Kategori: Bondbloggen

Dethär inlägget ligger lite galet tidsmässigt, det skulle ha passat bättre för några veckor sedan, men enligt mottot ”bättre sent som alltid” dyker det upp här och nu istället.

Rubriken syftar till någon gammal och dålig dansbandslåt som ändå fastnat i skallen. Den brukar dyka upp när beslut skall tas som inte är så enkla utan mera bygger på fingertoppskänsla än på fakta. I jordbruket får man ofta ta sådana beslut, det handlar om bearbetnigsmetoder, så- och trösktider sådjup, gödselmängder etc etc. Det största problemet är att man oftast inte får någon facit alls på hur rätt ett beslut var, det som är rätt en sommar kan vara väldigt fel en annan beroden på väder och vind och andra faktorer som bara inte låter sig jämföras.

En tid på året när detta blir speciellt påtagligt är i juni-juli när växtskyddet skall planeras och genomföras. Det finns kanske ett hundratal preparat på marknaden som alla har två saker gemensamma. Dom är dyra och dom är extremt effektiva om man använder dom rätt. Rätt använda kommer pengarna tillbaks, och ännu bättre, negativ miljöpåverkan uteblir eftersom alla aktiva substanser kommer till utnyttjande i växten. Fel beslut blir dyra och miljöpåverkan blir då också mycket mera kännbar, så det vill man ju undvika.

Problemet är alltså att man så sällan kan se huruvida en växtskyddsåtgärd varit motiverad, man ser ju resultatet men man ser ju inte hur det skulle ha sett ut om man gjort på något annat sätt. Utom då ibland då det syns riktigt tydligt.

Så gick det för mig med liggsädsbekämpningen i havren i år. Liggsädsbekämpningen är just en såndär åtgärd som oftast kräver flera verser av rubrikens sång. Man står där mitt i juninatten med 22 miljoner myggor runt öronen och försöker ta rätt beslut. Preparaten som går under samlingsnamnet stråstärkare är visserligen billiga, men har den nackdelen att dom försenar mognaden med minst en vecka, vilket man ju inte vill göra i onödan. Teorin säger att ju mörkare grön en åker är så desto mera klorofyll finns i bladen och då är det läge för stråstärkning. Ljus åker = ingen stråstärkning, mörk åker= stråstärkning. I teorin alltså, sen kan det variera pga av torka, jordarter etc etc.

Varför skriver jag nu då om juninattens vedermödor då vi redan innehar nästan september och den mesta havren börjar vara borttröskad. Jo för att i år fick jag undantagsvis facit på mina beslut. Det brukar vara strax efter axgången som liggsäden uppkommer som en följd av hårda regn och samtidig blåst, och liggsäd är något som man ABSOLUT INTE VILL HA.

I år kom dock regnen som skapade liggsäd ovanligt sent – men dom kom.

 

Det syns tyvärr inte så bra på bilden men i verkligheten ser man precis var Cyocel-medlet tagit slut i sprutan. Där åkern är Cyocelbehandlad står havren som tennsoldater, mera till höger i bild påminner den mera om soldyrkare på Mallorca – vågrät.

Så i år fick jag facit, jag gjorde rätt.

I går var det säsongspremiär i torken. Inte för att jag har tröskat något ännu, det faller liksom på sin egen orimlighet eftersom skörden ännu knappast kommit igång i Österbotten och jag brukar aldrig ligga i framkant, så förstås inte i år heller.

Däremot är min kompanjon i torken av den snabbare sorten och han tog mig förstås totalt på sängen när han ringde igår och frågade om allt var i skick för torkning. Konstigt nog var det det, jag hade tom provkört den utan mankemang några dagar innan.

Lite efter fyra igår eftermiddag fick jag så ett telefonsamtal som bådade ofärd. Efter fem minuters gång hade torken tvärstannat och gjort det på ett sätt som jag inte kände igen. Efter lite felsökning över telefon var jag inte alls klokare utan uppmanade till kontakt med lokal elektriker (som är min småkusin och bor en km bort – vi bor ju på landet) och innan han anlände hade två stycken 25A och tre stycken 10A säkringar hunnit lösa ut. Det var alltså ingen tvekan, hemelektrikerkonster räckte ingen väg denna gång

Elektikern kom och konstaterade två saker, dels här var ett verk av mina stora favoriter – spolformade, gråa med lång svans – och dels att han inte hade tid att byta ut den gnagda kabeln. Alltså ringdes följande elektiker in (som är min kompanjons bror och bor några km bort – vi bor ju på landet) och efter en inte alltför lång tid brummade torken snällt igång igen.

Slutet gott allting gott denna gång, men jag undrar hur länge man skall dras med sviterna av långsvansarnas verksamhet vintern 2009-10. Hittils har det kostat en elevatorreparation, två elkablar, en dörr och en hel del tid. Denna gång var det dessutom lite mera allvarsamt eftersom en såpass liten kortslutning som det rörde sig om denna gång mycket väl kunde ha lurat säkringarna att inte lösa ut och då hade vi haft en brand på kabelhyllan, som i dammet garanterat spridit sig och förstört hela torken. Att det sker är förstås alltid otrevligt, men att det skulle ske på säsongens första dag skulle ha varit mer än lovligt irriterande. Dessutom tror jag inte att detta var sista kabeln som behöver bytas för kabelbryggan mellan elskåpet och pannrummet var någonslags Rathighway medan det begav sig.

Den tekniska bevisning som lades fram talade för sig själv. Ingen elkabel slits på detta vis, dessutom ser man den vållande kortslutningen strax till höger om mitten på bilden. I verkligheten är det avskalade området ca 15 cm.