Kategori: Bondbloggen

Nervöst i hagen

På måndagen kom korna då slutgiltligen ut i beteshagen. Egentligen hade det gått bra att släppa ut dem på lördag eller söndag, men jag var tvungen att skaffa mer stängseltråd. Tråden blir nämligen sämre med åren och när jag monterade upp stängslet på fredag eftermiddag kasserade jag så pass mycket att jag i slutändan hade 200 m för lite. Då hade affärerna redan stängt, så jag fick vänta till måndag.

Trots att de fått vistas i övningshagen ett par dagar var yran bland damerna stor när de kom ut på betet. Men tack och lov verkade alla komma ihåg att stängseltråden är obehaglig. Jag hickade till när grupp på tio kvigor kom galopperande mot stängslet i full fart men med bara nån meter kvar tvärbromsade alla som på given signal. Skönt. Efter nån timme av hoppande och utforskande av hagen lugnade de sig och lade sig att vila i övre ändan och där hölls de ända till det började svalka på kvällen.

Generellt var det här betessläppet mer nervpirrande än normalt för mej. Jag har förstås haft kor på bete förr, men den här gruppen är ny för mej. Dels är dikor större och starkare än mjölkkor och dels har de en fullvuxen tjur med sig. Men framförallt är min relation till de här damerna en annan än till mjölkkorna. Mjölkkorna mjölkades två gånger om dagen och tack vare det hade vi ett mycket förtroendefullt förhållande. Visst är jag också vän med dikorna men det blir inte riktigt samma sak och framförallt inte med alla. Vissa djur är fortfarande reserverade i sin hållning till mej. Om mjölkkorna rymde ur hagen visste jag att jag tar hem dem genom att locka på dem och eventuellt fresta med ett ämbar foder. Dikorna tror jag inte att är lika lättflirtade.

Så visst kändes det som en lite lättnad när de till natten sökte sig in i ladugården för att vila. Varför sova på marken när det finns mjuka båsbäddar inomhus? Nån måtta får det vara med friluftslivet. 🙂

Ps. Betet består av korn, rajgräs samt vanligt vallfrö (timotej och klöver). Kornet har gått i ax och betet ser nästan ut som en vanlig kornåker, eftersom gräsväxterna är lägre och inte syns lika bra. Men det är alltså helt i sin ordning att de betar den. Ds.

Vetepriserna stiger

I torsdags gick vetepriserna upp närmare 7 % och under juli har de stigit med 27 % i London. Nå, det berör inte oss direkt men vid leverans till Lovisa får man nu 112 euro/ton mot ca. 92 för inte så länge sedan. Det är ju inte mycket men Handelsbankens råvaruavdelning tror på möjlig stigning till 180 euro. Men man måste komma ihåg att vi på 80-talet fick omkring 400 euro/ton ! Så det är låååång väg kvar …

Priserna på förnödenheterna har stigit medan produktpriserna gått ned. Jordbruksverket i Sverige har räknat ut att bonden får en femtedel av vetepriset nu i jämförelse med 1930 (inflationen beaktad).

Intressant är att man ännu i början på juni pratade om att vetepriserna kan sjunka ännu mer. Men det var före den svåra torkan. I alla fall så är priserna milt sagt instabila och det börjar vara rena rama rouletten att odla nuförtiden. Jag tycker inte om det här systemet alls. Jordbruk är en trög sak och man borde ha minst två år och helst tio år för förändringar. Det bara inte går att ändra på odlingen snabbare.

Vi kan inte göra nånting åt priserna – annat än varna för att det kan gå illa om det inte finns några lager. Vädret kan vara nyckfullt och alla maskiner till trots så är vi ytterst beroende av vädret. Bevattning kan lyckas men bara på en mycket liten del av hela arealen.

I dag körde jag igång den nya (gamla) motorn till dubbelfläkten och satte tryck i den nya torken. Det fungerade bra så snart kan vi sälja det vete som finns i lager. Före skörden måste åtminstone hälften bort. Det blir gastkramande: Skall man sälja eller vänta litet ? För två år sedan fördubblades priset på ett par veckor i augusti – men det finns inte många veckor kvar innan den nya skörden kommer.

Fläktmotorn är annars en gammal brandbilsmotor från en Daimler-Benz. Den går att köra på så gott som allt som är flytande och brinner. Kanske jag börjar pressa egen rybsolja ifall brännoljepriserna stiger mycket. Å andra sidan stiger rybsen ganska ordentligt just nu också. Man blir ju stressad över alla beslut som måste fattas. Det vore en STOR fördel att få koncentrera sej på själva arbetet i stället. Jag har nån gång undrat hur mycket tid som går till spillo för att bönderna måste följa med ”marknaden”. Det är ju tid som inte används till att producera nånting alls (även om det kan vara lönsamt för den enskilde bonden).

