Slutet gott, allting gott

För en vecka sedan mådde varken jag eller roboten sådär nämnvärt bra. Allt började lite efter tre på morgonnatten då roboten ringde och meddelade att den inte hade mjölkat på 45 minuter. Antte gick ner till ladugården för att kolla vad som var problemet, då han inte hade kommit tillbaka på en timme ringde jag och frågade vad som hade hänt. Framgrinden hölls av någon anledning inte fast, så han fick stå där och binda fast den för varje ko som kom och mjölkade. Tillika som vi pratade nämnde jag om att jag hade ganska illa ryggvärk och vi båda började fundera om det sku vara dags att söka sig mot bb. Skulle ju vara perfekt timing 😉

Några timmar och ett telefonsamtal till servicekarln senare åkte vi iväg till Åbo.Vi fick komma hem igen från ÅUCS och se hur läget utvecklas. Ända hem åkte vi inte (trots att jag nog var redo att göra det) utan blev på ”Malmen”. Därifrån ringde Antte ett och annat samtal hemåt för att kolla läget med roboten. Den hade stått stilla sedan klockan 10 då servicekarln kom ut, så där fanns en och annan ko som väntade på att bli mjölkad. Felet krävde en reservdel som servicekarln inte hade i bilen och i ett skede övervägde vi att vi sku åka efter den, eller i alla fall fara emot bilen som hämtar den från DeLavals lager.
Så gjorde vi inte, utan bilen hämtade den till färjstranden varifrån Anttes pappa hämtade den med båt. Det var frågan om ett pneumatiskt ventilblock, som styr grindarna.

Nå, på sen eftermiddag blev det nog klart att vi inte åker hem utan så fort som möjligt till bb, där vår lilla flicka föddes 🙂

Slutet gott allting gott, tack vare en bra servicekarl, duktiga avbytare och Anttes pappa behövde vi inte fundera något desto mera på ladugården och roboten. Detta trots att det gick just så som Antte hade varit rädd för; roboten får ett så stort fel att den står obrukbar då när det var dags att åka till Åbo. Men å andra sidan har kan vi nu berätta åt vår lilla ”Loppa” att hon meddelade om sin ankomst när pappa ringde till servicekarln och hon föddes exakt då när servicekarln lämnade holman på kvällen 🙂

Materiens upplösning

Det kan inte hända. Det har hänt!

Enligt fysikens lagar kan inte materia upplösas och försvinna spårlöst, men jag lovar – det kan den visst. Såhär går det till:

På Amazonesprutan är sista sprutsektionen en kort sak på ca 30 cm och med ett munstycke på. Om denna lossnar går det helt enkelt inte att spruta, och ej heller att undgå att märka det. Dels blir  tryckmätaren galen och sedan ser man ju direkt att vätskan står som ur en brandspruta rakt ut till sidan. Ifrågavarande sektion började sitta löst för mig under säsong i år och åkte också av två gånger. Båda gångerna blev det förstås att hoppa ut hytten, hämta röret och sätta fast det igen. En procedur på 30 sekunder.

Tredje gången blev det lite annorlunda. Jag hittade inte rörbiten i den höga kornbrodden. Det verkade märkligt för inte nog med att röret är 30 cm långt, munstycket är klarrött så det borde vara enkelt att hitta. Det var det inte. Sprutnatten fick jag ge upp, två dagar efteråt letade jag rör i åkern och trots att jag visste på 1 x 6 meter när var röret måste ha fallit så gick jag bet. Det blev att vänta på trösktiden och då skulle det ju inte vara någon konst att hitta röret, i princip bara att plocka upp från stubbåkern.

Nähä!

Efter skörden letade Lovisa och jag efter röret i tre repriser och jag började bli mer och mer förbryllad. Jag har svårt att se att något djur eller fågel åkt iväg med ett plaströr som luktar Axial, ej heller ser jag framför mig någon mänsklig åkervandrare hade kunnat intressera sig för röret. Åkern är så pass nära huset att inga ”obehöriga” brukar befinna sig där.

