Kategori: Bondbloggen

Kabböle

Vi är på en liten ”semester” i Kabböle, hela familjen för omväxlings skull. Då vi kommer hit brukar vi ofta prata om ”gamala tider” och för er som inte exakt vet var i världen Kabböle finns, så kommer här ett litet infopaket 🙂

Kabböle är en by i gamla Pernå kommun i östra Nyland och finns längst ut på en udde invid Pernåviken . Hur länge hit har funnits befolkning och varifrån namnet kommer vet jag inte. Enligt sägnen skulle en av de första fastbosatta personer som bott här ha hett Per af Kabbas och faktum är att det än idag finns en åker som heter Kabbasåkern.

I början av förra århundradet bestod Kabböle av två skattehemman, (under Näse gård, om jag inte minns helt fel); Jakobsvik och ett ”husvillt” område där inga byggnader fanns. Så småningom byggde man upp en gård på det ”husvilda” området och det fick namnet Husvilla. Efter några ägobyten och delningar heter gården idag Dahlskog och ägs av mig.

Man kan egentligen säga att Kabböle by i sin nuvarande utsträckning fick sin början då några estniska familjer köpte största delen av byn och flyttade hit i hopp om ett bättre liv än vad man hade i Estland. Man hade tidigare varit väldigt nära ett markköp i Rimito, men just innan man skrev under köpebrevet ändrade försäljaren sig och det blev Kabböle i stället. Kanske på många sätt ett bättre val för esterna eftersom man redan långa tider åkt över Finska viken för att fiska i dessa vatten. Lätt hade de inte då de flyttade och hela livet skulle i princip börja på nytt.Husen måste byggas, ladugårdar lagas åt djuren man hade med sig,  åkrarna röjas upp osv. Förutom jordbruket livnärde man sig genom fiske och båtbygge.Så småningom accepterades esterna också av den befintliga befolkningen och byn blomstrade upp. Jag vågar nästan säga att tack vare esternas inflyttning fick byn en egen skola, eget bibliotek,danslava,såg osv.

Då åren gick började det estniska i byn försvinna och idag finns det egentligen bara några enstaka byggnader kvar som påminner om byns historia samt några släktnamn som ännu lever vidare bland estättlingarna. Sådana är t.ex. Kristjankroon, Mikiwer och Warma. Namnet Mikiwer ligger mig närmast, då det är mammas flicknamn. Min morfar var liten pojke då hans familj flyttade till Kabböle och mormor (f. Piibemann) föddes några år efter flytten till Kabböle, så teoretiskt sätt är mamma est och jag och mina syskon halvester.  Mummis far var förövrigt en skicklig båtbyggare och det finns än idag en allmogebåt som är gjord enligt hans ritningar och heter Joosep,likasom vanhapappa.

I samband med att man firade 100 år sedan esterna flyttade till Kabböle restes en minnessten. Den avtäcktes av Estlands ambassadör i Finland och den står på det ställe där danslavan i tiderna fanns.

De åkrar som esterna med stor möda röjde upp för att livnära sina familjer med har så gott som alla växt ihop eller blivit beskogade, endast tegdikena bevittnar om vad skogen en gång i tiden varit.
Från att ha varit en by med mycket människor och många små gårdar har Kabböle förändrats till en typisk finländsk by som lever upp på sommaren tack vare sommargästerna. Visst finns här ännu fastbosättning, såväl ung som gammal,men nog får man vara ganska för sig själv då man går längs med landsvägen. Den enda gård som fortfarande bedriver jordbruk i byn är det forna husvilda området, Dahlskog.

 

Skogsfrisk wunderbaum

Ja, detta är den bäst doftande ”skogsfrisk-wunderbaumen”. Kanske inte att hänga i backspegeln i bilen, man måste ju tänka lite på sikten också, men i köket fungerade det fint 🙂

