståndet (ungefär 1/5-del av arealen) har det dock skjutit upp bra med gran underifrån och det är här som frågan är om jag borde ta bort björkarna helt för att ge grantopparna fritt spelrum eller om jag skall slå ut granarna och invänta nytt granbestånd för att få ett jämnare granbestånd på hela ytan. Det håller nämligen på att komma gran (och lite tall som rådjuren toppat) på resten av arealen också men dom är betydligt mindre än granarna på ”femtedelsytan”.

På beståndets randområden är det bra med gran och björkarna duger bra till flisved. — På beståndets randområden är det bra med gran och björkarna duger bra till flisved…….

.... medan det på resten av beståndet är glesare mellan granarna......... — …. medan det på resten av beståndet är glesare mellan granarna………

..... men även här är granarna på gång om än av lite mindre storlek. — ….. men även här är granarna på gång om än av lite mindre storlek.

För rationell skötsel längre fram eftersträvas enhetliga bestånd så med tanke på det borde kanske granarna tas bort ännu denna gång och björkarna glesas ut så att nya granplantor får tillräckligt med ljus. Men i och för sig så ligger skogskiftet ifråga nära till så så länge jag orkar sköta skogen själv har det inte så stor betydelse med stora enhetliga bestånd. Sen är ju gran inte riktigt lika känslig som tall och björk för ojämnheter i beståndet.

Lång omloppstid.

Skogliga åtgärder blir det lätt till att fundera både en och två gånger över hur man går tillväga för omloppstiden är lång och felaktiga beslut tar lång tid att reparera. Att för länge gå i valet och kvalet är ändå inte att rekommendera för att inte göra någonting alls är ändå det sämsta alternativet. Kommentera gärna om ni har synpunkter!

Från rött till blått.

I vår familj har traktorernas färger gått i olika nyanser av rött sen den första skaffades 1958. Så visst känns det lite främmande att nu ha en blå traktor på gården. Namnet är också nytt men den är ändå närabesläktad med Fiaten jag har från tidigare och den har gått bra så det känns ju trösterikt i allt det nya.

Det trillade ju in lite stödpengar på kontot inför julen så det blev till att fundera över vad man helst önskade sig till julklapp, en ny traktor är ju alltid trevligt att ha ….. eller? Njaa det här var kanske ett ironiskt inslag i inlägget 🙂 Faktum är att jag funderat på att få in lite nyare blod i traktorparken en längre tid nu för både Fiaten och Samen börjar ju få något år på nacken och båda har också snurrat på en 9000 timmar var. Så även om en välskött traktor säkert kan snurra på det dubbla så ökar ju risken för problem med driftsäkerheten med åren. Och i grönsaksodlingen används specialutrustade traktorer som inte i brådrasket uppbringas om traktorn går sönder. För den oinvigde kan jag meddela att 9000 timmar motsvarar ungefär lite på 500.000 km om det vore frågan om en bil. Många bilar räknas nog vara slutkörda med dylika kilometrar på mätaren och då utsätts nog inte bilarna för de påfrestningar som en traktor får utstå mellan varven.

Den minnesgode minns kanske att jag hade en ny traktor på prov i våras och jag hade väl tänkt köpa en sprillans ny då det på så vis är lättare att få traktorn utrustad med de funktioner och utrustningar som jag behöver. Jag kom dock inte riktigt överens med den nya T5 modellen och den gamla 5000 seriens traktorer gick inte längre att få som ny. Så jag har hållit ögonen öppna och studerat annonssidorna för att hitta en bra begagnad ur den förra modellserien. Hittade sen på senhösten den här traktorn i Seinäjoki, 2 år begagnad och 840 timmar körd. Lite förundras man ju över varför man byter in en traktor efter så lite användning men efter att ha pratat med förra ägaren som garanterade att traktorn är i skick och efter att ha fått fabriksgaranti fram till och med november 2014 vågade jag göra affär. Traktorn köptes sålunda till julen men jag lade in den på verkstaden för att få frontlastaren bytt mot frontlyft med frontkraftuttag eftersom jag har en traktor försedd med frontlastare från tidigare. Dessutom kommer denna traktor att gå i sådana arbeten där frontlyft med kraftuttag kommer till användning.

