Kategori: Bondbloggen

Ja, pang sa det! Det svartnade för ögonen. Jag kände hur handen förvandlades till en pulserande kroppsdel utan funktion. Det isade längs hela ryggen ända ner till tårna och allt jag fick ur mej var en samling av ord utan början eller slut.

Men vad hände?

Jo, jag skulle ta fast en tacka, ett riktigt rat som skulle till slakt. En gammal skråtta på 60-70kg, ingen liten madame med andra ord. Jag skulle plocka ut en bland typ 20 – 30. Att dra dem alla genom mitt system av grindar och gångar, öppna och stänga här och där, skruvar och dörrar tyckte jag skulle ta för länge, jag har plockat ut enstaka får ur flocken förr, inget problem, en 3 minuters grej om de är lite knepiga. En halvminuts grej om det är en tamare.

Vi stod och tittade på varann, lite som i en western-duell. Jag tog ett steg till höger, hon tog två till vänster, rusade till, trodde hon skulle hinna förbi mej, men jag var lika snabb och visste att hon skulle reagera så, så jag hejdade henne. Hon tvänitade, svängde runt som på en 5-centare och sprang bort till andra änden av kätten tillbaka… För mej själv mumlade jag, ”jaha det är riktigt en sån…”

Att hoppa/flyga på henne och bli släpad runt kätten något varv var jag inte alls intresserad av, därför försökte jag lirka och få henne att komma mot mej i ett passligt läge, med lagom hög fart för att jag skulle få fast henne genom att få armen runt nacken/halsen och få henne på tvärnit på det sättet. Att ta fast fåren i ullen när de skall till slakt, eller annars också förstods, är inget bra.

Nya försök, och i ett läge så kom hon emot mej, lite inne bland andra får som hejdade hennes turbofart. Jag kände att nu, var läget hyggligt. Hon kunde inte gasa på, inte svänga runt till vänster för där var väggen och på högersida om henne stod en tam tacka och förstod inte riktigt alls vad som pågick. Jag tog chansen, men mitt i allt när jag sträckte min arm runt henne, vet jag inte riktigt vad som hände… Jag hade henne fast, med armarna om henne, men 17 vad det brände i min hand, och i följande sekund kände jag hur smärtan tilltog… ”Tummen mår nog inte bra nu” sa jag lite för mej själv.

Jag spände fast henne mellan mina knän och i en sekund for tanken genom huvudet, att, ”släpp henne, din hand har fått något fel, du orkar inte få ut henne genom grinden”. Men till lika kände och visste jag, att, släpper jag henne nu, kan jag se i stjärnorna att komma i hennes närhet igen. Jag drog henne med mej mellan knäna, fick upp grinden ut ur kätten och in i en liten kätte. Jag tittade lite på tummen, den gjorde ont så tårarna kom som vatten ur en vattenkanna. Jag sprang in till mitt lilla kontor, där har jag första hjälp, eller som pappa brukar kalla mitt medicinskåp, ”skärgårdsapoteket”. Jag hittade snabbt kylande gel, smajskade på utav det och kollade att fingret rörde sej, jo, det fungerade. Jag surrade fast grinden med ett balgarn till kätten där madame turbo stod och blängde på mej med försmedliga ögon, innan jag gick ner, henne ville jag inte riskera att hon kom lös i fårhuset.

Huvudet dunkade, handen dunkade och på vägen hem ner från fårhuset började jag må riktigt illa som det gjorde ont. Väl inne tvättade jag händerna och smetade på mer kylgel, drack en halv liter vatten, ringde Mats och pappa och förklarade vad som hänt och att jag kommer att bli i smeten med en del jobb som står på ”to do-listan”. Ringde också hälsostationen och fick svar på frågorna i min frågesport angående brutna fingrar, hurdana dom är, och sprickor i fingrar och hurdana dom är. Rådet jag fick var is, och höra av mej om det blir värre tills följande dag. Och så gjorde jag, jag lade mej med bandagering och en påse ärter, majs och paprika blandning på tummen och såg på ”mamma mia”. Kände att det kunde vara en lagom invecklad film när humöret sjunkit lägre än lågt.

Mitt på dagen. Va fånigt! Tänkte jag där jag låg, men till lika mådde jag så dåligt att jag visste att det inte skulle bli bättre om jag steg upp. När filmen var slut steg jag upp. Illamåendet hade lagt sej, så jag drog på mej utekläder, en socka på den välpaketerade handen, och gick ut för att fortsätta där jag var, men jag kom inte längre än till fårhusgrinden så ringde pappa, det var som att larmet gått, ” Är du på benen? Lastaren kommer idag! Dom starta från Raumo nu! Hämtar du ner valle till mjölkaruddan? Siknäten skall dras och det kommer folk och skall syna en av ”grändbyggnaderna” på kirjais nu!”

Jahaja, se guda då!

