Bondbloggen – Sida 159

HEMMA!

NU är alla fåren hemma. 🙂

Vet ni hur otroligt skönt det känns?

Inget mer guppande ut på fjärdarna med fårlast för i år. Inget stenhårt kollande sjöraporten. Ingen klump i magen, hur månne dom har det när det regnat nonstop en vecka osv… nu vet jag hur alla mår varje dag. Jag kan gå ut, se på dem alla och se med egna ögon att alla är ok, och skulle dom inte vara 100% ok så kan jag snabbt åtgärda om det är ngt, ge dem extra mat, klippa dem, kolla hur det är med tua som är lite halt osv…

Puuussstt. Luften gick lite ur en när sista fåret hoppade iland. Nu är det bara att kolla alla papper, räkna noga och hoppas man inte glömt nån på nån kobbe nånstans… men enligt mitt minne, mitt huvud och mina papper så borde alla vara hemma. Måste kolla en gång till, så jag kan sova lugnt inatt 🙂

Hunger.

”nö böri ja noo vaar hongro” (nu börjar jag nog bli hungrig) sa en av mina medarbetare en hektisk dag på sensommaren. Efter en titt på klockan i telefon kunde jag konstatera att ”normal” lunchtid hade passerat för närmare 2 timmar sen.

Så där vill det lätt bli då ”arbetsledningen” i stridens hetta tappar greppet om tid och rum. Själv har jag ju ett litet reservlager som jag bär på så om det blir ett längre arbetspass utan kosttillskott så brukar ”reserven” mobiliseras efter stund med ”skakadarrin” (ett fenomen som uppstår vid blodsockerunderskott). Men nu är ju inte alla utrustade med reserv och visst måste jag tillstå att den egna prestationen också lider med reserven inkopplad. Charlotta beskrev känslan i sitt inlägg kasta gräftan och skena och i det fallet var det i kylskåpet räddningen fanns 🙂

Nu kan det ju också råka sig att kylskåpet ligger någon kilometer bort om man råkar befinna sig på någon lite mera avlägsen åker. Då står valet mellan att lämna arbetet på hälft eller genomlida ”skakadarrin” tills reserven mobiliserats, om man nu har någon. Är det lite osäkert hur länge arbetet tar så brukar vi naturligtvis ta med lite mat när vi åker ut men ibland håller inte planeringen sträck.

Det här tillfället föranledde lite diskussion vid kaffebordet senare på dagen och jag tyckte att det egentligen är lite underligt att man inte laddar upp före och underhåller näringsreserven när man arbetar liksom man gör inför till exempel ett långlopp på skidor. Då brukar man speciellt om det rör sig om lite längre sträckor noga se till att kroppen är ”laddad” med energi (kolhydrater) före start och under loppet underhåller man energiförrådet vid ”saftstationerna” med ungefär en halv timmes mellanrum. Varför gör man inte detsamma under arbetsdagen? Nu är väl arbetsintensiteten inte riktigt fullt ut lika hård i det dagliga arbetet som under en skidtävling men det är faktiskt ibland fråga om hårt kroppsarbete. Speciellt i samband med skörden av grönsaker som oftast görs manuellt. Det har hänt att jag efter arbetsdagen varit mera utmattad än vad jag varit efter ett Vasalopp. Pulsen har förstås inte legat lika högt under arbetet men ett Vasalopp brukar ändå inte ta mera än 6-7 timmar medan arbetsdagen under säsong lätt närmar sig det tredubbla. Så visst vore det befogat att noga se över energibehovet, kanske kunde man orka prestera lite mera på så vis?

Tror jag skall göra en jämförande undersökning när det blir dags för lite skogsarbete så småningom. Ena dagen kör jag på som brukligt med lite kaffe och smörgås vid varannan tankning av motorsågen medan jag den andra stoppar i mig lite Energy bars, gel och sportdryck ett par gånger i timmen. Är det någon som testat motsvarande?