Äntligen betessläpp

Nu börjar det äntligen dra ihop sej till betessläpp också för min del. Faktum är att den är långt mer än brukligt försenad, korna borde egentligen ha varit ute i över en månad redan. Orsaken till att mina inte varit det är att hagen närmast ladugården måste förnyas, alltså sås in med nytt utsäde. Grödan måste få lite tid på sig att etablera sig innan korna går lös på den och nu tror jag att vi börjar vara tillräckligt långt på säsongen för att det skall duga.

Trots att mina flickor går i lösdrift är det ganska rejäl yrsel när de släpps ut. De hoppar, bölar, sparkar och rusar av och an, dels av glädje och dels av nån sorts masspsykos. ”Alla andra springer, då där det säkrast att jag gör det också”.

I likhet med de flesta andra kreatursägare använder jag endast elstängsel åt korna. Elstängslets hela filosofi bygger på att korna har respekt för det, nåt egentligt hinder utgör det ju de facto inte. När ett djur på 600 kg får upp farten är några glasfiberstolpar och ett plastsnöre inte mycket att bromsa upp det med. Stängslet är mera mentalt än fysiskt. Normalt vet de om att stängslet är strömförande och undviker det, men just i samband med att de släpps ut är det lätt hänt att nån rusar igenom tråden i pur glädjeyra.

Därför släppte jag i fredags ut dem i en mindre övningshage, som är lite kraftigare befäst med staket och grindar. Där de fick springa av sej den värsta yran under helgen. Klippet visar stämningarna direkt vid start, de lugnade nog ner sig inom en knapp timme.

På måndag var det sedan dags för dem att komma ut i den riktiga hagen. Det momentet rullar dock på som bäst, så jag tror jag gör klokast i att inte kommentera den saken desto närmare just nu. I morgon kan jag berätta hur det gick. 🙂

Det regnar …

Hurra, regn och kyla ! Det har inte regnat på nästan en månad här (förutom ett löjligt puttefnuttregn på 5 mm som torkade bort genast). Och nu är vi uppe i 852,1 mm ! Visserligen är det fel på den digitala regnmätaren men 20 mm visar den gammaldags mätare som brukar frysa sönder varje höst. Efter att ha varit halvdöd i en månads tid börjar man vakna till sej igen.

Men de olyckliga väderleksgubbarna hotar med hetta på nytt …

Ungdomssynder

Låt oss säga det från början. Jag var ett snällt barn. Ävenså en snäll glyt (ungdom). Kanske inte i Handelsläroverket, men i övrigt. En synd begick jag dock i ungdomen som förmodligen kommer att följa mig hela mitt verksamma bondeliv. Om detta handlar denna historia:

Min far och farbror som brukade hemmanet före mig var goda och hängivna bönder. En sak bommade dom dock båda och det var hotet från flyghavren. På 70- och 80- talen var det liksom lite skamligt att ha flyghavre på sina åkrar, det var inget man precis torgförde, och eftersom åtminstone pappa började bli till åren så hoppades han väl att vi var förskonade utan att desto mera engagera sig i det.

Det blev alltså den blivande bonden, på denna tid en finnig tonåring som skulle kolla flyghavren. Och jag lovar – den kontrollen lämnade en del att önska. Så dum var jag inte att om jag rapporterat förekomst av flyghavre så skulle den också plockas, och den plockaren skulle bli jag. Detta löste jag genom att ett par år i rad rapportera i god tid att jag varit och kollat flyghavren och att det inte fanns nån. Detta var en lögn som kunde fått änglarna att gråta. Jag hade naturligtvis inte satt min fot på åkern.

Detta funkade helt utmärkt tills den första sommaren jag själv var husbonde. Då blev det mera intressant. Intressant var däremot inte synen som mötte mig vid kanten av havreåkern. Flyghavren stod som en övre våning över den ordinarie havren. Hela åkern var smittad, och det fanns kanske 30% flyghavre där. Detta i ett läge där man är nybörjare, har ett lån på 700.000 mark och bankräntan var 17%.

Den natten sov jag inte bra.

Det slutade med att jag nallade ett sömnpiller av någon äldre släkting bara för att komma bort från eländet. Det hjälpte inte. Jag somnade, men drömde om inkassogubbar med svarta portföljer och huvuden som såg ut som flyghavrevippor. Dom hemsökte och jagade mig.

Efter detta har nästan all min verksamhet på sätt eller annat gått ut på att bekämpa flyghavre. Trädorna och grödorna har valts utgående från detta rabiesliknande ogräs, och jag tror pengarna jag lagt i bekämpningsmedel snart skulle räcka till en personbil. Och jag har plockat, plockat och plockat. Jag har avlönat plockare och jag har tiggt hjälp av nära och kära. Och för varje år kommit sanningen lite närmare. Det två senaste åren, ca 20 år efter ovanstående händelse anser jag mig ha den under kontroll, såpass att jag klarar mig med besprutning och odlingsföljd och lite plockning. Men borta, det är den inte.

Förresten….Vad jag gjorde med åkern 1990? Det tänker jag inte tala om, det är preskriberat efter 2o år.