Bondbloggen – Sida 186

Latest news

Välkomna till Latest news från Ytterholm

På Ytterholm har det huggits och röjts i skog och mark. Med motorsåg och talja togs två tallar ner som skymde husen på ”Bjärkholm”. Av ren nyfikenhet räknades årsringarna i den ena tallen och det visade sej att där fanns ca 134 ringar. Ringarna räknades en liten bit upp från marken i stubben, så antagligen var trädets ålder någonstans runt 140. Det bevisar att det i alla fall vuxit 2 träd på den annars förr så kala norra änden av Ytterholm.

I huggningen på Bjärkholm hittades också törvesmaterial, en glädje. Att tända med törvesstickor är det smidigaste sättet att tända i spisarna. Glädjen var blandad, jag jublade och dom andra tittade lite roligt på mej, men, lite roligt är också roligt 🙂 För att försäkra mej om kommande tiders törves-braständningar har jag barkat några tallar. De lär inte vara törvesmogna inkommande vinter, men, ”-no blir he bara bara he blir färdit”.

Vidare kan berättas att vi på Ytterholm haft problem med att ta oss ut och iland från isen. Vattnet har en tid varit högt och det har resulterat i att man behöver mycket högskaftade, HELA stövlar för att ta sej torr från holmen över isen. Nu har dock vattnet sjunkit lite och man kan igen gå med vanliga kängor hela vägen till bilen… De ni! 🙂 Nu inväntar man kallare temperaturer så isen skulle växa, så att man skulle kunna transportera hem tyngre saker och varor, men snömängden som fallit de senaste dagarna kastar käppar i hjulen. Isen växer inte med bara två grader kyla, och nu dessutom med ett tjockt lager snö på.

Tackorna står i fårhuset och jäser till sej. Jag kryper emellanåt omkring på alla fyra när de står uppradade och äter. Jag känner mej som den värsta smygtittaren, men … låt gå. Det är ett smidigt sätt att kolla lite ungefär hur långt de har till lammning, inte vet man exakt hur långt de har ändå, alla har de olika juver och juverform och tillväxt och bla bla… men, när man följer med lite ser man förändringar och kan lite gissa sej till när det riktigt börjar dra ihop sej och man bör börja gå kvällsvakt och kan då titta lite noggrannare på somliga som andra.

Flunssan som kom med besked vid nyår har ännu inte släppt. Det börjar kännas tradigt att gå omkring och vara småsnörvlig nonstop. Kanske man skulle behöva lägga sej i på soffan en vecka, men, vad ska man göra där? Det finns så mycket som skall göras och vintern är för kort. Dessutom skall fåren ha sitt, feber, flunssa, hosta eller stukade fötter, fåren skall ha sitt.

Till sist ska jag sätta in en bild av senaste inflyttaren till Ytterholm – Mors lilla Olle 🙂

Återkommer med säkerhet till denna lilla krabat vid tillfälle 😉

Att ta genvägar?

Mat är det mest centrala för mänskans dagliga liv och det gör också att jordbrukandet innehåller en del lite kniviga etiska spörsmål. Ett dylikt som skymtar kring hörnet är genmodifiering. Jag skriver ”skymtar” eftersom gmo i det stora hela är förbjudet i EU och frågan därför inte är aktuell för den enskilda bonden. Men trycket på att släppa gmo fritt är hårt och det är inte helt osannolikt att det så småningom finns gmo-odlingar och -djur också i Finland. På Yles svenska nyhetssite finns ett par väldigt välgjorda artiklar på temat, som tar fram både för- och nackdelar.

Å enda sidan finns det oerhörda möjligheter. Vi kan skapa växter som tål sjukdomar, innehåller mer näringsämnen än normalt, ger större skördar och bättre kvalitet.

Å andra sidan är farorna stora. Det kostar multum att ta fram de här gmo-sorterna och de företag som gör det vill tjäna pengar på dem, några idealister är de inte. Det innebär också att de vaktar sina alster som hökar och ser bl.a. till att jordbrukare inte tar undan eget utsäde för kommande år. Det här ger i praktiken några stora företag total kontroll över vissa växter, vilket inte känns helt bekvämt. Eftersom företag som Monsanto, Du Pont o.dyl. kontrollerar utsädet och har upphovsrätt på växten spelar det egentligen ingen roll att jordbrukarna äger sin mark själv, de är strängt taget ändå livegna torpare. Inte som förr under den som äger marken, utan under den som äger växten.

Å tredje sidan (?) finns det vissa rent etiska frågetecken. Får vi mixtra med något så centralt som organismers gener? Är växter och djur bara klumpar av kolhydrater och protein som vi får plocka om hur vi vill eller finns det moraliska begränsningar. Innebär det faktum att vi kan också att vi får?

