Bondbloggen – Sida 186

Januarivädret….

spådde jag i ett tidigare inlägg och jag tycker själv att spådomen stämde ganska bra in på vädret häromkring. Och det var ju lokalvädret jag spådde. 🙂 Förstår att Nisse där i ”östra Finland” tycker att det blev betydligt kallare än vad jag lovade men här i Vasa-trakten blev nog januari relativt mild även om också vi hade några kallare dagar däremellan. Hur som helst kunde jag när jag gick snö- och tjällinjen vid månadsskiftet konstatera att det var lika regnvått som vid mätningen en månad tidigare. Och det faktum att snö- och tjäldjupet inte heller just ändrats stöder också min väderspådom.

Kanske borde man låta bli att spå februarivädret nu då januarispådomen besannades men dristar mig i alla fall till följande. Fingertoppskänslan menar att det blir relativt snöfattigt och måttlig kyla så här i början av månaden, en riktigt kall vecka får vi under andra halvan av månaden med lite otur kan den infalla när skolorna håller sportlov, större snöfall får vi först till nästa månadsskifte. Vi får väl se 🙂

Annars så har kanske just vätan i samband med mätningsrundan orsakat att jag nu fått hålla mig lite lugn vad gäller det fysiska. Kände mig frusen på torsdagskvällen men tänkte att det berodde på att jag blev så våt när jag gick linjen, tänkte att jag nog får upp värmen med ett skidpass så jag tog ett 20 km*s stakningspass på kvällen. Fredag morgon vaknade jag med en jäkla muskelvärk och tänkte till först att det berodde på stakningen men kunde snabbt konstatera att det nog var flunsan som slagit till. Så det blev varken skogsdag på fredag eller hårdträning i skidspåret under veckoslutet utan jag fick snällt bädda ner mig med havtornsdryck och honung som första hjälp. Nu börjar krafterna så småningom återvända men hur det blir med BotniaVasan till helgen låter jag vara öppet tillsvidare.

Nå just söjs…

Sesådärja, se guda då, äntligen – det var något år sedan, tack ska du ha, det jag väntat på, vilken glädje, hurra hurra… Eller så inte. Känn ironin flöda.

Nä, någe jättelycklig blev jag inte när jag, efter att Mathias, som var förste man på plats tjöt av glädje och ropade, det kommer lamm det kommer lamm, kunde konstatera att jaha, då hade man åter ett fall av slidframfall. Blark. Jag fick ha en lång biologilektion för Mathias om vad som var på gång. ”-Det är inte ett lamm som är påväg, det är så trångt inne i tackan att lammen puttar ut det som inte ryms där.” Två klotrunda ögon tittade på mej som ett enda stort ? Och sa sedan med nån slags besserwisser-supertrots i blicken, ”-jaja, no vet jag dedär… suuck…”

Bilden är kanske inte så gullig och givande, men såhär ser det i alla fall ut.

Nu önskar jag bara att det är så att den här tackan, som är en första lammare har lagom många lamm, som vuxit bra och att det inte blir mer problem, OM jag behåller henne ett år till. Det kan vara så att det nästa år blivit mer rum för lamm i magen på henne, så att allt i fortsättningen ryms på insidan. Hoppas på det, men, först återstår det att se hur sista tiden kommer att bli och gå. Det kan också vara så att hon ”har det”, alltså att hon är sån som alltid kommer att få framfall i slutet av dräktigheten, ingen höjdare…

Vill det sej bra, kommer det kanske att bula ut en liknande bula nångång emellanåt, den sjunker nämligen oftast snällt in tillbaka så länge den är bara liten, och så ”skidar det av” utan större krumbukter. Lamningen går smidigt och lammen är inte allt för många men istället friska och lagomstora, mot större sidan.

Till lika som jag skriver sitter jag och småskrattar åt mej själv… Ha ha ha… Vilken solskenshistoria!