På grund av ombyggnaden kom traktorn till gårds först i går, den verkar så här långt helt OK även om motorn stannade efter 50 meters färd. Orsaken var att tanken innehöll sommarbränsle som i den -19-gradiga kylan frös ihop 10 meter från värmen i garaget. Slängde några täcken över traktorn och satte i stöpseln till motorvärmaren några timmar varefter den efter lite snurrande med startmotorn startade och lät sig köras in i värmen.

Aldrig bra

Man får väl ta det som en yrkessjukdom, aldrig är man nöjd.Det här gången är det frågan om abstinensbesvär, dvs. svårigheter att hållas bort från ladugården.

Jag har varit mammaledig sen mitten av september, i ungefär 4.5 månader. Dagarna går till att greija med barnen, laga mat, byka kläder och till och med lite städande fast man inte sku tro det då man kommer in till den här förödelsen…

Så ibland längtar jag efter att få fara ner till mina flickor i lagårn, att greija med roboten, fundera vem som höjer cellerna i tanken,allt sånt som man i vanligt fall tycker att är sååååå leidåt då man gör det dag ut och dag in. Men ibland känns det som om väggarna sku falla på och man bara sku vilja gå och arbeta på riktigt.

Tack o lov så har vi ju ladugården ett stenkast från huset, så då när det blir riktigt allvarligt brukar jag nog gå ner och skrapa om flickorna lite och dra in lite frisk ladugårdslukt 😉

Förstå nu inte fel, jag vet hur lyckligt lottad jag är. Allvarligt talat så skulle jag aldrig byta ut den här ledigheten mot att försöka pussla ihop ladugårdsarbete med att sköta en baby och en snart treåring. Barnen är bara små en kortkort tid, så visst tar jag tillvara den här stunden. Då man får det första leendet, första ”pratet” och första skrattet med ljud och får vara hemma och se hur Matilda utvecklas dag för dag är man nog tacksam över avbytarna. Jobba hinner jag nog.

Men ibland och bara ibland sku jag nog byta ut två skrikande barn, maten som blir ogjord och ett s*itlass i blöjan till att skrapa rent i lösdriften 😛

När ens värsta fiende är ens bästa vän

Muhu…..-22 grader…

Jovisst kom den i år också. Välkommen hos vissa – närmast skogsfolk och fritidare, ovälkommen hos andra. Jag talar om kölden som slog till för några dagar sedan med full styrka. Min egen uppfattning om temperatur är att noll är gränsen för när man börjar frysa, -10 är gränsen för vettig verksamhet och -20 upplever jag som absoluta nollpunkten, dvs när allt står stilla. De senaste dagarna har vi varit mera under än över -20 så det har inte hänt så mycket, eller som en bekant kommenterade när jag träffade honom på lokala pizzerian häromdan: ”idag je itt en na bondas”

Orasken till att jag ogillar kölden såpass mycket som jag gör är rent praktisk. Jovisst – det är inte kul att vistas ute i köld, än mindre att vara tvungen att jobba i densamma, men nu har jag ju den fördelen att jag för det mesta kan ta mig in ur kylan och jobba inomhus istället, så det är inte där skon klämmer. I en tidigare blogg har jag ju också skrivit om hur mycket nytta kölden gör för naturen och kommande odlingssäsong, så där ligger inte problemet heller.

Problemet är att kölden gör en så kollosslat sårbar. Det är inte mycket som behöver gå fel när det är -25 grader för att katastrofen skall grina runt hörnet. Det fick jag erfara häromdan.

Med 20 minuter innan avfärd till jobbet satt jag och stirrade på en TV som just hade slocknat framför ögonen på mig. Vid närmare titt hade också endel annat slocknat i huset – men inte allt. En fas hade alltså slagits ut i huvudskåpet som är beläget ute på åkern. Inget större problem om det inte varit för att jag – som kör land och rike runt och föreläser om att vara förberedd – inte alls var förberedd. Var hitta en 25A propp såhär i den tidiga morgonen och dessutom under lite tidspress?