För mej som ekoodlare är frågan inte aktuell, eftersom ekologisk produktion inte tillåter gmo i nuläget (även om det finns forskare som hävdar att just ekoproduktion kombinerat med gmo skulle kunna vara det smartaste mänskligheten kan göra). Men jag äter också mat som inte är ekologiskt producerad. Hur kommer den att vara sammansatt i framtiden?

Januarivädret….

spådde jag i ett tidigare inlägg och jag tycker själv att spådomen stämde ganska bra in på vädret häromkring. Och det var ju lokalvädret jag spådde. 🙂 Förstår att Nisse där i ”östra Finland” tycker att det blev betydligt kallare än vad jag lovade men här i Vasa-trakten blev nog januari relativt mild även om också vi hade några kallare dagar däremellan. Hur som helst kunde jag när jag gick snö- och tjällinjen vid månadsskiftet konstatera att det var lika regnvått som vid mätningen en månad tidigare. Och det faktum att snö- och tjäldjupet inte heller just ändrats stöder också min väderspådom.

Kanske borde man låta bli att spå februarivädret nu då januarispådomen besannades men dristar mig i alla fall till följande. Fingertoppskänslan menar att det blir relativt snöfattigt och måttlig kyla så här i början av månaden, en riktigt kall vecka får vi under andra halvan av månaden med lite otur kan den infalla när skolorna håller sportlov, större snöfall får vi först till nästa månadsskifte. Vi får väl se 🙂

Annars så har kanske just vätan i samband med mätningsrundan orsakat att jag nu fått hålla mig lite lugn vad gäller det fysiska. Kände mig frusen på torsdagskvällen men tänkte att det berodde på att jag blev så våt när jag gick linjen, tänkte att jag nog får upp värmen med ett skidpass så jag tog ett 20 km*s stakningspass på kvällen. Fredag morgon vaknade jag med en jäkla muskelvärk och tänkte till först att det berodde på stakningen men kunde snabbt konstatera att det nog var flunsan som slagit till. Så det blev varken skogsdag på fredag eller hårdträning i skidspåret under veckoslutet utan jag fick snällt bädda ner mig med havtornsdryck och honung som första hjälp. Nu börjar krafterna så småningom återvända men hur det blir med BotniaVasan till helgen låter jag vara öppet tillsvidare.

Nå just söjs…

Sesådärja, se guda då, äntligen – det var något år sedan, tack ska du ha, det jag väntat på, vilken glädje, hurra hurra… Eller så inte. Känn ironin flöda.

Nä, någe jättelycklig blev jag inte när jag, efter att Mathias, som var förste man på plats tjöt av glädje och ropade, det kommer lamm det kommer lamm, kunde konstatera att jaha, då hade man åter ett fall av slidframfall. Blark. Jag fick ha en lång biologilektion för Mathias om vad som var på gång. ”-Det är inte ett lamm som är påväg, det är så trångt inne i tackan att lammen puttar ut det som inte ryms där.” Två klotrunda ögon tittade på mej som ett enda stort ? Och sa sedan med nån slags besserwisser-supertrots i blicken, ”-jaja, no vet jag dedär… suuck…”

Bilden är kanske inte så gullig och givande, men såhär ser det i alla fall ut.

Nu önskar jag bara att det är så att den här tackan, som är en första lammare har lagom många lamm, som vuxit bra och att det inte blir mer problem, OM jag behåller henne ett år till. Det kan vara så att det nästa år blivit mer rum för lamm i magen på henne, så att allt i fortsättningen ryms på insidan. Hoppas på det, men, först återstår det att se hur sista tiden kommer att bli och gå. Det kan också vara så att hon ”har det”, alltså att hon är sån som alltid kommer att få framfall i slutet av dräktigheten, ingen höjdare…

Vill det sej bra, kommer det kanske att bula ut en liknande bula nångång emellanåt, den sjunker nämligen oftast snällt in tillbaka så länge den är bara liten, och så ”skidar det av” utan större krumbukter. Lamningen går smidigt och lammen är inte allt för många men istället friska och lagomstora, mot större sidan.

Till lika som jag skriver sitter jag och småskrattar åt mej själv… Ha ha ha… Vilken solskenshistoria!

Nä, det kan också gå så att bulan vartefter som lammen växer, bular ut ännu mer och ännu mer, den kan bli som en mindre fotboll om det vill sej illa, den måste pressas in med kraft, tackan pressar ut och jag in, och det kan jag berätta att en tacka är väldigt stark i bakändan om hon sätter den sidan till. Den måste pressas in tillbaka, tackan får inte varken pinkat eller släppt ut pärlor om den hänger där i vägen för alla kanaler. Dessutom skall den vara inne av alla de möjliga orsaker. För att förhindra att tackan pressar ut bulan så fort man fått in den finns det speciella framfallsbyglar. Dessa är inte så vansinnigt enkla att montera… De ser ungefär ut som ett stort T. Man ska enligt beskrivningar knyta fast snörena från den i ullen så att den hålls på plats… Men att knyta fast någonting i ull som är såpahalt av fett är inte enkelt. Det brukar bli att knyta snören kors om tvärs runtom hela tackan innan man har den lilla bygeln någorlunda stadigt på rätt. Följande morgon kan tackan ha pressat ut alltihopa igen, bygel och bula, och så står man där igen och får sej en dusch av kiss och bajs när alltihop skall tråttas in tillbaka.