Nä, det kan också gå så att bulan vartefter som lammen växer, bular ut ännu mer och ännu mer, den kan bli som en mindre fotboll om det vill sej illa, den måste pressas in med kraft, tackan pressar ut och jag in, och det kan jag berätta att en tacka är väldigt stark i bakändan om hon sätter den sidan till. Den måste pressas in tillbaka, tackan får inte varken pinkat eller släppt ut pärlor om den hänger där i vägen för alla kanaler. Dessutom skall den vara inne av alla de möjliga orsaker. För att förhindra att tackan pressar ut bulan så fort man fått in den finns det speciella framfallsbyglar. Dessa är inte så vansinnigt enkla att montera… De ser ungefär ut som ett stort T. Man ska enligt beskrivningar knyta fast snörena från den i ullen så att den hålls på plats… Men att knyta fast någonting i ull som är såpahalt av fett är inte enkelt. Det brukar bli att knyta snören kors om tvärs runtom hela tackan innan man har den lilla bygeln någorlunda stadigt på rätt. Följande morgon kan tackan ha pressat ut alltihopa igen, bygel och bula, och så står man där igen och får sej en dusch av kiss och bajs när alltihop skall tråttas in tillbaka.

Den gyllene medelvägen … Ja, det är väl någonting i den stilen jag hoppas på. Återstår att se…

Tomgång

Idag är det full rulle i ladugården i.o.m. att kvigan Hujeedamej är brunstig. I sej är det trevligt eftersom det borgar för kommande kalvar, men faktum är att hon borde varit dräktig redan i fjol höstas. Jag hade räknat med att hon skulle kalva senast i slutet av maj. Med nio månaders normal dräktighetstid är det lite osannolikt att det lyckas. Just den här sårbarheten är en av nackdelarna med att ha dikor; en missad kalvning innebär att hela kons årsproduktion blir noll, en försenad kalvning innebär en försenad produktion. Hujeedamej är dock ung och frisk, så jag antar att det är nåt oförutsett som förorsakat en kastning. Förhoppningsvis går det bättre framöver.

På temat ”Kalvar från tidigare säsonger” kan jag också passa på att nämna Attityd. Hon fick sitt namn av att hon var en rätt envis och temperamentsfull kalv, men har faktiskt utvecklats i exakt motsatt riktning. Den självsäkra kalven blev en mycket försiktig och tillbakadragen kviga som helst undviker kontakt med mej och även i övrigt inte tar desto mera rum i ungdjursgruppen. Faktum är att jag senaste veckan satt en del tid på att försöka umgås med henne och få henne med bekväm med mej. Att ha alltför skygga djur är inte bra, de kan bli lättskrämda och oförutsägbara. Attityd och jag är nu så långt på väg att hon vågar nosa mej lite försiktigt i ansiktet, men det är fortfarande en bit kvar innan jag t.ex. skulle få klia henne i pannan. Men också det här hör till, vissa behöver lite mer social träning än andra.

Lite mindre sku räcka

Ibland sku det vara riktigt skönt med ett rent kontorsarbete, 8-16 och en förmåga att stänga dörren och jobbet efter sig. Men bara ibland 😛 Nu har det i alla fall varit ett par sådana dagar som man nästan sku ha velat hoppa över.

Udessa som jag skrev om har varit riktigt, riktigt dålig. Efter förlamningen steg hon nog upp och vi började vänta på en kalv. Inga direkta kalvningssymptom kom så vi tänkte att den hålls i magen tills den beräknade kalvningsdagen. Veterinären var häromdagen i andra ärenden hos oss, men jag begärde att hon skulle känna efter att allt var ok med kalven. Det var det då inte utan Udessa hade livmoderomvridning (googlade lite och det visade sig att sannolikheten är 3 på 1000 kalvningar…!) och till råga på allt kunde hon inte stiga upp.

