Kategori: Bondbloggen

Birsande

På lördagen är det dags för Boundbirs´n, en mycket omtyckt tillställning där ”lande kommer till stan”. Idén med Birsen är att folk ska få bekanta sig med t.ex. djur och maskiner.

Vi kommer att ha med oss två kvigor, Sötis och Asteri. Vid senaste Birs (2008) hade vi också två kvigor med oss, ena med horn och andra utan. Vi hade med avsikt ”sparat” på hornen, så att vi kunde visa åt folk att det inte bara är tjurar som har horn. Så självklart som det låter för oss som dagligen sysslar med djuren, så var det faktiskt flera personer som berättade för sina barn att det i inhägnaden fanns ”en pojk-kossa och en flick-kossa”, just p.g.a. att den andra hade horn. Birsen uppfyllde ju då sin uppgift, då både föräldrarna och barnen lärde sig något nytt.

Idag var jag med ”pikkaraiset” (Anttes systers barn) och hämtade hem Sötis från hagen. Jag höll stadigt i grimman, Ville höll i grimmans ände och Saga kasade Sötis bakifrån. Bra gick det och in kom hon. 🙂
Här om dagen var även Asteri ut och träna sig på grimmgång. Hon har också gjort det förr, så inga större problem uppstod då heller.

Asteri på promenad

Fältvandring

På onsdagskvällen inföll Vestersundsby-Sisbacka skördekontrollförenings årliga fältvandring. Vi brukar åka runt en kväll och kolla varandras grödor. Huvudprincipen är att alla visar upp en bra åker och en misslyckad alternativt nåt som bara är allmänt taget intressant.

Vi fick bl.a. se samodling av korn med höstrybs, vilket är en rätt intressant kombination. Vårkorn sås på våren och tröskas samma höst. Höstrybs sås på hösten, övervintrar under snön och tröskas följande höst (på samma sätt som t.ex. råg). Samodlingen innebär att man i våras sådde man korn och höstrybs samtidigt. Kornet tröskas i höst och rybsen nästa år. Lyckas det bra får man alltså skörda två gånger efter endast ett vårbruk. Det luriga är dels att man inte vet hur övervintringen lyckas, dels att rybsen inte får bli så stor att den hinner blomma i år.

En annan intressant sak var eftereffekten av benmjölsgödsel. Det finns ett företag som erbjuder ett ekologiskt gödselmedel tillverkad av kött- och benmjöl. Den här gödseln bryts ner långsamt i jorden och ger gödslingseffekt dels det år den sprids ut men också ett par år efter. En rybsåker som gödslats med benmjöl i fjol och därefter inte fått nån näring alls var imponerande bra vilket antyder att den där eftereffekten inte är alldeles liten. En ordentlig eftereffekt är en viktig bonus eftersom gödselmedlet onekligen kostar en slant. Det här blir intressant att följa med i fortsättningen.

De här kvällarna tenderar att dra ut på tiden. I år inföll kaffepausen lite efter kl. 23.

Vetet åker iväg

Idag for ett lass vete (40 ton). Hektolitervikten var låg så det blev foder. Priset var 107 euro/ton och nog känns det för jävligt då man ser att fodervete i Hamburg nu kostar 190 euro/ton. Någon borde lasta en båt och sälja till Mellaneuropa med god vinst – och gärna betala oss litet mera. Nu är det inte mera fråga om 20 euro/ton fraktkostnader.

Kanske det skulle löna sej att vänta med säljandet även om den nya skörden blir otröskad eller för sent tröskad. Den är i alla fall dålig efter torkan. Allt annat arbete går an men säljandet tycker jag inte om alls. Då man ser vad årets inkomst (brutto) blir så är det minsann inget att hurra för. Man får knappt de rörliga kostnaderna betalda och för investeringar och lön blir det inte just nånting över. Vi får väl leva på skogen igen ett år.

Då farsan byggde lastningssilorna för 50 år sedan tyckte alla att han satte dem onödigt högt. Lastbilarna var då små och låga. Nu hade vi allt problem i världen att få in bilen under silon som är på 3 meters höjd. Längden på lastbil med släp är sådan att han borde köra in på grannens gårdsplan. Men jag hade satt ett lass grovt grus ut på åkern så han kunde köra dit och backa in. Man har inte heller lust att bygga om lastningssilorna för då man fått dem så att bilarna kommer under så börjar de med dubbelt större fordon  … Kanske man borde skriva avtal med nån transportfirma så att de lovar hålla kvar ett släp i minst 30 år – då kanske det skulle löna sej att bygga silor för det fordonet.

Eller så övergår man att lasta med transportör. Problemet är bara att den borde klara av minst 20 ton i timmen – helst mera. Och då är den inte billig. Det är ganska bra med silo för den kan fyllas på i lugn och ro och så bara tappar man ned säden i lastbilen (om den ryms under alltså). Man kanske borde bygga silo på samma höjd som landsvägsbroarna för då kan det ta tid innan de börjar med högre bilar. Men det blir hög silo då bottnen är på fem meters höjd …

Många alternativ

Kalle undrade häromdagen kring hur kalvarna rör sig mellan mjölk- och köttgårdar. Faktum är att det finns flera alternativ beträffande den frågan.