Den gyllene medelvägen … Ja, det är väl någonting i den stilen jag hoppas på. Återstår att se…

Tomgång

Idag är det full rulle i ladugården i.o.m. att kvigan Hujeedamej är brunstig. I sej är det trevligt eftersom det borgar för kommande kalvar, men faktum är att hon borde varit dräktig redan i fjol höstas. Jag hade räknat med att hon skulle kalva senast i slutet av maj. Med nio månaders normal dräktighetstid är det lite osannolikt att det lyckas. Just den här sårbarheten är en av nackdelarna med att ha dikor; en missad kalvning innebär att hela kons årsproduktion blir noll, en försenad kalvning innebär en försenad produktion. Hujeedamej är dock ung och frisk, så jag antar att det är nåt oförutsett som förorsakat en kastning. Förhoppningsvis går det bättre framöver.

På temat ”Kalvar från tidigare säsonger” kan jag också passa på att nämna Attityd. Hon fick sitt namn av att hon var en rätt envis och temperamentsfull kalv, men har faktiskt utvecklats i exakt motsatt riktning. Den självsäkra kalven blev en mycket försiktig och tillbakadragen kviga som helst undviker kontakt med mej och även i övrigt inte tar desto mera rum i ungdjursgruppen. Faktum är att jag senaste veckan satt en del tid på att försöka umgås med henne och få henne med bekväm med mej. Att ha alltför skygga djur är inte bra, de kan bli lättskrämda och oförutsägbara. Attityd och jag är nu så långt på väg att hon vågar nosa mej lite försiktigt i ansiktet, men det är fortfarande en bit kvar innan jag t.ex. skulle få klia henne i pannan. Men också det här hör till, vissa behöver lite mer social träning än andra.

Lite mindre sku räcka

Ibland sku det vara riktigt skönt med ett rent kontorsarbete, 8-16 och en förmåga att stänga dörren och jobbet efter sig. Men bara ibland 😛 Nu har det i alla fall varit ett par sådana dagar som man nästan sku ha velat hoppa över.

Udessa som jag skrev om har varit riktigt, riktigt dålig. Efter förlamningen steg hon nog upp och vi började vänta på en kalv. Inga direkta kalvningssymptom kom så vi tänkte att den hålls i magen tills den beräknade kalvningsdagen. Veterinären var häromdagen i andra ärenden hos oss, men jag begärde att hon skulle känna efter att allt var ok med kalven. Det var det då inte utan Udessa hade livmoderomvridning (googlade lite och det visade sig att sannolikheten är 3 på 1000 kalvningar…!) och till råga på allt kunde hon inte stiga upp.

Kalven verkade vara död, men ut måste den ju fås så veterinären föreslog att Udessa skulle vridas över via ryggen från den ena sidan till den andra. Det är ju inte direkt enkelt att flytta 600kg kött, men det visade sig att livmodern had vridit sig lite tillbaka bara genom att Udessa flyttades lite åt sidan och hon fick lugnande medicin. Så sen var det ”bara” att dra ut kalven. Utan att gå in på detaljer, så kan jag säga att det var den svåraste kalvningen jag varit med om men kalven kom ut. Udessa var väldigt medfaren och jag var illa rädd att hon inte klarar det. Hon orkade givetvis inte stiga upp, utan vi fick försöka hålla henne och ligga upprätt genom att dra på och stytta upp henne och bära dricka och mat framför henne och ge lite kalk åt henne. Detta bar frukt och idag steg hon upp av sig själv. Där stod hon och åt hö då Antte gick till ladugården 🙂 Inte är faran över ännu för hennes del, men det ser mycketmycketmycket bättre ut än ännu för ett dygn sedan!

Men visst har vi haft andra betydligt mindre dramatiska kalvningar också den senaste tiden; den bästa och mest anmärkningsvärda är Luppas tolfte kalvning. Hon kalvade helt på egen hand och till världen kom en fin liten kokalv som fick heta Karat efter sin far Gold. Luppa och Karat mår båda ypperligt bra och Luppas mjölkproduktion har kommit bra igång, över 20kg till dagen 🙂

Igår morde blev Luppa dessutom gammelmommo, då Ippa kalvade och även hon fick en kokalv. Så nu då vi har mjölkat mommo och barnbarn bredvid varann, så får vi då bara hoppas att ynglingen sku ha tagit någon lärdom av hur man ska bli en bra och hållbar ko! 🙂