Förra veckan utlyste vi en ny tävling här på Bondbloggen. Du har ännu tid fram till nästa måndag (28.11) att delta i tävlingen. Du kan vinna både en Bondbloggen-tygkasse och en Bondbloggen-mössa med varmt foder. Tävlingen och instruktionerna hittar du här!
Kategori: Bondbloggen
Parasiter
Bland fåren härjar det ständigt lite odjur. Som tur är har jag inte haft besök av större odjur, men de små räcker minsann till. All sorters inälvsparasiter, fästingar och annan ohyra är någonting man kämpar med i princip alla dagar. Planering av betesgången är viktig för att slippa undan de värsta skoven av inälvsparasiter. Redan nu planerar jag nästa års betesgång, och efter slaktningen får man veta svart på vitt hur bra eller dålig man varit på årets betesplanering och hur maskmedelsgivorna skötts. Jag har mina små aningar om slaktarens utlåtande, han som vet och ser i samband med slakten, exakt hur fåren mått.
Det är svårt att få ordning på inälvsparasiterna om man en gång ”släppt det för långt” och fått invasion av besvärliga sorter. Sådant man inte ser och kan bekämpa med en gång är svårt att få grepp om. Har fåren fästingar går det att ge dem medel mot fästingar och någon tid senare ser man att de blivit av med krypen. Men inälvsparasiterna ser man naturligtvis inte och det gör det knepigare att veta om man skall ge maskmedel, hur ofta man skall ge, vilken sorts medel man behöver osv… Rekommendationer finns det ju och ofta får man förlita sej på dem, men det kan också visa sej att om man flyttar runt fåren, att det skulle behövas nya doser, fåren drar omkring och sprider ut parasiter fast man tror de är näst intill parasitfria… Att ta ”träckprov” och skicka för analys är en lösning på inälvsparasitproblemen. Skena från bete till bete, en plastburk skit här och en plastburk skit där är antagligen det säkraste sättet att få veta hur fåren mår på insidan.
Nu är det ju inte så att alla inälvsparasiter är farliga, men det kan ju vem som helst räkna ut att får med så lite parasiter som möjligt är de som hålls friskast, växer bäst och mår bäst.
Underhåll.
I brist på lämpliga utrymmen och verktyg har traktorunderhållet inskränkts till det allra nödvändigaste som smörjning och filter- & oljebyten. Småfel och dylikt hade jag tänkt spara tills säsongen är över och plöjningen klar. Men se nu gick det inte längre eller det kunde ha gått med lite påfyllning av kylarvätska men då hade nog risken att fläktvingarna flugit in i kylaren varit överhängande. Det hade resulterat i tvärstopp och ännu dyrare reparationer. Så på söndagen då marken var frusen tyckte jag att det kanske var bäst att se över traktorn så att den är i skick om det skulle råka sig så att man fortfarande kunde inleda plöjningen.
Hur det blir men den saken återstår att se men väderrapporten utlovar regn och upp till 7 plusgrader neråt veckan. Natten till söndag var det dock närmare -8 grader och marken frös ganska rejält trots att det inte var kallt så många timmar. Hade förberett reparationerna med att ta hem reservdelarna tidigare då jag konstaterade att vattenpumpen börjat läcka och fläktvingarna blivit lösa på grund av att lagringen slitits. Andra reparationer som fanns på agendan var ny ljuddämpare, startmotor och en del till hydrauliska lyften.
Bättre sent som alltid
Som den notoriska uppskjutare man är så går man ibland på vissa nitar. Jag kände så väl igen Christers skrift om maskiner som man i sista stund räddar undan Farbror Frost, och tyvärr nästan ännu bättre bekannt är jag med manicker som Farbror Frost tar med sig till andra sidan.
Nu skall vi dock inte tala om frostskador utan om hur man gör sig extra jobb i slutändan genom att skjuta upp det enkla tills det blir svårt.
Viibåskan nämligen!
Jag är faktiskt inte ens säker på om det rätta floranamnet är Videbuske men hur som helst så trivs dessa växter vansinnigt bra i åkerdiken. Samma gäller även åkrar som inte odlas som tas över på några år av dessa snabbväxande växtmarodörer. Detta är förvisso inget problem på själva odlingsjorden eftersom den ju brukas men på dikesrenarna blir problemet desto större. Förr i världen brukade man spruta Hormoneste (dagens MCPA) på buskarna och det förpassade dom snabbt till bättre växtmarker, men nuförtiden får man ju inte använda växtskyddsmedel annat än på åkergrödor (vilket förstås är bra) så den metoden är historisk.
Återstår alltså mekanisk röjning. Det finns en typ av mobil giljotin som entreprenörerna använder som är snabb och effektiv men förstås inget för den vanliga husbondens pengbörs. Utöver detta så finns diverse kedjeaggregat som kan användas men inte heller dom lönar det sig att skaffa för eget bruk. Återstår – motorsågen, muskelkraft och lunningsgrip. En modernare variant av Jussi, kärret och gräftan, men lika bökig. Om man är en duktig bonde med framförhållning så tar man bort buskarna snabbt och behändigt kanske vart tredje år, eller så gör man som jag och väntar 20 år tills dikeslaget börjar klaga på uteblivet vattendrag i diket.
Trots att längden på diket som skulle röjas bara var ca 100 meter så gick det åt flera korta höstdagar innan det var klart. Ingen blod och inga tårar men desto mera svett producerades nog som biprodukt, men konstigt nog blev det klart innan snön kom. Detta förmodligen mest beroende på vinterns ovanligt sena ankomst i år, med normal vintertidtabell hade man väl nog pulsat på där i snön och tyckt synd om sig själv.
