Kategori: Bondbloggen

Vaktombyte

Efter åtskilligt velande av och an fattades till sist beslutet och det blev traktoraffär. IH 956:an åker iväg och en Case CS 110 från 2002 får ersätta den. Min andra traktor är också en Case vilket kan väcka misstankar om någon form av märkestrohet. Jag bestrider dock ivrigt alla såna anklagelser genom att påpeka att det här egentligen inte är nån Case utan en Steyr. Den har närmare släktskap till Kalles Valtra eller Sonjas Deutz än med min gamla Case 845.

Steyr är ett anrikt österrikiskt traktormärke som köptes upp av Case IH i mitten av 90-talet. En av de sista serier fabriken utvecklade i egen regi vad 9100-serien, som efter övertagandet på vissa marknader såldes som Case CS. När modellen utvecklades var trenden att allt fler traktorfabriker slutade tillverka egna komponenter för att istället köpa in delarna och Steyr hörde till dem som gick längst i det här hänseendet. Motorn är en Sisu Diesel (samma som i Valtras Mezzo-serie), växellådan kommer från transmissionstillverkaren ZF (samma låda som i vissa Deutz Agrotron) och hytten tillverkades på underleverans av Case. Österrikarna monterade bara ihop delarna och smackade på lite klistermärken.

CS:en var en rätt vanlig traktor i Mellaneuropa men blev aldrig nån storsäljare i Finland, antagligen delvis p.g.a. de inte var så värst väl lämpade för skogsarbete.Den har rätt låg frigångshöjd undertill vilket inte är nån särskilt bra egenskap i skogen. För mej spelar det ingen större roll eftersom jag inte sökt efter nån skogstraktor. Tanken är att den skall användas främst för tyngre dragarbeten som plöjning, harvning och rundbalning samt i vägtransporter. Case 845:an kommer att fortsätta som inomgårdstraktor och i lättare fältarbete.

Just det här exemplaret har rullat c. 2300 h, främst i frontlastararbete på en pälsfarm. Effekten är 105 hk, växellådan har 24 steg, med fyrstegs snabbväxel och hydraulisk riktningsomkastare (man kan alltså växla fyra steg och ändra körriktning utan att koppla). Hyttkomforten är förstås en annan än jag är van med, men det borde den också vara med tanke på att det skiljer nästan två decennier mellan hytterna.  Lite harmar det att CS:en inte har frontlyft som min gamla IH, men det går att ordna i ett senare skede om jag känner att det krävs.

För min del får det gärna bli vår ganska omgående. Att provköra är bra, men det är först i fält som traktorn verkligen visar vad den går för. Nu börjar det värka i vårbruksnerverna så sakteliga….

Det ena eller det andra

”Är det inte restskatt så är det förstoppning” var ett uttryck jag fick lära mej idag och det verkar onekligen ligga något i det. Skattedeklarationen avklarades i början av veckan och resulterade i att jag fick en liten återbäring, så följaktligen slog förstoppningen till istället. Som tur är drabbade den inte mej utan lillkalven Chill.

Chill hade en lätt släng av diarre för ungefär en halv vecka sedan. Egentligen är det inte alldeles ovanligt att sånt händer, låt vara att det konstigt nog inte verkade ha drabbat nån annan i gruppen. Den gick över med lite medicinering och allt verkade hel ok. Hon fick dock inte tillbaka aptiten, åt lite hö men vägrade konsekvent dia sin mamma. Hon är ungefär två månader gammal vilket innebär att idisslingen börjar komma igång, men hon behöver ändå mjölken som stöd för att få näring i sig.  Eftersom hon inte äter blir hon rätt frusen så jag tog in henne i gamla mjölkkammaren där jag ordnat en sjukstuga med kätte, halm och en varmluftsfläkt. Speciellt fläkten verkar hon gilla. Efter några veckor i kölden riktigt ser man hur hon myser när varmluften strömmar emot henne.

Chill mår bra och är i god allmänkondition, felet är bara att hon inte äter och följaktligen verkar magen inte fungera. Jag kollade med veterinären som upplyste mej om att diarre faktiskt direkt kan gå över i förstoppning, hur konstigt det än låter. Förstoppning skulle onekligen förklara det mesta i det här fallet. Veterinären rekommenderade lite paraffinolja för att ”öppna upp kanalerna”, så nu hinkar hon i sej den mellan varven. Hjälper inte det har jag ännu lavemang med ljummet vatten att dra ur rockärmen, men den behandlingen är ingen större njutning för vare sig kalv eller skötare så jag väntar och hoppas på paraffinoljan.

Kallt om tårna

Det är inte bara stor skillnad mellan sommar och vinter – jag har varje dag haft hett om öronen men kallt om tårna. På dagarna sågar jag omkull stora granar (stocklängd över 20 meter) i gnistrande kyla och på kvällarna hackar jag slagg i brännhuvudet på pannan – med full matning på. Men visst har det varit rena vykortsvädret – ett sådant vinterväder med vit snö och solsken som man inte tror är sant då man senare ser på bilderna.

Speciellt gillar jag att köra hem på kvällen då det börjar skymma. Då är det uttryckligen en blå skymning vid klart väder och grå skymning då det är mulet.