Tungtransport

Förutom på Heisala och ”fasta” Pargas, skördar vi ensilage också på den holme som ligger sist på förbindelsebåtsrutten. Att ta sig dit med maskinerna och arbeta går ju relativt enkelt genom att åka förbindelsebåten. Men att ta skörden hem därifrån är sedan en annan femma.

Visserligen har vi ju all rätt att åka förbindelsebåten, men det tar ju en hel del av däckutrymmet att ha en frontlastartraktor och släp ombord. Alla gånger finns där inte heller utrymme för en så stor kombination och då måste det bara vänta till en annan tur. Dessutom går det inte med vilken tur som helst att åka ut eftersom det tar en stund att få allt lastat, i praktiken har Antte eller hans pappa åkt ut med t.ex. 5.45 turen och kommit hem igen kl.10.

Som sagt så får förbindelsebåten användas, men det finns också ett speciellt fartyg som är gjort för dylika uppdrag nämligen tungtransportfartyget Pontus. Pontus är till för alla här i skärgården, med den går det att transportera allt från djur till byggnadsmaterial och allt där emellan. Den är dessutom byggd så att den ska klara av att ta iland också på andra ställen än bryggor.

På väg hem med ett par lass ensilagebalar

Igår och idag har Antte och hans pappa kört hem balar från Pensar med Pontus. Igår körde de tre turer och idag lika många till. Lite balar blir där ännu kvar, men de rymms bra på ett släp så dom hämtas hem med Ankan i ett senare skede.

Pontus fungerar genom att man bokar den i god tid och sen har man den till förfogande enligt överenskommelse, väldigt smidigt och bra system. Tack vare den tog det bara en dryg dag att köra hem 170st ensilagebalar 🙂

Älgarnas favorit.

Har konstaterat att älgarna har en av mina favoritgrönsaker som sin favorit de också. Kålrabbina och rödbetorna verkar vara de första som dom ger sig på när dom är ute på finsmakaräventyr. Och visst förstår man dem, mjällare och sötare grönsak får man leta efter. Själv föredrar jag dem – alltså kålrabbina 🙂 – som råa, brukar skala dem och äta som äpplen. Rårivna är också gott men de bör ätas omgående efter finfördelningen för ”nedbrytningen” börjar snabbt och de får lite bismak av att stå i kylskåp. Kanske har bloggläsarna egna ”recept” att dela med sig av? Kålrabbisäsongen börjar annars vara förbi för i år så det blir nog att vänta framåt midsommar nästa år innan vi kan gotta oss med kålrabbi igen……….

Efter älgarnas fest har man inte mycket att hämta...... — Efter älgarnas fest har man inte mycket att hämta……

...av den upptrampade stigen att döma så vet dom vart dom skall söka sig. — …av den upptrampade stigen att döma så vet dom vart dom skall söka sig.

Vad gäller älgarna så tror jag att de lokala jaktlagen börjar ha höstens kvot fylld vilket är lite synd då det verkar finnas kvar av de ”åkerälgar” som fått smak för grönsaker. Jag brukar be jaktlagen plocka bort de älgar som håller till i mina odlingar till först men det är väl inte så lätt alla gånger. Jag är ju ingen jägare så jag vet väl inte riktigt hur det går till men har ibland lekt med tanken att rigga upp en vajersnara längs stigen som leder till åkern. Av ”trafiken” att döma borde det inte ta länge innan fångst? Känner någon till hur pass grovt träd som behövs för att tjudra en älg?