Byxwunderbaum
Byxwunderbaum

Det var slaskföre igår. På natten hade det kommit någon liten cm slask som låg som en våt kladdig matta över det jag fällde dagen innan. Jag fick inte brasan att brinna då, så jag tänkte att jag fäller idag och så bränner jag imorgon … Med facit i hand skulle det ha varit enklare att fara hem efter lite mer sågspån, ”kanor” (”flisor av ved, barkar och sånt, som hela vedlidergolvet är fullt av”) och tidningar, och gett sej tusan på att det skulle börja ta sej i brasan. Nåja, nu var det som det var och jag fick lov att elda följande dag… Jag fick det att ta sej, men, jag blev på bara någon timme precis genomsur. Både i klädväg och i humöret. Höll ändå ångan uppe och brände allt jag fällt dagen innan, men när jag kom hem var det mycket trevligt att få dra av sej alla genomsura kläder. Jag passade på att byka skogsbyxorna, när de ändå var genomsura. Eftersom tanken var att gå till skogen igen följande dag, blev det att hänga dem på tork så nära spisen jag vågade. En underbar doft av skog spred sej i hela huset 🙂 Fast jag bykt dem fanns det skogsdoft i dem. Till natten drog jag dem en bit från spisen och följande morgon var de torra 🙂 Så nu är det bara att dra dem på sej och knalla till skogs igen, (så fort damerna kommit i mål på 10 km klassiskt i sotji 🙂 ) men i fortsättningen ska jag nog se till att bränna upp det jag fäller samma dag. Med detta oroliga väder kan det ju dimpa ner mer slask vilken dag eller natt som helst 🙂

Höpöhöpö piller

Nu har den dagen kommit som jag var helt säker på att aldrig skulle infinna sig. Vi håller på att testa homeopatisk ”medicin” på min gamla tant Rina.

Häromdagen då jag var ner och skrapa om dem lite märkte jag att hon var hängi och pratade om det med Antte som också hade lagt märke till det. Det var på veckoslutet och då hon nu ändå åt och inte hade några andra synliga tecken beslöt vi oss för att vänta med veterinären till måndagen. Under veckoslutet fick hon bl.a. kalk, magnesium, pötsipotku.

Då jag ringde och fick efter många om och men tag i en veterinär på måndagen misstänkte han problem i löpmagen. Han var inte vår egen veterinär utan från ett annat distrikt och tyvärr hann han inte komma ut. På tisdagen då jag ringde upp honom och berättade hur Rina mådde, kom vi fram till att han ingenting kan göra. Hon har sår, antingen i löpmagen eller i tarmen. Det ända man kan göra är att ge linfrö. Linfrö blir till en sorts gelé då man blandar det med hett vatten och det bildar en skyddande hinna i magen på kon.

Nå, jag lade en fråga på en FB-grupp om någon hade några andra tips och fick till svar homeopati. Jag är väldigt, väldigt skeptisk inställd till deras ”kraft”, men tänkte att vi måste prova för sämre kan hon inte bli av dem.

Efter ytterligare par stycken frågor om vad, hur mycket och hur man ska använda medlen begärde jag vår avbytare åka och köpa dem då hon var på väg ut till oss igår och på kvällen fick Rina sin första homeopatdos.

Nu har hon fått linfrö och höpöpiller och lite höpödroppar i ett dygn och tro det eller inte, men piggare är hon. Inte är hon i skick ännu, men ögorna är piggare och hennes avföring ser nästan ut som den ska göra.

Ännu är det för tidigt att ropa hej, för vi är inte ens halvvägs över bäcken. Men om hon ”karpar” sig och blir i skick får jag nog minsann lov att revidera min åsikt om dessa höpöhöpö mediciner 🙂

Sen då?

Jaa… Det händer liksom inte så mycket. Bökar sakta men säkert på i skogen. Vintern fick ett abrupt slut, även om jag inte tror vi får ha det här till midsommar heller. Nog ska det vintras ännu, men 4 grader varmt och regn varannan dag gör ju inte att vinterfeelisen är speciellt hög. Dessutom står det så kallade sportlovet och lurar bakom knuten. Vill man se snö ska man sätta sej framför tvn, men man skulle ju gärna sporta lite själv också. Är det vinter så ska det väl vara det, och då vill man väl sporta lite vintersporter, om man alls vill sporta vill säga. Jag ordnade åt mej nya bindningar till ett par gamla skidor. Har i princip inte skidat så mycket på de senaste 10 åren, men nu tänkte jag göra ett litet ryck. Det blev med betoning på litet, har väl skrapat ihop ca 2 km vid det här laget… Så något överdrivet slitage på mina nya bindningar och monor lär det inte bli i denna vinter.