Det löste sig, jag hittade en i eget lager och satte dit den – problem solved för denna gång. Däremot fick man igen en tankeställare om hur det kunde gå om strömmen skulle brytas för en lite längre tid vid dylika temperaturer. Vi som bor på landet skulle nog klara oss ganska bra, men lätt skulle det inte vara. Pratar vi -20 så startar få fordon utan motorvärmare. Lite el får man från egen generator, bara man har bensin i lager. Matlagning klarar man med gas – bara man har gas i lager och inte har släppt den för kall. Många känner inte till att grillgasol inte går att få liv i vid kallt väder. Vatten skulle vi ha tack vare reservkraft i vattenverket, men det riktiga sorgebarnet blir avloppet. Utan el, inget avlopp och det är sjufallt värre att vara utan vatten ut, än vatten in. Kort sagt, kylan är inte bara otrevlig, den är också direkt farlig.

En kort överslagsräkning ger vid handen att om ovanstående propp hade fått för sig att lösa ut efter att jag åkt iväg, och ingen hade märkt det på 8 timmar hade notan blivit över 5000 euro, och vad försäkringsbolagen säger om sånt vet jag inte, säkert hittar dom nån klausul som undantar elavbrott på onsdagar från utbetalningsansvar.

När jag skriver detta är det -19 ute och jag har en halv timme försökt få liv i Zetorn, med ringa framgång. Det var just när jag noterade att inte ens sladdarna till laddare ville samarbeta som jag kom på tanken att precis just denhär kylan som jag hatar så att ord inte räcker till, den är i alla fall en bra vän, för den visar att ännu står det rätt till i naturen och odlingsmarken, den mår bra nu!

Vid tiden för bilden började uppgivenheten närma sig, men rätt snart efter detta smällde Trotjänaren igång, för som ni vet, en Zetor startar i hur kallt som helst, bara batteriet är hyfsat i skick (och ingen sommarbrännolja har haft tillträde till tomten)

Nu fryser det till.

Efter dagens snö- och tjälmätningar kan man konstatera att marken fryser till ordentligt nu i vinter trots att det dröjde länge innan tjälen fick fotfäste. När Vasabladet besökte mig i början av januari var det blött, bart och ofruset. En kollega på orten plöjde ännu den 9 januari och undrade om det borde registreras som höst- eller vårplöjning i skiftesvisa bokföringen. Vi hade ju haft lite vinter efter självständighetsdagen och om det inte skulle bli mera vinter senare borde det kanske räknas som vårplöjning. Men eftersom det nu blivit vinter så blir det till att registrera det som höstplöjning.

Den 10 januari började marken frysa till och de få centimeter snö som föll då har inte mäktat hålla tjälen stången så nu har tjälen växt med en 10 cm per vecka. Lite tjäle gör gott åt marken då det frysande vattnets sprängverkan luckrar jorden. En 40 cm tjäle tycker jag är ganska lagom, fryser marken mera än en halv meter kan det inverka försenande på vårbruket speciellt om vi får en kall och torr vår.

I skogen gör också tjälen nytta på så vis att den ger bärighet åt skogsmaskinerna på våta och mjuka platser. Också i skogen har nu tjälen börjat växa även om lite snö, mossa och ris isolerar en del. På orörd skogsmark är det nu en 10 till 15 cm fruset. Vill man påskynda tillfrysningen lönar det sig att köra eller trampa upp spår där man ämnar köra med tyngre fordon senare i vinter.

Nu utlovas det lite mildare väder och lite mera snö så det kan ju hända att tjälens tillväxt avmattas något, det återstår att se hur det blir till våren.

Dagens kontroll visade att tjälen nu gått 32 cm djupt i marken.

Avundsjuk!

Mata fåren, lunch, och så mot skogen, med det – klädbyte.

