Bondbloggen – Sida 197

Vad har du i grytan?

Solen sken sådär lagom, det var nästan vindstilla. Fåren var ut på promenad och gick på hemåkern och gnagade lite på de korta gröna stråna som fanns kvar.

En perfekt dag för slakt.

Yess, slakta hemma. Lite att sätta i den egna frysboxen. Ensam och slakta vill jag inte vara, det är så mycket som kan gå fel om det vill sej riktigt illa – knivar och grejjer, så det är bra att vara två, jag fick hjälp av min en småkusin. 🙂

Det är nämligen som så att djur som är under ett år får man slakta hemma och använda för eget husbehov, utan större pådrag. Är djuret över ett år är det ett himla regelverk hur alls skall behandlas, hur all världens biprodukter skall skickas och behandlas hit som dit, rena rama kaoset av regler och obs, nya regler från årsskiftet…

Hela dagen tog det att flå och reda till lammen.

Jag vet väl inte om det är någonting att gå in desto mer i detalj på, slakta en dag, låta det hänga lagom länge och sen stycka ner det och såhär ser det ut i mitt kylskåp nu ikväll efter att jag styckat upp allt, fått det vakumförpackat och instuvat bland ostar och yoghurt. Tanken är att jag skall frysa ner det, men jag fryser lite i taget och i olika frysar, så det fryser snabbt.

I kastrullen på spisen puttar en gryta, i den finns en ryggbit, i flera bitar för att få ner det i grytan. Där skall det få puttra flera timmar i en lag bestående av öl, svart vinbärssaft, lite cola och diverse som jag hittade i skåpet.

I flera timmar… kanske inte för att file´n är den biten som absolut behöver långkok, men för att det brukar bli snudd på vansinnigt gott om det får småputtra länge. Jag har fördelen att kunna koka på vedspis, så det kostar bara motion 😉

Det ska få puttra tills jag går och sova, imorgon ska jag plocka köttet från benen och tillsätta lite rotsaker. Kålrot, lök, morot, selleri, och diverse kryddor, stjärnanis, timjan … ja, i princip varannan burk som finns i kryddskåpet 🙂

Det pratas om slowfood och närmat, det här börjar vara så nära man kommer…

Närmat och slowfood för att jag själv fött upp det som ligger i grytan, och jag har följt det genom hela livet och vet att det varken är stressat av hantering eller långa transporter. Jag har själv varit med om slakten och vet att det gick lugnt och stilla till, en solig dag i november.

Jag VET vad jag har i min grytan, vet du vad du har i din?

Skördestatistik.

Hörde på radionyheterna under dagens plöjning att Jord- och skogsbruksministeriets informationstjänstcentral konstaterat att årets potatisskörd blev 40% mindre än i fjol. Hur blev det nu så här? För trots att fjolårets skörd var riklig så är nog dagens konstaterande långt ifrån det som lovades i prognosen som samma myndighet ”publicerade” på sensommaren. Då utlovades normal skörd trots att ett av huvudproduktionsområdena drabbats av stora regn och översvämningar. Den prognosen retade en del odlare till den milda grad att statistikcentralen fick ett och annat klagomål. Några dagar senare kom således en ny prognos där skördeutsikterna skrivits ner men skadan var redan skedd, potatispriserna hann gå ner. Att odlarna och handlarna spekulerar och gör prognoser för att förutse marknadsläget må väl vara sin sak men att en statlig myndighet på detta vis blandar sig i prisbildningen på marknaden tycker jag är förkastligt. Vill dom sätta ner tid och resurser på dylika prognoser så borde dom förstå att hålla dem för sig själva eller åtminstone inte ge ut dom till andra än uppgiftslämnarna.

I övrigt så är nog prognoser vad gäller produktion av lantbruksprodukter mer eller mindre omöjlig att göra innan skörden är bärgad eller i alla fall lika svårt som att förutspå utvecklingen på aktiebörsen. Det är ju så många osäkra och opåverkbara faktorer att ta i beaktande. Och för den enskilda odlaren är det nog bäst att mäta ut skördeutfallet först när likviden trillar in på kontot.