Nu är åkern plöjd och jag kan bara konstatera, materia kan visst upplösas och försvinna och om så inte är fallet, så väntar jag med spänning på att hitta pappas vigselring som också lär vara nerplöjd i en av mina åkrar. Skulle onekligen hellre hitta den än ett plaströr till en Amazonespruta. Fast visst irriterar det också, men förbryllar kanske mer ändå.

En inställningssak

Någon tänkare sa nångång; En människa borde vara som en Hankmoharv – ställbar. Dethär med att vara ställbar gäller möjligen Hankmoharven, men i ännu mycket högre grad plogen, och det oavsett märke och modell. Alla jordbruksmaskiner skall ställas in på någotsätt, men ingenting är på långt när så krävande som plogen, och samtidigt så totalt oförlåtande, eftersom varje misstag syns direkt i slutresultatet. Jag var runt 10 år när jag började plöja – visserligen med en plog som pappa noggrannt ställt in, men ändå. Redan då märkte man bla att hastigheten hade betydelse, och i takt med att bekantskapen djupnade som mångdubblades också problemen. Det var tyvärr så att pappa inte riktigt hann lära mig plöjningens ädla konst, i början ställde han och jag körde, sedan var han helt plötsligt för gammal och jag fick klara mig själv. Tyvärr minns jag också mycket väl vad ha sa när han sista hösten ha levde tittade till en åker som jag plöjt; ”Det ser ut som där hönsen krafsat” var betyget.

I många år körde jag 3-skärig Kvaerneland, kompletterade sedan med en skiva till för att sedan 2002 ta ett djupt andetag och köpa en riktigt dyrgrip, en 4-skärig Kverneland växelplog med steglös tiltbredd 12″ – 20″. Och med den fick jag inte bara en fantastiskt bra plog, jag fick också helt nya bekymmer. Fast en växelplog fungerar på precis samma sätt som en tegdito så är det ändå många saker som skall ställas annorlunda, vissa förstår jag inte ens varför. Jag har tex aldrig förstått varför en tegplog måste ha olika nivå på bäraxeln, medan en växelplog har en rak axel. Om man tittar i en instruktionsbok för traktor eller plog blir man riktigt yr, för enligt den måste man ta hänsyn till allt från framaxelns bredd till vinkeln på hydraularmarna – något som åtminstone jag med glädje hoppar över.

Principen är ju förstås enkel, alla fyra skivorna skall gå lika djupt och bli lika breda. På växelplogen tillkommer sedan den bonusen att detta skall stämma åt två olika håll, vilket naturligtvis grötar till det ytterligare. Plogen kan gå som styrd av Jungfru Maria åt ett håll, bara för att verka styrd av mörkrets makter när man svänger åt andra hållet.

Denna helg har jag kört ca 10 ha och inte på hela tiden fått bukt med att första skivan varit för bred, men bara åt ett håll. Det har något att göra med att plogen inte kommer riktigt rakt efter traktorn, men varför den inte gör det kan jag inte begripa. Man märker också på bränsleförbrukningen att något är fel. På lördagsförmiddagen sörplade Valtra brännolja av en sådan kaliber att jag började misstänka att någon oljesheik skulle dyka upp och ge mig ett diplom. Detta blir förstås följden av att plogen inte kommer rakt efter, utan kämpar åt ett eget håll – mot traktorns vilja.

Sen kommer det rent geografiska problemet mot. Det är här växelplogen visar sin styrka, för just på geografi är växelplogen ljusår överlägsen sin tegbror. Kan man bara köra en rak fåra blir det mesta rätt med växelplogen. Det är bara det att inte ens det är så enkelt. Fåran har en tendens att självböja mot slutet av längden och varför vet jag inte ens, det liksom bara blir så. För att motverka detta skall man svänga med plogen mot det plogade området på vändtegen, men det är så mycket lättare fysiskt att göra tvärtom – och så har man bananfåran som ett brev på posten.

Jag har också förstått att om tiltan faller precis som den skall så bildas en ränna strax under denna som hjälper vattnet att rinna bort på våren. För mig brukar inte tiltan falla som den skall – den faller sönder. Det beror till stor del på att jag ensvisas med att köra på 20″ men inte håller den speciellt bra ihop med 16″ inställning heller. Detta trots att jag plöjer i lera, som borde vara formbar.

