Vispgröt på julen

Ja, sån jul blev det i år. En jul med vispgröt… inte på julbordet utan i huvudet, det kändes precis som om det var sån konsistens på det då… Jag drog på mej nånsorts flunssa – förkylning. Jag kände av den lite någon dag före julen, men då hann jag inte riktigt fundera så mycket på det, Mathias skulle packas iväg för en jul på Åland, julfester skulle firas och julklappar inhandlas, mat skulle köpas och sill skulle läggas in. Ja, ni vet. Precis ungefär sådär som alla håller på innan jul… Vilket virrvarr! Nå, huvudet blev till vispgröt, men julen kom och gick ändå.

Att vara flunssig i juletid är ju inte direkt jätteroligt, men till lika så gör det inget. Man får ta det lite lugnare och parkera sej lite oftare på favoritplatsen framför kakelugnen 

Nu har vi ju fått ett nytt år också. 2017.

Jag hade tänkt försöka sammanfatta 2016 på något smidigt sätt, men kom fram till att… Näe… 2016 innehöll så mycket berg, högre än mount everest, och dalar, djupare än marianergraven, så jag tror inte jag ens vågar mej på att försöka dra ihop en sammanfattning. Istället hoppas jag att 2017 blir lite stabilare, och att vispgröten i huvudet stagnerar och stelnar lite. Sen, småningom så är det bara att kasta sej in i äventyren som kommer emot!

Så, härifrån soffhörnet önskar jag er alla en riktigt god fortsättning på det nya året 🙂

 

Gott Nytt År?

Såhär års brukar det vara kutym att tillönska varandra Gott Nytt År. Det är väl en fin tradition men ibland har jag funderat lite över vad det betyder. Personligen tänker jag lite annorlunda runt det där, och eftersom jag brukar vara känd för att mera titta i  backspegeln än i vindrutan så tänker jag lite såhär:

Nyåret är ett bra tillfälle att summera året och att tacka för gott samarbete – om det nu varit något sådant.

Därför skall jag göra det nu istället:

Jag vill uppriktigt tacka alla Er som läser Bondbloggen och framför allt Er som tar Er tid att kommentera lite. Jag har lärt mig mycket genom era kommentarer, och ibland har jag till och med omvärderat något jag tidigare har skrivit pga någon bra kommentar från Er läsare. Det enda jag skulle önska är att ännu fler skulle skriva och kommentera, för det verkar nog på bekanta man träffar som om det skulle finnas både läsare och åsikter om våra skrifter.

2016 blev för mig personligen ett bra år, faktiskt ett av dom mera händelserika åren på länge och dessutom gick det förbi egentligen helt utan större motgångar.

Några plock ur ”dagboken”

  • Vårens sådd gick bra. Vädret var snällt, några maskinhaverier av mindre karaktär inträffade men på det hela taget gick sådden bra.
  • Det var första året som jag inte hittade någon flyghavre alls på åkrarna. Detta eländiga ogräs har jag kämpat mot ända sedan 1990, och tyvärr fortsätter väl kampen, men just nu har jag övertaget.
  • Vi blev djurgård helt plötsligt när 4 höns flyttade in. Det var väl egentligen döttrarna som ville ha dom, men eftersom jag länge saknat djur på gården var jag inte svårövertalad. Dessa fyra hönor har redan varit till mycken glädje och jag har aldrig kunna föreställa mig att höns skulle ha ett sånt utvecklat socialt liv och vara så sällskapliga som dessa fyra är. Kul
  • På högsommaren begåvades också familjen med en tredje dotter. Det betyder att mycket ändras och att mycket börjar om, men också att livet berikas med ytterligare en dimension och mening.
  • Skördetiden gick som på räls. Inte ett maskinhaveri så långt ögat nådde. Allt bara fungerade, såväl tork som tröska och almanacka och vädret. Det myckna regnen som blötte landskapet höll sig på lite avstånd och både blötmark och liggsäd kunde undvikas.
  • I oktober hade vi besök en kväll av bloggarkollegorna Christer och Lotta. Det blev en kul kväll och det är alltid roligt att få prata i verkligheten om saker som man annars bara läser om.

Nu skall vi då ta oss an 2017 och hur det blir vet ingen. Lite tänker jag väl nog som en Facebokvän skrev igår på nyårsaftonen – fred på jorden och billigare bensin. Det är väl kanske inte exakt billigare bensin som skulle vara frälsningen, men det visar bara att livet har två dimensioner, den stora i världen och den lilla runt en själv och skulle man klara 2017 utan missväxt, idiotiskt väder, sjukdomar och dödsbud – då blir det nog ett Gott Nytt År i år också.