Det har varit en fin vinter om man turistar men inte så bra för skogsarbetet. Den hårda kölden har gjort det svårt att åka iväg på förmiddagen. Traktorn är så kall att man är rädd för att köra sönder nånting och på en själv kniper kölden både i näsan och i tårna. Den djupa snön gör också arbetet långsamt. Man måste köra spår till varenda stam och ofta lyfta upp trädet ur snön då man skall kvista. Alla stockar måste radas i stora hopar så de inte försvinner i snön och det tar tid. Så det blir bara hälften så mycket gjort i jämförelse med bättre väder.

Nu har jag i alla fall den första backen klar – men många andra områden kvar. Med den här farten så hinner jag inte över hela skogen innan det är dags att börja såga stockar i andra ändan. Så om 80-90 år är jag tillbaka på den här biten igen :-). Men det är ju bra att man inte har fritidsproblem …

Bondbloggen firar ett år

Det första året med Bondbloggen har varit ett år fyllt med allt från himmel till jord – både för oss på redaktionen och för bönderna.

Jag kommer ihåg massor av roliga historier och kommentarer bönderna och vi på redaktionen fått, t.ex. då Kalle berättade att han blev igenkänd i Helsingfors som en av de bloggande bönderna av vilt främmande personer (det här var före Strömsö och Bettina). En annan sak som lämnat i minnet säkert också för Unni (bloggens första producent) och Ingela är känslan efter det första telefonmötet med bönderna – då det kändes som om vi alla känt varandra sedan barnsben. Jag kommer ihåg de få gånger vi träffats personligen, och kunnat äta en bit i gott sällskap. Vår ”roadtrip” till Kristinestad, med Unni, Sonja, Ingela och Nisse – då vi kläckte idén med julbockens julkalender (som fick över 900 svar).

Jag vill tacka alla som varit en del av Bondbloggens framgång under detta år; Unni, Ingela, Carin, Lasse, Ale, Kristoffer, Tobias och hela
Lördax redaktionen, Hedda, Daniel, Gitte och bönderna – Mats, Sonja, Kalle och Nisse – utan er skulle det inte ha blivit till något över huvudtaget 🙂

Ett speciellt tack går till Micke, Go, Jenny och Jens som trodde på idéen från början.

Mårten Seiplax – Bondbloggens initiativtagare

p.s. delta i vår läsarundersökning och hjälp oss göra bloggen ännu bättre

Landelooks

Mode och kläder är ju definitivt ett huvudämne för många bloggar. På Bondbloggen har vi ju ett par gånger varit inne på begreppet lantligt mode (både Nisse, Kalle och jag) men den rurala ekiperingen har väl aldrig blivit nåt direkt huvudämne. Det är det däremot för bloggen Landelooks.

Landelooks startades av en dam från Lovisa som helt enkelt fotograferar mänskor hon stöter på och låter dem presentera det de råkar ha på sig för tillfället. Det är inga professionella fotomodeller vi pratar om och klädvalet är inte alltid så genomtänkt. Trots det är tanken lite kul och jag kan inte låta bli att gilla den. Här finns skoterhalare, reflexväster och mindre rena farmare om vartannat. Det är inte en  blogg om hur vi borde klä oss, utan mer en dokumentation över hur det sist och slutligen blir.

Vill man se bloggen ur ett djupare perspektiv kan man se det som en motvikt till likriktning och klädstress. De här mänskorna klär sig enligt behov och eget önskemål, de kanske inte direkt passar på cat-walken i Milano men det är ju inte där de befinner sig heller. Bloggaren Sanni säger själv att hon gärna vill visa mänskor som har livsglädje och livsinnehåll och därför inte hela tiden ängsligt behöver fundera över vad andra tänker. En fullt godtagbar målsättning.

Om inte annat är det hela ett belägg för tesen att man kan blogga om precis vad som helst.

Kalvförsäljning

På tisdagen sålde jag första gruppen av höstens tjurkalvar till förmedling. Helst skulle jag leverera alla på en gång, men åldersspridningen är lite för stor för att de skall passa i samma omgång. Det innebär att kalvbilen får ärende hit igen om nån månad, men det kan inte hjälpas.

Innan bilen kom föste jag in kalvarna i en lastningskätte som jag monterade upp av lättgrindar. Lättgrindarna underlättar arbetet med djuren markant, speciellt när man jobbar ensam. Man kan fånga in, avskilja och styra djur nästan hur man vill bara man riggar grindarna på rätt sätt. Just de grindar jag har är tillverkade nånstans i det forna östblocket. Kvaliteten är väl inte direkt nån höjdare och materialtjockleken är i konservburksklassen, men trots det är de en av de bästa investeringar jag nånsin gjort.

Lastningen gick rätt bra så när som på tjuren Herrman som blev skrämd när han hörde råmanden från de främmande kalvar som redan fanns i bilen. Han fick panik, stångades, sparkade och tvärvägrade gå in i kalvbilen. Chauffören konstaterade att vi gör klokast att inte driva på honom utan istället låta honom varva ner. Redan efter att vi låtit honom vara för sej själv  någon minut var han märkbart lugnare och började t.o.m. tycka att den där konstiga bilen var lite spännande och rent av intressant. Resultatet blev att han nästan självmant gick in i bilen i god och städad ordning.

Efter lastningen är det dags för pappersexcersis. Att fösa djur kräver gammalt hederligt djuröga, att sköta pappren är däremot hitec. Trafikantens kontor består av dator, streckkodsläsare, övervakningskamera för att hålla ett öga på djuren och annat kul. Han kollar att de kalvar vi lastat är samma som jag anmält, för in deras vikter i systemet och printar ut en forsedel åt mej. Sen är det tack och hej och grabbarna ger sig av ut på vägarna.