Det är alltså inte för intet som det ordnas plöjningstävlingar. Jag har engång blivit ombedd att ställa upp i en dylik. Den gången avr det lätt att säga tack men nej tack. Jag hade lika gärna kunnat ställa upp i en sångtävling, matlagningstävling eller varför inte Mister Universum. Framgången hade varit samma i alla nämnda fall.

Ur boken ”ploginställning for dummies” ställer jag nu två frågor till Er som är bra på detta:

1: Skall sidobegänsarna vara lösa eller låsta. 2: Skall man använda det runda eller det ovala hålet för tryckstången på plogen.

Det enda jag kan trösta mig med när jag tittar på åkern som borde ha fina fåror, men som mera ser ut som nått man harvat är att, visst, det ser inte ut som i handboken, men det kommer säkert att växa något där i nästa år också. Varför jag drar slutsatsen – vackra plogskivor är överskattat. Tror jag.

Plöjningstävling

Jag var på plöjningstävling. Inte och tävlade, nej, det är inget för mej. Det var Ålands veterantraktorklubb som ordnade veterantraktorplöjning och traktorer runtom hela Åland deltog. Blåste gjorde det och jag föredrog nästan att sitta vid vedbrasan och äta grillkorv och dricka kaffe, men till lika var det fascinerande att se på deltagarna. De räknade, ställde höjder, justerade, mätte, körde en meter, ut och mäta, lite rikta och ställa om plogen, in tillbaka, köra till änden och på exakt ställe lyfta plogen, ut och titta, mäta avståndet, räkna ut att det blir en perfekt slutfåra, in i traktorn och vända, justera, sänka plogen köra nån meter, ut och mäta … ja, ni förstår…

plöjningstävling
plöjningstävling

Inte ser det klokt ut egentligen såhär om man inte vet vad det är frågan om, traktorer hullerombuller… Men alla hade en egen ruta och den skulle plöjas efter bästa förmåga. Både far och son Sjöblom var saliga och att hålla koll på var dom båda fanns var ett program för sej…

Erik granskar noga innan det bär iväg till andra änden
Erik Hamnström granskar noga innan det bär iväg till andra änden

072Svart blir det.

Att plöja är lite som att sätta punkt. Nu är det färdigt för detta år och alla misstag man gjort plöjer man ner för att samla kraft och ta nytt sikte inför nästa år.

På vägen hem körde vi förbi en åker med en parkerad john deere med en 5 skärig växelplog bakför, det var lite som att färdas från a till ö på en halvtimme. Det gick ju nog förr också, visserligen, och principen är den samma. Jorden skall vändas med botten upp. Nog är det fantastiskt med dessa entusiaster som håller liv i traktorer som är äldre än dem själva, men nog föredrar jag en hytt med mjukt säte, vindrutetorkare och skapliga lampor så man inte behöver hänga stormlyktan i frontlastaren när det börjar skymma…

Trivs bredvid brasans värme
Trivs bredvid brasans värme

 

Årstidsrumba.

Efter sommar kommer vinter och sen kommer hösten, eller?

Jag noterade tidigare att detta år verkar bli året utan varken vår eller höst. Nå, kanske inte riktigt men i vart fall så blev våren väldigt kort och sommarn övergick i vinter nästan utan höstväder om nu inte hösten återkommer vill säga. Idag var det hur som helst riktigt höstväder med regn och rusk men temperaturen närmade sig sommarvärden då det var närmare +12°C en tur på eftermiddagen.

Hur det står till med skördandet kanske någon undrar då jag nu inte riktigt funnit inspiration till informerande blogginlägg. Jo tack, det SÅG bra ut ännu i början av oktober, skördeförhållandena och vädret kunde man ju inte klaga på. Raka motsatsen till fjolåret!