Att kläderna sitter bra, och är bekväma en hel arbetsdag är A och O. Så det gäller att ha alla lager rätt. På sommaren behöver man ca två lager, nu behöver man några till… Och jag tänker nu ta mina tankar om dem, lager för lager…

Närmast kroppen, det lagret som absolut behöver sitta rätt, inte skava, knöla sej och allt det där, trosor och bh. Skapliga trosor… Ingen lätt match att hitta. Det ska stretcha, inte ha någå icke-stretchande spetsjox, det kan man ha på söndagar. Dom får alltså inte bromsa rörelser, inte heller ha en nerverande lapp som ligger och skaver i svanken. NEJ. Dom om något plagg ska sitta perfekt. Och helst, för mej i alla fall, vara i ett varmt material. Inget glansigt, halt och tunt. Eftersom bakändan förhållandevis är det största jag har, fryser jag mest och främst om den. Bhn. Förmårrade, nödvändiga tvångströja. Dock, ack så viktig. Det ska varken hissa, pressa, lyfta eller det ena som det andra, det ska endast, och bara se till, att allt hålls där de ska va och inte skumpar runt fast man skenar på. Helst ska det inte heller vara en såndär som skall dras över huvudet. Dom, kan jag berätta, är lagom fräscha att tråma förbi näsan när de ska av genomsvettiga, och så rullar dom sej så allt blir till en enda korv… Suck. Axelbanden får inte vara trådsmala och tunna som tandtråd, då skär de in i axlarna, och de får inte heller på något vis halka ner från axlarna. Det finns sådana som sitter ihop ganska högt upp i ryggen, dom är bra så länge dom inte sitter ihop alltför högt upp. Då pressar det mot nackmusklerna och då känns det som en press framåt. Det gör att man får helt fel hållning och… ja, det blir inte bra helt enkelt. Och sen, samma där, inga onödiga tvättlappar och så absolut inga järnbågar!

Följande lager. Underställ. Långärmad, halvhöghalsad skjorta i mjukt tyg och bra passform är idealet. Mjukt tyg med bra passform gäller även byxorna/kalsongerna. Med andra ord är strumpbyxor helt uteslutna, tunnare som tjockare. De är enligt mej djävulens uppfinning till kvinnan. De sitter aldrig bra, är spända och besvärliga att ta på sej. Tunna strumpbyxor är ju dessutom helt värdelösa om man inte filar naglarna stup i kvarten, kommer man ens lite åt dem säger det ritch, och dit for 8.90. Dessa sömlösa underställ, som jag först läste som sömnlösa… Har jag ingen aning om hur bra dom är, men lite nyfiken på dom är jag allt, för sömmar kan vara det värsta som finns. Men till lika, har dom limmat ihop dem, eller tejpat?? Nåja, viktigast av allt, skjortan ska innanför ”byxorna” / kalsongerna, kalla det vad ni vill.

Följande lager, mjukisbyxor och tröja/jumper eller vad det nusen är. Mjukisbyxor har jag inte ännu hittat ett par jag är nöjd med. Lagom lösa i benen, lagom varma, lagom tjocka, lagom, lagom, lagom… Finns inte, så man tager vad man har rent och så kör man på det. OM man har byxor, annars är man i bara kalsongerna under ytterbyxorna. Fungerar hur bra som helst om man är i rörelse och inte står och blir kall. Ner till -12 fungerar det i alla fall bra, på det viset för mej i skogsbyxorna. Problemet, som egentligen inte är ett problem, men som kan bli lite knasigt, är om man far hem till nån, och drar av sej ytterbyxorna, så står man mitt i allt i bara kalsongerna hemma hos någon… Blir lite … tja, knasigt, på något vis. Här på holmen höjer ingen på ögonbrynen om någon tassar på i bara kalsongerna mitt på blanka dagen inne, det betyder bara att den personen varit ute/är påväg ut, och har bra utekläder. Jumpern ska helst ha dragked frampå. Det är så enkelt, varmt och bra med en fleece jumper med dragked. Då kan man justera hur mycket man vill ha öppet, beroende på hur varmt man har det. Men, det gäller att få den nertråkad runtom ordentligt innanför ytterbyxorna så den inte bylsar sej. Huva är helt uteslutet, det bara knölar sej i nacken.

Utanpå det här varvet har jag ibland spänt på mej ett ryggstöd. Det borde kanske sitta längre in, men eftersom det brukar ha en benägenhet att hasa upp, är det lika bra att inte sätta det så långt in i varven av kläder.