Oskördad spannmål

Den spannmål som ännu står oskördad är sannolikt inte användbar som livsmedel eller foder på grund av mögel. Om tröskning skulle råka gå att genomföra kunde ett alternativt användningsändamål vara att bränna spannmålen i biobränsleanläggningar. Kanske kunde det inbringa så pass att det betalar bärgningen? Plöjning av oskördade spannmålsfält är som bekant inte riktigt lätt.

Livsåskådning i plöjningen

Nyss inkommen från målgång i höstplöjningen kan jag bara konstatera fakta. Profetian besannades igen. Grundstenen i min livsåskådning är nämligen att allt jämnar ut sig på sikt. En motgång går alltid hand i hand med en framgång, eller tvärtom. För mig gick ju tröskningen jättebra i år. Det var nästan så samvetet mådde illa när man såg hur stora problem andra hade och här i huset gick allt smärtfritt. Allt kom bort av jorden, maskinerna höll och kvaliteten blev bra. Visst var det lite irriterande med regn varannan dag och skörd varannnan, men det gick duga.

Sedan kom då kapitlet plöjning i vilket absolut ingenting gick som det skulle. Som tidigare noterats är jag tvungen att höstplöja om jag tänker ha nåt att lägga i silona nästa år. Att försöka vårplöja är som att be om missväxt, man kan lika gärna ligga på soffan hela maj månad. Detta beror alltså på leran som torkar för snabbt på våren och blir stenhård och helt ogästvänlig för fröna.

Alltså efter skörd och tröskrengöring – plöjning.

Första bekymret var ju avsaknad av en hel plogskiva – se tidgare inlägg

Ett normalt år plöjer jag 1 ha per timme, alltså skall hela karusellen vara över på 35 arbetstimmar, eller ca 10 dagar med 3,5 timmar aktiv tid. Redan innan första skäret var svängt vädrade jag problem. Jorden var våt och kladdig, det kanske kunde bli problem med bärigheten här och var. Första åkerna var så kladdig att Kvaernelandens bärhjul oftast ville ha hjälp med att svänga vilket i praktiken betydde att vid varje svängning höger/vänster var jag tvungen att svänga plogen fram och tillbaks två gånger istället för en. Inte världens största bekymmer men irritation.

På skifte tre började Valtran tappa kraft och jag diagnosticerade snabbt problemet till luft i bränslet, men varifrån den kom var en annan femma. Efter en hel del expreimenterande kom jag på att om man dränerar förfiltret kan man köra igen en halv timme innan filtret bör dräneras igen. Detta gav ju upphov till en massa hoppande ut och in ur hytten och naturligtvis gick jag själv sönder i ett av dessa hopp. Sedan blev det soffsittande med sjuk fot i två dagar medan det var bra plogväder.

När foten var tillräckligt bra för att komma vidare på började det häva ner snö. Snö är alltid en irritation men nu lurade ett planerat hysteriskt utbrott runt hörnet. Samma dag brast en plogspets ungefär samtidigt som Valtra återigen stannade i bränslenöd. Denna lördag för två veckor sedan plöjde jag 15 minuter, luftade bränslesystemet i 5 minuter alltmedan snön ökade i mängd. Så höll jag på den dagen.

På lördagen förra veckan var körtiden mellan luftningarna 5 minuter och jag insåg att såhär kan man inte hålla på. Efter kontakt med Valtra-sakkunskapen i Pörtom anandes felet till stockning i röret mellan tank och förfilter. Inga större problem alltså, bara att öppna banjoskruven bakom förfiltret och blåsa rent. Jo, jag sa BAKOM förfiltret, dvs en plats där inget mänskligt verktyg tidigare satt sin fot. Valtra är ganska enkel till sin konstruktion, men ogästvänlig. Vid varje skruv sitter något rör eller nån slang JUST där man vill sätta verktyget. Alltså blev operationen större än jag menat. Allt revs mellan handpump och tank och blåstes rent. Proceduren tog en timme och att kladda med brännolja i minusgrader vet varje mekaniker hur kul det är. En dusch brännolja över mig själv ingick också i programmet. Mot lunchtid hade jag allt ihopmonterat och Valtran startade och gick problemfritt restan av dagen.