Byte av skidbinning
Byte av skidbindning

Har man ingen varm hall, så, vad gör man, jo man flyttar undan sockerskålen, kaffemuggen och Mathias diverse grejer som underligt nog inte hålls i hans rum, utan tydligen lämpar sej bäst att förvara mitt på köksbordet. Sen släpar man in skidor, hammare, skruvdragare och allt vad man kan tänkas behöva, och så byter man bindning. Bra gick det, nu har jag dock lite knepigare att få skapligt vallat. Lite sågspån på julduken gick ju för sej, men jag skulle inte vara så intresserad av att få så mycket vax utkletat kringom köket. Nåja, fart behöver jag inte så värst, och fästvalla behöver jag då inte sätta ut pengar på, det fäster automatiskt ganska bra när man skidar bland kottar, stenar och rötter. 😉

I övrigt är isen en katastrof och menföret börjar infinna sej igen. 🙁 Förhoppningsvis blir det någon kylknäpp ännu så vi får lite mer mönkkisis, bilis kan man snart glömma för denna vinter, men mönkkiäis är helt ok det också. Då kan man med släpvagn rätt enkelt frakta hem sådant man behöver. Fortsätter det såhär kommer det att bli kämpigt att få hem 10-15-20 säckar mjölkpulver, dom väger visserligen bara 10kg/st, men lite segt kan det nog bli att få hem dom. Tänkte jag skulle prova att ge lite Lammas-krossi-täysrehu också i år, har aldrig använt mej av några fullfoder förut, och kanske det inte blir i år heller, dom säckarna väger 40kg/st, så dom bär man inte gärna över bron. Rackans menföre…

Jag väntar att lamningen skall komma igång, men efter att nu och då ha krupit omkring på alla fyra bland fåren, har jag konstaterat att de för nån vecka sen börjat bygga juver, alltså tar det typ 3 veckor ännu innan lamningen drar igång. … Kanske. Antagligen kommer de första lammen något veckoslut när jag skall med Mathias till Geta, det brukar vara så, så varför skulle det vara annorlunda i år 🙂

Antte duger inte till seminbruk

När något börjar gå åt skogen så far allt! Senaste månaden hade vi nog minsann klarat oss utan, i alla fall i ladugården.

Man kan ju inte säga vad som harmar mest, för alla liv är värdefulla. Ekonomiskt sett var den största smällen det att Emington dog i komplikationer efter en förlamning. Hon kalvade i början av månaden och kom snabbt upp till 40kg mjölk per dag. Ingenting man direkt strävar efter, men inte kan man ju hindra dom från att mjölka heller. Hon kalvade bara för tredje gången, så risken för förlamning bedömdes som nästintill obefintlig då hon var på allt sätt i gott skick. Men där låg hon en morgon då avbytaren for till ladugården. Som första hjälp fick hon kalk under skinnet. Veterinären kom så fort som möjligt, allt som allt hade vi tre gånger veterinär hos henne. Vi lånade också en lyftställning så hon kunde stå på egna ben, vilket hon också gjorde men troligen blev ansträngningen på hjärtat för stor och hon dog ett par dagar efter förlamningen 🙁

Sen hade vi Lopeka. En litenliten jersey tjur som kom till världen lite för tidigt, men ändå väldigt pigg och kry. Han fick vara med sin mamma över natten i kalvningsboxen, eftersom hon verkade riktigt lugn och duktig. Men på morgonen då Antte gick ner till ladugården märkte han att Lopeka låg livlös i boxen. Mamman hade legat på honom 🙁 Nu är det ju inte frågan om en för liten box så att hon skulle på grund av utrymmesbrist ha måsta ligga på honom, utan det har nog bara slagit ”slint” i huvudet på henne fastän hon annars är lugn. Lopeka intresserade också avelsföretaget VG och han sku ha blivit testad för eventuellt seminbruk…

Följande: Lasse. Även han en tjur som föddes för ett par veckor sedan som VG sku ha velat testa för seminbruk. Hans mamma flyttade till oss från Anttes kusins besättning då de slutade med mjölkkorna ifjol. Lasses pappa i sin tur är pojke till Heisala Ponnistus, en avelstjur efter Luppa. Så det sku ju ha varit jätte roligt om det sku ha gott så bra att Lasse sku ha blivit godkänd till semintjur, men tyvärr dog också han. Orsaken den här gången var trumsjuka, han blev alltså uppblåst 🙁

Det tar inte slut ännu. Komea. En limousinkalv som föddes i början av året. Han hade nog oddsen emot sig redan vid födseln. Han hade förmodligen haft för trångt inne i magen då hans huvud var böjt bakåt och benena styva flera dagar efter födseln. Eller så hade han någon form av utvecklingsstörning för han blev aldrig riktigt bra. Då han dessutom fick inflammation i ”knäet” som inte blev bra trots medicin och hans ben inte överlag fungerade riktigt som de skulle, så tog Antte beslutet att avliva honom.

Sedan pricken på i;et. Nå, det är inte så allvarligt och sorglit som ovanstående men nog harmar det. Nämligen det att Antte inte duger för seminbruk. Alltså tjuren Antte, som testades men inte godkändes. Den andra Anttes avkommor pratar väl sitt klara språk om hans duglighet 😉