Kategori: Bondbloggen

Hovkrats……..

…… för däck, finns dylika att få tag på?

När nu regnperioden har inletts blir det återigen problem med jord som dras upp på landsvägen när man lämnar åkern. Grönsaksskörden pågår nästan dagligen oberoende av väder och speciellt när de första regnen kommer vill jorden gärna kleta sig fast på stövlar och däck. Stövlarna är det ju lite lättare att få rena men däcken på traktorer och släpvagnar är otroligt svåra att få rensade, dessutom är det väldigt tidsödande. Oberoende av hur man bär sig åt vill mer eller mindre av den värdefulla matjorden följa med upp på vägen och där hör den ju inte hemma. Det kan ju i värsta fall förorsaka en olycka om det blir alltför kletigt på vägen, som motorist vet man hur litet det behövs för att det skall bli känsligt. Jag har nämligen under lättviktartiden vurpat en gång på grund av sörja i en vägkorsning, den gången var det vägverket självt som i samband med saltning av en anslutande grusväg dragit upp saltblandad lera på asfalten. Eftersom vurpan skedde i tätbebyggt område var farten inte högre än en 50-60 km i timmen och förutom ett skamfilat självförtroende föranledde vurpan mest lite småskråmor och en söndrig blinkers på hojen.

Kommer jord och lera upp på vägen så finns inte mycket annat att göra än att på något vis få bort den, helst så fort som möjligt innan den körs fast. På belagd väg är det lite lättare att få bort jorden men på ojämn grusväg är det allt annat än lätt.

Redskap som jag testat är:

traktorns frontlastarskopa – fungerar bra på belagd väg men lite besvärligt om du inte har en ledig traktor för ändamålet

snöskotta – fungerar också bra på belagd väg speciellt om det inte är så våldsamma mängder

spade och borste – kan vara tidsödande om det är längre sträckor att putsa

gummiskrapa – det enda som jag tycker fungerar tillfredställande på grusväg om det inte är alltför stora mängder och du hinner få bort jorden innan den körs fast

Drömmen vore ju att ha en kompaktlastare eller dylikt utrustad med gummibeklätt schaktbladsbett parkerad vid åkerkanten. Kanske har bloggläsarna tips på hur man enkelt och billigt får bort jorden från vägen? Samtidigt vill jag be om överseende för olägenheterna från medtrafikanterna, man drar ju inte upp värdefull jord på vägen med flit och det är allt annat än lätt att få däcken rena och ibland rör det sig om åtskilliga lass per dag. Undrar också om det rekommenderas att man placerar ut varningstriangel eller märket för hal vägbana tills man får vägen putsad?

Ax-erelation

Outgrundliga äro stråsädens vägar. Det tycks finnas ett samband mellan julaftonen och stråsädens axgång. Det jag menar är att det inte tycks spela så stor roll hur sent eller tidigt ett år är så kommer båda på sin rätta datum i alla fall. Nu har man då gått omkring och gnällt åt alla som orkat lyssna att spannmålen är ungefär 10-15 dagar sen och vad händer? Jo, precis som vanligt infaller axgången och Tomatkarnevalen sama helg. Nu är då följden att jag har kornväxt på 10 cm som gått i ax och vad det blir till, det får vi se i höst. Just nu är det i alla fall en nåd att stilla be om, eftersom kortare säd inte faller omkull vid regn, och regn har vi ju haft tillräckligt av de senaste dagarna.

Vill man ha bevis på att livet sällan är rättvist kan man lägga märke till att det alltid är den bästa säden som blir till liggsäd, lite enligt samma princip som att det är den välskötta skogen som lider mest av stormskador. Tät dåligt skött skog klarar sig bättre.

På tal om att inte riktigt veta vad man hållar på med noterar jag följande lilla fadäs. Inte långt från mina åkrar finns en dirketsådd åker som är någon sorts ”reklamåker” för Semeato direktsåmaskiner. Det finns en skylt vid vägen som upplyser om detta. Jag har tittat på åkern i flera veckor nu och inte förstått varför inte skyten tagits bort i ren självbevarelsedrift eftersom spannmålsbordden sett så eländig ut. Jag har haft den uppfattningen att det sett lika illa ut som ryps gör i början på sommaren. Häromdan såg jag hur det låg till. Det VAR ryps och jag skämdes. Jag är således skyldig Semeato en ursäkt för felaktiga tankar och spridande av grundlösa rykten.

Talko.

Här på landsbygden och inom föreningslivet är talko ett välbekant begrepp, man har genom att utföra gratis dagsverken hjälpt varandra eller fört byns gemensamma intressen framåt. Jag vet inte hur pass vanligt det är eller har varit i tätorterna och visst har väl talkoandan sjunkit lite här ute på landsbygden också i takt med urbaniseringen. Man förväntar sig numera att kommun tar hand om sådana saker som man tidigare själv skötte på talko.