Söndag morgon. Valtra vägrar starta, den behövde luftas och själv började jag känna mig i behov av ett lugnande samtal med någon själavårdare. Jag hade alltså inte åstadkommit en reparation utan bara en felförflyttning. Nåja, bättre så, nu gick det i alla fall att köra hur länge som helst, luftningen behövde bara ske på morgnarna.

Nu sista plogveckan har Valtra jobbat på utan mig. En behjälplig kollega förbarmade sig över mig och erbjöd chaufförstjänster, något som jag tackade och tog emot med glädje. Att han sedan plöjde bättre än mig, det var bara en bonus.

Nu gissar jag lite förstrött att det kommer att vara så många minusgrader resten av vintern så att jag inte får utrustningen tvättad. Men det skulle bara var rätt åt mig – så bra som tröskningen gick.

XB hisp 30V eller K ok 40B?

Det snurrar runt som i en snöstorm i mitt huvud. Slakttider är i full spinn och att hålla reda på alla siffror, gör att det börjat spinna runt.

519 vems va det nusen, måste kolla boken… hmm… jahaja, det är hennes lamm, men då hon bara sprättar så hjälps det inte… hon väger int mycket, 32kg,, aj aj. hur ska jag göra nu då,, hon får ett Xb Hisp 32 S! på sin rad, så får jag se hur det ser ut i slutänden…

Nästa

601. Boken boken… va det inte hon som jag lirka med när hon sku i båten… JO! NEJ! Bort, bara bort, bort BORT! Och det fort. Hujeda så jag va arg den dagen. Va har hon för gener egentligen då… Jaha, hon är lamm till dendär skrållan,, då är det garanterat ett XB! HISP 35V.

Nästa

518 och va är du för en tålla, snäll verkar att vara… boken. .. Nämen trolle, hur tåukå är int matte, tållevännen är det du Hagasessa-liten. Du sku nog inte riktigt platsa bland de stora flickorna, men då du är Effis flicka vet jag att du tar dej, vilket bete var du på, måste kolla upp de andra därifrån… Hur många var dom där egentligen? Skulle kanske ha flyttat dom en vända, nåja, de for nu det. Nämen där har ju fyran varit med sina också, och dom hade ju växt till sej… Hmm, va felas dej nusendå, var va du när det var maskmedelsutdelning? Fast nog va ju alla med… nåja, K snäll 28B. Måste fundera vidare på det där.

Nästa

522. Det måste vara Duas lamm det här! Yess, siddubarra. Lite känner jag ingen er ändå. Men var är din vikt då? Varför har jag inte skrivit upp den? födelse vikten va 3,4 men se det har jag ingen glädje av just nu… Äsch då. Vilket bete va du på då? Nej, nu, varför har jag inte skrivit upp var du va på bete? Äsch, igen. Ska jag måsta gå in och se på datorn var du va? … Nej, se det får nog va det, men jag ska nog kolla upp det för du har växt fint. Snäll är du dessutom, bara du sku lära dej varva ner lite… k ok ?V.

Nästa …

Lite i dom banorna går mina tankar och funderingar lamm för lamm, vilken skall bort och vilken skall jag spara för ett år till för att se vilka jag skall spara till tackor. Det går inte fort, och turerna kring fårhuset många. Jag går och går och går… Att ha stegmätare på sej en sådan dag skulle vara ganska intressant 🙂 Men till slut har jag gått igenom dem alla och på papper flitigt antecknat bokstavskombinationer för att ”enkelt” kunna bena ur dem. Skulle allt hänga på vikten skulle det vara enklare, då skulle jag bara behöva skriva upp vikten och utgående från det kunna se vart de ska. Men, om jag har ett tamt lamm på 45kg och ett lika tamt på 30kg, så är det klart att vikten avgör. Har jag möjligt, sparar jag dem båda så jag får se hur de utvecklas och uppför sej i framtiden.