Med detta önskar jag Er alla ett Gott Nytt År! SåDeSå

Nyåret 2017 i Ribackan

Nyåret 2017 firades i det ombyggda Ribackhuset tillsammans med inflyttning. Riktigt färdigt är det inte men beboeligt. Märk väl att allt har gjorts av ungdomarna själva som fortsättning på våra stolta traditioner med Djär e sjölv (Gör det själv). . Jag har fungerat som ”konsult” ibland eftersom jag byggde huset tillsammans med farsan år 1977 – alltså för 40 år sedan. Det har varit en grundlig ombyggnad inomhus och kök och våtutrymmen är helt förnyade. Likaså är det nya trägolv och panel i taket. Här kan man inte klaga på den nya generationen – de har gjort ett jättefint arbete.

Ovan sitter unga husbondefamiljen längst bort. Längre fram dotterns familj även om Oskar syns mycket dåligt nere till höger. Inte så bra bild men belysningen är ännu litet på hälft – liksom mycket annat.

God fortsättning…..

….. eller nåt sånt.

Per fd efterlyser högtidshälsningar från oss bloggare i en kommentar till Nisses senaste inlägg och visst borde man väl ha fått ur sig nåt inlägg till jul. För egen del är det nog den senaste tidens språkminoritetshets som lagt sordin på bloggivern, man blir riktigt matt av den senaste tidens utveckling. Det facto har jag inte ens fått några julhälsningar sända till släkt och vänner……än i alla fall.

Eftersom vi undviker att blanda in politik i bondbloggandet om det nu inte direkt berör jordbruket så kommenterar jag inte desto mera här. Det finns tillräckligt med andra kanaler för den sortens propagerande. Så mycket kan jag ändå yppa att jag ett tag var så förbannad att jag kände mig beredd att åka ner till huvudstaden för att sätta mig på Mannerheimvägen, jag kunde ju lika gärna låtit mig köras över där som att mina språkliga rättigheter körs över här.

I övrigt har julen förlöpt i arbetets tecken. Frugan tog en vecka ledigt innan jul och reste till södern, själv är jag nu inte så brydd i soliga badstränder så jag stannade hemma. Åker jag bort ska jag nog ha tillräckligt med sysselsättning för att inte hinna tänka på ogjort arbete hemmavid för annars blir nog inte ledigheten någon njutning.

Ska nu inte här ödsla mera av Er och min tid, har en hel hög med papper, redovisningar och räkningar att reda upp inför årsskiftet. På tal om årsskiftet så brukar det väl höra till att avge lite löften och till Per fd och Ni andra som följer oss här på bloggen kan jag väl lova att om nu inte det blir någon raljerande nyårshälsning så skall jag väl i alla fall få till en årskröninka ur bondeperspektiv så småningom. Ljuset håller på att återvända så kanske också humöret gör detsamma.

God, eller egentligen en godare, fortsättning och ett försonligare nytt år tillönskas härifrån!

En hälsning från det förgångna

Jag brukar ofta tjata om hur det var förr och hur det var annorlunda och till viss mån kanske bättre. Nu skall jag ta ett rejält skutt tillbaks i tiden och flytta oss hundratals år bakåt. I en fantasihistoria.

Jag har en bekant som är ivrig metalldetektör – eller vad det nu heter när man letar metall i marken med en sånär pipgrej. Han har i sin tur en kompis som är bra på lokalhistoria och förra våren ledde ett slentrianmässigt samtal till att dessa två herrar provletade saker i den åker som jag har i Fållbäcken, Övermark.

Egentligen var jag ganska ointresserad av när det begav sig, inte negativ men jag tänkte väl bara att vill dom så får dom så jag var inte ens närvarande vid tillfället utan ägnade mig åt annat då. Därför engagerade jag mig inte så mycket när jag fick samtalet om vad dom hittat, några mynt, en kedja och nån knapp och några blykulor. Jag lovade komma och hämta påsen vid tillfälle och det tillfället dök inte upp förrän härom dan.

Nu tände det till och det var nu fantasin skenade totalt. Innehållet i påsen var alltså följande: En kedja som tros vara en klockkedja, årtal okänt. Några mynt och två blykulor, en verkar ha misslyckats i gjutningen och den andra verkar ha skjutits och träffat någonting. Det sista var riktigt spännande, nämligen en knapp som lär ska ha suttit på en kossackuniform.