Bara att skena vidare… 🙂

Sik, det är gott det!

Pappa lade siknät här en natt, tänkte nypa oss lite sik till frysboxen. 🙂 Vädret var okay, bra är det ju aldrig, så det kan man ju glömma, men det blåste inte så farligt på kvällen. På morgonen hade det tagit i lite. Men inte sån blåst att det inte skulle gå att dra nät, nej, så hårt är det sällan det blåser här på insidan, för det var på insidan han lade näten. Kvällen före sa jag, ring sen om det kommer sik, så kommer jag med ner till stranden och reder upp.

Och jo, på morgonen ringde telefonen, i andra änden va pappa som sade: Jag förd iland fångsten åt Alice och nu far jag och drar upp båtar…

Med det visste jag att det inte handlade om 5 eller 10 sik utan 1 eller 2.

Jaha sade jag, fick du en helst?

Jo, en sik och sen lite gälar, tarmar, huvuden, sjökalvar, lekko, skit och simppor! Istället för att det skulle ha kunnat vara 2 , 5 … eller 10 sik per nät fanns det nu alltså lite rester kvar efter sälens framfart. Det är vid sådana tillfällen ”man blir så 1,2,3…”

Bara att konstatera, jahaja… han är här igen. Den förmårrade mårrhårsnissen som skulle kunna bo ute till havs där han hör hemma! Specialisten som antagligen inte är rädd för varken människor eller båtar, snarare intresserad… Vi känner varann, vi har setts förut, men det är en listig rackare, han vet exakt vad vi gör på vattnet, medan vi inte har en blekaste aning om var han är, såvida han inte är upp någon sekund och kollar in oss…

Men människan lär ju vara ett klokt ”djur” ( … även om man ibland kan undra… ) Så det gäller ju att vara listigare och slugare än ”Nisse”. Men hur?

Ett sätt är att lägga näten några timmar på dagen och eventuellt få någon sik, kanske, ett annat är att sitta och lurpassa på honom, men att sitta och vänta att han ska komma kan också man själv gå nit på. Han kanske inte kommer den dagen och så många dagar är man inte intresserad av att sitta utomhus på en strandkant och vänta i november, så varmt är det inte. En annan sak man kan göra är att låta bli och lägga nät, men … ugnssik som är så gott 🙂

Men sik ska vi ha. Punkt. Planer smids, det är som att ständigt leva i en tankenöt.

 

Solen sken sådär lagom, det var nästan vindstilla. Fåren var ut på promenad och gick på hemåkern och gnagade lite på de korta gröna stråna som fanns kvar.

En perfekt dag för slakt.

Yess, slakta hemma. Lite att sätta i den egna frysboxen. Ensam och slakta vill jag inte vara, det är så mycket som kan gå fel om det vill sej riktigt illa – knivar och grejjer, så det är bra att vara två, jag fick hjälp av min en småkusin. 🙂

Det är nämligen som så att djur som är under ett år får man slakta hemma och använda för eget husbehov, utan större pådrag. Är djuret över ett år är det ett himla regelverk hur alls skall behandlas, hur all världens biprodukter skall skickas och behandlas hit som dit, rena rama kaoset av regler och obs, nya regler från årsskiftet…

Hela dagen tog det att flå och reda till lammen.

Jag vet väl inte om det är någonting att gå in desto mer i detalj på, slakta en dag, låta det hänga lagom länge och sen stycka ner det och såhär ser det ut i mitt kylskåp nu ikväll efter att jag styckat upp allt, fått det vakumförpackat och instuvat bland ostar och yoghurt. Tanken är att jag skall frysa ner det, men jag fryser lite i taget och i olika frysar, så det fryser snabbt.

I kastrullen på spisen puttar en gryta, i den finns en ryggbit, i flera bitar för att få ner det i grytan. Där skall det få puttra flera timmar i en lag bestående av öl, svart vinbärssaft, lite cola och diverse som jag hittade i skåpet.

I flera timmar… kanske inte för att file´n är den biten som absolut behöver långkok, men för att det brukar bli snudd på vansinnigt gott om det får småputtra länge. Jag har fördelen att kunna koka på vedspis, så det kostar bara motion 😉

Det ska få puttra tills jag går och sova, imorgon ska jag plocka köttet från benen och tillsätta lite rotsaker. Kålrot, lök, morot, selleri, och diverse kryddor, stjärnanis, timjan … ja, i princip varannan burk som finns i kryddskåpet 🙂

Det pratas om slowfood och närmat, det här börjar vara så nära man kommer…

Närmat och slowfood för att jag själv fött upp det som ligger i grytan, och jag har följt det genom hela livet och vet att det varken är stressat av hantering eller långa transporter. Jag har själv varit med om slakten och vet att det gick lugnt och stilla till, en solig dag i november.

Jag VET vad jag har i min grytan, vet du vad du har i din?