Slutet gott, allting gott

För en vecka sedan mådde varken jag eller roboten sådär nämnvärt bra. Allt började lite efter tre på morgonnatten då roboten ringde och meddelade att den inte hade mjölkat på 45 minuter. Antte gick ner till ladugården för att kolla vad som var problemet, då han inte hade kommit tillbaka på en timme ringde jag och frågade vad som hade hänt. Framgrinden hölls av någon anledning inte fast, så han fick stå där och binda fast den för varje ko som kom och mjölkade. Tillika som vi pratade nämnde jag om att jag hade ganska illa ryggvärk och vi båda började fundera om det sku vara dags att söka sig mot bb. Skulle ju vara perfekt timing 😉

Några timmar och ett telefonsamtal till servicekarln senare åkte vi iväg till Åbo.Vi fick komma hem igen från ÅUCS och se hur läget utvecklas. Ända hem åkte vi inte (trots att jag nog var redo att göra det) utan blev på ”Malmen”. Därifrån ringde Antte ett och annat samtal hemåt för att kolla läget med roboten. Den hade stått stilla sedan klockan 10 då servicekarln kom ut, så där fanns en och annan ko som väntade på att bli mjölkad. Felet krävde en reservdel som servicekarln inte hade i bilen och i ett skede övervägde vi att vi sku åka efter den, eller i alla fall fara emot bilen som hämtar den från DeLavals lager.
Så gjorde vi inte, utan bilen hämtade den till färjstranden varifrån Anttes pappa hämtade den med båt. Det var frågan om ett pneumatiskt ventilblock, som styr grindarna.

Nå, på sen eftermiddag blev det nog klart att vi inte åker hem utan så fort som möjligt till bb, där vår lilla flicka föddes 🙂

Slutet gott allting gott, tack vare en bra servicekarl, duktiga avbytare och Anttes pappa behövde vi inte fundera något desto mera på ladugården och roboten. Detta trots att det gick just så som Antte hade varit rädd för; roboten får ett så stort fel att den står obrukbar då när det var dags att åka till Åbo. Men å andra sidan har kan vi nu berätta åt vår lilla ”Loppa” att hon meddelade om sin ankomst när pappa ringde till servicekarln och hon föddes exakt då när servicekarln lämnade holman på kvällen 🙂

Materiens upplösning

Det kan inte hända. Det har hänt!

Enligt fysikens lagar kan inte materia upplösas och försvinna spårlöst, men jag lovar – det kan den visst. Såhär går det till:

På Amazonesprutan är sista sprutsektionen en kort sak på ca 30 cm och med ett munstycke på. Om denna lossnar går det helt enkelt inte att spruta, och ej heller att undgå att märka det. Dels blir tryckmätaren galen och sedan ser man ju direkt att vätskan står som ur en brandspruta rakt ut till sidan. Ifrågavarande sektion började sitta löst för mig under säsong i år och åkte också av två gånger. Båda gångerna blev det förstås att hoppa ut hytten, hämta röret och sätta fast det igen. En procedur på 30 sekunder.

Tredje gången blev det lite annorlunda. Jag hittade inte rörbiten i den höga kornbrodden. Det verkade märkligt för inte nog med att röret är 30 cm långt, munstycket är klarrött så det borde vara enkelt att hitta. Det var det inte. Sprutnatten fick jag ge upp, två dagar efteråt letade jag rör i åkern och trots att jag visste på 1 x 6 meter när var röret måste ha fallit så gick jag bet. Det blev att vänta på trösktiden och då skulle det ju inte vara någon konst att hitta röret, i princip bara att plocka upp från stubbåkern.

Nähä!

Efter skörden letade Lovisa och jag efter röret i tre repriser och jag började bli mer och mer förbryllad. Jag har svårt att se att något djur eller fågel åkt iväg med ett plaströr som luktar Axial, ej heller ser jag framför mig någon mänsklig åkervandrare hade kunnat intressera sig för röret. Åkern är så pass nära huset att inga ”obehöriga” brukar befinna sig där.

Nu är åkern plöjd och jag kan bara konstatera, materia kan visst upplösas och försvinna och om så inte är fallet, så väntar jag med spänning på att hitta pappas vigselring som också lär vara nerplöjd i en av mina åkrar. Skulle onekligen hellre hitta den än ett plaströr till en Amazonespruta. Fast visst irriterar det också, men förbryllar kanske mer ändå.