För att slå ett slag för talkoandan har Radio Vega Österbotten startat en programserie där någon av reportrarna  åker ut och ger ett handtag i gammal god talkoanda. Förra veckan ringde Mira Myllyniemi och frågade om hon kunde komma och hjälpa till med jobbet på måndag förmiddag och jag är väl inte den som tackar nej till gratis arbetskraft 🙂

Ines instruerar Mira i konsten att vika en låda, Evert skötte mikrofon och kamera  🙂

 

 

Påsningen av sallat gick bra det med  🙂

 

Det här med att skriva blogg för bondbloggen är ju också på sätt och vis en talkoinsats så kanske detta nu kunde räknas som en gentjänst från YLE:s sida? Hur som helst så var det riktigt roligt med lite talkohjälp i de dagliga arbetet. Ibland känns också arbetet vi utför här på gården som en enda stor talkoinsats då producentpriserna är så låga som dom är.

Mat?

Så enkelt, så vardagligt, så självklart… Eller?

Många pratar om det, lite sådär i hyschan-hyschan-ton, inte själva maten i sej, men, när man far bort och jobbar, får man mat eller inte? Många tycker det är självklart, har man någon på jobb hos sej en hel dag så hör det till att man bjuder den personen på mat den dagen, på ett eller annat sätt. På någon lunch-restaurang-liknande ställe eller hemma i köket. Om det så är schnitzel eller mikrovärmd leverlåda spelar ingen roll, men någonting… I princip vad som helst!

Mats som kör lite borta börjar ha sett en hel del… Pizza till traktorn vid åkerkanten, lunch-restauranger, husmanskost hemma i köket – allt är lika välkommet och värdesätts högt! Har man själv någon på jobb hos sej är det klart att alla äter lunch tillsammans. Det har till och med funnits dom som varit så tacksamma och glada över att få ett ordentligt mål mat mitt på dagen att de dragit av lite på fakturan… 🙂

Här ute på holmen kan man inte räkna med att dom man har på jobb hos sej kan fara till kyrkbacken och äta, det är i alla fall dryga 20km dit enkelväg, och varför skall någon sitta med sitt smörgåspaket i trappan och äta, när man själv sitter och slevar in köttsoppa?

Hur är det där ute i bygderna? Hur högt värdesätts ett varmt mål mat om dagen?

Söderfjärden blir åker

För 520 miljoner år sedan slog en jättemeteorit ned i det som senare blev Solf. För 100 år sedan stod Solfborna i vattnet och bärgade hö (!) på samma plats. Inte alltid så trevligt – ibland blev det både lunginflammation och död.  Solf sockens historia (1965) av Gunnar Rosenholm är både välskriven och spännande. Höskörden under regniga somrar beskrevs av bondeänkan Anna Ulla Smeds (f. 1870): ”No ska e nagär a fååji döödin täär å romantisk å jikkvärtjin. Joo, no haar di härrdagar nöög moot förr i vääden.” (Nog skall några ha fått döden där och reumatism och giktvärk. Jo, nog har de herrdagar nu mot förr i världen)
Då Bondbloggen under Matts Andersens kunniga och entusiastiska förevisning bekantade sej med Söderfjärden förra torsdagen så var den fin åkermark med god växtlighet. De 3000 små ladorna var borta men visst var den imponerande i alla fall. Vi har litet plattland i Hindersby också men pyttelitet i förhållande till de 2500 hektar som här finns. Kolla in de smala skiftena på gamla Söderfjärden – de var flera kilometer långa och ner till ett par meter breda så alla skulle få både bra och dålig mark i rättvisans tecken.
De första slåttermaskinerna kom till Söderfjärden 1885 från Sverige (Västerås) och hästräfsorna tio år senare. I början trodde många att de skulle förstöra gräsets rötter men då det visade sej vara fel så köptes många maskiner fastän de inte var billiga. Omkring 400 mark kostade de då en dagslön var omkring 30 penni. Men det övermäktiga slåtterarbetet för hand var slut och maskinåldern började. Matts Remahl lär ha sagt om det gamla slåtterarbetet: ”An såm sko a vari  dööd en paar vekor före eenjestiidin” (Den som skulle ha varit död ett par veckor före ängstiden).
Bråttom är det nu också i jordbruket på sommaren. Alla bondbloggare kunde inte komma till Solf, Mats kom direkt från arbetet och Kalle åkte tillbaka direkt till sommarbrådskan. Men visst var det ett glatt gäng som träffades på Seglis i Vasa tillsammans med redaktionen.  Mötet gick också i arbetets tecken – här funderar Kalle, Mats och Lotta på Bondbloggens framtid medan Dånö-Mats ser sej om efter Mathias som var väldigt duktig fastän vi äldre pratade en massa strunt hela kvällen.
Och här nedanom lyssnar hela gänget på Matts Andersen som berättar om pumpstationen. Lägg märke till de fina tyska släpringsmotorerna för pumparna. De är nästan hundra år gamla och min  ingenjörssjäl blev entusiastisk över den enkla men fina konstruktionen.
I chefskarusellen på Rundradion har Gunilla (i skär blus) nu blivit Bondbloggens nya mamma. Rundradion kan skatta sej lycklig över att ha så mycket kompetent personal. Vi gamlingar började vår bana som bondbloggare med Ingela (längst framme), Mårten (längst bak vid kartan) och Unni som var vår första mamma (men tyvärr inte kunde vara med). Redaktionen har haft stor betydelse för Bondbloggens utveckling – det är inte vilken blogg som helst. Konceptet är helt nytt och utvecklas hela tiden så vi får se vart vi hamnar.
På fredagen träffade jag min gamle vän och klasskamrat Lasse Lindqvist från Lovisa som numera är professor vid Vasa Hanken (och inte ändrats ett skvatt sedan skoltiden).  Sedan blev det bråttom hem att köra flisveden från åkerholmarna innan det började regna. Det kom inte många droppar men det är så bra med vädergubbarnas regn att man får en hel del gjort effektivt. Snart skall vinterns förråd flisas och torkas men före det måste de nya fläktarna installeras.
Trots alla maskiner är det bara bråttom inom jordbruket på sommaren i alla fall.