SÅG skriver jag för nu ser det inte så bra ut längre eller det är lite ovisst i vart fall. I slutet av förra veckan började vi se ändan på skördesäsongen och vi närde förhoppningar om att kunna avsluta skördandet denna vecka. En osäkerhetsfaktor var den kallare period som utlovades under det gångna veckoskiftet. Meteorologerna  pratade om en -1 till -2 grader och även om jag nog räknade med att det kanske skulle kunna bli en -4 till -5 grader under arla morgonstund så oroades jag inte desto mer, det skulle ju bli rejält varmt efteråt och jag tänkte att vi lika bra kan dra efter andan och ladda upp för slutspurten.

Och visst kom värmen idag men köldperioden blev nog en hel del kallare och längre än vad som utlovats, måndag morgon kröp kvicksilvret ner mot -9°C och det höll sig på minussidan så gott som hela dagen. Trots dagens värme har jag inte återupptagit skördandet och det är inte för att det varit regnigt ute utan för att jag är lite tveksam över hur pass illa kölden gått åt det som står kvar på åkern. I morgon blir det till att analysera läget.

Natten till torsdag 17 oktober kom den första snön, med facit i hand borde vi nog skördat vidare men......
Natten till torsdag 17 oktober kom den första snön, med facit i hand borde vi nog skördat vidare men……

Imponerad?? – NÄ!

För tillfället händer det inte så stora happenings här på Ytterholm. Livet lunkar på och när jag satt med min dator och kaffemugg på båten över till åland började jag filosofera lite. Helt bara sådär ”by the way” är inte mycket som imponerar på mej. Flådiga bilar, båtar, traktorer, putsade och skinande så man blir bländad… nä. Stora gårdar med x antal 100 mjölkkor eller 1000 ha åker? … nä. Fina villor med perfekt planterade rabatter och belysning … nä. Direktörer och vd-poster … nä. ”Rajjbanns” och märkesprylar … nä…

Pengar, muskler och makt imponerar inte på mej. Nä. Jag ser det som skrytbyggen å överdrivenhet. Det som imponerar på mej är folk och det dom gör, som inte är som alla andra, såna och sånt som har något extra, någonting jag förstår mej på. Utskärsbor är en sån kategori. Dom som levde i utskären före teknikens framfart, och färdades på sjön långt före radare och gps. Dom hittade ändå, på närvaron och känslan till havet som kom med modersmjölken, kunde dom färdas flera sjömil i dimma utan större problem. Det är ingenting man kan köpa sej för pengar, det är en känsla som finns inbyggd.

Lite liknande är bra grävmaskinister. Såna som kan gräva nån kilometer på flakkt område och ändå få centimeters fall på långa sträckor. Vem som helst kan vara köra grävmaskin, det är bara att köpa sej en grävmaskin, vrida på nyckeln, hoppas det startar och börja böka på, alltid får man lite oreda tillställt (sådär som när jag sätter mej bakom spakarna) men, det finns få BRA grävmaskinister.

En annan kategori är dom som kan baka och laga mat. Alla kan läsa recept innantill och få degen att jäsa. Men det är få som lägger ner kärlek och omtanke i vispandet eller för all del stekandet också. Däremot så imponeras jag verkligen inte av alla dessa kock-program på tv, ena är arg, andra ska choppa så mkt lök som möjligt i perfekta skivor på kortast möjliga tid… Va i 17 är det för idioti? Nä, det får va… Men en tant som pynjar på i sitt lilla kök och får till den perfekta smaken på vanilisåsen till äppelpajen som är perfekt gräddad i gammal vedugn, det kan jag imponeras av.

Sen finns det många, många som har handikapp, men som reder sej! Dom är jag också imponerad av. En blind som kommer tassande längs med gatan som om det vore en vanlig söndagspromenad är ju egentligen helt otroligt. Sen finns det såna, som hamnat snett här i livet. Som sett botten, men kommer sej därifrån med ett ”jävlaranamma,detmåstegå!!!” Såna kan jag vara imponerad av.

Det finns många exempel, men i grund och botten handlar det väl om egenheter. Folk som har någonting medfött, någonting man inte kunnat köpa sej för pengar. Allt sånt man kan köpa sej för pengar, eller göra för pengar, kan va häftigt, tufft och fint, men inte blir jag imponerad inte…