Det är som ordspråket säger, av dumt huvud lider kroppen. Fast led vet jag inte om den gjorde, det heter ju att motion är nyttigt.
Sätter in två bilder på projektet i bästa ”Makeover-stil” En ”före” och en ”efter” bild
Är vintern här redan?
Kallt blev det på lördag kväll och ett hagelliknande snöfall kom när vi skördade morötterna. Eller som 7-åriga Ines upprymt ringde oss för att meddela att ”det regnar tegel här”, det är ju inte alltid så lätt att hålla koll på väderfenomenen 🙂
Konstaterade vid hemkomsten från åkern att natten nog kommer att bli kall och att det vore bäst att tömma växthusets bevattnings- och värmesystem för att undvika att något fryser sönder. Vill ju bli att man skjuter upp dylikt i det längsta då det är bråttom med så mycket annat. Nu var det bara ett problem som jag kom på då jag skulle hämta rörtängerna för att skruva loss kopplingarna. Jag har ju ingen fungerande rörtång! Hade ju lånat grannens i våras då jag startade upp växthuset. Mina tänger förstördes i branden och ännu har jag inte lyckats skaffa nya. Nu var klockan närmare 11 på kvällen och jag tyckte att det började bli i senare laget att knacka på hos grannen för att låna verktyg. Så det fanns inte annat att göra än att sätta på lite värme och cirkulation i växthuset för att hålla rören frostfria. Idag söndag har det varit endast en till två köldgrader så växthustömningen var inte längre så akut.
När den första riktiga frostnatten kommer blir det till att fundera över läget för frostömma utrustningar som vattenpumpar, växtskyddssprutor m.m. Det har hänt att man redan lagt sig och slumrat till men sen yrvaket flugit ur sängen för att rädda något som glömts bort. Märkligt hur det undermedvetna aktiveras just som man håller på att somna.
Somna borde jag också göra nu då vi redan är inne på småtimmarna till måndagen men se det singlar ner några flingor nu igen så jag får väl hålla mig vaken en stund till för att kunna konstatera om man kan räkna detta som vinterns första snöfall eller inte, med tanke på tävlingen menar jag 🙂
Så fräckt!
Ni kan inte tro heller så fräckt! Vi har liksom inte sluppit in till fårhushagen på en tid… (kanske ni minns att jag berättade om när vi var på provsmakning av ensilaget…)
Vi var mitt uppe i middagen, några 100 meter från fårhusgrinden, så mitt i allt ser jag att de andra ställde sej och tittade upp, och lyssnade intensivt. Min första tanke var: Vem kommer nu? Men så ser jag att långt där borta står ju matte med ett skramlande ämbar och ropar och gastar att vi ska komma. Jag iddes inte ta så stora notiser om det där, utan fortsatte att äta. De andra lyssnade vidare, men jag VET att vi inte får någon havre. Varför skulle jag över huvudtaget bry mej om att matte står och skramlar med ett ämbar med lite sand i? Hur dum tror hon att jag är egentligen? Dom andra såg att jag åt vidare, så de förstod att det nog antagligen inte var så viktigt.
Men kan ni tro, då kommer matte gående till oss! Hon som brukar tycka att det är vi som skall gå och inte hon. Men, hon kom faktiskt traskandes ända till oss. (Utan ämbar… va va de jag sa…)
Först pratade hon lite med Gumma, det är Annes lamm, mitt lammlamm. Sedan började hon prata med Pilvi. Dom förhandlade en lång stund, så jag tänkte att, det där skall jag nog ta reda på vad de handlar om… När jag kom närmare kände jag redan på håll att matte doftade ensilage. Det riktigt osade ensilagedoft om henne. Jag tänkte jag också skulle ha fått en pratstund med matte, men så mitt i allt gick hon, men eftersom hon ju luktade riktigt gott gick vi med henne. Raka spåret till fårhushagen gick hon.
Grinden var öppen.
Pilvi stegade iväg in genom grinden med raska steg mot fårhuset, men så tvärstannade hon. Det doftade starkt av ensilage, hon nosade en stund, och så fick hon syn på den! Matte hade lagat igång bollhäcken! Det är en rund häck där det på insidan finns en hel stor ensilageboll, och så kan man stå och äta typ 20 på en gång ur samma boll. Mycket bra dom man är fler som är hungriga och vill äta samtidigt. Ur en sån här bollhäck spiller man inte runt så mycket heller. Matte tycker ibland att vi slösar med maten…
Pilvi och många av de andra gick raka vägen till bollhäcken. Alla platser blev upptagna med en gång. Och det visste jag ju, så varför skulle jag gå dit och trängas? Nej, nej jag tänkte att smartare är det ju att gå och fortsätta där jag blev avbruten förra gången vi var i fårhushagen, in dit som alla bollarna står, inne i bollhagen. Men, kan ni tänka er så fräckt! Grinden till hagen där bollarna är, var stängd! Och då menar jag riktigt stängd! Inte den minsta glipa att krypa genom hade hon lämnat. Ny stolpe på mitten dessutom…
Så vad skulle jag göra? Grinden var stängd och kön till bollhäcken var lång. Matte stod en bit ifrån mej. Jag blängde på henne en stund. Fattade hon inte att jag inte trängs? Att jag minsann kommer att få stå i kö halva natten innan det blir min tur. Att jag inte vill gå ensam ner till åkern och fortsätta äta där, alla andra var ju kring bollen… som om det skulle va en större succé…
Min matte är bra korkad ibland, men då förstod hon att jag var genom ledsen. Så hon hämtade en famn ensilage inifrån åt mej och några små tjejer som inte heller ville trängas med dom andra.
Det här är alltså jag på väg till bollarna, det syns inte riktigt, men nätet, grinden finns där…
Stängt, absolut stängt. Det är jag som står längst fram