Lyckad resa :)

Så var jag då hemma igen efter en verkligt rolig liten tripp till ”pampas / plattlandet…” kärt barn har många namn sägs det ju 😉

När vi for ställde jag in mej på att det är vansinnigt långt och hur jobbigt ska de inte bli att köra och hur trött och smågrinig skall inte Mathias vara innan vi är framme, och… ja, ni vet, allt det där man kan måla upp för sej själv så länge man inte har upplevt det. Nu efteråt tyckte jag det gick så fort att köra, Mathias satt snällt, tålmodig i baksätet och vi stannade hela en gång på vägen upp för att röra på benen. De långa raksträckorna var inte alls jobbiga, utan mer roliga att köra.

Väl framme sökte vi upp Christer och Eivor på Finnefarm och lyckades prata bort dem från jobbet, så att när vi lite väl sent började dra oss tillbaka till gästgiveriet fick vi veta att de samma kväll ännu skulle skära in lådvis med isbergssallad… Men väldigt intressant var det att hinna prata några timmar ”live”, så även den här vägen 1000-tack för att ni tog er tid. 🙂

Söderfjärden och bondbloggarträff stod på följande dags program. Väldigt roligt att träffa alla och se alla live. På något vis känner man alla, men ändå inte. Att sitta och äta middag med alla fick många bitar i ”vem-är-du-egentligen?”- pusslet, att falla på plats.

Söderfjärden då ja, detta helt otroligt stora fält av åkermark. Helt otroligt. När man dessutom fick höra historien om hur den med hacka och spade en gång dikades och pumpades torr, ja, då inser man att det nog minsann funnits ett j–lar anamma i bygden.

Och ränderna, märker man nog att de inte går ur sådär hur som helst … 😉

Utsikten från meteorianUtsikten från Meteorian, som ligger precis i söderfjärdens mitt, går inte av för hackor.

Som Nagu-bo måste jag ju se Replot bron också när jag var så nära jag var. Stilig, ståtlig stod den stadigt där.

Replot bronVi promenerade upp till mitten på bron och kikade ut över fjärdarna, vädret var vackert och allt kändes riktigt sådär turistiskt som det väl ska göra. Nu vet jag också vad jag skall skriva överst på min önskelista till tomten i höst. Inser visserligen att det nog är till någon annan man kanske skulle behöva skriva, men man kan ju alltid försöka…

Retur, via Skaftung. Och vad finns det där som är så fantastiskt att det måste upplevas? Säkert en hel del som vi inte visste av, men det som varit på tal i ett halvår var natten när ett 20-tal potatisodlare från Åland skulle till Skaftung men båten tog inte iland den natten, på grund av oväder. Då var det för dem att vackert svänga på klacken och klockan tre på natten köra hem igen, men nu skulle i alla fall en av dem som den natten körde kors och tvärs över Åland till ingen nytta äntligen få uppleva det som då upplevas skulle, nämligen Grimme skandinavien, Grimmes centrallager i Finland. Och dit bar det på fredag eftermiddag. Vi fick en liten rundvandring och Mats som ju själv har en Grimme hemma i hallen blev som ett barn i en leksaksbutik.

grimmeGrimme så långt ögat når, och åt alla håll, och i alla storlekar, och modeller fanns det att kika på…

Överallt där vi varit på hela resan har vi blivit väl emottagna och bjudna på kaffe, och så även här. Tack för titten 🙂

grimmekaffeNär jag sent på fredag kvällen trampade hem uppför strandvägen kunde jag konstatera att ordspråket borta bra, men hemma bäst väl kom till pass. Visst är det bra och roligt borta, men nog längtar man alltid hem… Har dock inte tänkt det låta ta typ, 20 år innan jag nästa gång besöker Österbotten 🙂