Sen, sockor. Inte tunna strumpor som inte fyller någon annan funktion än att samla och bevara svett, utan ullstråmpår. Två par, eftersom stövlarna är lite för stora. Dom andas och håller fötterna varma hela dagen. Byxorna om man har sådana, ska vikas försiktigt, och redit på sidan, till bakpå, av vristen. Viker man byxbenet frampå vristen knölar det sej. Stövlarna skall vara vida i skaften så man får ner sockor och byxor, och hela alltihopa utan att det blir spänt. Blir det ens lite spänt ”för tidigt” hänger foten upp sej, och går då inte dikt ner, utan blir att småpressa uppåt, med den påföljden att hälen glappar, vilket helt enkelt inte blir bra och skaver sönder sockorna! Ytterbyxorna/skogsbyxorna skall, tycker jag, falla utanpå stövelskaften. Man kan då enkelt tråka ner byxorna utanpå stövlarna när man kommer in. Man har inte deciliters vis sågspån/snö med sej in. Och för det tredje så ryms helt enkelt inte byxorna ner i mina stövlar, eftersom där är fullpackat med allt annat, + mina inte alltför klena ben. Byxorna skall ha hängslen som inte får sitta för tajt, då kan man inte kröka sej ordentligt, det måste finns spelrum. Men, de byxor jag har nu är lite knepiga, för de hasar lätt ner så man blir lite småbromsad när man ska gå, inte så farligt, inte så man störs av det men dom skulle gärna ha fått vara skapta så man kunde ha bälte i dem… De är de inte nu, men det får gå ändå. Kanske jag får ta till lite nål och tråd någon dag så jag får bälte i dem så jag får dem exakt där dom ska sitta.

Jacka. I detta fall skogsjackan som jag redde ut om tidigare, och ovanpå det en vanlig arbetsjacka som det får bli hål i. Eftersom jag bränner alla riskor, så kan det flyga glödar som bränner hål i kläderna.

Handskar. Görs helt enkelt inte i min hands storlek. Liten, bred och korta tjocka fingrar. Oftast är det så att mitt lillfingret får dubbelt mer tyg än det behöver i överändan, men saknar en cm i nedre ändan. Nåja, om man sen hittar ett par som passar någorlunda, brukar de vara för mycket stoppning i dom, så de är tröga att använda, eller så är de helt utan stoppning så de är kalla. Eller så hittar man ett par, som passar hyggligt och som man skulle kunna vilja ha flera par av… Men då kommer man inte ihåg i vilken butik det var man köpte dom! Tarra ska dom ha också, så de går att spänna åt vid handleden.

Eftersom jag haft nacken i ett ”lite sådäär”- skick, så har jag ett nackstöd på. Ett som är lite lättare, lite mjukare, men det stadgar ändå rätt bra. Ovanpå det har jag en såndär ”tygtub” som man kan ha till allt möjligt. Jag använder den som halsduk, och den går bra att vika innanför nackstödet, så tarran som där finns, inte skaver mot halsen. Svänger jag nackstödet andra vägen, spärtar tarran rätt ut, och då är tygtuben bra till att hålla in den med.

Överst och till sist, mössa. Den ska vara tunn och utan tofsar och jox så man lätt får hjälmen utanpå. Den ska gå ner i nacken, täcka öronen men inte falla ner över ögonen. Den får inte vara alltför djup för då tråkar den sej under hjälmen och den ska helst vara lagom varm. Brukar ta med mej en extra mössa, att ha utanpå tunnamössan när man tar av sej hjälmen. Jag brukar ta av mej hjälmen när jag bränner riskor för att minska tyngden på nacken så ofta det går. Men när man tar av sej hjälmen brukar huvudet bli lite kallt, i synnerhet om man har svettats så tunnamössan är lite fuktig.

Det var det.

Så tragglar man sej iväg till skogs, jobbar på nån timme och så märker man… NEJ. … nej, nej, nej… Varför, varför, varför… I det skedet hatar jag att vara kvinna, och blir så förskräckligt avundsjuk på alla män. Kissnödig…