Mjölkproducenter (som t.ex. Sonja) får ju en del tjurkalvar. Vissa föder upp dem till slakt på den egna gården medan andra väljer att fokusera helt på mjölkproduktion och säljer bort tjurkalvarna. Flytten sker vanligen nånstans mellan 2-8 veckors ålder. Rent praktiskt går det oftast till så att kalvarna säljs till ett slakteri, som sedan förmedlar dem vidare.

Specialiserade köttuppfödare köper tjurkalvarna från förmedlaren och föder sedan upp tjurarna till slakt. Det här är alltså fråga om gårdar som föder upp köttjurar men som inte har några egna moderdjur, de köper in alla sina kalvar. Hur länge tiden mellan förmedling och slakt är varierar kraftigt, men normalt brukar tjurarna gå till slakt vid 16-18 månaders ålder.

Dikoproducenter är en tredje kategori. De har dikor, d.v.s. kor som inte mjölkas utan bara hålls för att producera kalvar.  Vissa dikogårdar föder upp sina kalvar till slakt själva och har alltså hela kedjan med både moderdjur och köttuppfödning. Andra satsar bara på att hålla moderdjur och säljer kalvarna till köttuppfödare (alltså till samma gårdar som också köpte in mjölkraskalvarna). Dikornas kalvar flyttar dock från födelsegården till köttuppfödaren först vid 6 månaders ålder, eftersom en av hörnstenarna i dikoproduktionen är att kalvarna skall dia sin mamma så länge som möjligt.

Jag hör till den senare gruppen, alltså dikoproducenter som säljer kalvar. Eller skall man vara riktigt noga säljer jag bara tjurkalvarna. Kvigkalvarna behåller jag dels som rekrytering, alltså för att de i framtiden skall bli dikor, dels föder jag upp dem till slakt.

Lite mer kött på benen får man t.ex. här (tyvärr enbart på finska).

Pojkarna flyttar

Så som många andra mjölkgårdar, föder inte vi heller upp våra tjurkalvar. De säljs via en förmedlare till andra gårdar som föder upp dem. Ibland säljer vi direkt till en annan gård, om gården i fråga t.ex. behöver en gårdstjur. Idag flyttade 4 kalvar. Den äldsta var över två månader,den yngsta var född i mitten av förra månaden. Alla fyra var av rasen ayrshire.

Fluktuerande framtid

Det kan vara svårt för en icke-bonde att förstå hur intressanta och viktiga vetepriserna är för oss och kanske speciellt för mig eftersom jag odlar vete som enda spannmål. När dessutom vetet ser oförskämt bra ut på åkern just nu är det nästan som att vänta på ”den ljusnande framtid är vår”

Låt mig ta ett exempel. Anta att du skall på en arbetsintervju. När lönen kommer på tal så får du höra:

”Vi ersätter ju dina utlägg för arbetskläder och arbetsresor. Utöver detta kommer du att få en lön som varierar mellan 1 och 35 euro i timmen. Ingen kommer att kunna berätta för dig vad du får för lön nästa månad, för det är helt beroende av en obegriplig  kombination av dina beslut och väderleken. Skulle det bli en riktigt torr sommar får du ingen lön alls. Förresten, du behöver ju en bil i jobbet, den skall du förstås köpa själv, du får låna pengarna. Du skall ju amortera den på fem år, oavsett vad du får i lön. Skall vi säga en Volvo? Räntan är också lite oklar förresten. Och appropå det, arbetstiderna är lite beroende av vädret, ibland blir det 7 dagar i veckan, men det kan också bli någon dag ledig. Lediga dagar brukar vi ge när vädret är som sämst, och det berättar vi först samma morgon”,

Handen på hjärtat, skulle du tacka ja till jobbet?

Det som jag beskrev ovan är ändå alla bönders vardag. Då priset på spannmålsprodukter stiger så är det givetvis till gagn för spannmålsproducenterna, men inte nödvändigtvis för djurhushållningen eftersom ju fodret tenderar att bli dyrare då.

Och ändå, trots att vi tackat ja till det vansinniga jobberbjudandet ovan trivs vi ju oftast bra på vårt jobb. När man dessutom kan blicka ut över vete som ser ut som på bilden, då känns det ju extra bra att priset är på väg uppåt.

Det är tyvärr bara alldeles för tidigt att jubla ännu. Låt det bara bli vetets stora fiende nummer ett, en regnig höst, så kraschar alla planer som JAS i Stockholm härom året.

Förresten, i enlighet med mitt motto ”Bättre sent som alltid” så skall jag passa på att gratulera vår nya chef, Johannes Nylund välkommen till sitt viktiga jobb. Nylund är ny lantbrukssekreterare i Närpes och den knutpunkt som skall lotsa oss vilsna bönder på paragrafhavet.

Tack också förra postinnehavaren Dan Källberg, tack för all hjälp! Ha det gott bland kumminlådorna!