Nu skall vi åka tillbaks till 1808. Jag har väl aldrig varit sådär riktigt påläst på vår historia men ibland får man hjälp från oväntat håll – denna gång från humorgruppen KAJ. Deras sång om Wilhelm von Schwerin bara älskar jag rätt uppifrån och ner och den har fått mig inspirerad att läsa på om slaget vid Oravais och därvid lärt mig följande:

Adlercreutz och Schwerin och deras kompisar hade slagits vid Ömossa i södra Kristinestad innan det skedde truppförflyttningar mot Oravais. Eftersom dom knappast åkte med Satakunnan Liikenne blir väl det troligaste att förflyttningen skedde till fots eller med hästar. Om man tänker sig en vandring från Ömossa till Oravais så kommer mina nuvarande tegar ganska exakt att passeras om man inte vill göra någon omväg. Riksåttan fanns förstås inte då, men vår parallellväg Östra Linjen kan mycket väl ha funnits som nån form av kostig.

Det är ungefär här som fantasin skenar iväg med mig. Tänk om knappen och blykulorna i marken på vår åker har hamnat där när detta gäng passerade. En kittlande tanke. Jag vet ju inte hur det såg ut häromkring runt 1808 men någon form av odlingar bör ju rimligtvis ha funnits så alldeles omöjligt är det väl inte att man stannat till här.

Nu är ju detta bara en fantasiresa i mitt huvud, jag har aldrig hört om något sånt här men hursomhelst, fynden i åkern kommer ju från nånting och en kossackknapp tillsammans med en använd blykula kan ju nästan inte bli något annat än spännande. Hur mycket historia och hur mycket märkliga saker har inte vårt land upplevt långt innan vi som går här nu tog över. Hur mycket spännande finns det att hämta i fädernesjordens mark om man bara på en liten kvällsstund kan hitta så mycket intressanta fynd.

Det är lätt att tappa vördnaden för marken när man bara ser den som ett lager mull som man bäddar ner frön i, tröskar och får EU stöd och sen nästa år samma igen. Men när samma mark börjar skicka hälsningar från folk som trampat på den i hundratals år blir tankarna genast mera påtagliga. Hur såg det ut, vad gick människorna och funderade på och hur levde dom? Jag vet ju inte ens när hästplogarna kom in i bilden och hur länge före det man gick omkring och hackade med gräftona. Knappast var heller åkrarna speciellt stora, men hur det riktigt såg ut, det blir en utmaning för fantasin att reda ut.

Vänder man på det kan man ju undra vad folket om tvåhundratjugo funderar ut för historier med hjälp av saker som hittas i marken då. Finns det ens nån landsbygd eller ser allt ut på något sätt som vi inte ens kan fantisera om nu. En sak som finns att hitta är i alla fall min fars vigselring som omsorgsfullt plogades ner på en annan åker på 60-talet.

Den historien får nån annan komponera, just nu nöjer jag mig med att leka med tanken att Schwerin och hans polare pausat på vår åker i Fållbäcken. Förmodligen är det förstås inte så men ändå kanske…..

 

Åhå!?

Ja, åhå… och mycket andra välvalda ord sa jag när jag öppnade högerdörren och möttes av glas över hela hytten…

Ja, ni som haft en spräckt ruta vet hur kul det är…

Jag har fått byta någon dörr på Jonte förut nog… En gång körde pappa in i fårhuset med högerdörren öppen… De är inte så stora dörrar på fårhuset att man kan göra det… så det small! Jag som va bakom fårhuset hörde smällen och gick för att se … ”Åhå…” sa pappa, och så va det bara sopa, dammsuga glassplitter och byta dörr. Men, de är ju inte direkt konstigt att dörren far i miljoner små bitar om man lämnar den öppen och kör in i någonting. Den här gången vet jag inte när vänsterdörren pangat. Jag ställde Jonte utanför fårhuset som jag brukar. Två dagar senare hade dörren spruckit i några miljoner små bitar.

?

Gissa om jag blev förvånad! Men, jag har förstått att jag inte är ensam om upplevelsen att mitt i allt ha glas kringom i hytten. De lär ska kunna hända att de bara smäller!?

Någon i annan som varit med om liknande? Att en dörr, eller ruta bara smäller utan att någon/någonting ens är i närheten?

Att en ruta smäller av stenskott, eller när man kör och de ruskar om, eller liknande, det är ju ok, men att ställa traktorn en dag, och två dagar senare är rutan pangad. Och skulle jag helst ha kört me nån annan maskin i närheten, eller … Någonting som skulle ha kunnat orsaka att rutan smällt, men, den sto ju dessutom med vänsterdörren ”bakåt” alltså bort från vägen och huset…

Ja, jag begriper ingenting. Men, va är det där att stå och försöka förstå, det är bara att byta ruta och köra igen 🙂