Alla in

Så var då betessäsongen slut för i år. Idag tog vi in de sista djuren, så nu har vi igen fullt hus. En del av ungdjuren, så väl icke seminerade som dräktiga kvigor, fick åka till vår granne. Han slutade under sommaren med mjölkkor och föder nu upp en del av våra djur.

Kalvarna flyttar dit efter att de blivit avvanda från mjölken, kommer hem för att semineras och en del åker sen ännu tillbaka för att vara där en stor del av dräktigheten. Vi har ju nog tidigare också haft en del kvigor och födas upp på en annan gård, men i.o.m. att möjligheten att få dem placerade närmare kom, så föder vi upp alla här på Heisala.

Det är nog konstigt det där med betesgången. Det är alltid så otroligt skönt att få ut djuren på våren och få det lite ”luftigare” in i ladugården. Men likväl är det så otroligt lättande att på hösten få in dom alla igen. 🙂

Nervsläpp!

Snön ja, historierna om den fortsätter även om det varit barmark och +8 grader flera dagar. Men då, när det var snö, och jag sku ha igång Jonte sa han bara ”bjum bjum bjum”. Jag förklarade vänligt men bestämt för honom att det är ju ändå bara tre grader kallt och jag orkar bannes inte med något sånthär marras och bla bla bla… Men nehej, bjjuuuummm-stop. Det var allt vad jag fick ur honom den dagen.

Men va sku jag ha honom till då? Balar hade jag lyft upp på vinden. Jo, jag hade tänkt mej att köra ner en bal till åkern åt tackorna före jag skulle fara över till Geta en sväng. Då skulle pappa, som är fåraherde när jag är borta, inte behöva fundera på det gänget i alla fall, men nu startade inte jonteskrället. Inte för att jag blev det minsta förvånad….

Hur som helst, en boll behövde jag, och det skulle jag också se till att få dit! Alternativen var ju fler, så någon nöd var det egentligen inte, men lite småkorkad var jag att jag började på med det sent på eftermiddagen och följande dag skulle vi packa oss iväg Mathias och jag. Så tid hade jag inte i överflöd. Mörker, balar, får, barn och mina dåliga nerver är inte en bra kombination helt enkelt. Så jag flög på närmaste, första, bästa lösning – Valle var närmast och fick den stora äran. Han startade som vad som helst. Ramen för redskap hade jag i frontlyften. Först tänkte jag att jag skulle flytta den och sätta den på hydraularmarna istället, men lat som jag var, (och snött med tid) så tänkte jag att månne int att den ska kunna lyfta upp bollen så pass mycket att det går bra ändå. Vad ska den annars va till den där frontlyften om den inte används…

Den vill liksom va lite lång i nosen med en vanlig tryckstång och någon kortare har jag inte gett mej på. Jag byngslade på ”sockertången”, greppade en boll så långt ner det gick, och se joo-o, nog lättade den med kanske 5-7cm ovan jord… Det är inte det att den inte skulle orka, det är det att med redskap i nosen och för lång tryckstång så lutar hela alltihopa rejält framåt…

Men, att komma med bollen dit jag skulle ha den var ju inte direkt en färd på autobahn. Upp och ner, sten, rötter och diverse skulle passeras. Jag backade. Då kom i alla fall bollen eftersläpandes och hörtade inte upp som den antagligen skulle ha gjort om jag kört framåt. Men direkt nöjd var jag inte när jag kommit släpandes, backandes tillbaka.

Jag svor och funderade en liten stund för mej själv. Sen bestämde jag mej. En lastare… OCH DE NU!