Kalven verkade vara död, men ut måste den ju fås så veterinären föreslog att Udessa skulle vridas över via ryggen från den ena sidan till den andra. Det är ju inte direkt enkelt att flytta 600kg kött, men det visade sig att livmodern had vridit sig lite tillbaka bara genom att Udessa flyttades lite åt sidan och hon fick lugnande medicin. Så sen var det ”bara” att dra ut kalven. Utan att gå in på detaljer, så kan jag säga att det var den svåraste kalvningen jag varit med om men kalven kom ut. Udessa var väldigt medfaren och jag var illa rädd att hon inte klarar det. Hon orkade givetvis inte stiga upp, utan vi fick försöka hålla henne och ligga upprätt genom att dra på och stytta upp henne och bära dricka och mat framför henne och ge lite kalk åt henne. Detta bar frukt och idag steg hon upp av sig själv. Där stod hon och åt hö då Antte gick till ladugården 🙂 Inte är faran över ännu för hennes del, men det ser mycketmycketmycket bättre ut än ännu för ett dygn sedan!

Men visst har vi haft andra betydligt mindre dramatiska kalvningar också den senaste tiden; den bästa och mest anmärkningsvärda är Luppas tolfte kalvning. Hon kalvade helt på egen hand och till världen kom en fin liten kokalv som fick heta Karat efter sin far Gold. Luppa och Karat mår båda ypperligt bra och Luppas mjölkproduktion har kommit bra igång, över 20kg till dagen 🙂

Igår morde blev Luppa dessutom gammelmommo, då Ippa kalvade och även hon fick en kokalv. Så nu då vi har mjölkat mommo och barnbarn bredvid varann, så får vi då bara hoppas att ynglingen sku ha tagit någon lärdom av hur man ska bli en bra och hållbar ko! 🙂

”Barkisar”

Före…

Efter…

Rubriken för tankarna kanske till ”Roy och Roger – Macken”, men det här blir nog ”barkis” med bark i brödet. 😉 Enligt wikipedia är ”barkis” göteborgska för en långfranska. För mej är en skock barkätande får ”barkisar”

Ena dagen fällde jag granen, bara någon dag senare såg den ut så här. ”Ni e ena riktiga barkisar”! Sa jag när jag mötte fåren som med runda ögon såg på mej och ville, tror jag, ha mer.

Fåren har inne i ”fårhushagen” barkat fler mindre granar, så högt de räckts. De enda träden som får vara ifred, är de som är tillräckligt stora. Då är barken är för grov för dem att ge sej på, allt annat stryker med.

Vem fixar biffen?

På tisdagskvällen kom en i mitt tycke oerhört intressant dokumentär på Yle Fem, nämligen ”Vem fixar biffen?”. Patrik Skön har dokumenterat olika former av köttproduktion med dikor, grisar och broilers. I filmen visas mänskorna runt själva djuren; uppfödare, slakterier, avelsrådgivare, djurtransportföretagare o.s.v.

Från min horisont kändes filmen väldigt saklig, bilden av produktionen var rätt långt korrekt. Ingenting förskönades, men ingenting vinklades heller värre än det är. Mitt blodtryck steg visserligen en aning när man i slutet av filmen sköt och slaktade en kviga i den övriga flockens åsyn, vilket nog inte är praxis (eller ens lagligt tror jag). De ambulerande gårdsslaktarna är numera väldigt sällsynta och framför allt brukar de sköta sitt värv sakligare än så där. Men i övrigt var bilden av produktionen rätt långt sån som jag uppfattar den. Djuren skall ha så goda förhållanden som möjligt, trots att de kommer att ätas upp i slutändan. Intressant var också att bonden bakom djuren fick komma fram. Johan Backlund konstaterade att banken och finansieringsbolagen äger förvånansvärt många traktorer, och det kan jag inget annat än hålla med om.

Har du inte sett filmen så rekommenderar jag den varmt. Den ligger kvar på Arenan ännu ett par dagar. Blev du riktigt intresserad och vill ha nåt att jämföra med kan man hitta filmen Food Inc. t.ex. på Youtube. Den visar upp den storskaliga amerikanska kött- och matproduktionen, som avviker rätt långt från vår europeiska eller finländska.